Art for art's sake

Det är gott att ha kollegor med god smak. Den här musik-DVD:n har jag fått låna av en sådan kollega:

Gott folk, är det bra eller är det bra? Trumslagaren Art Blakey var inte bara duktig på trummor; han var även bra på att omge sig med makalösa musiker. När man ser och hör den här filmen, inspelad vid en konsert i Tokyo och en i London 1965, så kan man allvarligt börja fundera på om inte jazzen var som allra bäst just då. Så mycket spännande jazz som spelades mellan, säg, 1955 och 1965! Det här är så bra, att jag blir mållös. Man måste jämföra med det absolut bästa som har åstadkommits inom jazzen, det är min amatörmässiga åsikt.

Inte nog med det. Jag har mina aningar om att många av nutidens jazzmusiker försöker fånga den magi som uppstod inom jazzen vid den nämnda tiden. Jag tror, att många musiker håller med mig om att det som skapades då inte går att överträffa. Så'na kompositioner! Så'na musiker! Så'na solon! Det är bara att buga och tacka.

Favoritbitar på denna DVD? Ja: "Dat Dere" (som Monica Zetterlund sedan gjorde på svenska - "Va' e' de' där"), "Moanin'" och "The Egyptian".

Patent sökes på idé om kontrastverkan

En av mina "käpphästar" här i livet är att kontrastverkan är bra. Jag menar, att kontraster - eller kanske snarare tydliga skillnader - underlättar och förtydligar i olika sammanhang. De kan ha en pedagogisk poäng.

Exempel? Ja: hur begåvat är det t.ex. med svart text på svart botten? En förutsättning för att en text skall vara läsbar är kontrastverkan.

Flera exempel? Ja: hur klyftigt är det med all information i samma typsnitt, i samma storlek, med samma stil etc. på en saftflaska? En väldigt viktig information på en saftflaska är hur många delar vatten som skall blandas med en del saft. Om den informationen försvinner bland all annan information, så är informationen på saftflaskan dumt utformad. Den informationen borde sticka i ögonen så markant att ingen kan missa den ens vid en hastig blick.

Mera? Ja: om jag hade varit designer, så hade jag gjort koppar och muggar med kontrastverkan på insidan. Vad menar jag? Jo: insidan av en icke genomskinlig kopp eller mugg bör ha vertikala linjer i olika färger, t.ex. rött och gult. Varför det? Jo: då vet man alltid hur mycket vätska det är kvar i koppen/muggen. Du ser lätt om koppen/muggen är t.ex. halvfull med kaffe eller mjölk eller te eller något annat drickbart - under förutsättning att de vertikala linjerna går ända ned i botten. Däremot är det fortfarande knepigt att avgöra hur mycket vatten (eller gin eller vodka m.m.) det är kvar, men det är en smäll man får svälja (Vitsigt). Är det då viktigt att linjerna är vertikala? Ja, det är det. Kan de inte lika gärna vara horisontella? Nej, det fungerar inte lika bra. Vertikala linjer skall det vara. Håll med om att en sådan kopp/mugg är väldigt tydlig! Härmed tar jag patent på denna geniala idé.

Försök till gränsdragning

Om "vem som helst" (d.v.s. en slumpmässigt urvald medborgare) utan större ansträngning, på lika lång tid och med samma eller liknande hjälpmedel kan åstadkomma samma eller likvärdig sak - då är det inte konst.

Konst eller konstigt?

Ursäkta mig, men jag icke förstå. Jag kan inte se vad det är som gör Lars Vilks till en stor konstnär. Vad har han egentligen åstadkommit? OK, jag kan erkänna att han är en konstteoretiker som man inte bara kan nonchalera. Han har skrivit en hel del intressanta saker om konst. Men hans betydelse som konstnär? Tillåt mig tvivla.

Att han kan reta gallfeber på folk och att han är en "stor" provokatör må väl vara hänt. Men jag har inte sett en enda bra teckning som han har gjort. Jag har inte sett en enda bra målning som han har gjort. Jag har inte sett en enda bra staty som han har gjort. Är jag blind? Tror inte det. Och med "bra" menar jag att det krävs viss konstnärlig talang och ansträngning kombinerat med ett väl utvecklat estetiskt sinne för att kunna åstadkomma något liknande. Hans rondellhund hade jag kunnat teckna lika bra själv. Jämför Vilks med Rembrandt, Caravaggio, Matisse, van Gogh, Dali eller vem som helst av de stora målarna. Jämför Vilks med Rodin, Thorvaldsen, Eldh eller någon annan av de stora skulptörerna. Är Vilks lika bra? Knappast.

Förklara för mig. Vari består hans konstnärliga storhet? Att dra i gång stora projekt och "events" och "performances" och annat som väcker rabalder och skapar rubriker - är det stor konst? Berätta för mig. I mitt tycke är det mera konstigt än vad det är konst.

Den banale Eichmann

Vi får aldrig, aldrig, aldrig någonsin glömma... Vi människor kan under vissa extrema omständigheter bli förvandlade till monster. En person som blev betraktad som ett ovanligt känslokallt monstrum var Adolf Eichmann. Jag minns fortfarande små brottstycken ur de TV-inslag som handlade om Jerusalemrättegången mot honom. Han som var ansvarig för transporterna till koncentrationslägren under nazitiden hade lyckats hålla sig undan rättvisan ända till år 1960, då han greps i Argentina. Boken "Den banala ondskan" (Denna svenska första upplaga från 1964) av Hannah Arendt handlar just om Eichmann och hans ondska.

Titeln är sällsynt välfunnen. Ondskan är just banal. Man skulle t.o.m. kunna säga att ondskan är väldigt korkad. Men samtidigt kan den alltså vara normal. Om Eichmann kan vi säga att "(...) vi står inför en normal människa. Eichmann var inte ens någon utpräglad judehatare." (s. 7) Eichmann visste vad han gjorde men han hade två ursäkter för sitt handlande. "Han hade inte i sin makt att göra något annat än vad han gjorde (...) Därnäst hade han bara gjort sin plikt, han visste inte att han handlade moraliskt orätt." (s. 10) [Båda citaten ur Harald Ofstads inledning - min anm.]

"Det fanns två saker som han kunde göra bra, bättre än andra: han kunde organisera, och han kunde förhandla." (s. 51) Han hade kanske kunnat undgå rättvisan helt om han inte hade haft sådan fallenhet för att skryta. Men en annan brist i karaktären skulle nog märkas desto mera. "Han var nämligen nästan totalt oförmögen att se något från en annan människas synpunkt." (s. 54)

Vidare var han rigid - "(...) ord för ord upprepade [han] samma standardfraser och självuppfunna klichéer (när han lyckades konstruera en mening själv upprepade han den, tills den blev en kliché) varje gång han refererade till en episod eller händelse som var viktig för honom. (...) Ju längre man lyssnade på honom desto tydligare blev det, att hans oförmåga att tala hade nära samband med en oförmåga att tänka, dvs. att tänka från någon annans ståndpunkt." (s. 55)

Ända in i döden var Eichmann banal. Hans sista ord var andefattiga floskler. "Det var som om han under dessa sista minuter sammanfattade allt som denna långa läxa i mänsklig gemenhet lärt oss: ondskans banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord." (s. 238)

Ett annat vitt album

Påminner detta om något? Ja. Det är ett märkligt sammanträffande. Vi kan kalla detta Rolling Stones' "vita album". Det släpptes den 5 december 1968 - c:a två veckor efter Beatles' "vita album". Två så makalöst bra album kom alltså ut inom loppet av två veckor - och de såg nästan likadana ut!

På detta album finner vi några av Stones' bästa bitar. Det hände onekligen en del kring inspelningen av albumet. En del av det är förevigat i en film av Jean-Luc Godard.

Min favoritlåt på plattan är och har alltid varit "Salt of the Earth". (Tidigare bloggpost här.)

Dagens bildgåta

Dags för flams och trams! Ingen tar en torrboll på allvar. Jag måste visa fram det jönsiga i mig. Således: dags för en fjantig bildgåta. Vad är detta?

Det är inte en utomjording. Det är inte någon från "South Park". Det är inte jag själv.

Fastnat i vinkelvolten

MBT (Man Blir Trött). Det är så tröttande detta med fildelning och upphovsrätt. Det dyker upp så taffliga argument i debatten att jag tappar andan. Vissa bloggkommentarer är rent ut sagt idiotiska. Och det blir så fruktansvärt tjatigt. Jag kommer att tänka på en gymnastiksketch med After Shave & Galenskaparna. En gymnast fastnade i ringarna och slog sedan bara samma volt om och om och om och om igen. Han fastnade i "vinkelvolten", stackars man.

Så här är det: Upphovsrätten finns där och får icke kringgås. De skapande personer som har givit upphov till olika skapelser av konstnärlig art skall ha betalt för att deras skapelser används och utnyttjas. Enkelt! Det svåra kommer sedan: Hur skall ersättningen beräknas? Hur skall ersättningen utbetalas rent praktiskt? En särskild taxa per nedladdning och en annan taxa per uppladdning? En taxa för musik? En annan taxa för film? Etc. Det är knepigt. Men man får icke tafsa på upphovsrätten!

Sedan må det vara en helt annan sak att de som levererar bredbandstjänsterna icke skall få leka poliser. Det kan jag hålla med om. Men att knycka upphovsrättsskyddat material utan att be om lov är lik förbannat kriminellt.

Argumentet att lagstiftning mot fildelning skulle leda till ökad kriminalitet må vara sant (Det kanske blir näst intill omöjligt att spåra nätpedofiler m.fl. med nya "grymma" antispionprogram m.m. som är skapade för att skydda den så heliga "integriteten"), men får det vara en anledning att strunta i upphovsrätten? Man tänker med andra ord så här: "De kriminella kommer alltid att hitta på nya sätt att kringgå lagen. Så det är lika bra att vi skiter i allting." Konstruktivt tänkande? Knappast.

Tragedi

Plats: hemma hos vilken familj som helst
Rekvisita: en sladdlös telefon, en TV, en soffa, ett bord
Personer: en man i övre medelåldern, hans fru, deras tonårsdotter

Scen:

Det ringer i telefonen.
Frun ser av numret på displayn att den som ringer vill prata med mannen. Frun sträcker över telefonen till mannen.
Mannen (ser dåligt): - Vilken knapp skall jag trycka på?
Frun (till tonårsdottern): - Ta telefonen och tryck på rätt knapp
Dottern trycker på en knapp - men det råkar bli fel knapp
Samtalet bryts
Mannen: - Nu är det ju ingen där!?
Tonårsdottern (irriterat): - Hur svårt kan de' va'?!
(Paus. Så småningom pratar mannen i telefon med den som ringde upp. Samtalet avslutas. Paus.)

Mannen: - Vadå "Hur svårt kan de' va'?!" Försök själv att se vilken som är den rätta knappen om du knappt kan skilja knapparna åt alls!

Tonårsdottern bryter ihop och rusar in på sitt rum.

"Googla" är för mesar

Det finns en tävling i senaste numret av "biblioteket i fokus" - en gratistidning som man kan plocka åt sig på biblioteket. På sidan 17 i tidinngen finns tävlingen "Den okände poeten" - som går ut på att para ihop rätt citat med rätt poet. Jag vet att man kan "knäcka" alltihop med hjälp av internet. Du behöver inte leta i en enda tryckt bok för att hitta svaren. En elvaåring skulle lätt kunna hitta alla svaren inom några minuter t.ex. med Google.

Hur duktigt är då det? Inte särskilt. Försök att finna svaren utan internet - då får du lite att bita i...

Född till en viss typ?

Man kan börja undra... Det känns lite "spooky"... Jag roade mig med att kolla olika hemsidor vad man skriver om stjärntecken och utmärkande drag för personer i respektive stjärntecken. Det var uppenbart att flera hemsidor hade "plankat" information rakt av, utan att ange källa och utan att skämmas, från en bok av Stefan Stenudd. Nåväl, jag läste särskilt om mitt stjärntecken. Slutsats: Jag behöver inte gå i psykoanalys för att få reda på hur jag är. Det som stod i de beskrivningarna jag hittade är kusligt träffsäkert.

En skytt vill ha full frihet
En skytt är gemytlig, optimistisk, öppen, ärlig, uppriktig, pålitlig, samvetsgrann, generös, glad, frihetsälskande, intellektuell, filosofisk, pigg och entusiastisk
En skytt har gott omdöme
En skytt kan inte ljuga

Lika sant är följande

En skytt är vårdslös, oansvarig, taktlös, rastlös, bullersam och nyckfull
En skytt kan såra dig med sina uppriktiga och taktlösa uttalanden
En skytt vägrar att ta livet för allvarligt
En skytt är benägen för överdrifter och ytterligheter

Burr... Det stämmer in på mig - allting!

Jag skulle bara vilja tillägga att det finns inte mycket som retar upp mig i lika hög grad som orättvisor, förtryck och töntig uppblåst självgodhet. En annan sak som kan göra mig heligt förbannad är när någon försöker pådyvla mig åsikter eller egenskaper som jag inte har. Jag kan t.ex. leverera en lista över mina favoritförfattare; om det då skulle saknas kvinnor på den listan så antyder man att jag är en mullig mansgris - vilket jag alls icke är. Eller: jag känner mig (helt adekvat) personligt angripen och uttrycker mitt missnöje med angreppet - då blir jag betraktad som egotrippare. Give me a break!

Ytterligare en sak man kan ta med i en beskrivning av mig är att jag kan vara oerhört långsint. Jag tror, att jag mycket väl kan sätta mig in i Lars Ahlins och Roy Anderssons reaktioner på ofruktsam och irrelevant kritik. Lars Ahlin vägrade ge ut någon bok på mer än 20 år - efter att ha fått obegåvade och taskiga recensioner av "Bark och löv" (1961). Roy Andersson vägrade i 25 år att komma ut med någon ny långfilm efter oförstående recensioner av "Giliap" (1975). Utan några jämförelser i övrigt, så kan visserligen jag stryka över och gå vidare om jag blivit t.ex. orättvist behandlad. Jag kan prata normalt och utan agg med en sådan person som behandlat mig illa. Jag kan förlåta, men jag glömmer aldrig. Det blir oerhört tufft för den personen att återfå min tillit.

Dagens länktips

En mycket intressant intervju med bröderna Birro. Jag gillar dem båda starkt. Och här sköter sig dessutom Malou riktigt bra.

Lägg märke till hur många "stora" ord de använder. Härligt!

En porrfilmstjärnas minnen

Ett sådant här boktips hör inte till vanligheterna, varken här eller där. Och nu är det ju egentligen inget boktips, ty jag finner den här boken (från 2007) tämligen umbärlig. Ämnet i sig kan dock vara intressant. Vad har en porrfilmstjärna att berätta? Tja, kanske inte så där hemskt mycket spännande, trots allt. Det mesta som Ron Jeremy berättar om är triviala saker, som vem han träffade på vilket party, vilken kvinna som vägrade hälsa på honom vid det och det tillfället, vem som hade de häftigaste festerna o.s.v. De många bilderna i boken visar t.ex. hur man måttar med händerna och jämför längden på varandras erigerade penisar. Etc. Ytligt är bara förnamnet. Men vem hade väntat sig något annat? Ron Jeremy verkar dock vara en trevlig prick (Det var vitsigt). Man kanske har roligt i hans sällskap. Men den här boken ger inte särskilt många goda råd om hur man blir en sänghingst. De tipsen får man leta efter på andra ställen.

Ett litet knippe citat:
"Det var få saker som fick blodet att koka i mig så som porrstjärnor som spelade offer. Om det hade kommit från någon liten oskyldig katolsk skolflicka så kunde jag kanske ha accepterat det i någon aspekt. Men Tanya var på intet sätt oskyldig. Hon var inte lurad av porrbranschen. (...)
Faktum är att hon var den som hade kommit till mig och velat göra vuxenfilm. (...) Hon tjänade minst tusen dollar om dagen (...) Med tanke på hur mycket hon verkade älska sex, och vilka summor hon tjänade hade hon verkligen inget att klaga på. (...)
'Just det', sade jag. 'Varför gnäller du på porrbranschen när du har fått så mycket ut av den? Den har betalat din utbildning. Den gjorde att du kunde resa och ta flöjtlektioner i Florens. Du fick en liten roll i 9½ vecka. Den gav dig friheten att göra precis det du ville.'" (s. 184f)

Det ger i alla fall en del att tänka på.

Sveriges sämsta skivomslag

Den här boken kan orsaka många goda (hån)skratt:

När man bläddrar i den här boken och tittar på alla dessa makalösa skivomslag, så kan man stilla undra: "Hur tänkte de då?". Det är helt otroligt vilken dålig smak en del har. En del omslag är så töntiga att man inte kan hålla tillbaka ett nedlåtande skratt. En del andra omslag är rent äckelframkallande - var beredd med en spypåse.

Ett av de töntigaste omslagen enligt mig är det till plattan "spänsta med OK", från c:a 1965 (s. 39). Där ser vi huvud och axlar på Bengt Bedrup i förgrunden, direkt bakom till höger syns en motorhuv till någon bil och i bakgrunden syns fyra personer, i olika åldrar men med någorlunda enhetlig klädsel, göra några jönsiga rörelser. Smaklöst.

Ett annat jönsigt omslag har dessutom en kul kommentar. Det gäller Göran & Ruth Stenlunds "Han kommer snart", från 1967 (s. 36). Göran och Ruth står vid Riddarholmen och blickar ut över vattnet. Bildtexten börjar: "En bild av tålmodig väntan. Jesus kommer snart - men kanske inte just med båt till Riddarholmen".

Upphovsmännen Mattias Boström, Martin Kristenson och Fredrik af Trampe måste ha haft hemskt roligt medan de gjorde urvalet till denna bok!

Gilla Guillou

Det räcker med en enda anledning att köpa Aftonbladet i dag: Jan Guillous krönika om fildelning och upphovsrätt. Aldrig tidigare har jag hållit med Guillou i så stark grad. Utmärkt skrivet, Jan!

Perplex in the city

Sedd:

What's the big deal? frågar jag mig. "Sex and the city" måste väl vara en av TV-historiens mest "hajpade" serier? Det kanske är en könsgrej, detta. Jag kan i alla fall inte inse storheten. Fyra bortskämda och snuskigt rika shopaholics pratar och pratar och pratar om ständigt nya "dagens i-landsproblem".

Nu drabbar alltså filmen oss. Samma oändliga prat om allt och ingenting. Och nästan inget sex. En naken mansrumpa "in action" var egentligen allt man fick se när det gäller erotiskt vågade scener. Typisk tjejfilm, alltså - så där lagom "fräck". Jag snabbspolade genom nästan hela filmen och missade inget viktigt.

Kittla Bill

Sedda:

och:

Tja, jag vet inte... Inte är jag särskilt imponerad, inte. Jag tycker det är mest fjantigt med alla överdrivna fäktscener. Här är Tarantino så övertydlig att det blir fånigt. Visst - filmerna kryllar av tekniska finesser, men i min bok räcker inte det. Många filmkids brukar framhäva de smarta dialogerna i Tarantinos filmer. Så himla smarta var de inte i de här båda rullarna.

Trots att dessa filmer innehåller extremt mycket grovt våld - där man hugger armar och huvud av varandra - så är de inte särskilt chockerande. Meningen är väl att man skall sitta som på nålar och nästan kissa på sig av rädsla. Ingen risk. Det myckna våldet blir löjligt till slut. Om det var meningen, så har Tarantino lyckats.

Om filmerna var avsedda att "skrämma skiten ur dig", så har de inte lyckats. Då är de pekoral. Jag anser, att Tarantino borde se några riktigt tungsinta filmer av Ingmar Bergman och ta lärdom av dem. Kombinera Bergmans allvar med Tarantinos klippteknik m.m. så har vi ett mästerverk!

Totalt likgiltig nördupplysning

När jag startar datorn på jobbet, så kommer följande meddelanden upp:
"Datorinställningar tillämpas..."
och
"Startskript körs..."

Jaha? Och? Vad har jag för nytta av att veta det? Man hade lika gärna kunnat skriva:
"Vänta. Datorn är snart klar för användning."

Det är lika tröttsamt varje gång som folk tar för givet att alla människor har exakt likadana intressen. Jag är inte det minsta intresserad av hur en dator fungerar. Jag är bara intresserad av att den fungerar.

"Datorinställningar tillämpas"... Vilka andra inställningar kan tillämpas? Mikrovågsugnsinställningar? Klockinställningar? TV-inställningar? Vad?

"Startskript körs"... Vad annat kunde man ha "kört"? Startpaket? Självskript? Startskrift? Vad?

Om jag skulle formulera mig lika nördigt, så skulle jag bli betraktad som en fåne eller som en störd figur. Jag hade kunnat skriva "Georg Lukács' reifikationsteori är i vissa ideologideskriptiva sfärer ekvivalent med Jean-Paul Sartres alienationsdiskussioner. Dock, där Lukács var hegelian, så var Sartre kierkegaardian. Vi ser alltså att, i samma stund som Brecht utkristalliserade Verfremdungsbegreppet blev scenkonsten åskådliggjord som en autografisk adaptation av realismens tillkortakommanden."

Jaha? Och? Vem skulle begripa mig?

En provokation

Jag tror, att jag blir mera och mera misantrop. Se bara på bloggosfären. Jag är besviken. Jag hade hoppats på flera spännande och intressanta bloggar - och att det skulle avspegla sig i statitisken över mest besökta bloggar och mest sökta begrepp. Men kolla statistiken i Bloggportalen! Det är ingen särskilt uppmuntrande läsning. Många bloggar tycks locka fram det sämsta hos oss människor.

Bloggvärlden avslöjar hur uselt det är ställt med folks debatteringskonst. Man håller sig inte ofta till ämnet utan man går hellre till personangrepp. Många tjafsar om yttrandefrihet och åsiktsfrihet, men varför skall vi andra stillatigande acceptera rena dumheter? Alla åsikter är inte lika justa. Svenska folket borde gå en obligatorisk kurs i hur man argumenterar med vett och etikett. Det finns flera böcker som handlar om argumentationsteknik. Gå, svenska folk, och låna dem på ditt bibliotek eller köp dem i en bokhandel.

Medelsvensson, du är usel på att debattera. Du är helt kass på att lyssna och du pratar hela tiden i munnen på någon annan. Ingen får prata till punkt. Du kan inte tänka dig in i någon annans tankevärld. Du vill bara framhäva dig själv och dina åsikter. Du är inte beredd att ändra ditt synsätt det minsta lilla.

Nu väntar jag mig personangrepp. Någon kommer förr eller senare att kalla mig fascist eller jävla gnällgubbe eller något liknande nedsättande. Kanske blir jag t.o.m. hotad.

Nostalgi runt ett Beatles-album

Det är inte så vitt längre - omslaget till det Beatles-album som kom ut för exakt 40 år sedan:

Vem i familjen det var som verkligen köpte detta historiska dubbelalbum - här med det unika serienumret 0412973 - minns jag inte. (Albumets omslag är scannat och därmed också beskuret.) Men jag tar hand om det. Det är i min vård. Det fanns två musikaffärer i staden där vi bröder växte upp och vi brukade "hänga" - var för sig - mest i den som var närmast hemmet. Man kunde boka ett av två särskilda avlyssningsrum och lyssna igenom en hel LP utan att någon tyckte det var något störande. Beatles' vita album köptes förmodligen där - i en musikaffär som verkligen gjorde skäl för namnet, ty där kunde man köpa pianon, saxofoner, trummor, noter och allt möjligt som har med musik att göra. Och den medelålders personalen var superkunnig och gillade ungdomar! Man kände sig medveten och framåt när man var där och spanade in alla nya album. Nu kan man inte känna sig så "särskild" alls. Nu har varenda unge koll på allting nytt, känns det som.

Fyrtio år... Vart tog de vägen?! Det känns som om det hände för några månader sedan! GöteborgsPosten hade i går en artikel om detta album. Man intervjuade några personer om vad albumet betytt för dem och så fick var och en göra sin lista över vilka låtar som är bäst.

Jag vill inte vara sämre. Här är listan över mina favoritlåtar på ett av The Beatles' absolut bästa album:

Back in the USSR
The continuing story of Bungalow Bill
While my guitar gently weeps
I'm so tired
Blackbird
Piggies
I will
Julia
Birthday
Yer blues
Sexy Sadie
Helter Skelter
Good night

Gärna "pretto"

Eva Beckman hade det visst inte alldeles lätt i studion när hon skulle diskutera ämnet "Hur pretentiös får man bli?". Gäster var Björn Ranelid, Kay Pollak, Henrik Schyffert och Björn Wiman. Jag tycker frågan är fel ställd. Om man utgår från ordboksdefinitionen, så betyder pretentiös "(alltför) anspråksfull, fordrande, utmanande" (SAOL). Det är den där parentesen som ställer till det. Om man s.a.s. tar i för mycket och överdriver, så kan det bli löjligt och/eller irriterande. När idéerna om den egna betydelsen börjar lukta storhetsvansinne, så är det inte OK. Men att vara anspråksfull, fordrande och utmanande ser inte jag som något problem. Så bör det vara.

Det lättsamma, lättviktiga och lättglömda har fått alldeles för stort utrymme i massmedia och på annat sätt. Jag skulle inte ha något emot mera allvar - och humor med finess. Jag tror t.o.m. att jag skulle kunna välkomna ett trams- och fjantförbud - där emellertid just humor med finess får åka gräddfil förbi buskis m.m. Vissa reklamfinansierade radioprogram med Duracellkaniner utan avstängningsknapp skulle vi därmed slippa - en välgärning.

Infantiliseringen av samhället har blivit ett problem. Vill man prata allvar, så är man snart en utdöd art. Försök att dra i gång en djupsinnig diskussion i en fikapaus och du får konstiga blickar på dig. Allt skall vara kul, häftigt, cool och/eller lättsmält - ungefär som ett datorspel eller TV-spel - och till intet förpliktigande. Allt är som på lek. Men jag är inte road. Jag är oroad.

Covered - stolen

Jag blir så förbannad... Tidigare i dag lade jag märke till ett nummer av tidskriften Mojo på biblioteket. Missförstå mig rätt. Det var inte det som gjorde mig förbannad. Mojo är en utmärkt tidskrift i sin genre. Vissa skulle kalla den "pretto". Gärna för mig. Den vill någonting viktigt. Det är mera än vad man kan säga om vissa blaskor. Nej, det som gjorde mig mäkta irriterad var att någon hade stulit gratis-CD:n som följde med tidningen. Ett foto föreställande Leonard Cohen var på omslaget och givetvis måste jag kolla ett sådant nummer närmare. Detta var gratis-CD:n som jag blev blåst på att få låna:

Jag hade hemskt gärna lyssnat på Allison Crowes version av "Joan of Arc", det hade varit väldigt kul för mig att kunna lyssna på Nick Caves tolkning av "Avalanche", jag hade gärna... etc. Det fick jag inte göra nu och det retar mig. Tjuv - var glad att du inte är i min närhet!

Medlemstidning med boktips

I dag hamnade den här medlemstidningen i min icke-digitala brevlåda (en sådan där gammaldags sak i hårdplast eller metall som ofta står, fäst i en stolpe som sitter fast i marken, utanför dörren, vid vägkanten):

Här får vi tips om en massa nyheter från bokförlaget Libris - ej att förväxla med Libris hos Kungliga Biblioteket. Det kristna förlaget Libris "puffar" nu för en massa böcker som jag skulle vilja köpa - eller åtminstone läsa. Här några "godbitar":

Emmanuel Bäckryd: "Tolv saker kristna är övertygade om"
Ylva Eggehorn: "Där lejonen bor"
Alister McGrath: "Kristen tro"
Kristofer Skrade: "Vara kristen - en överlevnadshandbok"
Per Svensson: "Dr Luther och Mr Hyde"

Men den jag är mest nyfiken på är denna:
Ray Comfort: "Gud tror inte på ateister"

Så här står det i presentationen av den boken: "Ray Comfort utmanar ateister och agnostiker när han påstår att Guds existens kan bevisas - helt och fullt, vetenskapligt och utan hänvisning till tro eller Bibeln. Det är också möjligt att bevisa att Bibeln är övernaturlig." (s. 16 i tidningen)

Bibeln för rastlösa och snabbisglada

"Detta är en fantastisk idé"? Njae. Det kan man diskutera. Att sammanfatta Bibeln i en tunn pocketbok som man förväntas läsa på 100 minuter? Det blir ju närmast skrattretande fånigt att försöka sammanfatta exempelvis Uppenbarelseboken på knappt två sidor. Gourmetmat som "junk food"? Det känns ungefär som Dostojevskijs "Bröderna Karamazov" sammanfattad i en tecknad serie på 30 sidor - eller i en lättläst version på 75 sidor. Det känns inte rätt mot originalet och det känns inte rätt mot läsaren heller.

Ingenting går upp emot äkta vara. Du kan t.ex. läsa Första Korinthierbrevet 13:4-7 här. Det står:

"Kärleken är tålmodig och god. Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den."

I pocketversionen låter samma text så här:

"Kärleken är tålmodig och god, den avundas ingen och är inte skrytsam eller uppblåst, den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp. Kärleken finner inte glädje i orätten eller gläds åt andras misslyckanden. Kärleken gläds åt sanningen, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den." (s. 107)

Det var ingen större skillnad, kan man tycka. Faktum är att det här är ett av de få ställen i pocketboken där man är textmässigt nära "den äkta varan". Hur som helst är just denna passage i mina ögon en av vackraste, mest minnesvärda och mest tänkvärda i hela Bibeln.

För övrigt anser jag, att Bibeln bör läsas i Bibelkommissionens översättning från 2001 - den som i början nämner "en gudsvind svepte fram över vattnet".

Bra men ändå inte bra

Under en period då man fick betyg C, BC, B, Ba, AB, a och A (där C var uruselt och A var enastående) hade man även betyg i Ordning, Uppförande och Flit. Det har berättats för mig om en väldigt duktig student som hade nästan uteslutande stora A:n i sitt slutbetyg. Med detta var han icke nöjd - ty han hade fått A även i flit.

Språkpolisen ingriper

Det heter inte "ett seminarie". Lär er nu detta en gång för alla: det heter "ett seminarium", "flera seminarier". I bestämd form blir det: seminariet och seminarierna.

Dagens slogan

Dyssläckticker för UE!

Facit för dagen

Denna dag har jag bl.a. kört en massa saker till återvinningen, räfsat löv, tömt och plockat undan krukor från trädgården och tvättat dem, dammsugit bilen, tvättat bilen i automatisk biltvätt, slöläst Aftonbladet, badat i badkaret och börjat renskriva ett korsord som jag har konstruerat.

En ganska god blandning av kroppslig och mental aktivitet - och avkoppling.

En bok om film och en om musik

De här båda böckerna gör mig glad och besviken på samma gång. De är uppbyggda på samma sätt, med samma "approach" och samma layout. "General editor" bakom "The little black book - movies" är Chris Fujiwara. Till sin hjälp har han haft c:a 60 medarbetare. De är inga blåbär, om man säger så. De vet verkligen vad de skriver om. De är filmkritiker, redaktörer, doktorer, professorer m.m. från flera olika länder.

"General editor" bakom "The little black book - music" är Sean Egan. Till sin hjälp har han haft c:a 40 medarbetare. Inte heller de är några amatörer inom sitt ämne. De har skrivit för Mojo, Melody Maker, Record Collector m.fl.
Båda böckerna har ett nytt och intressant grepp: man har valt ut "key film", "key song", "key event", "key person" m.m. Kronologiskt förtecknas, årtionde för årtionde, avgörande händelser inom film och musik sedan 1890 och fram till i dag. Tro inte på "the little". Det är tjocka och tunga böcker vi pratar om. Båda böckerna är på 800 sidor vardera och rikligt försedda med foton i svart/vitt och färg. De är bra referensböcker att använda t.ex. vid frågesporter. So far, so good.

Vad är det då jag inte är nöjd med? Jo, det är urvalet. De här båda böckerna är inte de definitiva och slutgiltiga böckerna i sina respektive ämnen. De måste kompletteras med andra böcker för att ge en rättvis bild av film- och musikhistorian sedan 1890. Hur motiverar jag denna min ståndpunkt? Hur kan jag vara så kaxig och sätta mig upp emot professorer och andra experter? Låt mig ge exempel.

Hur kan man i en seriös bok om filmhistoria med total eller nästan total tystnad förbigå Lars von Trier, Ettore Scola, Krzysztof Kieslowski, bröderna Taviani och Tom Tykwer - för att bara nämna sex viktiga regissörer?

Hur kan man i en seriös bok om musikhistoria, när man skall ge exempel på ett viktigt album från år 1959, "glömma" Miles Davis' "Kind of blue"? OK, han nämns som "Key Person" för år 1958 och i den notisen nämns albumet i fråga, men det räcker inte. För år 1959 har redaktionen valt fyra andra "Key Album": Dave Brubecks "Time out", Nina Simones "The amazing Nina Simone", The Chipmunks' "Let's all sing with The Chipmunks" och Ray Charles' "The genius of Ray Charles". The Chipmunks? Detta är besynnerligt. Massor av andra experter skulle utan att tveka ha rankat Miles Davis' album "Kind of blue" som ett av de absolut mest epokgörande albumen inom jazzens historia från år 1959 och framåt. Och vad hände med Stan Getz, Gerry Mulligan, Thelonious Monk, Keith Jarrett och Cecil Taylor? De och en del andra stora namn i musikhistorian lyser med sin frånvaro.

Suck. De perfekta böckerna om film- och musikhistoria är ännu inte skrivna.

Wikströms senaste en litterär besvikelse

Tyvärr... Jag är ledsen att behöva skriva detta, men jag blev besviken på Owe Wikströms senaste bok "Till längtans försvar - eller vemodet i finsk tango". Det känns som att äta gammal skåpmat. Boken känns som ännu ett dubbelalbum av Ulf Lundell - man önskar att han kunde ha gallrat i sitt egna stoff. Det verkar som om Owe Wikström här tror att vi läsare har all tid i världen för att komma fram till någon sorts poäng med läsandet. Det har vi inte.

Här finns inte särskilt många originella tankar och resonemang. Inför väldigt mycket tänker jag: "Ja visst, så har jag också tänkt" och "Det där känner jag igen från... [någon känd guru]". Det mesta är upprepningar - antingen av något Wikström redan skrivit om eller av något han refererar till. Många stycken är ganska poänglösa. Man tänker: "Jaha - var det något att ödsla så många ord på?". Jag hade hoppats att han skulle ha skrivit mera stringent och kommit till "pudelns kärna" mycket snabbare. Jag tror, att han kan mycket bättre än så här. Den här boken ger intryck av att vara ett hopkok för lite extra kosing. Den verkar i mina ögon lite svamlig och ofokuserad.

En recension här.

Livet efter

"Banbrytande vetenskapliga experiment om fortsatt existens efter döden" är undertitel till Gary E. Schwartz' bok "Kontakt med andra sidan?" (Denna upplaga från 2004). Och om dessa experiment går att upprepa av andra forskare och leda till samma slutsats, så är de onekligen banbrytande.

Boken hävdar, att medvetandet fortsätter att finnas efter det att kroppen har dött. Schwartz satte hela sitt utmärkta akademiska rykte på spel när han tillsammans med en kvinnlig forskare började studera ämnet närmare. Till sin hjälp måste de ta medier som kunde komma i kontakt med "andra sidan". Man kom till häpnadsväckande resultat.

I ett fall som beskrivs i boken visade sig Jesus för den döde, trots att den döde inte hade varit troende (s. 90ff). Gång på gång, med flera olika medier bekräftades hypotesen att medvetandet fortsätter att existera efter "livet här på Jorden". Resultaten kunde inte förklaras med hjälp av slumpen eller telepati.

Man gjorde flera experiment för att försöka avslöja alltihop som en bluff och medierna som lögnare. Det lyckades inte. Alla sessioner ledde fram till samma slutsats.

Vad skulle i så fall denna kunskap kunna leda till? Jo, t.ex.
"Att din tid här på jorden är avsedd för att du ska få avancerade lektioner i kärlek och medkänsla och för att du ska hedra de många gåvor du har fått genom att lära dig hur du ska ge till din familj, dina vänner, samhället och världen som helhet. (...) Vi skulle nu veta att livet på jorden inte är en kapplöpning och vi skulle inte längre känna en intensiv press att åstadkomma så mycket som möjligt på kortast möjliga tid." (s. 238f)

Mera: "Om vi helt kunde acceptera att målet med att skaffa materiella ägodelar inte är lika viktigt som kvaliteten på den tid vi tillbringar med de personer vi älskar, skulle vi vara lyckligare och friskare." (s. 240)

"Medvetandet existerar oberoende av hjärnan. (...) Psyket kommer först, hjärnan sedan. Hjärnan är inte den som skapar sinnet, den är sinnets kraftfulla verktyg. Hjärnan är en antenn och mottagare för psyket, som en sofistikerad TV eller mobiltelefon. (...) Psyket sträcker sig som ljuset från fjärran stjärnor." (s. 268)

Mera läsning här.

Dagen efter

I går var jag på fest och dansade till irländsk folkmusik. Det blev några snurriga varv för mycket. Nu har jag en molande huvudvärk och blir lätt yr. Så: det blir inte många knop på den här bloggen i dag.

Återanvänt. 37

Nu blir det nästan snuskigt. Det här skrev jag sommaren 2002.

Oh, alla dessa

Oh,
alla dessa fantastiska kvinnor
som jag aldrig får lära känna,

alla dessa gudomliga kvinnokroppar
som jag aldrig får smeka,
alla dessa sugande kvinnoblickar
som jag aldrig får möta,
alla dessa långa kvinnohår
som jag aldrig får rufsa till,
alla dessa lena kvinnokinder
som jag aldrig får nudda vid,
alla dessa stiliga kvinnonäsor
som jag aldrig får gnugga,
alla dessa välformade kvinnoläppar
som jag aldrig får kyssa,
alla dessa ljuva kvinnofötter
som jag aldrig får massera,
alla dessa vackra kvinnoben
som jag aldrig får röra,
alla dessa ljuvliga kvinnobröst
som jag aldrig får smaka,
alla dessa våta kittlare
som jag aldrig får slicka,
alla dessa mystiska grottor
som aldrig kommer att krama min styva lem.

Oh,
alla dessa fantastiska kvinnor
som jag aldrig får lära känna -
Varför är livet så kort?!

(Copyright: Thomas O.)

Återanvänt. 36

Följande lilla prosapoem(?) skrev jag 1995. Det håller än.

Alltid slav

Frihet är en illusion.
Man är alltid en fånge.
Man är alltid slav.
Därmed är också makt en synvilla.
Vi är varandras slavar
och varandras tyranner.

(Copyright: Thomas O.)

Återanvänt. 35

Följande lilla prosapoemstycke skrev jag 1988. Det gäller än.

Gamar

Ingen vill veta av dig
när du är svag och nere.
Visa dig sårbar
och man hackar dig i småbitar.
Det finns alltid gamar
beredda att äta upp resterna.

(Copyright: Thomas O.)

En utmaning

Nu utmanar jag mig själv. I denna blogg skall hädanefter och tills vidare icke användas något enda fildelat material. Slut med videosnuttar från YouTube, BoreMe och andra ställen. Endast egenproducerat stoff - dit räknas även recensioner och små krior om andras litterära och andra konstnärliga produkter.

Så. Nu var det skrivet. Återstår att se hur kul eller tråkigt det blir.

Stenkastning i glashus

Nu skall jag kasta sten i glashus, eftersom jag själv på sätt och vis har utnyttjat systemet varje gång jag har länkat till exempelvis videosnuttar som någon lagt ut på YouTube. Det är klart att uppropsförfattarna har rätt. De som kallar sig pirater är tjuvar och parasiter när de lägger ut material som de inte har rätt att lägga ut.

Det är alldeles självklart att kompositörer, författare, regissörer och andra upphovsmän till konstnärliga produkter skall ha ersättning för sina skapelser. Hur kan man komma på tanken att de skall jobba gratis? Kräver vi av bilmekaniker att de skall utföra sina tjänster gratis? Kräver vi att massörer skall jobba gratis? Kräver vi gratis sjukvård? Eller: Kräver vi att få gå på bio gratis? Kräver vi att böcker inte skall kosta något? Etc. Svaret är Nej! på samtliga frågor.

Varför skall just konstnärligt skapande individer förväntas acceptera fildelning utan att få något i ersättning? Tanken är ju egentligen absurd.

Lagförslaget har retat gallfeber på massor av bloggare. Man är rädd för att gå miste om en massa gratis godis och man är skraj för att den personliga integriteten skall kränkas. Håhåjaja. Hur kan det komma sig att det ofta är personer som inte har rent mjöl i påsen som värnar om den personliga integriteten? (Att jag skriver under ett alias beror på att jag inte vill få otrevliga påhälsningar eller hot mot mig själv eller min familj efter det att jag har skrivit något provokativt.)

Man är dessutom rädd för att lagen skall öppna avgrunder. Det blir fritt fram för bluffakturor från blufföretag, hojtar man. Det kan dimpa ned räkningar från Sonny om att sonen i huset har lagt ut senaste biten med Pisse Mugg på YouTube. Målsman får byxångest och vågar inte bestrida. Suck.

Och hur skulle en massa bloggar se ut om inte deras upphovsmän kunde lägga ut en massa videosnuttar och annat som de knyckt? Hur skulle det se ut om alla bloggare endast får använda helt eget material? Jag lovar: mycket torftigare. Därför högaktar jag bloggare som bygger sina bloggar enbart på egna ord, egna bilder och eventuellt annat "egentillverkat" - och ändå åstadkommer bra bloggar.

Att många bloggar gratis är inget konstigt. Det är självvalt. Om man vill tjäna pengar på det, så kan man t.ex. använda annonser. Man kan också - som en del har gjort - göra om sin blogg till en bok och tjäna (lite) pengar på bokförsäljningen. Men som regel är en blogg mindre konstnärligt intressant än en riktig, utgiven bok (som inte tidigare varit en blogg). En blogg har för det mesta s.a.s. mindre verkshöjd jämfört med en saluförd bok. Bloggar är ju hemskt ofta bestående av bloggposter som endast är reaktioner på någonting som andra har gjort. Man kommenterar dagshändelser, man tipsar om nya böcker, filmer etc. Bloggar är ytterst sällan helt självständiga skapelser, om ni förstår vad jag menar. De som skriver bloggar försöker ofta förtvivlat att hitta ett eget uttryck, en egen form. Men i denna hysteriska strävan blir deras bloggar oavsiktligt märkligt lika varandra.

Skamligt är ett alltför milt ord

Så'nt här gör mig på så dåligt humör att jag tappar sugen. Förr blev jag heligt arg. Nu vet jag att min ilska inte gör någon nytta. F-n vet vilket humör som gör nytta. Jag vet bara, att sådana här "affärer" aldrig tycks ta slut. Det är väl bara en tidsfråga innan vi får läsa om något ännu mera skandalöst rofferi. Jo, en sak till vet jag. Jag vet, att jag föraktar sådana figurer. Jag skulle hålla för näsan och låtsas med gester att jag spolade toaletten om jag träffade på dem.

Varför har de ingen skam i kroppen? Varför kan inte en enda av dem säga: "Nej, hör ni! Det här är ju skamligt! Ingen är värd så mycket pengar. Det här kan jag inte gå med på."? Nej, nej. Något sådant får vi aldrig höra från det hållet. Vad är det för någon konstig gen eller märklig kemisk sammansättning som gör att dessa typer bara tar för givet att de skall kunna ha sådana groteska och sinnessjukt orättvisa fördelar?

Lämpligt straff? Betalningsanmärkning för resten av livet, kombinerat med livstids tvångsförflyttning till någon tråkig håla i bortre Sibirien - och ovanpå det: besöksförbud.

Några rader om en Öijer-bok

Poesi är väl inte riktigt "my cup of tea". Det finns få poeter vars verk jag verkligen tycker om att läsa. Jag är så gammaldags att jag föredrar rimmad lyrik. Ge mig exempelvis Bellman, Fröding, Ferlin och Taube, så blir jag lycklig. Men det finns vissa poeter som jag gillar, även om rim saknas. Dit hör Werner Aspenström, Karl Vennberg, Ann Smith, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer, Lennart Sjögren och några till. Om vi beger oss utomlands, så blir det Walt Whitman, Vladimir Majakovskij, Dylan Thomas, Jannis Ritsos och några till. Men för övrigt? Ofta undrar jag varför poeter krånglar till saker så makalöst. Jag misstänker, att deras klena budskap döljs i mystiskt dunkel. Men... så har vi den här nya diktsamlingen av Bruno K. Öijer:

Den tilltalar mig. Jag finner den mycket sympatiskt skriven. Jag fann även en del intressanta recensioner av boken. Här är en, här är en annan och här är en tredje.

Jag känner mig intelligent när jag läser hans dikter. De berikar mig, de gör min syn klarare, de vässar min tankeskärpa. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör dem så bra. Jag bara vet att de är bra.

Och den avslutande - onormalt långa - dikten "Aldrig" är min favorit. Tänk dig Majakovskij möta Whitman, Tom Waits, Neil Young och Bob Dylan. Ungefär så.

Sista strofen börjar så här:

"ni har
missförstått allt
sa en tonårsflicka
han har bara skrivit en enda dikt
och den handlar om förlorad kärlek (...)"

Jag tror inte att jag tar i för mycket om jag slutar så här:
Om du bara skall läsa en enda ny svensk diktsamling i år, så låt det bli Bruno K. Öijers "Svart som silver".

Missad poäng

Allt som är offentligt måste inte publiceras. Jag tar det en gång till: Allt som är offentligt måste inte publiceras. Det finns journalister som inte begriper det. Det går inte in i skallen. Förnuftet viker åt sidan för paragrafstelhet och/eller omvänd paranoia. Nu senast hände detta uti vår lilla stad. En känd lokal förmåga var duktig principryttare men trampade därvid i klaveret. Det kommunala beslut som hade fattats var visserligen offentligt, men det borde inte bli allmänt känt - ty det skulle vara en överraskning. Detta tog icke den plikttrogne journalisten någon hänsyn till. Det som är offentligt skall ut till allmän kännedom, resonerade h*n. Snacka om klåfingrighet och urusel fingertoppskänsla. Det är som att en vecka före julafton avslöja vilka julklapparna kommer att bli. Kul jul blir det inte. Denne journalist verkar ha gjort det till sin livsuppgift att göra livet surt för alla som på något sätt håller på med offentlig verksamhet. Allt som drivs i offentlig regi är förkastligt, tycks h*n mena.

I'm not amused.

En icke vanlig söndag

I söndags vaknade jag före resten av familjen. Jag klädde på mig ljudlöst, låste dörren utifrån, gömde nyckeln, värmde upp och gav mig iväg på en käck liten joggingrunda före frukost. Jag sprang, nå ja - småsprang, på Kullaberg, nästan från Arild och ut till Mölle och tillbaka igen. Det blev väl cirka en mil och jag var i rörelse ungefär en timme. Härligt är bara förnamnet. Att jogga i sådan natur är gudomligt. Sådana joggingrundor har bidragit till att göra mig troende. Och att göra det ensam tycker jag är en del av tjusningen. För mig är det obegripligt hur vissa människor inte tycks kunna motionera det minsta lilla utan att göra det i grupp. Jag undrar varför de är så osjälvständiga.

Senare på dagen tog vi vägen förbi Halmstad innan vi skulle köra hem. Vi stod ute och frös i regn och blåst för att se 22 unga män jaga en boll. Sådant skall upplevas i grupp. Där är en stor skillnad. Att vara med i en hejarklack och skrika för full hals är en kul grej. När tusentals människor jublar samtidigt känns det som om allt är möjligt.

Morgon som eremit, kväll som en i massan. Att det var Fars dag gick spårlöst förbi.

Dagens bildgåta

Jag har varit bortrest. Därav bloggtorkan. Nu blir det bildgåta. Vart reste vi? Först lämnade vi ett H:

Sedan anlände vi till ett annat H:
I det andra H:et fikade vi här:

Busenkelt.

Jag vill bara känna verklig kärlek

Får man erkänna att man gillar Robbie Williams? Är det inte korrekt? Är det skumt? Strunt samma. Detta är i alla fall en hyfsat bra musikvideo:

Musiken är mycket bra och hans röst är förträfflig. Dessutom är texten helt OK - det kan du kolla här. Han kanske är en strulpelle, men sjunga kan han.

Dagens i-lands-problem

Det finns personer som gör det till en utmaning med köpstopp. Man vägrar köpa kläder, man går aldrig på bio, man köper inga böcker, inga CD-album etc. Man köper i stort sett bara livsmedel, mediciner och annat som är absolut nödvändigt för att man skall kunna fortsätta leva. Och så känner man sig stolt när man klarar av det.

Ursäkta, men sådan är vardagen för många. Det är många som bara har råd till livets absoluta nödtorft. När de har betalt allting som de måste betala - mat, hyra eller villalån eller motsvarande, el, vatten etc. - så finns det nästan inga pengar kvar. Det finns inte utrymme för några "utsvävningar". De får vara glada om de har råd till en pocketbok någon gång. "Köpstopp" är inget de har valt för att testa om de klarar av det. För dem är "köpstopp" helt nödvändigt.

Dagens irritationsobjekt

Man skall inte diskutera smak. Det är bortkastad tid. I dag hade jag anledning att bli irriterad över en smaksak.

Jag påstod vid lunchen, att jag inte tycker om rödvin som är strävt. Jag hatar det. Strävt rödvin undviker jag som pesten.

För detta blev jag nästan hånad. Besserwissrarna vid lunchbordet undervisade mig om att det helt beror på vad man äter till det sträva vinet. Med rätt mat till smakar vinet gott. Det må kanske så vara, men jag vill inte att vinets förmåga att bereda smaklig njutning skall vara beroende av vilken mat man äter. Jag vill att vinet skall smaka gott oberoende av maten. Det finns sådana viner - det vet jag. Strävt rödvin är en onödig produkt. Den får tungan att skrumpna ihop som ett russin i öknen. Så tycker jag. Och jag har rätt att tycka vad jag vill. Sedan får besserwissrar påstå vad som helst. Jag vet vad jag tycker om och vad jag inte tycker om.

Gamle Mann

Vad bevisar detta? Jo: att även äldre tunn- och/eller gråhåriga män kan få det att svänga.

Herbie Mann var min favorit bland flöjtister. (Han dog 2003 och ingen har tagit hans plats.) Tidigare bloggpost om ett album av honom här.

Irriterande vägran

Det måste anses rimligt, att man tar seden dit man kommer. Det skulle få orimliga konsekvenser om alla möjliga åsiktsföreträdare skulle kräva tolkningsföreträde och hävda ensamrätt till det s.k. problemformuleringsprivilegiet. Det är en del av normal hyfs i detta land, att man inte vägrar skaka hand med någon. Det kan dock finnas speciella, begripliga och rimliga skäl till att vägra skaka hand med någon. Jag skulle t.ex. ha väldigt svårt för att skaka hand med en person som nyss hade mördat min familj. Men att vägra skaka hand med Carl Hamilton - som vi kan läsa om här? Vad är det för trams?

Om jag firar midsommar i Iran, så kräver jag att få dansa kring en svenskpyntad midsommarstång där? Om jag firar jul i Afghanistan, så kräver jag att i en afghansk butik kunna köpa kroppkakor, köttbullar, prinskorv, skinka med brunkål, snaps och andra läckerheter som hör den svenska julen till? Om jag firar påsk i Irak, så kräver jag att kunna gå på restaurang i Bagdad och där bli serverad målade påskägg, smörgåsbord och påskmust? Knappast. Jag hade väl då blivit utskrattad, betraktats som komplett galen, tagits om hand eller utvisats ur landet.

Om vi drar detta till sina yttersta konsekvenser, så faller ju allt mänskligt samspel ihop som ett korthus. Jag kan inte prata med dig, därför att du har fel ögonfärg. Jag vill inte sitta på samma buss som du, därför att du inte har strumpor på fötterna. Jag vägrar stå i samma kö som du, därför att du har genomgående svarta kläder på dig. Jag vägrar lyssna på dig, därför att du har så gäll röst. Jag vägrar sitta vid samma bord som du, därför att du är jude. Etc. Absurt. Stolleprov.

Där fanns märket!

Får man driva med franska turister på det här sättet?

Vad säger Sarkozy? Kommer han att stämma Storbritannien för ärekränkning?

Det är skillnad på långbänk och långbänk

Låt mig gnälla.

Nu måste jag lämna tillbaka båda dessa böcker innan jag har hunnit läsa dem. Det är så irriterande. Jag har lånat dem från biblioteket och lånetiden är förkortad därför att andra vill läsa dem. Grr!

Vofför gör di på dette viset? När jag läser vill jag dra i långbänk. Det är min hämnd på många andras långbänkar.

Så många gånger som jag har blivit irriterad på saktmodiga människor - slöa figurer som släpar kundvagnar framför sig ett steg i dag och ett steg i morgon, tröga typer som aldrig kan bestämma sig, lata zombies som aldrig kan få tummen ur, degproppar som man skulle vilja sätta en blåslampa på, etc. Det där kan jag inte stå ut med. Men andra får stå ut med att jag vill ha vanlig lånetid på mina boklån!

Vad är den manliga motsvarigheten till bitterfitta? Surkuk? Så känner jag mig nu.

Mästare Roman. 2

Jag fortsätter på min folkbildarfärd. Här vill jag nu bara påminna om att Roman Polanski måste räknas in bland filmhistoriens främsta regissörer. Flera av hans filmer är odiskutabelt fantastiska mästerverk. Den av hans filmer som jag tycker bäst om är "Chinatown". (Tidigare bloggpost här.) Så träffande då, att han själv tycker att den filmen kanske är hans bästa. Här har han just förklarat varför han gav filmen ett sådant slut som han gjorde:

Fritt översatt: "Om filmen hade slutat lyckligt, så hade vi inte suttit här nu och pratat om den".

Mästare Roman. 1

I mitt aldrig slockande intresse av att bilda mina läsare måste jag nu bara kort påminna om storheten i Johan Helmich Romans musik. Hans kanske mest kända verk är "Drottningsholmsmusiken". Lyssna och njut av ett litet utdrag!

Detta är enligt min mening nästan lika storslaget och bedårande vackert som musik av Bach, Händel, Vivaldi - eller vem vi än tar till som jämförelse.

Bra, Bagge

Jag gillar Anders Bagge. Efter att ha läst detta gillar jag honom ännu mera. Bl.a. därför att fler borde inse att BWO:s musik är pest och pina. (Tidigare bloggpost om detta hemska här.)

Oh, Carolina

Jag var inne och kikade lite på Carolina Gynnings blogg. Det var väl inte riktigt min stil. Men jag kan inte låta bli att gilla henne som programledare. Hon är utan choser, utan konstiga manér - och väldigt naturlig. Hon verkar inte vara rädd för att ta ut svängarna och kanske trampa i klaveret ibland. Hon verkar också vara snäll och lite galen samtidigt - en intressant kombination. Man skulle kunna tro att hon är "blåst", men det tror inte jag. (Felstavningar och annat knas hoppas jag är slarvfel och att hon är för lat för att rätta sig själv.) Hon har förmodligen god självdistans mitt i allt egotrippande. Att hon är vacker är ju lika uppenbart som att klockans visare snurrar medurs. Jo, så gillar jag dessutom att hon inte försöker dölja sin skånska accent. Kort sagt: hon är en personlighet som gör det lite roligare att titta på TV.

Järn plus vadå? - fortsättning

Det är något skumt med tvålull/stålull. Jag envisas med att ifrågasätta denna produkt - som jag bloggat om tidigare här. Låt oss ta Skona tvålull som exempel. (Om du klickar på bilden, så blir den större.)

Den där innehållsdeklarationen ger jag inte mycket för. Den är ett hån mot alla nyfikna konsumenter. Det står: "Skona Tvålull är tillverkad av finspunnen, mjuk stålull och ren tvål". Det räcker inte som innehållsdeklaration, enligt mitt synsätt. Jag skulle vilja veta hur denna produkt är sammansatt rent kemiskt. Hur många gram järn, hur många gram - eller milligram eller vad som helst - vardera av alla andra ämnen? Varför börjar jag hosta och harkla mig så fort jag öppnar paketet?

Några rader om några bilder

Det är inte busenkelt att fotografera med en digitalkamera. Jag har många gånger blivit besviken på den automatiska inställningen. Skärpan hamnar på fel objekt, det blir konstigt ljus m.m. Då tänker man ju, att det kanske blir bättre om man kopplar bort automatiken och väljer inställning efter avstånd, ljusförhållanden m.m. Inte. Jag blir besviken i vilket fall som helst. Det var bättre förr. Med min första systemkamera - med extra tele- och vidvinkelobjektiv - kunde jag verkligen ta bra bilder.

Här kommer nu några bilder som jag tog tidigare i dag. Alla bilder utom den sista är tagna utan automatiken. Och de är kassa allihop, om ni frågar mig. Tja, möjligen kan den första bilden bli godkänd. Det är lite undergångsstämning över den. Eller är det tvärtom? Kan man se den som en symbol för att det finns en liten strimma ljus mitt i allt det dystra?

Nedan: en kaja sitter och vilar på en stolpe.
Nedan: en annan kaja går och letar efter något ätbart bland all tång.

Nedan: några måsar planerar nästa fisketur?

Den här sista bilden ovan är jag nöjd med, trots att skärpan inte är den bästa.(Copyright: Thomas O.)