Gärna "pretto"

Eva Beckman hade det visst inte alldeles lätt i studion när hon skulle diskutera ämnet "Hur pretentiös får man bli?". Gäster var Björn Ranelid, Kay Pollak, Henrik Schyffert och Björn Wiman. Jag tycker frågan är fel ställd. Om man utgår från ordboksdefinitionen, så betyder pretentiös "(alltför) anspråksfull, fordrande, utmanande" (SAOL). Det är den där parentesen som ställer till det. Om man s.a.s. tar i för mycket och överdriver, så kan det bli löjligt och/eller irriterande. När idéerna om den egna betydelsen börjar lukta storhetsvansinne, så är det inte OK. Men att vara anspråksfull, fordrande och utmanande ser inte jag som något problem. Så bör det vara.

Det lättsamma, lättviktiga och lättglömda har fått alldeles för stort utrymme i massmedia och på annat sätt. Jag skulle inte ha något emot mera allvar - och humor med finess. Jag tror t.o.m. att jag skulle kunna välkomna ett trams- och fjantförbud - där emellertid just humor med finess får åka gräddfil förbi buskis m.m. Vissa reklamfinansierade radioprogram med Duracellkaniner utan avstängningsknapp skulle vi därmed slippa - en välgärning.

Infantiliseringen av samhället har blivit ett problem. Vill man prata allvar, så är man snart en utdöd art. Försök att dra i gång en djupsinnig diskussion i en fikapaus och du får konstiga blickar på dig. Allt skall vara kul, häftigt, cool och/eller lättsmält - ungefär som ett datorspel eller TV-spel - och till intet förpliktigande. Allt är som på lek. Men jag är inte road. Jag är oroad.