Jag håller upp garden mot Gardell

Jag vet inte hur det är med er, men jag har bestämt mig. Jag litar inte på Jonas Gardell. Jag vet inte om han har en dold agenda. Jag är trött på att han aldrig kan vara 100 % allvarlig utan alltid måste tramsa till det. Jag är utless på hans egotrippanden. Jag spyr på hans bristande respekt för oss läsare och tittare. Det känns som om han anser sig vara den ende person på denna planet som har sett Sanningen och tror att hans försök att upplysa oss fåkunniga och tröga egentligen är futila.

Apropå detta.

Ett mästerverk

Det är sannerligen inte ofta som jag delar ut högsta betyg. Men nu är det dags! Scott Hahns och Benjamin Wikers bok "Svar på den nya ateismen" (2009), med undertiteln "Nedmontering av Dawkins argument mot Gud", är ett mästerverk. Det känns helt korrekt att ge den en klar femma på en femgradig skala.Kritiken som framförs är i första hand riktad mot Dawkins' bok "Illusionen om Gud". Och vilken kritik! Här framstår Strindbergs massakreringar av hans motståndare under Strindbergsfejden som ganska snälla och beskedliga. Då kanske ni förstår hur giftigt detta kan vara.

Att läsa denna bok var en sann njutning för mig. Sidorna sprudlar av intelligenta resonemang och tankar. Argumentationen är förkrossande. Dawkins borde känna sig tillintetgjord.

På sida efter sida lägger Hahn och Wiker fram sina argument mot ateismen i stort och Dawkins fanatism i synnerhet. Allting smulas sönder. Det framgår ganska snart vid läsningen av denna bok att Dawkins' hyllanden av a) slumpen som Gud och b) Darwins evolutionslära som tidernas största vetenskapliga insats är irrelevanta.

Att slumpen och evolutionen skulle ha lett oss hit där vi är i dag är så astronomiskt osannolikt att det knappast går att beskriva. Och andra ateistiska vetenskapsmän som tidigare hade sett upp till Dawkins blev efter läsningen av "Illusionen om Gud" tvungna att ta avstånd från honom. Så sade t.ex. ateisten och darwinisten Michael Ruse: "Illusionen om Gud gör det pinsamt för mig att vara ateist" (s. 16).

Nu blir det citat!

"Kvävebaserna - A, G, C och T - kommer inte heller de att uppstå helt plötsligt och börja knuffa runt varandra. De måste byggas upp, bit för bit, och då blir man tvungen att beräkna sannolikheterna för att kemikalier slumpmässigt skall börja kopplas samman steg för steg. Detta är svårt, minst sagt. När vi försöker skall vi inte blanda ihop förhållandena i ett laboratorium med de naturliga förhållandena. I labbet kan vetenskapsmännen börja varje steg med en hög koncentration av de nödvändiga kemiska ämnena. I naturen skulle resultatet av varje steg bli en näst intill betydelselöst liten mängd av de kemiska ämnen som behövs för nästa steg. Vi kan, som en illustration av denna svårighet, föreställa oss att sannolikheten är en på en miljard för att slumpmässigt få fram en komplex kemikalie B ur enklare kemiska material (...) Vi anser oss framgångsrika om en miljard 'försök' leder till ett positivt resultat." (s. 42f)

"En cell behöver både DNA och protein för att fungera; att få båda två och få dem samverkande tänjer på sannolikheten till bristningsgränsen." (s. 45)

"(...) är även den mest banala, den allra enklaste cell, en skrämmande komplex samordnad, integrerad helhet. För att få en analogi kan vi tänka på en bil. (...) Även om alla delarna, av någon märklig anledning, av en ren slump råkade finnas samlade inom samma lilla område, skulle de ändå inte utgöra en fungerande bil." (s. 54)

Märkligt nog tog Dawkins avstånd från tanken på ett darwinistiskt samhälle: "Ingen vettig människa vill leva i ett samhälle som fungerar enligt darwinismens lagar. ... Ett darwinistiskt samhälle skulle vara en fascistisk stat" (s. 134)

Nog med citat. Jag säger: Om du bara skall läsa en enda facklitterär bok detta år - läs denna!

Trippel

Häpp! Tre saker om Dylan:
1
och
2
och
3

Ödmjuk? Vad är det?

Det är till att vara självbelåten:

Min fråga blir: Hur kan han vara så säker på det?

Jonas ler

Beskuren skärmbildsdumpning från "Debatt":

Varför ler du så konstigt och ansträngt - ja, nästan hånfullt - Jonas? När jag såg den här debatten blev jag nästan katolik på kuppen. Du har en von oben-attityd som du nog inte är medveten om själv, Jonas. Du förefaller betrakta din omgivning som en samling okunniga och skrattretande figurer - som du måste undervisa och leda in på rätt spår. Det är som om du ensam har sett Sanningen och skådat Ljuset och alla vi andra lever i andligt mörker. Kom ner på jorden.

Det hände och kan hända igen

Vi får aldrig glömma. Vi måste hela tiden påminna oss själva. Detta är vi kapabla att göra mot varandra. Detta kan hända igen.

"Sonderkommando : ett vittnesmål" (2008) bygger på intervjuer med Shlomo Venezia. Han överlevde nazisternas judeutrotningar. I ett förord av Simone Veil (ej att förväxla med Simone Weil) kan vi läsa:

"Så hur överlever man i detta helvete där den enda utsikten är det ögonblick då man själv ska dö? På den frågan har varje deporterad sitt eget svar. För många, som Shlomo Venezia, gällde det att sluta tänka: 'De första tio tjugo dagarna var jag i konstant chock över det enorma brottet, sedan slutade jag tänka.' Varje dag hade han hellre dött, varje dag kämpade han ändå för att överleva." (s. 13)

Längre fram i boken beskriver Shlomo Venezia sina tankar kring det faktum att han blivit placerad i "Sonderkommando" (i Auschwitz-Birkenau):

"'Vad betyder Sonderkommando?'
'Specialkommando.'
'Special? Varför då?'
'Därför att vi måste arbeta i krematoriet... där man bränner människor.'" (s. 61f)

Vissa judar fick alltså hjälpa SS-soldaterna före och efter dödandet av andra judar - utstuderad ondska.

"Jag hade fått en sax för att klippa av håret på kvinnorna. Vi klippte bara dem med långt hår, aldrig några män. (...)
När vi var klara med hårklippningen och utdragningen av guldtänder kom två personer som tog kropparna och lade dem i en varuhiss som gick upp till bottenvåningen där krematorieugnarna fanns. Avklädningsrummet och gaskammaren låg i källarvåningen. (...) De som stod däruppe drog ut kropparna och lade dem två och två framför ugnarna." (s. 77)

I boken finns en del tuschlaveringar gjorda av David Olère. Exempel på hans konst kan du se bl.a. här. Han dog i Paris 1985 - inte p.g.a. sjukdom, nej, men i förtvivlan över att vissa s.k. intellektuella påstod att judeutrotningarna aldrig ägt rum utan bara var sionistisk propaganda.

I ett efterord av Marcello Pezzetti, "Historiker med särskild inriktning på Auschwitz [&] Chef för Förintelsemuseet i Rom" får vi veta:

"Det 'smutsiga arbete' som fångarna tvingades till, i tvåskift på tolv timmar vardera, bestod i att följa dem som skulle gasas ihjäl till avklädningsrummet och se till att de inte förstod vilket tragiskt öde som väntade dem, hjälpa dem att klä av sig så fort som möjligt, samla in deras kläder medan SS-soldaterna dödade de stackars människorna, dra ut kropparna ur gaskammaren, dra ut tandproteser, guldtänder och klippa av håret på kvinnorna, bränna kropparna i krematorieugnarna eller i massgravarna ute i det fria, krossa benen, kasta askan i Wisła, rengöra gaskammaren och vitkalka väggarna så att den var redo för 'behandling' av nästa transport. Inte i något endaste fall medverkade fångarna i Sonderkommando i själva dödandet." (s. 177)

"Arbeit macht frei"... Man kan fråga sig om det hela hade varit möjligt utan tysk ordning, organisation, logistik etc. Min förmodan är att det hade varit möjligt ändå. Den nazistiska judeutrotningen är förvisso inte den enda pogromen. "When will they ever learn", heter det i en sång av Pete Seeger. Det kan man undra.

Vad jag mer kan undra över när jag nu har läst denna bok om konkretiserad ondska är t.ex. dessa två frågor:
1. Hur kunde Gud låta det hända?
2. Hur kan judar fortfarande tro på Gud?

Mitt svar på fråga 1 blir:
Gud lät det hända för att det skulle bli oss en läxa. (Läxan att vi människor kan bli alltigenom onda mot varandra.)
Mitt svar på fråga 2 blir:
Se svaret på fråga 1.

Gud gav mig allt

En himla bra låt till en hyfsat bra - men spattig - video:

Men vem är kvinnan? Carina Berg?

Både Darwin och Gud

Vi måste inte välja mellan Darwin och Gud. De går att förena. Det bevisas av denna bok: Francis S. Collins' bok "Evolutionens Gud" (Amerikanska originalet 2006, sv. uppl. 2009) är en förträfflig bok skriven av en, f.d. ateistisk och numera troende, naturvetare. På pärmens baksida kan vi läsa bl.a. detta: "Han är en av de mest framstående forskarna i studiet av DNA. Han är läkare och fil. dr och var tidigare chef för National Genome Research Institute i USA." Jag vet inte hur det är med dig, men jag blir i alla fall imponerad av en sådan CV och får ett visst intresse av att ta reda på vad en sådan person kan tänka och tycka om Gud och evolutionen.

Boken är på c:a 200 sidor plus ett appendix på c:a 30 sidor. Bokens tre stora delar handlar om "Avgrunden mellan naturvetenskap och tro", "Den stora frågan om människans existens" och "Vetenskapstro och gudstro". Första kapitlet heter "Från ateism till tro". Collins' forskning ledde honom till tro. Där fick du något att bita i, Sturmark.

Collins tror på Gud samtidigt som han är överbevisad om att Darwin hade rätt. Hur går det ihop? Utesluter inte evolutionsteorin Guds existens? Nej! Men innan vi går närmare in på det, så låt mig påminna om Galileo Galilei. "Galileo förblev starkt troende ända till sin död. Han fortsatte att hävda att vetenskaplig utforskning inte bara var acceptabel utan en ärofull sysselsättning för en troende. I ett känt uttalande som skulle kunna bli ett motto för våra dagars troende forskare, sa han: 'Jag känner mig inte förpliktad att tro att den Gud som skänkte oss förstånd, förnuft och intellekt har avsett att vi ska avstå från att bruka dem.'" (s. 143)

Mot slutet av boken går Collins igenom de alternativa förhållningssätt som finns:
1. Ateism och agnosticism (När vetenskap spelar ut tro)
2. Kreationism (När tro spelar ut vetenskap)
3. Intelligent design (När naturvetenskapen behöver gudomlig hjälp)
4. BioLogos (Naturvetenskap och tro i harmoni)

Han lyckas övertyga mig om att alternativ 4 - som även kallas teistisk evolution - är det mest logiska och det jag sympatiserar mest med. Således: Darwin hade rätt om evolutionen, men det utesluter inte Guds existens. "Till och med Albert Einstein såg hur mager en rent naturalistisk världsåskådning är. Han valde sina ord med omsorg och skrev: 'Naturvetenskapen är lam utan religion, religionen är blind utan naturvetenskap.'" (s. 203) Man kan med visst fog påstå, att Isaac Newton hade en liknande uppfattning.

Summa summarum: Det är inte på minsta sätt stolligt att samtidigt tro på Darwin och Gud.

Några tankar kring Gardells nya bok

Det är sällan jag känner mig så kluven som jag nu känner mig inför Jonas Gardells bok "Om Jesus". Det blir hela tiden ett balanserande av vågskålar: å ena sidan..., men å andra sidan...

Boken kan knappast ha gått någon spårlöst förbi. Jag behöver bara nämna några recensioner och reaktioner: Aftonbladet, Dagen, DN, Expressen, SvD, Newsmill och Ulf Ekman.

Låt mig först konstatera - så att det inte skall råda något tvivel om det - att Jonas Gardell är en av detta lands största nu levande författare. Det går inte att komma undan det lätt konstaterbara faktum att han skriver - ursäkta - som en gud. Bladen vänder sig nästan själva. Det är ett flyt, ett engagemang och en energi i språket som gör att jag har svårt att lägga boken ifrån mig. Jag tänker "Bara ett kapitel till!".

Men... Jag blir förvirrad. Och det är jag nog inte ensam om. Jag undrar vad Gardell egentligen vill. Jag tror ju t.ex. inte att "Om Jesus" får flera att bli kristna. Jag tror snarare, att vissa kristna efter läsningen kommer att tappa tron.

Visserligen skriver Gardell redan tidigt:
"Alla som någonsin skrivit om Jesus har haft en agenda. Och det gäller i högsta grad mig själv och min bok om Jesus.
Mitt syfte var att skriva en så strängt objektiv bok som bara var möjligt, där jag i så hög utsträckning jag kunde uteslöt mig själv ur texten.
Jag misslyckades. Uppgiften visade sig vara omöjlig - kanske är den inte ens önskvärd.
Inte heller jag kan frigöra mig från vem jag är och vad jag innerst inne hoppas och vill att Jesus skall vara.
Glöm inte det." (s. 17)
Och längre fram:
"Liksom evangelisterna skrev för sin tid skriver jag för min. Också jag har en agenda, en avsikt och jag har en tro. Glöm inte det!" (s. 339)

Men... Var det hela agendan? Att försöka skriva så objektivt som möjligt? Det tycks mig finnas en dold agenda som kanske kan sammanfattas i "Ingen annan skall bestämma över min tro". Det finns ofta en bestämd avsikt bakom ord. Och jag undrar fortfarande vilken avsikt Gardell har med sina ord.

Sist i boken skriver han "Jag är författare, jag är inte forskare och inte akademiker." (s. 358) Samtidigt är det just forskare och akademiker han så förtvivlat försöker imitera! Hans notapparat är imponerande, liksom hans litteraturförteckning. Inget undgår hans falkblick. Ibland blir det nästan löjeväckande och jag ser honom framför mig så: likt en nörd hänger han över boksidorna och glömmer världen runt omkring sig i jakten på motsägelser och underligheter. Exempel:
"De tillfällen som de synoptiska evangelierna över huvud taget nämner botgöring eller omvändelse i samband med Jesus är lätt räknade. Hos Lukas förekommer det 8 gånger, hos Matteus 4 och i Markusevangeliet en enda (1) gång.
(...) Jämför detta med ordet Guds 'rike' - som ju verkligen är Jesus huvudbudskap. Det förekommer 20 gånger hos Markus, 46 gånger hos Lukas och hela 55 gånger hos Matteus!" (s. 189)

Att han inte lyckades låta bli att blanda in sig själv i texten behöver inte vara en nackdel. Men ibland avslöjar han kanske mera än vad som är bra för honom. Så:
"När jag var liten gick jag ofta för mig själv. Jag liksom drog mig undan ett stycke, med alla andra på ett lagom - jag skulle vilja säga utmätt - avstånd.
Så var det ofta hemma och så var det ännu oftare i skolan, jag gick ensam på rasterna, jag åt ensam i skolbespisningen, jag var inte där.
Det är inte helt lätt, men om man koncentrerar sig noga kan man bli så nästan helt osynlig att man knappt ens finns.
Då blir man en ande som färdas vart som helst i universum, och då, när man inte längre hör och inte längre ser, när man inte längre hörs och inte längre syns - då är man fullständigt fri - och han som står där på skolgården är bara ett skal med ingen människa i. Honom kan de skälla på hur mycket de vill och skrika hur dålig han är.
Han hör inte, för han är redan borta, i ett annat land." (s. 58f)

Aha, tänker jag då. Ett bra sätt att låta negativ kritik bara rinna av som vatten på en gås.

Men han har ändå så väldigt rätt när han skriver:
"När någon säger: Jag vet nog vem du är, jag vet nog vad du går för, får vi faktiskt svara: Det vet du inte alls. Det är knappt så jag själv vet det." (s. 85)

Men ibland kan slutklämmen bli en aning underlig:
"Min Gud är de utsattas Gud, kvinnornas Gud, de homosexuellas Gud. Min Gud är de mobbades Gud, de lidandes Gud, de maktlösas Gud.
Jag förklarar krig mot den andra guden." (s. 114)

Samtidigt förstår jag hur han resonerar här:
"Jag får inte ihop urskiljandets och gallrandets Gud med den Gud som omfattar och inkluderar (...)" (s. 150)

Och här tar han i så att han nästan spricker:
"(...) tro mig när jag säger att omkring er finns knarkare och alkoholister och människor som har skurit sig och svultit sig och straffat sig på de hemskaste vis, några tycker kanske att det är förkastligt att jag är homofil, men här finns varenda sexuell variant fantasin kan hitta på, här finns människor som är döende i cancer och du ser det inte på dem, här finns människor som gjort sina närmaste så illa att det skulle du aldrig vilja veta. Här finns människor som blivit våldtagna och sönderslitna och trampade på och slagna. Här finns människor som själva har trampat och slagit och slitit sönder. Och alla måste vi våga steget utför stupet och överlämna oss till Guds kärlek. Gud älskar oss inte för att vi förtjänar det, utan för att vi behöver det. Saliga är inte de goda och rättfärdiga, utan saliga är de nödställda, för Gud är kärlek och står med middagsbordet dukat.
Välkommen och Amen." (s. 182)

Gardell vet hur man manipulerar med ord. Och det gör mig misstänksam. Hans påstående att Jesus troligen var analfabet har Credoakademins Stefan Gustavsson motbevisat. Och jag är inte tillräckligt bevandrad i Nya Testamentet för att själv kunna motbevisa Gardell. Jag avundas inte den person som eventuellt skall skriva en "motbok" till Gardells bok. Det kräver kanske åratals arbete.

Välorganiserad smäll?

Berättigade frågor...

Ingen sitter helt säkert inne med de rätta svaren.

Ingen motsättning

Det här är ju inte så illa tänkt av Carl Jan. Jag gillar slutet särskilt mycket:

"Du associeras med fest och så framställer du dig så här seriös. Hur går det ihop?
– Det går alldeles utmärkt. Det finns ingen motsättning mellan Guds goda gåvor i skapelsen och i frälsningen. I båda fallen ska man ta, tacka och ge! Det är nådesförakt, det är synd att inte ta för sig av Guds gåvor och frikostigt ge en del vidare. Får det lov att vara ett glas champagne?"

Det är just det. Det går alldeles utmärkt ihop. De som tror att man måste leva på vatten och bröd, späka sig etc. för att kunna räkna sig som en god kristen har fått mycket om bakfoten.

Reginaaspekter

Hon är en spännande profil - en som sticker ut.

Man kan hålla på att dividera länge hit och dit om vad hon egentligen menar med den här låten. Här är i alla fall texten - plus en massa kommentarer.

Närmare Gud genom sex?

Härligt att en präst hävdar detta - åter igen. Det var ju inte så hemskt länge sedan en amerikansk präst rådde sina gifta församlingsmedlemmar att ha sex med varandra varje dag i en vecka. Medlemmarna skulle sedan - efter väl förrättat värv - berätta för varandra om sina upplevelser. Hade "sexet" förstärkt kärleken? Hade det idoga älskandet gjort att makarna kom närmare varandra även på det psykologiska planet? (Jag vet inte vad det flitiga kopulerandet ledde till. Det skulle vara intressant att få reda på.)

Troligen inte en omvändelsebok

Ray Comforts bok "Gud tror inte på ateister" är inte någon publikfriande historia. Kristendomen framställs definitivt inte som någon "feel good"-religion. Nej, Gud är hård och skoningslös. Vi är alla syndare och den enda räddningen finns hos Jesus.

Jag blev nyfiken på boken p.g.a. dess titel. En sådan vitsig titel träffar man inte på varje dag. Nu har jag läst boken i sin helhet och visst har den sina poänger, men den är för ytlig enligt min bedömning. Jag tror inte, att denna bok omvänder särskilt många icke-troende till att bli troende. Bättre då att läsa den här.

Recension (nå, ja...) av Comforts bok finns att läsa bl.a. här.

Nina om Gud

Många trevliga grejer finns att se i SvT:s öppna arkiv. Här har vi en:

Senare i intervjun: "Gud är ingen fanatiker och han vill ha fred".

Några rader om Makariosklostret

Av en kollega fick jag låna en dokumentärfilm om Makariosklostret i Egypten, mellan Kairo och Alexandria. Ett svenskt TV-program på c:a en halvtimme om ett munkkloster i öknen. Hur kul låter det? Njae, men det är intressant!

Jag blir imponerad av hängivelsen. Att bryta upp från ett tryggt borgerligt liv med fru och barn, fast arbete, villa m.m. och i stället ägna hela sitt liv åt att tillbe och hylla Gud - det är verkligen uppoffring. Det är sannerligen att försaka.

Men några av munkarna sade i intervjuer att det var det bästa beslut de någonsin fattat. De ångrade inte ett dugg att de valde munklivet.

Den oerhörda enkelheten tilltalar mig. Varje munk har en liten tvårummare. Man ber, mediterar, håller gudstjänst, tar nattvard, läser, äter, sover och arbetar. Man snickrar, bygger, konstruerar, sköter boskapen, odlar trädgården. (Man använder grundvatten i närheten. Klostret ligger nära havsnivån - om någon nu undrar hur de får tag på vatten i öknen.) Ingen stress, inget oljud, inget larm, inget trams, inget informationsbrus, ingen hjärnstress - låter inte det egentligen ganska härligt?

Peter Halldorf berör detta i en av sina krönikor här.

En oerhört speciell persons självbiografi

En fascinerande bok om ett mycket märkligt liv. Daniel Tammet berättar själv om sina egendomliga förmågor i "Född en blå dag" (2008).

Han är en s.k. savant med Aspergers syndrom. Förr i tiden använde man begreppet "idiot savant" om personer som hade exceptionella förmågor inom ett eller några områden men samtidigt var "helt bakom" när det gällde andra saker. Men ordet "idiot" försvann sedan ur begreppet. Det är ju helt uppenbart att Daniel Tammet inte är någon idiot. Att han är bortkommen i vissa situationer - som en "normal" människa inte känner sig obekväm med - må vara hänt. Men han är inte av den anledningen idiot. Ett IQ-test borde få slut på all vidare diskussion om den saken.

Det har visats på TV olika dokumentärfilmer om liknande "fall". Så t.ex. hade en person en IQ på 60 - alltså ändå icke idiot utan snarare imbecill - men hade ändå ett otroligt visuellt minne.

Daniel Tammet är den person som har det europeiska rekordet (22.514 st.) i att kunna ange flest decimaler till talet pi. Han kan tio språk, lärde sig isländska på en vecka och kan blixtsnabbt säga vilken veckodag det var, säg, den 7 mars 1865. Titeln på boken anspelar på att han associerar saker och ting till olika färger och bilder.

Han påminner delvis om den person som gav inspiration till filmen "Rain man" - nämligen Kim Peek. De båda har träffats och blev ganska omedelbart vänner.

Vad är det då för handikapp Daniel Tammet kan påstås ha? Jo, han ger själv exempel:

"Även en liten, oväntad kontrollförlust kan kännas överväldigande, särskilt om den stör rytmen i någon av mina rutiner. (...) Det finns andra situationer som kan göra mig mycket orolig, till exempel om en vän eller en granne spontant bestämmer sig för att besöka oss. (...) Det betyder att jag måste ändra det schema för dagen jag redan har gjort upp i huvudet och att ändra mina planer gör mig orolig." (s. 168)

"Detta att jag är speciellt känslig för vissa kroppsliga upplevelser påverkar vårt sätt att uttrycka tillgivenhet och närhet. Jag tycker till exempel att lätt beröring - som ett finger som snuddar vid min arm - är obehaglig (...)" (s. 170)

"Vissa typer av meningsbyggnad är särskilt svåra för mig att analysera, som: 'Han är inte oerfaren när det gäller sådant', där de båda negationerna (inte och o-) tar ut varandra. Det är mycket bättre om folk helt enkelt säger: 'Han är erfaren när det gäller sådant'. Ett annat exempel är när en mening börjar med: 'Tycker du inte...?' som när man säger 'Tycker du inte vi borde gå nu?' eller: 'Vill du inte ha en glass?' Jag blir helt förvirrad när jag hör sådant och får ont i huvudet eftersom den som frågar inte gör klart om han menar: 'Vill du ha en glass?' eller: 'Har jag förstått det rätt att du inte vill ha en glass?' Det går att besvara båda frågorna med ett ja och jag gillar inte när samma ord kan betyda två fullständigt motsatta saker." (s. 174f)

Och så över till något annat...

"Att läsa Chesterton som tonåring hjälpte mig till en intellektuell förståelse av Gud och den kristna läran. Treenighetsbegreppet, tanken på Gud som bestående av en levande och kärleksfull relation, var något som jag kunde göra mig en inre bild av och som verkade begripligt för mig. Jag var också fascinerad av begreppet inkarnation, av hur Gud uppenbarar sig för världen i en konkret mänsklig gestalt som Jesus." (s. 236f)

Det hade varit hur intressant som helst att vara med om ett katekumenat tillsammans med Tammet. Svenska lär han sig väl på en vecka ändå...

Medlemstidning med boktips

I dag hamnade den här medlemstidningen i min icke-digitala brevlåda (en sådan där gammaldags sak i hårdplast eller metall som ofta står, fäst i en stolpe som sitter fast i marken, utanför dörren, vid vägkanten):

Här får vi tips om en massa nyheter från bokförlaget Libris - ej att förväxla med Libris hos Kungliga Biblioteket. Det kristna förlaget Libris "puffar" nu för en massa böcker som jag skulle vilja köpa - eller åtminstone läsa. Här några "godbitar":

Emmanuel Bäckryd: "Tolv saker kristna är övertygade om"
Ylva Eggehorn: "Där lejonen bor"
Alister McGrath: "Kristen tro"
Kristofer Skrade: "Vara kristen - en överlevnadshandbok"
Per Svensson: "Dr Luther och Mr Hyde"

Men den jag är mest nyfiken på är denna:
Ray Comfort: "Gud tror inte på ateister"

Så här står det i presentationen av den boken: "Ray Comfort utmanar ateister och agnostiker när han påstår att Guds existens kan bevisas - helt och fullt, vetenskapligt och utan hänvisning till tro eller Bibeln. Det är också möjligt att bevisa att Bibeln är övernaturlig." (s. 16 i tidningen)

Clapton wasn't God

Det är nog - skulle jag tippa - alltid intressant att läsa stora berömdheters självbiografier. Att Eric Clapton är en av vår tids största gitarrister kan väl ingen förneka. Att han var Gud - som en del väggklotter påstod - var dock fel. Av hans självbiografi får vi bl.a. veta en hel del om motgångar han har haft i livet. Han har sannerligen inte åkt på en räkmacka genom tillvaron. Men, visst... om han inte hade tjänat ihop så mycket pengar, så hade han nog inte levt i dag. Han var nära att ta livet av sig, han har varit nära att dö bl.a. till följd av fem samtidiga magsår, med mera.

Det som griper mig mest med denna självutlämnande bok är hans beskrivningar av vilken oerhörd kamp han har haft mot sitt missbruk. Han har verkligen varit djupt nere i drogberoende. Om det inte var heroin, så var det starksprit och kokain. Det förefaller vara ett mirakel att han ö.h.t. kunde spela en ton under de förhållandena.

Det glädjer mig att EC särskilt lyfter fram ett par album som jag alltid har diggat ända sedan de kom ut: "Behind the sun" (som jag bloggade om här) och hans personliga favoritalbum "Journeyman". Lika fåfängt glad blir jag för att han nämner låten "Just like a prisoner" från "Behind the sun", eftersom den biten är min favoritlåt med EC. Du kan höra den här. Lägg särskilt märke till det gudomligt skickliga och känsliga gitarrspelet fr.o.m. 3 minuter och 20 sekunder in i låten. Efter att han har sjungit "That's why you never know how I feel", så ger han oss detta makalösa spel i mer än två minuter! Gåshud varenda gång...

Om nu EC inte var Gud - har han mött Gud? Jag tror det. Läs detta citat (som skildrar en händelse på Hazelden i slutet av år 1987), så kanske du håller med mig:
"I den stunden gav mina ben vika nästan som av sig själva och jag sjönk ner på knä. Ensam i mitt rum bad jag om hjälp. Jag hade ingen aning om vem jag vände mig till, jag visste bara att jag inte orkade kämpa längre, att jag inte hade någon kraft kvar. Sedan mindes jag vad jag hade hört om att överlämna sig, något jag hade trott att jag aldrig skulle kunna göra på grund av min stolthet, men jag visste att jag inte skulle lyckas på egen hand, så jag bad om hjälp, och där, liggande på knä, överlämnade jag mig.
Jag kände snart att något hade hänt inom mig. En ateist skulle förmodligen säga att det bara rörde sig om en förändrad inställning hos mig, och på sätt och vis är det sant, men det handlade om mycket mer än det. Jag hade hittat en plats att vända mig till, en plats jag alltid vetat existerade men som jag aldrig riktigt velat eller behövt tro på. Ända sedan den dagen har jag knäböjt varje dag, på morgonen för att be om hjälp, och på kvällen för att tacka för mitt liv och, framförallt, för min nykterhet. Jag väljer att knäböja därför att jag vill ödmjuka mig när jag ber, och för mig, med mitt uppblåsta ego, är det det bästa jag kan göra." (s. 243)

Jag kan inte låta bli att ta ett knippe citat till. Denna gång från bokens epilog:
"De sista tio åren har varit de bästa i mitt liv. (...)
När jag skriver detta är jag sextiotvå år, jag har varit vit i tjugo år och mitt liv är rikare än någonsin tidigare. (...)
att stiga upp på scenen och inte kunna göra mitt bästa är det värsta jag kan tänka mig. Därför tror jag inte att det blir några fler stora turnéer för min del, hur mycket jag än älskar att spela. (...)
Jag lärde aldrig känna Stevie Ray Vaughan närmare. Vi spelade bara tillsammans några gånger, men det räckte för att jag skulle förstå att han var jämbördig med Jimi Hendrix när det gällde inlevelse. (...)
Musiken kommer alltid att hitta fram till oss (...) och liksom Gud är den alltid närvarande." (s. 332ff)

Några rader om att inte dölja sin tro

Detta var en nyhet för mig - att Peter Englund är troende kristen. Han går inte precis omkring och basunerar ut det. Man kan undra hur många det är som s.a.s. inte vill skylta med sin tro.

Jag minns en gång när en kollega mitt under en kaffepaus i arbetsplatsens fikarum sade - inte alls ryckt ur något sammanhang utan helt adekvat - att han tror på Gud. Folk vid samma bord liksom hoppade till och det sänkte sig en pinsam tystnad. Varför blir det ofta så? Det känns mera tabu i detta sekulariserade land att prata om sin tro än att diskutera samlagsställningar.