Tramsig nysvenska

Enligt mig - eller "according to me"? - är det fjantigt att blanda in engelska ord och fraser i en svensk text. Anledningen till att vissa unga människor gör det i bloggar, krönikor och kolumner är antagligen att de vill verka häftiga, tuffa och - ursäkta - "coola". Jag tycker att det tyder på dåligt ordförråd, omognad och larvig fåfänga att krydda texten med "you name it", "joina", "fine" etc. Vad är det man vill visa med dessa engelska inflikningar? Vill man säga: "Titta på mig! Jag kan använda engelska ord och uttryck på ett korrekt sätt!"? Oj, oj, oj, så imponerad jag blir. Inte.

Valfrihet mellan strunt och skräp

Det blir alltmera sällan som jag ser på TV. Jag sörjer inte. Jag tycker det är bedrövligt hur mycket trams och flams och allmän dynga som visas. Det är såpor hit och såpor dit. Den som är den värsta bitchen eller den mest motbjudande skitstöveln blir hyllad som hjälte. Om det är att vara socialt kompetent att intrigera, bilda pakter, ljuga och svika så är jag gärna social idiot.

Mer och mer blir infantilt. Folk skall väl passiviseras genom infantilitet. Det är nog så den dolda agendan är tänkt. Ett barnsligt, naivt och ytligt folk är lättmanipulerat, lättnavigerat och lättlurat. Personer som vill propagera för mera allvar, djup och substans blir misstänkliggjorda. Se bara på Roy Andersson. Han kom redan 1997 ut med boken "Vår tids rädsla för allvar" och den har nog inte varit mera aktuell än nu. Men ve honom att rida på så höga hästar. Vem är han att sätta sig till doms över vanligt folk? Tvi vale för stort styggt troll. Vill jag fjanta och lattja bort min tid till ingen nytta, så angår det inte någon. (De fyra sista meningarna var ironiska.)

Trams

Oerhört fånigt. Tror de att det är tufft? På vilket sätt skulle det vara tufft? Jag fattar ingenting när det gäller
2LAX9
Det är ju bara ett krångligt sätt att skriva 2009.
2009 är fyra tecken, 2LAX9 är fem tecken.
MM9 hade varit bättre.

En önskan

Jag önskar alla mina läsare
Gott Nytt År!

Bortrest

Anledningen till att ni inte har kunnat läsa några nya inlägg de senaste dagarna i denna underbara blogg är att jag har varit bortrest.

I lördags körde jag till Stockholm i snöoväder. I går körde jag hem från Stockholm i snöoväder. Det hade hänt en olycka på vägen ut från Kungliga Hufvudstaaaden med köer som följd, så det tog en timme från Norrmalm till Kungens kurva.

Varför var vi i Sthlm? Barnbarnet fyllde år och det måste firas! Det blev en paketöppning som heter duga. Finns det något mysigare än glada och tacksamma barn?

Naivt och blåögt

Det här är så naivt av Lisa. Om det dyker upp hundra svartklädda ungdomar med munkkåpor och maskerade ansikten samtidigt som någon kör fram en lastbil full med gatsten - tror Lisa att de tänker bygga en ny väg?

Crazy

Kanske är jag barnslig, men jag tycker faktiskt att den här figuren ser väldigt rolig ut:Hur kommer man på en sådan idé? Och namnet SvampBob Fyrkant? Otroligt fånigt - och därför roligt.

På banan igen

Nu håller jag så sakta på att komma in i normala gängor igen. Ena dottern har gått ut gymnasiet och den andra dottern har gått ut högstadiet. Massor av människor har kommit och gått. Den enskilda person som satte mest tydliga spår var barnbarnet. Att riva ut saker som befinner sig nära golvet är kanske lika roligt för alla småbarn.

Att städa upp efteråt är trots allt ett kärt besvär...

Infantil reklam

Det är ingenting nytt. Det är sagt förut. Men det tål att upprepas: Vi bombarderas med infantilism. Särskilt märkbart är det i TV-reklam. Vi översköljs med infantil och dum TV-reklam. Jag undrar ibland för vem denna intelligensbefriade, barnsliga, poänglösa och töntiga reklam är gjord. Hur ser målgruppen ut? Vänder sig reklamen i första hand till tramsiga fjortisar?

Vanebildande trams

Allt klart - och två liv kvar:

Barnsligt, ja visst - men roligt.

Bloggtorka

Det blir nog inte mycket bloggat nu under ett par dagar. Barnbarnet är här! Alla som har barnbarn vet förmodligen vad jag menar. Nu finns det annat att tänka på...

Jag vill inte bli behandlad som ett barn

Ibland har människor i serviceyrken en konstig uppfattning om människor som de skall tjäna. De har en ton och en attityd som om de - servicepersonalen alltså - är de enda vuxna och alla kunder måste behandlas som barn. Exempel? Ja, snabbköpskassörskan som säger "Och så kommer kvittot där" med en kvittrande och glad ton som om hon berättade en liten saga för en baby. Nästa gång det händer kanske jag säger med ilsken stämma "Ja, för böveln! Jag vet att kvittot kommer där! Behandla mej inte som en liten glött!"

I K H

I Kungliga Hufvudstaaaden i dag. Nu är jag hemma igen. Jag diggar att åka tåg långt. Men jag borde haft min öronpropp med mig. (Jo, det räcker med 1 öronpropp, eftersom jag är döv på ena örat.) Det fanns nämligen några jobbiga medpassagerare som var påfrestande glada i hatten. Ett tåg är ingen rullande pub. Ett annat gäng höll på att "gulla" med en baby, så det var rent löjligt att skåda och höra på. Man skulle kunna tro, att det lilla barnet var världens åttonde underverk. Det var han inte alls.

Nåväl, på det hela taget var det gott med Stockholmsturen. Det var rena sommarvädret medan jag var där. Sammanträdet som jag var delaktig i var avklarat snabbare än väntat, så jag passade på att gå genom halva staden för att se efter hur barnbarnet mådde. Det är lätt att bli löjlig när man är farfar. Men mitt barnbarn är faktiskt världens åttonde underverk.

Nyttiga lärdomar?

Minnet är en märklig hjälpare. Varför minns man vissa helt onödiga saker och glömmer vissa otroligt viktiga saker? Tanken slår mig att det man nötte in under de tidiga skolåren fastnar för resten av livet.

Jag minns mina första lärare lika tydligt som om jag hade mött dem förra veckan. Jag hade en - som jag tyckte då - väldigt gammal gubbe som lärare när jag gick i "fyran" t.o.m. "sexan". En del av det som han tyckte var viktig kunskap nötte han in i oss. Vi repeterade och repeterade och repeterade. Nu kan man undra varför. Han tyckte t.ex. att det var väldigt bra för oss att kunna skilja en del fågelläten åt. Särskilt viktigt tycks det ha varit att kunna skilja duvornas sånger åt. Skogsduvan "sjöng" bara "Gå då. Gå då. Gå då." Turkduvan var lite mera avancerad och lät "Men gå då. Men gå då. Men gå då." Men ringduvan! Den var minsann maestro själv och lät "Men gå då ändå. Men gå då ändå. Men gå då ändå. Men..." Det där sista "Men" var tydligen viktigt. Det lät som om den kom av sig. Tänk vilken oerhörd nytta den gjort - denna kunskap. (Ironi.)

Samme lärare tyckte också det var viktigt att vi sjöng regelbundet. En av de sånger han envisades med att vi skulle sjunga var "Limu limu lima". Jag har aldrig fått någon bra förklaring till varför just den sången skulle vara lämplig för oss småglin att nöta in.

Då är det lättare att förstå varför han ville att vi skulle kunna sjunga "Ta fram det bästa humör du har var morgon när solen går opp". Det är ju en käck och klämmig visa som kan göra en på lite bättre humör.

Som tejpad vid taipei

Av förra posten kan man kanske få intrycket att jag ser ned på alla sorters spel, lekar och andra s.k. tidsfördriv. Så är det inte. Jag är full av skenbara motsägelser. Jag tänker hela tiden: Å ena sidan... - men å andra sidan... Så: medan jag ser ned på nördar som spelar TV-spel hela dagarna, så fastnar jag framför datorn med det här spelet:

Jag bara varnar er: Det är fruktansvärt vanebildande. Jag inför nu en ny slogan:
"Rädda mej
från taipei!"

Framtiden: Ungdomens diktatur

Ungdomens diktatur - är det vad vi ser växa fram? I morse såg jag en snutt på TV där en vuxen man stod och recenserade TV-spel eller om det var datorspel. "Spelar roll?" Dagens i-landsproblem: vilket TV-spel är häftigast? En vuxen man stod med allvarlig uppsyn och satte betyg på den rika i-världens fjantigheter - och detta ägnas lika stort allvar som om han hade recenserat världens ledande politiker! Give me a break. Vart är detta land på väg? Varför inte låta ungdomarna ta över alla TV-program när vi ändå håller på? Ingen verkar ju vilja ha något seriöst och vuxet kvar. Gör om varje TV-rum till en filial till fritidsgården. Skuffa undan alla vuxna - de är ju bara tråkiga och vill varken leka, spela eller jönsa sig.

Och Filmkrönikan går i graven... Det började spåra ur när man sneglade för mycket på den ungdomliga publiken. Det är som om SvT:s ledning är nära att kissa på sig av skräck för att tappa publiken. Men att flirta med ungdomar kan slå väldigt snett. Det visar utvecklingen med Filmkrönikan. Två programledare som lika gärna hade kunnat vara programledare för Bolibompa...

Vart tog analyserna vägen? Vart tog ambitionerna vägen? Nu är allt seriöst och sådant som kräver lite tankemöda bannlyst. Lättsmält, ytligt och glättigt skall det vara - anpassat för ungdomar som bara vill lattja lite.

Ungdomens diktatur smyger sig över oss.

Solen har gått upp och ned flera gånger

Varför skriver man inte datum på olika papper lite oftare? Jag rotade bland gamla papper och hittade bl.a. en teckning. Det står ingenstans när teckningen är gjord och nu kan jag bli irriterad över sådan tanklöshet. Jag vet i alla fall att jag måste ha fått den när jag skulle firas av någon anledning. Det troligaste är att jag fick teckningen antingen på min födelsedag eller på Fars Dag. Yngsta dottern ritade och fyllde i med färg. På baksidan skrev hon med svart krita: Till Pappa från [Utelämnat]!

Det känns som om det var för ett par år sedan, men det måste ha hänt mycket längre tillbaka i tiden, kanske för åtta eller nio år sedan. Det är nästan kusligt vad tiden går fort! Vart tog de där åren vägen - från det barnen var små till det de började säga "Och?" eller "Ofta?" i nonchalant och/eller irriterad ton?

Ströyer i min barndom

Det här var en del av min uppväxt: Jag beundrar sådana kreativa personer som kan hitta på den ena goda idén efter den andra i en till synes aldrig sinande ström. Ströyer lästes med förtjusning i hemmet när jag var barn. Alla bilder var förstås inte mästerverk, men han höll en väldigt hög klass sett i stort. Han kunde med en enda teckning och en enda lakonisk kommentar fånga pudelns kärna hos många samtidsfenomen. Ibland behövdes det en mindre följd av bilder för att visa ett händelseförlopp. Hur som helst: Ströyer var väldigt skicklig på att fatta sig kort och samtidigt ha en bra poäng. Han var visserligen inte en lika skicklig tecknare som EWK, men han var nästan alltid rolig. Han var inte lika vass och elak som t.ex. Hans Lindström eller Leif Zetterling är nu, men det var alltid en högtidsstund att hålla i ett nytt nummer av Ströyers dagbok.

I den här årgången (som kom 1963) kan man få en hyfsat bra bild om viktiga händelser i Sverige och utomlands det gångna året (alltså 1963, kan jag förmoda). En del teckningar är närmast tidlösa - eller åter igen aktuella. Exempel: Till texten "Postens service skall förbättras" ritade Ströyer först en bild kallad "NU", där folk står i en lång kö till en kassa. I bilden under, kallad "I FRAMTIDEN", sitter folk på pinnstolar i en lång kö till samma kassa.

Dussinet fullt

Nu har jag gjort en s.k. tipstolva. Jag är barnsligt förtjust i att konstruera tävlingar i olika sammanhang. Det kan gälla tipsrundor, korsord och "tankenötter" av skilda slag. Jag tycker det är så himla roligt att jag nog skulle kunna jobba på heltid med sådant utan att tröttna.

En provokation: Inga nya spel

Ibland när jag ser på TV hur man recenserar nya spel för TV:n eller datorn, så undrar jag om jag har en mardröm eller nå't. Varför sysslar vuxna människor med något så larvigt? Men så kommer jag på mig själv med att lösa ett sudoku eller Taipei. Men...

Allvarligt talat: kan det inte räcka med spel nu? Varför finns det ingen global myndighet som säger "Stopp! Nu räcker det! Inga flera spel! Alla pengar som hittills har lagts ned på att skapa och producera nya spel skall hädanefter användas till att borra brunnar och ge vatten åt alla människor som saknar vatten!"

Alla som känner behov av att spela spel kan använda de spel som redan finns. Det behövs inte ett enda nytt spel. Och om så vore - hitta då på ett nytt spel med de saker som redan finns i din närhet! Nu får det vara slut med daltandet med alla spelberoende och bortskämda i-landsboende åldersmässigt vuxna som aldrig blir mentalt vuxna.

Vi har kommit till ett läge i världshistorien där vi måste välja: antingen försakar vi en hel del och lyckas överleva - eller fortsätter vi i samma stil och låtsas som det regnar och går mot en säker undergång.