Har du tvättat händerna?

Det känns plötsligt helt rationellt att ha s.k. bacillskräck - apropå detta.

Min blogg är terapi - åtminstone för mig

Denna blogg är min terapi. Jag tror att jag skulle ha blivit galen utan den. Det finns så många företeelser och personer som jag retar mig på. Om jag inte hade fått "skriva av mig" här, så vet jag inte vad som hade hänt.

Nytt bevingat ord

I dag inför jag nedanstående bevingade ord. Upphovsman: jag själv.

"Kan det bli tjafs, så blir det tjafs."

Visst är det klockrent?! Försök att motbevisa mig. Det kan du inte.

Rondelltrams

Jag stör mig på fjantar som kör rakt över rondeller. Rakt uppifrån kan det sedan se ut så:

ø

Varför kan de inte köra som vanligt folk? Sådana idioter som tror att de är smarta... Jag slår vad om att det var en snabb BMW med snorvalpar i och att dessa ohängda ungar hade bakåtvända skärmmössor på sig. De trodde säkert att de var jättetuffa när de körde rakt över rondellen.

Jag tycker, att man på alla sätt skall förhindra sådana töntar att sabotera i trafiken. Därför har jag nu fem förslag till hur man i framtiden kan förhindra sådan buskörning rakt över rondeller.

* Ha en vallgrav som rondell. När man försöker köra rakt över rondellen så hamnar man i vatten. Det kan gärna vara en vallgrav som är 5 meter djup.

* Sätt upp staket som är strömförande runt om rondellen.

* Bygg in rondellen med en 1 meter hög mur av armerad betong.

* Gör rondellkanterna sylvassa. Så fort man försöker köra rakt över rondellen får man omedelbart punktering.

* Ha hungriga och vilda tigrar och lejon i rondellen.

Dylan igen

Jag har bara hört två hela låtar från den, men ändå tänker jag: "Den måste jag köpa".

Se hans albumförteckning. Han hade absolut ingenting kvar att bevisa. Och så släpper han ännu ett album som går utanpå så mycket annat. Just nu och sedan tolv år tillbaka verkar det som att han inte kan göra någonting kass eller likgiltigt.

Här kan du läsa vad olika kritiker tyckte. Jag håller nog - än så länge - mest med Expressens recensent.

Bäst att hålla sig uppdaterad!

Jag har också tänkt att munskyddet känns lite tandlöst. Se denna artikel i DN om svininfluensan. Jag undrar: Vad gör man de gånger man helt enkelt måste ta av sig munskyddet - som t.ex. för att äta och dricka? Måste man då befinna sig helt ensam i ett karantänrum? Hur många sådana finns det?

Risken att svininfluensan kan drabba oss hårt finns där. Läs även debattartikeln i samma tidning. Inget att leka med, kan man säga. Bäst att hålla koll på http://www.msbmyndigheten.se/

Bloggdöd?

Bröder och systrar i bloggosfären - läs detta. Jag säger: "Låt dem bara gå på. Vi klarar oss nog ändå." Ryktet om bloggdöden är - vill jag påstå - överdrivet. Intresset för bloggar kanske svalnar, men jag tror inte att det dör.

Jag tror, att det blir ungefär som med videofilmer. När VHS-filmer var ett nytt fenomen, så uppstod moralpanik. Man befarade, att en hel ungdomsgeneration skulle förstöras när "Motorsågsmassakern" och liknande videofilmer hyrdes ut. Men några trodde redan då, att marknaden skulle sanera sig själv. Jag trodde inte det, men så har det ju i stort sett blivit. Nu är det inte längre ens så intressant att hyra filmer. Man kan nästan lika gärna köpa dem. Se er omkring på ställen där man nu säljer DVD-filmer på ett någorlunda seriöst sätt. (Glöm de där ställena där man säljer DVD-filmer för en tia styck...) Det är ganska lätt att hitta många riktigt bra filmer till försäljning både här och där. Jag antar, att folk har blivit mera medvetna och kräsna när det gäller film. Tillgång och efterfrågan...

En liknande utveckling kanske vi kan se när det gäller bloggar. När fler och fler läsare hittar fram till så bra bloggar som den här ;-) så finns det hopp.

Chuck-chock

Gosse - som han kunde rocka... Frågan är om inte Lillian Roxon hade helt rätt när hon skrev "Chuck Berry may be the single most important name in the history of rock" i hennes "Rock Encyclopedia" från 1969. Det har visserligen hänt en del sedan 1969, men ändå... Vilken katalog med låtar! Vem har inte någon gång hört "Roll over Beethoven", "Rock and roll music", "Sweet little sixteen", "Johnny B. Goode", "Around and around", "Memphis, Tennessee" eller "No particular place to go"? Mästerverk allihop! Under andra halvan av 1950-talet skrev han flera odödliga låtar än vad andra bara kan drömma om. När det begav sig var jag alltför ung för att hänga med i de svängarna. Men historien har ju visat Chuck Berrys storhet.

Jag kan tänka mig att han då upplevdes som en chock eller som en blixt från klar himmel. Hans självsäkra och originella scenuppträdande i kombination med hans medryckande melodier och texter med hög igenkänningsfaktor var så tufft att något lika omtumlande inte skulle visa sig förrän Jimi Hendrix dök upp.

Men det bör också sägas, att en del av hans bitar gjordes bättre av andra. Så kan jag t.ex. tycka att The Beatles gjorde en cover på "Roll over Beethoven" som överträffade originalet. Likaså gjorde The Rolling Stones en tuffare version av "Around and around".

Det är också så, att en hel del inledningar är till förväxling lika. Det är vidare så, att en del texter känns lite tveksamma om de nu framförs av en 50+-man. Jag menar t.ex. "Sweet little sixteen"...

Men bortsett från sådant gnäll: Chuck Berrys musik är odödlig. Om 100 år - om det fortfarande finns mänskligt liv då - kommer man kanske att jämföra hans betydelse med (varför inte) Beethovens.

1,7

På högskoleprovet. 97 råpoäng ger det resultatet. Det får väl duga.

Det var inte oväntat (Oj! Dubbel negation! Förklaring krävs?)

Varför blir jag inte ett dugg förvånad när jag läser detta?

Låt den rätte gå ut

Sedd:

Nej. "Låt den rätte komma in" funkar inte på mig. Jag förstår inte hyllningskören. De tre recensioner som jag mest håller med fann jag i Expressen och GöteborgsPosten och Ciné.se. Filmen är ingen särskilt bra film om utanförskap. Den är ingen särskilt bra skräckfilm. Den är ingen särskilt bra film om omöjlig kärlek. Vad är det egentligen för misch-masch? Att andra kritiker har fallit pladask är egendomligt.

Vill jag se en äcklig rysare, så kan jag t.ex. se "När lammen tystnar". Vill jag se en bra film om utanförskap, så kan jag t.ex. se "Biodlaren". Vill jag se en bra film om omöjlig kärlek, så kan jag t.ex. se "Romeo och Julia". Det känns som om den här filmen vill alltför mycket på en gång - och därför blir den mest konstig. Vissa stunder blev den t.o.m. så seg att jag ville snabbspola. Det var närmare till en gäspning än till skräckkänslor. I händerna på en regissör som t.ex. Stanley Kubrick - däremot - hade filmen troligen orsakat hjärtinfarkt hos känsliga tittare.

Sofia!

Ah... Det är så vackert att man blir alldeles mjuk av vördnad. Och som grädde på moset är Sofia själv så vacker som en ängel. Köp detta album:

Smakprov finns här. Lyssna på "Skärmarbrink" som finns med på plattan. Besök sedan hemsidan hennes och kolla om du kan uppleva henne live någonstans.

Kristendom är ingen lek

Det stör mig. Jag blir irriterad. På vadå? När småbarn sjunger i kör om Jesus och Gud och frälsning m.m. Vad vet små barn om det? De förstår ju inte alls vad det är de sjunger om. Det är helt OK om vuxna sjunger samma sak, men det är inte OK om småbarn gör det. De är alldeles för lättledda och skulle i princip kunna fås att sjunga vad som helst.

Jag är även skeptisk till s.k. söndagsskola. Jag är t.o.m. tveksam till att låta ungdomar konfirmera sig när de är så unga. Många är ju inte tillräckligt mogna för att förstå något av den kristna tron förrän de går i gymnasiet - om ens då.

Vi lär oss ingenting av historien?

I sången "Where have all the flowers gone" finns formuleringen "When will they ever learn". Jag kom att tänka på det när jag läste detta.

Några rader om en bok av Lukács

Tro det eller ej, men jag har faktiskt läst Georg Lukács' "Historia och klassmedvetande" (Denna upplaga från 1968 - det tyska originalet kom ut 1923) en gång i tiden. Jag var ung då och tyckte att jag hade hur mycket tid som helst. Det är annorlunda nu. I dag skulle jag inte orka läsa denna bok.

Om man ville räkna in sig själv i någon sorts intellektuell elit bland vänstermänniskor i slutet av 60-talet och början av 70-talet, så skulle man ha läst (eller låtsas ha läst) denna tegelsten. Smarta typer refererade titt som tätt till Lukács och då fick man hänga med och inte sitta där som en fågelholk. Man kunde fuska lite och läsa Gunnar Gunnarsons inledning noggrant. Man kunde t.ex. nästan utantill lära sig detta:
"Realismen innebär för honom i anslutning till Marx' och Engels' litteratursyn gestaltandet av det typiska och det individuella i de stora samhälleliga skeendena och konflikterna. Naturalismen återigen offrar för detaljbeskrivningen de stora linjerna i den berättande prosan - den blir 'beskrivande' i stället för 'berättande'." (s. 16)

Lukács har enligt Gunnarson påverkat Herbert Marcuse, Theodor Adorno, Erich Fromm, Lucien Goldmann och Claude Lévi-Strauss - för att nu bara nämna några. Gunnarson avslutade sitt förord så här klämkäckt: "Den ungdom i vårt land, som 'upptäckt' marxismens möjligheter, kan i detta arbete finna både vägar och irrvägar, men framför allt slipa sin tanke och förbereda sig för nästa stadium av det svenska samhällets utveckling: den socialistiska revolutionen." (s. 28)

Det är ingen lättsmält prosa Lukács utsatte oss för. Jag tänker ge några exempel från olika håll i denna essäsamling. När ni har läst de exemplen håller ni nog med mig om att personer som refererar till Lukács kanske inte har en aning om vad han egentligen menade.

"Ty motsatsen mellan en beskrivning av en del av historien och av historien som enhetlig process härrör inte ur skillnaden i omfång, dvs ur skillnaden mellan speciell och allmän historia; det är en metodologisk motsats, en motsats mellan skilda utgångspunkter." (s. 53)

"Klassmedvetandet är alltså, abstrakt och formellt sett, på samma gång en klassmässigt betingad omedvetenhet om den egna ekonomiska, historiska och sociala situationen." (s. 100)

"Varuformens universalitet betingar alltså, såväl i subjektivt som objektivt avseende, en abstraktion av det mänskliga arbete som objektiveras i varan." (s. 144)

"(...) att människan som de försakligade relationernas kärna och grundval endast kan upptäckas i och genom överskridandet av deras omedelbarhet, och att man alltså alltid måste utgå från det omedelbara i dessa reifierade lagbundenheter." (s. 254)

Kristallklart? Nej, jag undrar hur många ur den svenska arbetarklassen som tog till sig den här boken utan problem. Jag har då aldrig någon gång sett något plakat i ett demonstrationståg med texten "Ropen skalla: Mindre reifikation åt alla!". Vad var det egentligen som blev tydligare av Lukács' texter? Det kanske jag begrep när jag var ung, men nu gör jag det inte. Att nu försöka läsa "Historia och klassmedvetande" känns för mig som att yr och bakfull gå in i en dimma tjock som ärtsoppa.

Joyce Carol Oates om skrivandet m.m.

Jag fortsätter på den valda vägen. Här ett annat avsnitt av Babel. Det mest intressanta med det avsnittet blev intervjun med Joyce Carol Oates.

Inslaget om Oates börjar efter 15 minuter och 50 sekunder. Det är slut när 28 minuter av programmet har passerat. Lyssna på Oates - det är väl använd tid.

Philip Roth om åldrandet m.m.

Äntligen har jag sett det här avsnittet av Babel. Det blev bl.a. en intressant intervju med Philip Roth.

Efter 10 minuter och 38 sekunder in i programmet börjar det handla om Roth. Inslaget är c:a 6½ minut långt. Reportern Lena Jordebo skall f.ö. ha en eloge för sin mycket goda artikulation.

Pantadpartiet

Det här är ju rena löjan. Snacka om enfrågeparti. Vad gör Piratpartiet sedan om de får igenom sina krav? De har ju ingenting annat på agendan och ingenting annat i sitt partiprogram. Fånigt, övermåttan fånigt, är alltihop. Vissa svenska väljare har nu töntförklarat sig själva.

"Vi vill skapa en kulturell allemansrätt", skriver man. Det kan översättas till: "All kultur skall vara gratis".

Inte någon gång svarar de självutnämnda hjältarna - "piraterna" - på den fullt berättigade frågan:
- Hur skall upphovsmännen få skälig ersättning för sina verk?

Bevare oss väl för sådana stolleprov som skulle bli följden om Piratpartiet skulle få en vågmästarroll i riksdagen.

Rätt av JO

Det här tycker jag är rätt och riktigt. Det måste vara någon måtta. Om man sitter i fängelse är det ganska magstarkt om man kräver att bönestunder skall få företräde framför arbete.

Dags att börja med något annat?

Den här reaktionen var inte särskilt väl genomtänkt:

(Förskräckligt vad jag var ytlig denna dag. God natt!)

Vacker passagerare i blickfånget

I dag på bussen hem från jobbet lade jag märke till en ung kvinna. Hon hade ett fascinerande ansikte. Hon såg ut som en "mix" av Keira Knightley

och Winona Ryder
Med andra ord var hon väldigt vacker. Man skulle kunna önska att hon blir fotomodell eller skådespelerska. Eller nej? Är jag en mullig mansgris nu? Är det förbjudet att framhäva någons skönhet? Är det orättvist mot alla andra som inte är lika vackra? Är det automatiskt en "objektifiering"? Får man inte vara nöjd med sitt utseende? Skall man hellre skämmas om man är vacker?

Modell = varumärke?

De bytte ut modellen under en period. Det skulle de inte ha gjort. De kunde ha frågat mig först. Då hade jag sagt ett rungande NEJ! Det finns bara en modell för Gina Tricot. Hon heter Pernille Holmboe och hon är oersättlig. Hon måste vara född modell. Allt hon gör blir perfekt.

Nu är hon en trafikfara. Jättelika reklamaffischer med foton på henne gör att vi män tappar koncentrationen när vi sitter bakom bilratten.

Och detta skriver jag utan att tjäna ens en 50-öring...

Ann hjälper oss att förstå

Om du får chans att se dagens "Fråga doktorn" skall du ta den chansen. Ann Heberlein blev intervjuad. Här är en liten snutt ur programmet:

Hela intervjun är mycket längre och klart intressant. Som ännu mera intressant kan man betrakta den här intervjun.

Fantastiskt intelligent och ändå oerhört korkad

I "Listboken" (bloggad om här) läste jag om en kvinna som dog alldeles för ung:

"Det är näst intill omöjligt att dö av en överdos vatten men Tina Christopherson lyckades. Den 29-åriga kvinnan från Florida, som hade en intelligenskvot på 189, [Det är en ofattbart hög IQ. Det betyder bl.a. att man är avgjort mycket smartare än många världsberömda forskare och vetenskapsmän m.fl. som betraktats som genier - min anm.] blev besatt av tanken på att hon hade magcancer, en sjukdom som hade dödat hennes mamma. I ett försök att rena sin kropp brukade Christopherson gå in i perioder av vattenfastor under vilka hon inte åt någonting, men drack 15 liter vatten. Den 17 februari 1977 hade hon druckit så mycket vatten att hennes njurar inte kunde ta emot mer vätska och vattenöverskottet dränkte hennes egna lungor. Hon dog av invärtes drunkning, även benämnt som 'vattenförgiftning'." (s. 404)

Således: den höga IQ:n var inte till mycket hjälp.

Bra soul, men inte rock'n'roll

Visst är den bra, men jag saknar något. Det är inget snack om saken - Otis Redding var en stor soulsångare. Och "The definitive collection"/"The dock of the bay" är en mycket bra platta.

Men det blev för mycket darr på rösten ibland och inte tillräckligt med rock. Ingen kan ta ifrån Otis Redding hans storhet när han sjöng "Respect", "These arms of mine", "That's how strong my love is" m.fl. Men han var inte makalöst bra alltid.

Man skulle t.ex. kunna tro att hans version av "(I can't get no) Satisfaction" borde ha blivit en riktig kioskvältare - en cover som skulle få originalet att verka mesigt. Så blev det inte. Originalet är fortfarande (enligt min erfarenhet) bäst. Den fräcka attityden i Rolling Stones' odödliga hit är spårlöst försvunnen i Reddings tolkning. Otis må ha haft soul, men han hade inte den där respektlösa rock'n'roll-känslan som Mick Jagger et al. hade. Och musikerna bakom Otis verkar inte heller ha haft mycket av rockkänsla. Keith Richards' gitarrspel kan man bara drömma om. Otis och grabbarna "lyckades" göra en ganska platt och menlös cover av en helt magisk låt.

Ingen människa ett färdiglagt pussel

Varje människa är ett mysterium inför varje annan människa.

Jag tar det en gång till: Varje människa är ett mysterium inför varje annan människa.

Jag har inga höga tankar om personer som inbillar sig kunna se in i en medmänniskas allra innersta. Inte ens den skickligaste psykoanalytiker kan komma åt det som gömmer sig längst in i en annan människas själ eller psyke.

Därför retar det mig när vissa personer vill pådyvla andra människor någon egenskap eller åsikt som de inte med säkerhet har. Vem kan t.ex. vara säker på att en annan person koketterar med sitt elände? Det kan ingen. OK, det kan visserligen visa sig så småningom - när man har facit i hand - att man har blivit förd bakom ljuset. Det finns bevisligen människor som är väldigt skickliga på att luras och bedraga. Men man bör inte utgå ifrån att en person som klagar över sitt eländiga liv gör det för att s.a.s. göra sig märkvärdig.

Likaså retar det mig när jag p.g.a. en egenskap med automatik blir påklistrad en annan egenskap. Det är en sorts "guilt by association", kan man säga. Om jag vill kalla mig religiös, så innebär inte det att jag vill bli kallad vidskeplig. Ateister hävdar troligen att jag är vidskeplig i och med att jag ser mig själv som troende. Men de har fel. Jag är inte alls vidskeplig.

Varför kan inte vi troende få ha vår tro i fred? Vad är det som stör ateisterna så fruktansvärt med vår tro? Jag hånar inte folk som t.ex. tror på fotbollens saliggörande effekter. Jag vill inte bli bespottad och behandlad nedlåtande p.g.a. min tro. Jag låter dem vara i fred. De bör därför också låta mig vara i fred.

En sedermera världsberömd författare om djävulen

Läs artikeln om "djefvul" här och här. Lägg märke till signaturen J. A. S. Gissa vem det var. (Svar ges i en kommentar så småningom.)

Enligt honom blev djävulen under medeltiden en "lustig person". Det kan man hålla med om när man ser bilden av djävulen i "Djävulsbibeln". Har han blöja?

Väck-sjö

Borta på annan ort i dag. Tog några bilder.

Härliga folkhögskoleelever stod för musicerandet och sången. Hoppingivande.

Om en bok om Canetti

För mig framstår Elias Canetti som en av de värdigaste mottagarna av Nobelpriset i litteratur. Jag ser med fascination och högaktning på hans författarskap. Respekt är ett annat ord som kommer väl till pass. Jag har tidigare nämnt Canetti i olika sammanhang här i denna blogg. Vissa kulturpersonligheter kommer man s.a.s. inte undan. Man förbigår inte Canetti med en axelryckning. Hans författarskap var knappast fantastiskt omfattande. Nej, men det han skrev går utanpå det mesta. Man kan således få Nobelpriset för en relativt liten men sparsmakad produktion.

"Elias Canetti - förvandlingens väktare" (1985) är en festskrift till hans ära - i samband med att han fyllde 80 år sommaren 1985.

Susan Sontag skrev essän "Tanken som lidelse" och i vanlig ordning när det gäller Sontag finner vi här flera väldigt skarpsynta och tänkvärda iakttagelser, formulerade på ett oklanderligt sätt. Exempel:
"När Canetti hos Broch finner de egenskaper som krävs av en stor författare - han är originell, han sammanfattar sin tid och han är i opposition mot sin tid - skisserar han de normer som han har uppställt för sig själv." (s. 20)
"Han är en hängiven upplysningsman (...) ingen författare är i mindre grad journalist än Canetti. (...) Canetti beskriver Kafkas verk som en 'vederläggning' av makten och detta är Canettis eget syfte i Masse und Macht." (s. 28) ["Massa och makt" är en av de mest originella och djupsinniga böcker som någonsin har skrivits - enligt min ringa mening.]
"Likt en forskare i en Borgesnovell som blandar verklig och imaginär lärdom har Canetti smak för fantasifulla blandningar av kunskaper, excentriska klassificeringar och livfulla byten av tonlägen." (s. 32)
"Canetti är vad Freud kunde ha blivit om han inte varit psykolog (...)" (s. 33)

En annan intressant essä i denna antologi är skriven av Iring Fetscher, (då) professor i filosofi vid universitetet i Frankfurt am Main. Rubriken på hans bidrag är "Elias Canetti som satiriker". Så här skrev Fetscher bl.a.:
"Humoristen älskar människorna - trots deras svagheter, eller rentav på grund av somliga av deras svagheter. Satirikern hatar människorna sådana de är, därför att han önskar mer idealiska varelser och vill göra dem bättre med sin satiriska kritik. Elias Canetti vill bara visa hurdana de är, men också hur de beter sig - under de begränsade villkor de samhälls- och maktstrukturer utgör som de själva har skapat. Han stimulerar till eftertanke och till självkritik." (s. 85)

Ytterligare en essä vill jag ta som exempel. Den heter "Diktaren som förebild och konkurrent" och skrevs av Franz Schuh, (då) författare och kritiker, bosatt i Wien. Han skrev bl.a. så:
"Makt behöver motståndare, att förverkliga sig på. Motståndet övar den sig på, den behöver det för sin triumf och man blir dess offer genom sina egna försvarsansträngningar." (...)
"Canettis verk är en sorts poetisk historiefilosofi kring förlusten av balansen mellan identitet och förvandling i vårt sekel." (s. 131)

Det finns flera bidrag i denna festskrift som definitivt är värda en större läsekrets. Boken är synnerligen intressant i sitt försök att spegla Canettis mästerliga författarskap.

Svante Thuresson & vänner

Nu har jag lyssnat på den här CD:n med Svante Thuresson och hans vänner:

Mitt första spontana intryck är ungefär: En trevlig och mysig platta som inte kan reta någon. Men den kunde tydligen reta recensenten i Lira. Hå hå, ja ja. Jag tycker, att den recensionen skjuter vid sidan om målet. Det är ungefär som att säga "Skomakare, bliv vid din läst". I det här fallet tycker jag att Svante gjorde alldeles rätt när han lämnade den renodlade (fundamentalistiska eller ortodoxa?) jazzen för en stund.

Det är inget större fel på den här plattan. Jag gillade den direkt. Det finns ingen anledning för Svante att be om ursäkt för detta "snedsprång". Mina tankar går ganska osökt till Tottas "Duetterna" - en mästerlig platta. Även här finns gudomligt sköna duetter med ljuvliga sångerskor. Således: jag sitter nöjd.

Mötesplats Ekvatorn?

Ibland kan jag tycka att ordet "mötesplats" är missbrukat. Det pratas och skrivs om mötesplats hit och mötesplats dit. Man kan få intrycket att om vi bara skapar en himla massa mötesplatser, så löser sig alla problem. Tillåt mig tvivla.

Begreppet "mötesplats" innehåller ju ingen kvalitetssäkring i sig självt. En mötesplats kan uppstå i en svinstia, på en bordell, i ett slakteri eller var som helst. Och ordet "mötesplats" avslöjar inte heller ett iota om hur mötet bör gå till, vad mötet skall avhandla, vilka som skall mötas eller vad mötet bör leda fram till. Det säger inte heller att mötena måste bli givande, utvecklande och berikande.

Alltså: när någon säger "mötesplats", så osäkrar jag min revolver.

Belevade sportfans - en paradox?

Läste om några fotbollssupportrar som hade banderoller med budskapet "EN STAD. EN VILJA. EN DÅRE."

Är det inte flera än jag som får obehagliga associationer? "EIN VOLK. EIN REICH. EIN FÜHRER"?

Varför tappar vanligt folk allt förstånd i stora folkmassor där känslorna svallar? Eller är det så att sportfantaster är särskilt lätta att "trigga"?

Några rader om "Män som hatar kvinnor"

Sedd:

Förväntningarna var nog högt ställda hos de flesta. Vi som har läst boken - och vi är väl snart i majoritet på jordklotet - hade antagligen skapat oss vissa inre bilder om hur personerna och miljöerna skulle se ut. Nå, jag är inte särskilt besviken över filmen "Män som hatar kvinnor". Jag tycker filmen gör en klart godkänd "tolkning" av boken. Nu hör det till saken att jag inte är någon som höjer Stieg Larssons böcker till skyarna. Jag kan t.ex. tycka att Val McDermids "Sjöjungfrun sjöng sin sång" var bättre - inte utan grund. Och jag orkade inte läsa färdigt del två i Millenium-trilogin!

Kritikerna gav filmen 3,4 i snittbetyg. Jag är beredd att höja betyget till en fyra - ungefär som "Svenskan" . Filmen är överraskande bra jämförd med andra svenska filmer som är menade att vara spännande. Men - och det är ett ganska viktigt men - varför har svensk film så kass ljudteknik? Det går knappt att se en enda svenskspråkig film utan textremsa, ty ljudet är bedrövligt. Och det beror inte enbart på att vissa skådespelare är dåliga på att artikulera klart och tydligt. Det måste även bero på dålig ljudteknik.

Nå, Noomi Rapace var perfekt i rollen som Lisbeth Salander. Man kände hennes kokande invärtes ilska genom bioduken. Och jag kände med henne när hon så gammaltestamentligt hämnades sin äcklige förvaltare, advokaten Bjurman. Jag erkänner: jag vill se mycket mera med Noomi Rapace.

Lite om "Two of a mind"

En mycket bra platta med två briljanta musiker:

(Omslaget är scannat och därför inte fullständigt.)
Albumet "Two of a mind" med Gerry Mulligan på barytonsax och Paul Desmond på altsax kom ut 1962 och är ännu ett bevis på att jazzen var helt makalöst bra på den tiden.

Om man vill få någon jazzhatare att omvända sig, så kan man låta den personen lyssna på denna platta. Då börjar hatet troligen smälta. Annars är den där jazzhataren tondöv och obildbar.

Paul Desmond och Gerry Mulligan var redan stora var för sig. Tillsammans blev de giganter. Samspelet blev utsökt.

Övriga musiker på plattan var John Beal, Wendell Marschall och Joe Benjamin på bas samt Connie Kay och Mel Lewis på trummor. Låtarna spelades in under tre sommardagar i New York City. Här får vi höra "All the things you are", "Stardust", "Two of a mind" (komponerad av Paul Desmond), "Blight of the fumble bee" (komponerad av Gerry Mulligan), "The way you look tonight" och "Out of nowhere". Allt framfört på ett elegant och säkert sätt.

Kan det bli fel, så blir det fel

Man kan undra vad han sade efteråt. Hoppsan - det var inte meningen?

Dessa jävlar...

Tvi vale. Ve och förbannelse över sådan tyranni. Må det kära paret icke ha mördats förgäves. Må de förtryckta resa sig som en man och bekämpa förtryckarna.

Leve kärleken!

Tillbaka tidigare

Våren kom tidigare i år jämfört med förra året. Vi besökte i dag samma plats som här - och då var det den 18 maj.

Någon gök hörde vi inte den här gången, men annars var det som om hela naturen hade fått glädjefnatt. Och så såg vi två sädesärlor på ett par meters håll!

Hämnd, ljuva hämnd

Yes! Vem skrattar bäst nu? Kolla detta.

Bloggtorka

I går blev det inget bloggat - ty jag höll på med min bok. Så det kan bli.

Vanebildande trams

Allt klart - och två liv kvar:

Barnsligt, ja visst - men roligt.

Gripande kamp

Den här dokumentärfilmen måste du bara se - medan chansen fortfarande finns:

Vilken kämpe denna kvinna är! Kom sedan inte och gnäll över lite ont i foten...

En bok med allehanda listor

En kul bok med nördiga listor:

Kapitelrubrikerna är verkligen blandade; "Människor" , "Film", "De sköna konsterna", "Djur" och "Arbete och pengar" är några av dem. Här är det värdelöst vetande och intressanta detaljer huller om buller. Vad sägs t.ex. om "22 fall där djur och insekter ställts inför rätta", "21 dumma brottslingar", "11 människor som hatade porträtt av sig själva" eller "5 märkliga flaskpostmeddelanden"? Det känns ibland som om det vore redaktionen för MAD som skrivit boken. Så många stolligheter!

Boken är självklart inte av kategorin sträckläsningsbok. Man får läppja den i mindre doser. Det jag kan sakna är ett bättre register. Som det nu är måste man ofta gissa sig till vilket kapitel någon lista rimligtvis kan hamna i. Vi får nämligen bara ett register över nämnda personer. Om jag t.ex. söker efter en lista gällande kända personer med savant-syndromet, så hittar jag dem i kapitlet "Blandat". Det ger sig inte självt. Det hade lika gärna kunnat hamna i kapitlet "Människor".

Bortsett från sådana petitesser: Detta är en oumbärlig bok för alla listnördar!

De rika lever sitt liv...

När skall italienarna inse att han är en modern sorts Mussolini? Det uttalandet som han gör här får Birgit Friggebos klumpiga klavertrampsklassiker om "We shall overcome" att framstå som riktigt finkänsligt i jämförelse.

Några rader om en nyligen slutläst bok

Andrew Knowles' lilla (på 95 sidor) bok "Upptäck tron" (Libris, 1996) är en mycket sympatisk och förtröstansfull bok. Jag har nu läst ut den, till stor belåtenhet. Den borde kunna fungera som en grundbok att starta en studiecirkel kring.

Den stärker mig i min tro. Den reder ut frågetecken som vem som helst kan ha, troende såväl som tvivlande. Kapitelrubrikerna avslöjar, som sig bör, en del av bokens innehåll: "De svåra frågorna", "Jesus i fokus", "Viktigast av allt", "Läs själv!", "Kraft att leva" m.fl.

Något av det mest oerhörda i kristen tro är att Jesus uppstod från de döda. Många hade bevittnat hur han på långfredagen drog sin sista suck och avlägsnades död från korset. På söndagen hade hans kropp på något obegripligt sätt försvunnit från graven. Så här beskrev Knowles en av händelserna efter uppståndelsen:

"Maria från Magdala var den första som fick se honom. Johannesevangeliet berättar att hon stod och grät utanför den tomma graven, djupt bedrövad över sin mästares död och förbittrad och besviken över att hans kropp inte fått vila i fred. Författaren berättade precis som det var när den uppståndne Jesus uppenbarade sig för henne. Genom tårarna hade hon tyckt sig se trädgårdsvakten! Om någon hade svarvat ihop en historia skulle han knappast ha tagit med en sådan detalj eller ha valt en omvänd prostituerad som det första vittnet." (s. 38)

Och vidare: "Det var uppståndelsen som bevisade att Jesus var Kristus. Utan den skulle det inte finnas någon Jesus Kristus och ingen kristendom." (s. 40)

Det är just det. Om man inte tror på uppståndelsen, så är det ingen större mening med att kalla sig kristen. Då kan man lika väl tillbe t.ex. Dag Hammarskjöld.

Några rader om en ännu icke läst bok

Efter att ha läst en hop recensioner och sett och hört Jonas Gardell i TV, så undrar jag: Vad vill egentligen Jonas Gardell? Han säger sig vara starkt troende. Då undrar jag vidare: Vad är det han tror så starkt på? Kravlös kärlek till allt och alla?

Hans bok "Om Jesus" har väckt många oerhört starka känslor. Man kan få intrycket att Gardell vill förlöjliga alla kristna såsom varande blåögda, godtrogna och lättlurade. Nu har jag inte läst boken, men jag har fått intrycket att Gardell gör Jesus till en fattig och tandlös, trött och utsliten, bonnläpp, en vem som helst, som gick omkring och yrade likt en marihuanarökande hippie om "peace, love and understanding". That's it, ungefär. Då återstår inte mycket av den kristna läran.

Det ställs inga krav i Gardells idévärld, tycks det. Gardell verkar vara en sådan person som bara vill ta till sig det som han tycker smakar gott i godispåsen. Om det är något i Nya Testamentet som han inte gillar, så: "Bort det!" - som Paulus skulle ha skrivit.

Goal!

Kolla in detta. Det är fotboll när den är som bäst. Den här insatsen av målgöraren är så cool, så avmätt, så välbalanserad, så elegant att man bara kan jämföra den med det bästa inom konsten.

Det är som ett perfekt gitarrsolo av Ritchie Blackmore, det är som en virtuos cellokonsert med Frans Helmersson, det är som en kristallklar dikt av Tomas Tranströmer, det är som ett mästerligt saxofonsolo av Stan Getz, det är som en färgmättad målning av Matisse - allt på en gång. Utsökt.

Kan detta hända i allsvenskan? Tror inte det.

Thanks for the information

I dag såg jag en buss där det ovanför den gigantiska vindrutan fanns en sådan där textremsa med gula prickar på svart botten. Det stod: "Klar för trafik".

Jaha. Tack för upplysningen. Det sade ju väldigt mycket - inte.

Långben blir lynchad

En intelligent drift med en i mitt tycke överskattad regissör:

Djupt? Tillåt mig tvivla.

Vårblommor i dag

Körde en runda. Gick en sväng. Tog ett par bilder.

Ingen av de här skulle få en enda poäng på högskoleprovet. Vi älskar dem ändå.

Lite om högskoleprovet, forts.

Nu har jag gjort alla delproven och jämfört mina svar med facit. Det stör mig att jag hade fel både här och där. Jag vill ju ha 2,0 i slutresultat. Men det är liksom "the story of my life". Jag når s.a.s. aldrig riktigt ända fram. Jag har en tendens att bli lite nonchalant och småslarvig i testsituationer. Grr. Jag borde haft alla rätt på ORD och LÄS och ELF och DTK. När jag läste de rätta svaren, så tänkte jag: "Självklart är det så. Varför begrep jag inte det?!". NOG räknar jag knappt med - det delprovet är ju grymt. Det delprovet ensamt kostade mig alltför många dyrbara poäng.

Nu väntar jag på omvandlingen av råpoängen till "normerad poäng". Det lutar åt att jag klår de allra flesta på den här listan. Maria Wetterstrand måste vara ohyggligt smart - det inser jag nu helt klart.

Vips! Så var de väck.

Denna dag är det jämnt fyra år sedan jag publicerade min första bloggpost. Det är inte klokt vad tiden går. Jag fattar ingenting. Fyra års bloggande! Vad har jag uppnått? Tja, det vet väl Gud allena.

Lite om högskoleprovet

Det kan ju vara lite kul att se hur man klarar högskoleprovet - även om man faktiskt har läst på universitet och högskola. Jag tänker göra varje block för sig med olika mellanrum mellan dem. I dag gjorde jag NOG-provet på 50 minuter. Än så länge kan jag få 2,0 i slutresultat, men då måste jag göra kolossalt bra ifrån mig på de resterande delproven.

Hur som helst: jag har ju redan läst en massa akademiska poäng, så vad är poängen med att nu göra högskoleprovet? Tja, om jag får ett ganska medelmåttigt resultat, så bevisar ju det att man kan klara en akademisk utbildning utan att vara bland eliten när det gäller att klara högskoleprovet. Det skulle i sin tur bevisa något som jag länge misstänkt - nämligen att vissa personer som har skrapat ihop en ansenlig mängd akademiska poäng ändå inte är särskilt duktiga på det som högskoleprovet testar...

It is our in the air

Vilken dag! Våren är definitivt här. Inte ett moln på himlen, en loj och knappt märkbar vind, måsarna fnattade runt högt uppe i skyn och flugor, fjärilar och nyckelpigor har krupit fram ur sina gömmor. Trädgårdsmöblerna kom fram, alla löv som legat sedan hösten blev uppräfsade och på grillen värmdes kotlett och brie. Ah! Jag njuter.

Ny på jobbet

Ni har väl inte missat "Ny på jobbet" i "Babel"? Här ett avsnitt om Björn Ranelid. Det är humor i min smak. Se även de andra inslagen med Bruno K. Öijer m.fl.!

Ovanligt trevlig moderat?

Han har väl sagt i något sammanhang att han röstar på moderaterna. Jag förlåter honom, eftersom han trots det verkar vara en trevlig man. Jag syftar på Janne "Loffe" Carlsson, gäst och "värd" i "Go' kväll". Hans tänkta gäster var helt i min smak: Stan "Halvan" Laurel, Thelonious Monk, Clint Eastwood och Bille Holiday. Sämre gäster kan man ha runt matbordet. (Intressant för resten att ganska många "värdar" nu har valt "Clintan" som en av sina gäster... Jag skulle också ha gjort det.)

Störande felberäkning

Den här bilden tog jag i morse inifrån bussen på väg till jobbet:

Vi ser en bit av en hållplats där bussen måste göra en kraftig sväng. Vi ser också djupa hjulspår i gräsmattan. Något ljushuvud till ingenjör har suttit någonstans och räknat ut hur stor del av ytan här som måste asfalteras. Detta något ljushuvud har räknat fel.

Det är lika förbannat tråkigt varenda gång att se resultaten av sådana här felberäkningar. Skall det vara så himla svårt att föreställa sig verkligheten? Varför inte plocka fram leksaksbilar och leksaksbussar och köra på en simulerad liten väg i samma skala som leksaksfordonen - bara för att kontrollera vad som blir följderna av skrivbordsprodukten?

Har ingenjörer så fruktansvärt svårt för att föreställa sig hur folk rör sig? Ett liknande problem är ju upptrampade gångstigar som hamnar på helt andra ställen än de som ingenjörerna hade räknat med. Jag kan ge ett litet tips: Folk vill gärna ta den rakaste vägen mellan två ofta besökta punkter. Sensationellt?

Kändisar och kändisar

Det är skillnad på kändisar och kändisar. Jag har vid ett fåtal tillfällen mailat några kändisar. De kändisar som har svarat snabbt och artigt på mina mail är lätt räknade. Resten har totalt nonchalerat mig. Den senaste gången jag försökte få kontakt med en kändis blev jag besviken - eftersom jag inte fick något som helst svar. Jag tycker det är förbannat oartigt att inte svara på hövliga mail. Känn dig träffad - du kändis som inte sänkte dig så lågt som till att besvara mitt mail, om du nu läser detta!

Skandal?

Hå hå ja ja... Det är begripligt om präster "kärar ned sig" i konfirmander, men det är inte OK. Präster skall självklart föregå med gott exempel och det är klart olämpligt att utnyttja det psykologiska, åldersmässiga och hierarkiska övertaget på ett sådant sätt. Präster måste "lägga band på sig" - såväl kvinnliga som manliga.

Pausbild

Nyss tog jag en paus i solandet och stack ut på min surfbräda.

En polare - nej, solare - tog bilden som nu ligger ute på Picasa.