Några rader om en Öijer-bok

Poesi är väl inte riktigt "my cup of tea". Det finns få poeter vars verk jag verkligen tycker om att läsa. Jag är så gammaldags att jag föredrar rimmad lyrik. Ge mig exempelvis Bellman, Fröding, Ferlin och Taube, så blir jag lycklig. Men det finns vissa poeter som jag gillar, även om rim saknas. Dit hör Werner Aspenström, Karl Vennberg, Ann Smith, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer, Lennart Sjögren och några till. Om vi beger oss utomlands, så blir det Walt Whitman, Vladimir Majakovskij, Dylan Thomas, Jannis Ritsos och några till. Men för övrigt? Ofta undrar jag varför poeter krånglar till saker så makalöst. Jag misstänker, att deras klena budskap döljs i mystiskt dunkel. Men... så har vi den här nya diktsamlingen av Bruno K. Öijer:

Den tilltalar mig. Jag finner den mycket sympatiskt skriven. Jag fann även en del intressanta recensioner av boken. Här är en, här är en annan och här är en tredje.

Jag känner mig intelligent när jag läser hans dikter. De berikar mig, de gör min syn klarare, de vässar min tankeskärpa. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör dem så bra. Jag bara vet att de är bra.

Och den avslutande - onormalt långa - dikten "Aldrig" är min favorit. Tänk dig Majakovskij möta Whitman, Tom Waits, Neil Young och Bob Dylan. Ungefär så.

Sista strofen börjar så här:

"ni har
missförstått allt
sa en tonårsflicka
han har bara skrivit en enda dikt
och den handlar om förlorad kärlek (...)"

Jag tror inte att jag tar i för mycket om jag slutar så här:
Om du bara skall läsa en enda ny svensk diktsamling i år, så låt det bli Bruno K. Öijers "Svart som silver".