Ett mästerverk

Det är sannerligen inte ofta som jag delar ut högsta betyg. Men nu är det dags! Scott Hahns och Benjamin Wikers bok "Svar på den nya ateismen" (2009), med undertiteln "Nedmontering av Dawkins argument mot Gud", är ett mästerverk. Det känns helt korrekt att ge den en klar femma på en femgradig skala.Kritiken som framförs är i första hand riktad mot Dawkins' bok "Illusionen om Gud". Och vilken kritik! Här framstår Strindbergs massakreringar av hans motståndare under Strindbergsfejden som ganska snälla och beskedliga. Då kanske ni förstår hur giftigt detta kan vara.

Att läsa denna bok var en sann njutning för mig. Sidorna sprudlar av intelligenta resonemang och tankar. Argumentationen är förkrossande. Dawkins borde känna sig tillintetgjord.

På sida efter sida lägger Hahn och Wiker fram sina argument mot ateismen i stort och Dawkins fanatism i synnerhet. Allting smulas sönder. Det framgår ganska snart vid läsningen av denna bok att Dawkins' hyllanden av a) slumpen som Gud och b) Darwins evolutionslära som tidernas största vetenskapliga insats är irrelevanta.

Att slumpen och evolutionen skulle ha lett oss hit där vi är i dag är så astronomiskt osannolikt att det knappast går att beskriva. Och andra ateistiska vetenskapsmän som tidigare hade sett upp till Dawkins blev efter läsningen av "Illusionen om Gud" tvungna att ta avstånd från honom. Så sade t.ex. ateisten och darwinisten Michael Ruse: "Illusionen om Gud gör det pinsamt för mig att vara ateist" (s. 16).

Nu blir det citat!

"Kvävebaserna - A, G, C och T - kommer inte heller de att uppstå helt plötsligt och börja knuffa runt varandra. De måste byggas upp, bit för bit, och då blir man tvungen att beräkna sannolikheterna för att kemikalier slumpmässigt skall börja kopplas samman steg för steg. Detta är svårt, minst sagt. När vi försöker skall vi inte blanda ihop förhållandena i ett laboratorium med de naturliga förhållandena. I labbet kan vetenskapsmännen börja varje steg med en hög koncentration av de nödvändiga kemiska ämnena. I naturen skulle resultatet av varje steg bli en näst intill betydelselöst liten mängd av de kemiska ämnen som behövs för nästa steg. Vi kan, som en illustration av denna svårighet, föreställa oss att sannolikheten är en på en miljard för att slumpmässigt få fram en komplex kemikalie B ur enklare kemiska material (...) Vi anser oss framgångsrika om en miljard 'försök' leder till ett positivt resultat." (s. 42f)

"En cell behöver både DNA och protein för att fungera; att få båda två och få dem samverkande tänjer på sannolikheten till bristningsgränsen." (s. 45)

"(...) är även den mest banala, den allra enklaste cell, en skrämmande komplex samordnad, integrerad helhet. För att få en analogi kan vi tänka på en bil. (...) Även om alla delarna, av någon märklig anledning, av en ren slump råkade finnas samlade inom samma lilla område, skulle de ändå inte utgöra en fungerande bil." (s. 54)

Märkligt nog tog Dawkins avstånd från tanken på ett darwinistiskt samhälle: "Ingen vettig människa vill leva i ett samhälle som fungerar enligt darwinismens lagar. ... Ett darwinistiskt samhälle skulle vara en fascistisk stat" (s. 134)

Nog med citat. Jag säger: Om du bara skall läsa en enda facklitterär bok detta år - läs denna!

En listfull bok

Den här boken (från 2006) kan man se som ett intressant komplement till Guinness rekordbok. Men Guinness rekordbok (i fortsättningen Gr) är ju en årsbok och den här boken har mig veterligt bara kommit ut i denna upplaga.Här förekommer inte så tokiga rekord som i Gr. Allting bygger här på tio-i-topp-listor i så skilda ämnen som "Universum & Jorden", "Livet på Jorden", "Människans värld", "Kultur", "Musik", "Teater & film" m.m.

Många fakta är av naturliga skäl oföränderliga över tiden. Man ändrar t.ex. inte i första taget rangordningen mellan himlakropparna i vårt solsystem. Många andra listor blir inaktuella från upplaga till upplaga om boken - som Gr - hade varit en årsbok.

De listor som jag är mest intresserad av gäller ämnen som jag vanligtvis intresserar mig mest för. Således kollade jag särskilt in listor som berör böcker, musik, film och en del annat. Man kan bli förvånad.

Visste ni t.ex. att soundtracket till "Bodyguard" hamnade på fjärde plats bland alla tiders mest sålda album - före sådana album som t.ex. Fleetwood Macs "Rumours" och The Beatles' "Sgt Pepper (...)"?

Visste ni att Johnny Mathis' "Johnny's greatest hits" är det album som har legat näst längst (490 veckor) på albumlistan i USA - endast passerat av Pink Floyds "Dark side of the moon" (741 veckor)?

Visste ni att den mest lönsamma filmen genom tiderna är "The Blair Witch Project" - med en budget på 35.000 US dollars och bruttointäkter på mer än 248 miljoner US dollars?

Visste ni att Indien har fem av de tio största universiteten i världen?

Visste ni att Ryssland har flest TV-stationer?

Visste ni att Mel Gibson var den skådespelare som tjänade ojämförligt mest - 185 miljoner US dollars - år 2005?

Etc. etc. Denna bok är nödvändig för alla som brukar gilla Gr.

Plagiat eller inte plagiat?

Jag vet inte. Jag är skeptisk. Om man skall anklaga någon för plagiat bör man ha bra på fötterna. Man bör i ett fall som detta kunna påvisa exakta eller väldigt lika efterapningar. Om man bara har samma ingredienser av speciella skolor m.m. för trollkarlar, så anser inte jag att det är tillräckligt för beskyllning om plagiat. Det händer ju ofta att olika personer kommer på samma idéer oberoende av varandra. Hur många kriminalromanförfattare skulle inte kunna anklaga varandra för idéstöld när det gäller seriemord, psykisk tortyr, våldtäkter, modus operandi etc.? Det känns ju ganska ofta som om de hade använt karbonpapper.

Lite om en bok - och så en idé

Först och främst: detta är ingen recension. Det är bara en bloggpost kring en bok.

Jag kan inte avlägga en regelrätt recension eftersom jag inte har haft möjligheten att läsa hela denna bok. Lånetiden är slut. Jag återkommer till det.

Men låt mig åtminstone få hävda detta: jag är skeptisk. Jag är inte helt övertygad om att diverse spektakel som gör massmedia intresserade är rätt metod att få flera människor att komma till gudstjänst. Den f.d. prästen Bengt Lindwall skriver i denna bok (från 2009) "personligt i anekdotens form om okonventionella arbetsformer, ofta mötta av oförståelse, och om sin vilja att nå ut till människor oavsett var de har befunnit sig. Inga medel har skytts: en åsna i Vetlanda kyrka, vigsel i direktsänd teve och dans på kyrkans ungdomsverksamhet." (Citerat från pärmens baksida)

Det som slår mig när jag hastigt skumläser boken är hur ytlig den är. Det är inte mycket till djupsinne. En präst borde i sina memoarer t.ex. kunna skildra hur han/hon har kämpat sig igenom en predikotext innan h*n känner sig nöjd med den. Och en präst borde likaledes kunna beskriva hur h*n kom till tro och hur man tar sig igenom stunder av djupt tvivel. Men här verkar man leta förgäves efter sådant allvar. Det blir desto mera av flams och trams. Och jag får intrycket att boken lika väl kunde ha skrivits av någon vem som helst med "tusen järn i elden" och med sinne för marknadsföring.

Nej, jag tror att populismen måste ha sina gränser. Jag tror inte att präster vinner i trovärdighet genom att göra sig mera "folkliga" med allehanda jippon som lika gärna kunde ha ägt rum på en fritidsgård, i en bingohall eller motsvarande. Skall inte gudstjänsten i kyrkan få vara något heligt, något andäktigt och rogivande, något befriat från allt publikfrieri?

Och så får jag återkomma till det där med lånetiden på bibliotek. Jag har nu hittat på den ultimata lösningen som kommer att revolutionera biblioteksvärlden. Varför skall vi som lånar många böcker drabbas? På mitt nattduksbord har jag alltid mellan ett dussin och ett tjog böcker som jag håller på med eller tänker ta mig igenom. En stor del av dem är lånade från biblioteket. Och ofta måste jag lämna tillbaka lånade böcker innan jag har hunnit läsa dem. Detta är ett problem. Här är lösningen:
Om man lånar en bok är lånetiden fyra veckor
Om man lånar mellan två och fem böcker är lånetiden sex veckor
Om man lånar mellan sex och tio böcker är lånetiden åtta veckor
etc.
Lysande! Inte sant?

En bok om kitsch

För den som är intresserad av kitsch är denna bok nödvändig läsning:Denna bok kom ut 1969 och jag har återvänt till den då och då, med några år emellan. Det är alltid lika tragikomiskt. Det som en person betraktar som "fint" är i en annan persons ögon kitsch. Är kitsch synonymt med pekoral? Njae, pekoral är väl snarare det ofrivilligt komiska inom litteraturen.

Man kan undra hur någon kan tycka att t.ex. denna omslagsbild är vacker. Den är dåligt hantverk och den är töntig. Varför skulle någon vilja stå naken på en klippa, omsvept av något genomskinligt stycke, spela fiol och drömma sig bort medan segelbåtar passerar därute på böljan den blå? Det verkar dessutom vara vindstilla där båtarna är, men seglet ser spänt ut. Jag tänker: "Denna tavla är illa genomtänkt".

Undertiteln är "An anthology of bad taste". Då tycks man förutsätta, att det finns något som rent objektivt sett är dålig smak. För Gillo Dorfles är massproducerade kopior (bl.a. många souvenirer) automatiskt kitsch - som exempelvis handdukar, glasögonfodral, ostpaket m.m. med den gåtfullt leende Mona Lisa. Han gillar inte reproduktioner över huvud taget.

Gillo Dorfles står som huvudansvarig upphovsman, men här finns även bidrag av John McHale, Ugo Volli, Hermann Broch m.fl. Det handlar om kitsch inom konst, skulptur, arkitektur, politik, religion, reklam, film och annorstädes. Boken går dock inte in på kitsch inom musik eller litteratur.

Kitsch är nostalgisk, den är irrationellt romantisk, den är stockkonservativ. Kitsch spelar med våra känslor på ett uppenbart beräknande sätt. Ett exempel ser jag i den bild som finns på sidan 130. Vi ser en välkammad, rakryggad, ordentligt klädd och förmodligen väluppfostrad liten flicka räcka över en bukett blommor till en gammal, sittande - och antagligen trött - kvinna. Bildtexten lyder:
"Children and old people are the source of the worst type of sentimentality, which inevitably produces the purest form of kitsch".

Vidare: "Married couples and marriage are an inexhaustible source of kitsch" (s. 132). Ett exempel på detta illustreras med ett foto föreställande "The Webbers, professional nudists, dance in the open air in front of the admiring eyes of their little daughter".

Kristendomen kommer inte undan. Något av det mest kitschiga i hela boken är en gräslig samling objekt i ett arrangemang som är avsett att hylla påven Johannes XXIII. Det är konstgjorda blommor, snäckor, musslor och en sjöhäst i en delvis symmetrisk gruppering - framför ett porträtt av påven. (s. 149) Det ser helt förryckt och förvirrat ut.

Att reklam erbjuder många tillfällen till kitsch-upplevelser borde vara allmänt bekant. Man kan ju ibland få intrycket att reklambyråerna försöker överträffa varandra i dålig smak.

Ett annat tacksamt fält är film och foto. Där finns det hur mycket som helst att ösa fram. En relativt stor del av boken handlar om kitsch inom porren. Bildexemplen i boken visar onekligen att porr lätt blir kitsch. Två foton på sidan 247 får illustrera det: Vi ser en ung blondin med bar överkropp. Hon gapar med en svårtydd min medan en orm slingrar sig fram på hennes mage, över hennes ena bröst och upp mot hennes ena axel; på den andra bilden ser vi bara ett par bröst på en liggande kvinna, medan fyra små leksaksbilar befinner sig strax ovanför hennes bröst - kanske på väg till det ställe där vägen delar sig?

Kort sagt: den här boken är en guldgruva om man samtidigt vill (hån-)skratta och ta sig för pannan inför diverse dårskaper. Den skulle kunna vara utgångspunkten för en fantastisk dokumentär TV-serie om kitsch inom olika områden, från olika tider och i olika länder.

En bok om änglar som kom till hjälp

Nu har det väl ändå gått över styr, kommer ni att tänka. Ni tror att jag har blivit galen. Icke.Jag är s.a.s. "open minded". Därför läser jag böcker som denna. Många skulle aldrig vilja befatta sig med sådan litteratur. Men jag är av en nyfiken natur.

När jag läser böcker som den här - och det finns flera andra böcker om möten med änglar - så börjar jag faktiskt undra. Vad vet vi egentligen om vad som händer efter döden? Egentligen ingenting. Jag kan tycka att det vore väldigt snopet om allting tog slut efter sista andetaget. Vad är det i själva verket som utesluter att det kan finnas änglar? Vem kunde för 30 år sedan tro på något som t.ex. MMS och YouTube? Vem kunde förutse det? "Där är inte alla hästar i stallet", skulle alla ha sagt om någon då hade siat kring dessa fenomen som nu är allmänt kända.

Tänk tanken. Om 30 år kanske vi kan kommunicera med änglar så som vi nu kan ha kontakt med andra människor via internet.

Frukta icke. Läs denna bok. Här finns flera osannolika skildringar om skyddsänglar. Tro det eller ej, men förakta icke dem som tror.

Några rader om Nydahls "Inre frihet"

Jag önskar att jag hade kunnat ge den här boken högsta betyg - bl.a. eftersom jag länkar till författarens blogg - men det kan jag inte.Thomas Nydahls "Inre frihet" (2007) blir s.a.s. för mycket. Det blir för mycket navelskåderi, det blir för mycket jämmer och elände, det blir för mycket av särintressen, det blir alltför privat, det blir alltför utlämnande m.m. Att han kan formulera sig väl må vara hänt, men ibland slarvas det. Jag är t.ex. inte särskilt förtjust i meningsbyggnader som dessa:
"Fredagsmorgon. Tacksamhet mot vänner som bryr sig. Röster i rymden och på andra sätt. Uppmuntran. Stöd. Mitt huvud är en grå massa, mina tankar därför också grumliga." (s. 160)
Poetiskt? Njae, inte särskilt.

Betydligt bättre blir det när Nydahl skriver som om han deltog i en debatt:
"Samtalet, är det någon som minns? Samtalets tid är förbi. Hojtandet, gastandet, utropstecknen, banderollerna, förstärkarmuller, rock'n'roll, jag-jag-jag-rösterna. Premierna utdelas i varje västland till den som skriker högst och som i varje sammanhang marknadsför sig själv: dokusåpan, tv-soffan, torgscenen, parken, gågatan... överallt pågår den ensidiga kommunikationens avgrundsvrål." (s. 176)
Now we're talking, säger jag då.

Texten på bokpärmens baksida säger en hel del - och därför tar jag mig friheten att citera den (nästan) i sin helhet:
"Skriften är min enda tillflyktsort: den egna och den lästa. I böckernas värld är jag, om inte trygg, så i alla fall hemma, på ett territorium där jag kan orientera mig, oavsett skriftens karaktär. När rastlösheten griper tag i mig är jag ett lättfångat offer för ångesten. Men om jag sitter ner med mina böcker och andra skrifter upphäver jag tiden. Jag finns inne i skriften och är i det närmaste osårbar. När jag skriver uppstår samma känsla av tidlöshet och harmoni. Jag vet att konflikterna finns kvar och att dissonanserna ljuder, men det sker bortom mig i det ögonblick jag är i texten.
Inre frihet (...) är en helt fristående volym anteckningar och dagbokstexter kring liv och skrift."

Vad jag hade hoppats på när jag bestämde mig för att läsa den här boken var lite mindre snobbigt "name dropping" och mindre självupptagenhet. Jag hade gärna sett mera självdistans, mera "ta det med en klackspark" och humor. Det skulle kanske egentligen inte skada om Nydahl lyssnade mera på rock'n'roll och inte såg sig själv likt en person som - liksom Hamlet - ensam skall vrida vår urspårade värld in på rätt spår.

Skytte är på väg

Först tänkte jag att om man har läst "Omvänd" så behöver man inte läsa "På väg". Men jag fick tänka om. Det var visserligen några detaljer som upprepades från "Omvänd", men "På väg" innehåller så pass mycket nytt att den bör läsas.Det som gällde om flyhänt skrivet m.m. för "Omvänd" gäller även här. Ingen med något vettigt omdöme kan förneka Skyttes skicklighet i att skriva. Bladen vänder nästan sig själva.

Det finns många intressanta resonemang och tankar här. Jag kan bara ge några exempel. Det var t.ex. nytt för mig att dysterhet inom den ortodoxa teologin betraktas som en av människans åtta huvudlaster (s. 35). Skytte exemplifierar med Paulus. När epistelförfattaren var i Aten och såg alla avgudabilder blev han "upprörd i sitt innersta" (s. 37). Det är viktigt att poängtera - han blev inte dyster eller deppig. Han blev upprörd. "Dysterhet gör dig passiv, att vara upprörd manar till handling." (s. 37)

Jesus och hans lärjungar var "rent bokstavligen alltid på väg någonstans" (s. 46). "Även Bibelns mest kända omvändelse utspelar sig på en väg" (s. 48). Vad Skytte syftar på är förstås när Saul - på väg till Damaskus - blev Paulus.

Skytte skönmålar inte sig själv. Han har inte blivit oskyldig, "ren som snö" eller oantastlig som bekännande kristen. Nej:
"Jag ser att jag i många avseenden fortfarande beter mig som förr. Jag brusar upp. Har lätt till kritik. Är otålig och kan visa missnöje med andra. Tusen sådana saker varje dag. Men det är sådan jag alltid har varit. Det är inget som har tillkommit.
Däremot kan jag notera att en del dåliga vanor, laster och synder försvunnit." (s. 65f)
Det känns igen. Även jag är omvänd, men inte är jag "Guds bästa barn" för det.

Det är kul att läsa hur Skytte har kommit fram till samma inställning som jag: man måste välja sina strider och inte slösa energi på fruktlösa debatter och liknande. Paulus gjorde så. Han försökte inte omvända oemottagliga. Då gick han bara någon annanstans. Skytte:
"Budskapet är alltså glasklart: slösa inte tid och kraft på att försöka omvända dem som inte vill lyssna. Det finns viktigare saker att göra." (s. 80)

Det skulle vara möjligt att utvidga den här bloggposten till något väldigt långt bara med citat ur boken. Mitt råd blir i stället: Läs den!

Ny länk i denna blogg

Ny länk här till höger: Peter Englunds blogg "Att vara ständig".

En aldrig sinande ström med böcker

Det är märkligt hur många böcker det kan ges ut i samma ämne. Blir marknaden aldrig mättad? Hur många olika böcker om hundar går det att sälja? Hur många olika kokböcker hittar sina köpare? Blir folk aldrig mätta? Låt mig ge exempel.

På biblioteket i dag lade jag märke till många hundböcker som påminde om varandra. Här finns det pengar att tjäna! En del författare har tydligen upptäckt att detta kan vara lukrativt. Samma författare eller författarpar eller författarteam kan skriva flera hundböcker som är till förväxling lika varandra. Många tunna böcker var för sig mellan hårda pärmar och med många färgbilder - det blir pengar det. Att samla allting mellan två pärmar är ju ingen smart affärsidé alls. Jag lämnar nu förslag på nya böcker i ämnet - eller de kanske redan finns!?

* Gå måndagspromenad med hunden
* Gå tisdagspromenad med hunden
* Gå onsdagspromenad med hunden
* Gå torsdagspromenad med hunden
* Gå fredagspromenad med hunden
* Gå lördagspromenad med hunden
* Gå söndagspromenad med hunden
* Leta kantareller med din hund
* Leta tryffel med din hund
* Leta champinjoner med din hund
* Leta karljohansvampar med din hund
* Träna bort hundens ovana att skälla planlöst
* Träna bort hundens ovana att jucka mot främlingars ben
* Träna bort hundens ovana att bita sönder saker du vill ha i fred
* Träna bort hundens ovana att tigga vid matbordet
* Så får du din hund att gilla veterinärbesöket
* Så får du din hund att gilla tandborstning
* Så får du din hund att låta brevbäraren vara i fred
* Så får du din hund att räcka vacker tass
* Jogga med din hund på en måndag
* Jogga med din hund på en tisdag
* Jogga med din hund på en onsdag
* Jogga med din hund på en torsdag
* Jogga med din hund på en fredag
* Jogga med din hund på en lördag
* Jogga med din hund på en söndag
* Ät frukost med hunden
* Ät lunch med hunden
* Ät middag med hunden
* Ät mellanmål med hunden
* Res i Sverige med din hund
* Res utomlands med din hund
* Upptäck hembygden med din älskade vovve
* Utforska närområdet med din gulliga promenadlimpa
* Meditera med din hund
* Gör yoga med din hund
* Gå i terapi med din hund
* Gå på bio med din hund
* Gå medsols med hunden
* Gå motsols med hunden
* Gå i nedförsbacke med hunden
* Gå i uppförsbacke med hunden
* Var barfota med hunden
* Var barhuvad med hunden

... Etc. Etc. Etc. Bara fantasin sätter gränserna!

En intervjusamling

Om man är intresserad av Ulf Lundells liv och karriär, så är denna en bok man skall läsa (Vi bortser från omslaget som är ganska taffligt gjort och inte helt porträttlikt):Man kanske har läst varje intervju innan, när det begav sig, men det kan i så fall vara smidigt att nu ha alla Christer Olssons intervjuer med Lundell så här mellan två pärmar.

Här kommer vi Lundell nära inpå livet. Det är väl inte direkt några överraskningar här. Vi får inte mattan undanryckt under våra fötter. För oss som kan vår Lundell sedan länge är det inte särskilt "hot stuff". Men boken är definitivt värd att läsa - eller läsa om igen.

Att den bygger på intervjuer gör att den ibland blir lite svamlig och s.a.s. lös i hullet. Men det låter jag passera.

Det finns en annan sak med den här boken som jag kan finna lite störande. Jag får intrycket att Olsson och Lundell är så pass överens om det mesta, så att det saknas lite dramatik. Jag tror inte att det är riktigt nyttigt när en intervjuare lever så pass nära sitt intervjuobjekt som Olsson antagligen gjorde under en del turnéer. Det gör, förmodar jag, att viss berättigad kritik tigs till glömska. De riktigt tuffa och respektlösa frågorna lyser med sin frånvaro.

Många gånger när jag har läst Lundells texter - romaner och sångtexter - har jag tänkt ungefär så här: "Det är ju också tusan att han inte har tuffare lektörer. Hans texter skulle ha vunnit på nedbantningar både här och där. Han skulle behöva någon rådgivare som kan säga till honom att stryka något och omformulera något annat."

En bok om idé- och lärdomshistoria

Inte minns jag nu om den var kursbok eller inte. "Idé och lärdom" kom i alla fall ut i denna upplaga 1973. Boken var en antologi med bidrag av Ronny Ambjörnsson, Sven-Eric Liedman, Kurt Aspelin m.fl.

I en essä jämfördes Platons "Staten" med Thomas Mores "Utopia". Visste du att More drömde om ett samhälle med sex timmars arbetsdag?! Både Platon och More tyckte f.ö. att samhället borde vara som en enda stor familj. (Men Carl G. Liungman jämförde i ett helt annat sammanhang Platons statsdrömmar med Hitlers dito - till Hitlers fördel.)

Här finns också en essä som bl.a. behandlar några märkliga idéer hos Anders Bachmansson, adlad Nordencrantz (1697-1772). Han menade bl.a. att det inte finns några "absoluta etiska normer" (s. 121). Köpmän borde ha den politiska makten - "eftersom de är de enda, som har kunskaper i statens viktigaste angelägenheter, nämligen handel och manufakturer". (s. 134) Människor kan - enligt Nordencrantz - indelas i "förståndiga rika, dumma rika, förståndiga fattiga och dumma fattiga" (s. 140f). De lärda får inte bli för många - "eftersom de tär på landets ekonomi" (s. 143). Arbetare skall vara "okunniga om allt som inte gäller deras yrken" ty "kunskap är farlig" (s. 144). Sic...

I ytterligare en annan essä jämförs Nietzsches och Freuds kulturkritik. Båda dessa stora tänkare, som haft sådant enormt inflytande, betraktade människan "som en driftsvarelse, ett djur" (s. 209). Aggressionen är enligt båda "en förutsättning för det dåliga samvetets uppkomst" (s. 218). Underförstått: när vi inte får ta ut vår ilska på andra, så vänder vi den inåt.

Hå hå, ja ja. Ibland kan man undra varför vissa filosofer och tänkare bemöts med så oerhört mycket större respekt än andra.

Boktips

Den här boken måste jag läsa. Snart kommer väl någon och påstår att det bara är elakt förtal...

En topp-bok om "Tio i topp"

En nödvändig bok för alla "Tio i topp"-nördar:De fakta som inte finns med här angående det berömda radioprogrammet kan inte vara värda att veta. Här finns allt den på detta program insnöade kan önska sig. Den största delen av boken (s. 34-416) presenterar alla artisterna från A till Ö. Därefter vidtar c:a 100 sidor med veckoresultaten, ettorna vecka för vecka, de 100 populäraste låtarna, de 50 populäraste artisterna etc. Sist i boken finns ett titelregister och ett personregister. Så skall det se ut! Mycket att fördjupa sig i! Vad jag kan sakna är någon lite djupare analys av hur musiksmaken ändrade sig från begynnelsen till slutet. Men betyget måste ändå bli en femma på en femgradig skala.

Några saker att lägga märke till:
- Hep Stars (på femte plats efter The Beatles, Cliff Richard, The Rolling Stones och Elvis Presley i nu nämnd ordning) var mera populära i poäng räknat än Beach Boys (6), vilka i sin tur kom långt före ABBA (13) som i sin tur fick fler röster än Kinks (14) (ABBA fick sin storhetstid lite senare...)
- Den låt som låg längst på första plats var "Looking out my back door" med Creedence Clearwater Revival (Tio veckor 1970)
- Det fanns ganska många s.k. one hit wonders - och den kanske mest kända var "Killing me softly with his song" med Roberta Flack
- Four Tops, Status Quo, David Bowie och Alice Cooper är några av alla dem som "försökt med tre låtar eller fler utan att någon av dem tagit sig in på listan" (s. 520)

En röst från andra sidan?

Ja, vad skall man tro? Det finns ganska många böcker nu om Nära-Döden-Upplevelser och liknande. George G. Ritchies och Elizabeth Sherrills "Från andra sidan" (Semnos, 2008) är väl varken bättre eller sämre än de flesta andra i ämnet. Den är på c:a 140 sidor och språket flyter lätt, men den känns ändå en aning för lång.

Vad jag kan sakna är flera odiskutabla vetenskapliga bevis på ett liv efter detta. Men det kanske är ett orimligt krav? Problemet borde kunna lösas med någon sorts kamera som kan filma vad som händer direkt efter dödsögonblicket. Om den person som då lämnar kroppen, svävar upp t.ex. mot taket i sjukhussalen och sedan återvänder till livet därefter kan beskriva vad läkare och andra sade och gjorde direkt efter dödsfallet - och det stämmer överens med det som kameran har registrerat! - ja, då är jag med.

Men vad är det som säger att sådana beskrivningar som finns t.ex. i denna bok är sanna? Inte mycket. De kanske var drömmar, hallucinationer eller några andra psykologiska fenomen. Men nog vore det snopet om döden är slutet.

Hur som helst kan det vara intressant att läsa sådana här böcker. Det är ganska ofta som skildringarna stämmer överens. Det är ljus i en tunnel, det är möte med en ljusgestalt (ofta = Jesus) o.s.v. Ritchie är övertygad om att han mötte Jesus "på andra sidan". Men han var också på besök i helvetet. Det påminde om att trampa vatten och om Sisyfos' fruktlösa kamp för att få stenen att stanna däruppe och inte rulla ner igen.

Dum kritik

MBT. (Man Blir Trött.) Detta är så irrelevant och korkat att jag tar mig för pannan.

Hennes synsätt är ungefär lika begåvat som
- att klanka ned på en kokbok för att den inte har något kapitel om motorcyklar

- att ge en dålig recension på en jazzplatta för att den inte innehåller dansbandsmusik
- att ge nedlåtande kritik om en skräckfilm för att den inte är rolig
- att underkänna en traktor för att den inte kan köras i 180 km/tim

etc.

Inte Ran-fan

Sedd igen:

OK. Den är värd en fyra på en femgradig skala. Men inte mer. Det blir "too much". Man spelar över och det blir segt, segt, segt. Det blir ungefär som filmad teater. Kurosawa borde ha använt kameran på ett mera kreativt sätt. Här står kameran mest stilla och det blir sällan spännande. Och när personerna inte är stela som stenstoder så småspringer de fram som om de hade eld i baken. Inte ens masscenerna med ryttare och hästar till anfall blir så där riktigt fängslande som man kunde ha väntat sig - och det beror på att det är lite oklart vem som strider mot vem. Det hjälper inte mycket att manuset är byggt på Shakespeares "Kung Lear". Om man tvunget skall se en filmatisering av en Shakespearepjäs, så föredrar jag utan tvekan Polanskis "Macbeth".

Gå med dig

Lars H. Gustafssons bok "Gå med dig" (2009), med undertiteln "om glädjen i att vara medmänniska", är en sådan där mysig må-bra-bok som känns ganska vanlig numera. Den är gemytlig och gosig ungefär på samma sätt som en badrock när man är på väg upp ur badet.

Här välts inga kiosker, här stormar det inte, här uppstår inga vilda debatter. Här är det vindstilla och det stryks mycket medhårs. Jag kommer på mig själv med att tänka: "Man skulle kunna göra ett blindtest med väl valda delar ur böcker av Lars H. Gustafsson, Stefan Einhorn och Owe Wikström. Endast ett litet fåtal skulle kunna placera rätt text ihop med rätt författare." Jag menar absolut inget elakt eller nedlåtande med det. Jag påstår bara att det de skriver påminner om vartannat.

Och när detta väl är sagt, så måste jag påpeka att jag är glad för att jag läste den här boken. Den får mig faktiskt att må bra. Jag blir glad redan av omslaget.

Bokens fem avdelningar har rubriker som ger oss adekvata ledtrådar till innehållet: "Det flyktiga mötet", "Älska mig för den jag är", "Vardagsmöten vid vägkanten", "Jag finns inom dig alltid" och "Vägen till försoning". Här skulle man eventuellt kunna misstänka att boken är ett mischmasch med allehanda trivialt och låtsasdjupt hokus-pokus à la Kay Pollak. Lugn - så är det bevare mig väl inte.

Dags för några citat som jag gillar extra mycket:

"Under det senaste året har också den indiske nobelpristagaren Amartya Sen kommit att betyda mycket för hur jag tänker kring min egen identitet. Sen menar att vi inte bara har en identitet utan flera. Frågan 'Vem är jag egentligen, innerst inne?' är felställd, menar han. Vi är många! Jag är en Uppsalagrabb med en rot i Sameland och en annan bland skånska ålafiskare, jag är förälder, änkeman, särbo, äldst i en stor syskonskara, barnläkare, författare, orgelspelare, fotbollsvän... uppräkningen kan bli lång. (...) Frihet, menar Sen, är att ha tillgång till sina olika identiteter, fritt kunna växla mellan dem och låta dem föra en frisk och livgivande dialog med varandra." (s. 41)

"(...) när jag ibland får frågan om vad som är viktigast i mötet med katastrofdrabbade människor, barn som vuxna, brukar jag svara: Ta av dig uniformen, lägg undan krisplanerna, öppna hjärta och händer, var dig själv och se människan!" (s. 105)

"Tröst finns! Den handlar om att våga vara utan att göra, finnas till hands utan att prata, hålla om utan att krama ihjäl." (s. 110)

LHG formulerade ett "8-punktsprogram för envar" att använda efter en katastrof:
Hör av dig!
Se den som drabbats!
Låt den drabbade berätta!
Var till tröst - men trösta inte!
Tänk på vännens tystnadsplikt!
Hjälp till praktiskt!
Bjud på glädje och vanligt liv!
Håll ut! (s. 113ff)

"Och är det någon tanke som idag behöver hållas levande så är det väl just denna: att vi alla är människor, förundransvärt lika trots allt. Att ingen är utanför." (s. 143)

En bok om skapande begåvning

Den här boken - A. J. Cropleys "Skapande begåvning" (Denna upplaga från 1973) - köpte jag när den var ganska ny. Det var under en period då jag köpte allt i bokväg jag fick ögonen på när det gäller kreativitet. Den här boken är inte någon av de bästa i ämnet, men den är ändå värd att plocka några citat ur.

"Med kreativitet avses i denna bok således det som Guilford kallar 'divergent tänkande' eller som Bartlett benämner 'öppet tänkande'." (s. 21)

"(...) de högt kreativa barnen är bättre i läsning och språk, trots att skillnaderna i IK i vissa fall var så stora som 26 poäng." (s. 44)

"Divergenta eller kreativa människor visade till största delen preferenser för sådana ämnen som litteratur, moderna språk, historia och teckning, medan konvergenta människor föredrog naturvetenskapliga ämnen" (s. 45)

"Hög kreativitet ger (...) en markant förbättring av skolprestation, om IK-nivån ligger över 120." (s. 48)

"Kreativt tänkande människor har vidare kategorier - de kan se ekvivalens som inte är uppenbar för mer konvergenta individer." (s. 58)

"(...) en kreativ individs kognitiva funktionssätt utmärks av:
1 vida kategoriseringar
2 villighet att ta risker
3 villighet att anstränga sig intellektuellt
4 hög flexibilitet" (s. 61)

"(...) undervisningsmetoder som utnyttjar elevernas förmåga till kreativt tänkande leder till effektivare inlärning än metoder som förbiser denna förmåga." (s. 101)

Epoker och människor

Ämnet jag ångrar att jag inte läste på universitet: idé- och lärdomshistoria. Jag har läst bl.a. filosofi, psykologi, sociologi och litteraturvetenskap. Men jag har aldrig läst idé- och lärdomshistoria mer än till husbehov. Sten Lindroths bok "Epoker och människor" (Denna upplaga från 1972) är en sådan bok som väckte mitt intresse för ämnet.

Det är just så: historien kan indelas i epoker och epokerna skapas till stor del av oss människor. Den här boken börjar med "Den moderna naturvetenskapens födelse", fortsätter med Lionardo, Bruno, Galilei m.fl. för att sedan komma in på Linnés betydelse och därefter avsluta med Darwin, Mendel m.fl.

Ett särskilt kapitel handlar om "Montaigne och tvivlets födelse". Från 1570-talets mitt härstammar hans mycket viktiga men numera föga kända "Apologin för Raymund från Sabunde", där han "utvecklar den fullständiga skepticismens evangelium. Tvivlet var den ädlaste, den enda hållbara livsformen. Åsikter, läror, sanningar och bedyranden var ingenting värda." (s. 96) Det skulle jag ha skrivit under på i min ungdom - men icke nu. Det ständiga tvivlet leder ingenstans. Det är bara som att trampa vatten.

Vad så med evolutionen? "Den biologiska utvecklingsläran kan inte föras längre tillbaka än hundra år före Darwin." (s. 187) "Den biologiska utvecklingsläran vaknar till liv under franskt 1700-tal, i en kultur där tron på det mänskliga framåtskridandet blivit allmän egendom." (s. 195) Det var Lamarck som utarbetade "den första genomtänkta biologiska utvecklingslära vi känner. Teorien hade stora svagheter (...) Men den allmänna grundtanken är vältaligt genomförd: djur- och växtarterna är inte konstanta, de har uppstått efter varandra i fastställd ordning, ur enklare former har de fullkomligare framgått." (s. 198)

I det avslutande kapitlet kommer Lindroth bl.a. in på Descartes - som "beskrev ett universum, där alla dunkla krafter var bannlysta, verkliga var bara materien och dess rörelse, naturforskning blev detsamma som mekanisk-matematisk problemlösning." (s. 230) Och på den vägen är det, kan vi påstå. Men den s.k. nya fysiken har tvingat oss att acceptera det oförklarliga. På subatomär nivå blir fysiken närmast metafysik, vill jag påstå.