En väldigt tråkig bok om en spännande person

Den här hade kunnat bli en fantastiskt bra bok, men det blev den inte. Keith Knox' "Jazz amour affair - En bok om Lars Gullin" kom ut 1986. Men den verkar inte färdig.

Det är kanske inte så lätt att göra en bok baserad på bandinspelade intervjuer. 150 sidor av bokens totalt c:a 220 sidor bygger just på intervjuer - gjorda av Keith Knox. Det är intervjuer inte bara med Lars Gullin själv utan även med olika personer som stod honom nära, i privatlivet eller i musikerlivet.

Jag skulle kunna tänka mig att Gunnar Lindqvist borde haft mera tid på sig att redigera och bearbeta materialet. Nu känns boken slarvig. Det blir det ena långa citatet efter det andra, med hopp från person till person. Det blir aldrig spännande litteratur. Boken hade kunnat bli mycket bättre med stramare tyglar och mera beskrivande och berättande text. Att läsa intervjusvar efter intervjusvar blir snabbt ganska tröttande.

Dessutom har boken en väldigt tråkig och fantasilös layout med två spalter och trist format. Den påminner om en tradig lärobok i samhällskunskap för gymnasiets första årskurs under slutet av 1960-talet. Ett sömnpiller m.a.o.

Visserligen får man reda på många intressanta saker om Gullin, men det kostar på i onödan. Ingen normal läsare orkar läsa vartenda ord i denna tröga textmassa.

Det är trist att konstatera sådant. Lars Gullin var värd ett mycket bättre öde än denna bok.

Jag minns Lars

Apropå barytonsaxofon... Här kan du se och höra makalöse Lars Gullin - bakom Chet Baker. Biten är en av mina absoluta jazzfavoriter - "My funny Valentine". Bättre än så här blir det nästan aldrig.

Gyllene Cirkeln

Oj, du milde, vilken jazz man lirade på 60-talet! Man kan kalla det ett gyllene årtionde för jazzen. Och det återspeglades i "The Golden Circle". Den här boken är en sanslöst bra bok om den legendariska jazzklubben. Bibblan vill ha tillbaka den (boken, alltså) snart - jag blir så stressad. Jag vill ha den hemma hos mig i ett halvår framåt.

I förordet står det bl.a. så här om "Gyllene Cirkeln": "(...) jazzklubben och restaurangen i ABF-huset på Sveavägen, var vid sidan av Montmartre i Köpenhamn, Ronnie Scott's i London och Blue Note i Paris en av de viktigaste jazzscenerna i Europa under detta händelserika och omvälvande decennium." (s. 5) Det, du! Respekt.

Varför skall saker och ting ha en storhetstid och sedan vissna bort och dö? Varför kan inte storhetstiden bara pågå och pågå? Jag blir så sentimental. Boken ger en väldigt god inblick inte bara i klubbens historia utan också i 60-talets jazzhistoria rent allmänt. Den är en sådan bok som jag vill återvända till om och om igen. Det är en typisk måste-äga-bok. Jag skall köpa den på något antikvariat.

Här finns t.ex. tre alldeles lysande essäer om tre giganter på piano - alla har de (pianisterna, alltså) spelat på "Gyllene Cirkeln": Bud Powell, Bill Evans och Keith Jarrett.

Till boken medföljer en CD med musik framförd av sådana jättar som Dexter Gordon, Bill Evans, George Russell, Ben Webster och Lars Gullin m.fl. Jazzhistoria så att det blixtrar och dundrar om det! En sann njutning! Det är bara att digga.