Mästare Roman. 2

Jag fortsätter på min folkbildarfärd. Här vill jag nu bara påminna om att Roman Polanski måste räknas in bland filmhistoriens främsta regissörer. Flera av hans filmer är odiskutabelt fantastiska mästerverk. Den av hans filmer som jag tycker bäst om är "Chinatown". (Tidigare bloggpost här.) Så träffande då, att han själv tycker att den filmen kanske är hans bästa. Här har han just förklarat varför han gav filmen ett sådant slut som han gjorde:

Fritt översatt: "Om filmen hade slutat lyckligt, så hade vi inte suttit här nu och pratat om den".

Heja Roman!

Aftonbladet påstod i sin webb-TV, att Roman Polanski rusade ut från en presskonferens i Cannes. Det är ju inte sant. Han gick sakta och lugnt. Han talade artigt och sansat om, att journalisterna ställde dumma frågor, att de inte är intresserade av film och att de är okunniga om regissörerna. Han föreslog, att alla i stället skulle gå ut och äta.

Det bekymmersamma här är att han förmodligen hade alldeles rätt. Det intressantaste med Cannesfestivalen verkar vara vilka klänningar skådespelerskorna har på sig när de går på röda mattan.

Polanskis Oliver

He did it again. A good movie. Jo, så kan man uttrycka det. Vilken regissör var mera lämpad att göra en film av Dickens' bok? Polanski är sannerligen "still going strong". Det här är en gripande film - som vänder sig till barn i första hand:

Ben Kingsley spelar Fagin hyfsat - om man är bortskämd med Alec Guinness som förmodligen gjorde den bästa rolltolkningen utan konkurrens - och övriga skådespelare gör väldigt fina insatser. Musiken passar väldigt bra in - den förstärker utan att vara i vägen. Fotot är superbt och filmen... Ja, filmen... Den är en Polanskifilm utan tvekan - men alltså mest för barn!

I extramaterialet säger en av skådespelarna att detta är den ultimata filmen om Oliver Twist. Kanske det. Jag vill först återse David Leans version innan jag uttalar mig tvärsäkert. Men en sak är säker: Polanski kunde leva sig in i varenda scen, ty han har delvis levt samma sorts liv som Oliver Twist. (Det bekräftas här.) Hans ande svävar över hela filmen. Om Charles Dickens hade kunnat recensera denna film, så hade han förmodligen skrivit lovord.

Lite bra filmmusik

En gång för ett par år sedan brände jag en skiva med blandad filmmusik. Till denna personligt sammansatta kollektion gjorde jag detta omslag. Bilden föreställer Nastassia Kinski som Tess i Polanskis film, baserad på Thomas Hardys roman.

Respekt. Respekt skall man även visa för en hel del av bitarna jag valde:
Dick Dale and his Del-Tones: "Misirlou" (ur "Pulp fiction"), Enya: "Exile" (ur "L A story"), Jennifer Holiday: "And I am telling you I'm not going" (ur "Dreamgirls"), Francis Lai: "Un homme et une femme" (ur filmen med samma namn), Mozart: "Idomeneo" (marschen) (ur "Barry Lyndon"), Michael Nyman: "Pianot" (ur filmen med samma namn), Tuva Novotnys "Newfound lover" (ur "Smala Sussie") - och så den äckligt omruskande Rammsteins "Mein Herz brennt" (ur "Lilja 4-ever") - Ingen risk att man somnar där! För övrigt lyckades Lukas Moodyson väldigt bra i "Lilja 4-ever" att korsbefrukta filmen med musiken. Vivaldis symfoni i h-moll ("Al Santo Sepolcro") sitter som en smäck i den scen där Liljas mor lämnar henne och Lilja springer efter bilen...

Ah, det går att göra en sådan här lista så mycket, mycket längre. Men nu får det räcka för den här gången. Det finns säkert anledning att ta upp den här tråden igen någon gång i framtiden.

Polanskis Chinatown

Ett så'nt mästerverk... Det är bara att buga och lyfta på hatten. Den här filmen hamnar någonstans i min personliga tio-i-topp-lista över världens bästa filmer.

Det här är så raffinerat och smart att man baxnar. Bara en sådan sak som scenen där Jack Nicholson kollar den krossade klockan på gatan för att se när bilen körde därifrån... Eller scenen där Jack Nicholson berättar en fräckis samtidigt som Faye Dunaway honom ovetande kommer in i rummet... Så snyggt filmat, spelat, iscensatt och klippt! Sådant avslöjar mästerskapet. Men det gäller verkligen att hänga med i allt som sker - ungefär som när man läser en kriminalroman av John Le Carré. Om du sysslar med annat i en halv minut, så kanske du inte begriper resten av filmen.

Det här är f.ö. en intressant och givande recension av denna moderna klassiker.

Rosemarys baby

Så fruktansvärt skickligt... Polanski är sannerligen en av de verkligt stora mästarna.

(Bilden är en detalj.)

Ända sedan "Repulsion" har jag försökt hänga med i hans karriär. Några av mina största favoritfilmer är regisserade av honom: "Vampyrernas natt", "Macbeth", "Chinatown", "Tess", "Bitter moon", "Pianisten" - och denna.

Han är en mästare på att bygga upp stämningar. Med små, skenbart enkla medel får han publiken dit han vill. Han har jämförts med Hitchcock och det är ganska passande - men lärjungen överträffar läraren. Jag skulle vilja kalla Polanski för den saknade länken mellan Hitchcock och Kurosawa. Det är raffinerat och mycket elegant. "Rosemarys baby" innehåller, om jag minns rätt, egentligen bara en enda blodig scen: när hon görs havande med djävulens son. (Att det kan sippra fram lite blod när hon tar en spruta räknas liksom inte.) Och ändå blir filmen olidligt spännande p.g.a. regissörens psykologiska fingertoppskänsla.

När man om några decennier skriver filmens historia på nytt tror jag, att Polanski räknas som en av de största regissörerna någonsin - större än Buñuel, Godard, Truffaut, Chabrol, Bergman, Scola, Bertolucci, Pasolini, Ford, Welles m.fl.