Ah, så fint

Scenen med kyssen har jag visat tidigare. Men det här tål att visas igen.

Detta är vad jag kallar stor konst. Detta är vad jag kallar elegans. Detta är vad jag kallar förfining. Detta är vad jag kallar finess. Man kan också påstå att detta är otroligt vackert.

Filmmusikfråga 5

Nu blir det lätt igen. Vilken film tänker jag på när jag hör detta?

Ingen ledtråd.

Filmmusikfråga 1

Ett väldigt vackert stycke:

Nu frågar jag: - I vilken film spelas detta lilla stycke som bakgrundsmusik medan ett kortspel pågår?
(Ledtråd: Ryan.)

En röst i öknen

Jag kollade besöksstatistiken. Intresset för den här bloggen minskar. Bryr jag mig? Inte nämnvärt. När jag ser i Bloggportalen vilka bloggar som har flest besök, så är jag närmast stolt över att inte ha många besök på den här bloggen. Jag vill inte vara i det där sällskapet.

Jag tror, att intresset för min blogg har dalat därför att ni läsare inte riktigt vet var ni har mig. Det trivs jag utmärkt med. Ni skall inte vara säkra på vad jag kommer att tycka eller tänka om allt möjligt. Jag vill vara paradoxal, jag vill vara motsägelsefull. Själva livet är paradoxalt och motsägelsefullt. Jag är kristen och jag är "vänster". Jag gillar sex och jag gillar retreat. Jag gillar klassisk musik och jag gillar punk. Jag gillar Stanley Kubrick och jag gillar Lars von Trier. Jag gillar Dostojevskij och jag gillar MAD. Jag gillar gourmetmat och jag gillar bacon med ägg. Högt och lågt, fint och simpelt, det lågmälda och det eldiga - många kontraster kan jag älska. Är det så svårt att greppa? Skrämmer det bort dig? Blir du osäker, lille vän?

Några rader om Händels "Sarabande" i D-moll

Det här är ett av de absolut vackraste musikstycken jag känner till. Det är också ett av de mest vemodiga jag har hört.

Första gången jag hörde detta stycke var när jag såg filmen "Barry Lyndon" för första gången. (Jag har bloggat om filmen här.) Den scen, där man bär iväg den lilla kistan och "Sarabande" spelas, skakade om mig ordentligt. Den gör det fortfarande - efter att jag sett filmen kanske fem gånger. Filmen är ett fantastiskt mästerverk och musiken i den sitter som en rökare i krysset. Helt kongenialt.

Här framförs stycket av en ensam pianist. Inte lika pampigt - men fortfarande svindlande vackert. Jag har nog skrivit det förut, men nu skriver jag det igen: Det vemodiga, sorgliga och tragiska inom lyrik, musik, film, teater, bildkonst etc. är också, i min smak, ofta väldigt vackert och oerhört gripande. Jag vet, att jag inte är ensam om den åsikten. Frågan är varför vi känner så. En "hjärnskrynklare" kan nog reda ut det. Själv tror jag, att det har ett samband med förlorade illusioner. Om man aldrig har längtat, älskat, drömt, fantiserat om något paradisiskt vackert och blivit besviken, så kan man nog inte heller få en sådan vemodig och bitterljuv skönhetsupplevelse. Kraschade drömmar kan vara en stark drivkraft - om de inte knäcker en. Minns Søren Kierkegaard, som påstod att mången man har blivit geni, hjälte, diktare p.g.a. "den pige, han aldrig fik".

Lugn och fin...

Ibland är ord helt överflödiga. Det framgår av den här briljanta scenen - hämtad ur detta mästerverk (som jag f.ö. tidigare har bloggat om här).

A Clockwork Orange

Jag fortsatte. Medan jag strök vuxenkläderna såg jag den här:

Detta måste vara den bästa dystopi jag har sett. Det ruggiga är i hur pass hög grad Kubrick hade rätt. Våldsbenägna ungdomsgäng med egna nyglosor m.m. är ett inte helt obekant fenomen. Givetvis måste en stor del av äran gå till författaren bakom boken - Anthony Burgess. Men även fotografen John Alcott lyfter den här filmen till unika höjder. Det finns egentligen bara en sak som stör mig med den här filmen: att skådespelaren Patrick Magee (i rollen som den misshandlade författaren med den våldtagna frun) spelar över.

Nå, det här är en av alla tiders bästa filmer - av anledningar som jag redan har kommit in på. Den innehåller dessutom en av filmhistoriens bästa soundtrack - med en sällsynt känsla för timing och kombination ljud+bild. Något av det mest uppseendeväckande i den vägen är bilderna på marscherande nazister, krigsscener m.m. - till musik ur Beethovens nionde symfoni, fjärde satsen ("An die Freude"). (Det är f.ö. ett skumt stycke musik... Det har varit favoritstycke för - om jag nu minns rätt - inte bara Hitler utan även Stalin och Mao Zedong. Och så skall det fungera som en sorts signaturmelodi för EU...)

Betyget kan bara bli ett: en femma (på en femgradig skala).