Tillbaka

Inget bloggande i går. Anledning: resa till Skåne. Lördag kväll: cigarr och whisky.

Söndag förmiddag: promenad i Arild.

Jag är lyckligt lottad som kan komma hit och bo gratis när jag vill. Detta är ett av de paradis som finns på denna planet. Varje vistelse här känns som en retreat.

Hat, hat, hat och åter hat

Är det konstigt om Israel känner sig hotat? Nej. Se här.

Cuckoo-silly rock

Sicket fjanteri. Vem tror han att han är? Diktator av Musikalien? Han har uppenbart inte alla bestick i lådan. Strunta i honom, Borås! Ni klarar er nog ändå.

Sågad

Gissa vad...

Fanns drulleförsäkring?

Hat, hat, hat

Nyligen Nordkorea, snart Iran?

"Friställda"

Varför blir jag inte förvånad när jag läser detta?

De apar sig?

Samarbete utan ord. Ett vinna-vinna-spel.

Vissa människor skulle inte ha klarat av detta.

Lite om Lila

Jag hade fyllt år några dagar tidigare och inte fått den i födelsedagspresent - trots att jag hade önskat så. Därför gick jag till bokhandeln och köpte mig ett exemplar. Har jag väl bestämt mig för något, så är jag svår att stoppa. Således köpte jag denna bok i slutet av år 1992.

Eftersom jag tyckte väldigt bra om "Zen och konsten att sköta en motorcykel" (bloggad om här), så hade jag höga förväntningar på den här boken. De infriades inte riktigt. "Lila" blev en liten besvikelse. Kanske skulle jag uppskatta den bättre nu. Jag har inte läst den igen, men jag har tack och lov gjort en del markeringar på vissa sidor. Låt mig alltså citera.

"Indianer pratar inte för att få tiden att gå. När de inte har något att säga, säger de ingenting. När de är tysta, verkar de en smula olycksbådande. Inför denna indianska tystnad blir vita ibland nervösa och känner sig tvingade att av hövlighet och vänlighet fylla tystnaden med småprat som ofta säger ett och menar ett annat. Men dessa väluppfostrade omskrivningar i aristokratiskt europeiskt tal är 'tal med kluven tunga' för indianerna och gör dem rasande. Det sårar deras moralkänsla. De vill att man antingen ska säga sin mening rakt ut eller hålla tyst." (s. 51f)

"En vetenskap som inte generaliserar är ingen vetenskap. Tänk er att någon sagt till Einstein: 'Du kan inte säga "E=mc2". Det är för generellt, för reduktionistiskt. Vi vill bara ha fakta i fysiken, inte all den här högtravande teorin.' Helt knäppt. Ändå är det just det man säger inom antropologin.
Fakta utan generaliseringar är bara skvaller." (s. 62)

"Ty kvalitet är moral. Skriv upp det. De är identiska storheter. Och om kvaliteten är den primära verkligheten i världen så betyder det att moralen också är den primära verkligheten. Världen är primärt en moralisk ordning." (s. 108)

"Dantes kristna helvete är ett liv efter detta fyllt av eviga plågor, men zens helvete finns i denna världen här och nu, och består i att man ser liv runt omkring sig, men inte kan delta i det. Du förblir för evigt en främling i ditt eget liv därför att det finns något i dig som håller dig tillbaka. Du ser andra som badar i livets flod runt omkring dig, medan du bara kan suga i dig genom ett smalt sugrör och aldrig tycker att du får nog." (s. 276)

Genialt praktisk liten sak

Ibland tycker jag att Svenska kyrkan slösar väldigt med sina pengar. Jag syftar nu i synnerhet på alla små och stora trycksaker de producerar. Det är foldrar och småskrifter hit och dit i en salig blandning. En liten produkt för varje tillfälle, känns det som. I mina ögon verkar det där vara väldigt plottrigt och spretigt. Men en sak har man i alla fall lyckats med och det är den här foldern (I verkligheten c:a 85 x 45 mm i hopvikt skick):

Den är en genial liten produkt. Hur behändig som helst att ha med sig på utlandsresan. Vem vet, du kanske hamnar i kris och vet inte vart du skall vända dig när du är t.ex. i Berlin. Frukta icke. Då går du till Svenska kyrkan i Berlin. Där får du garanterat hjälp. Du kan ladda hem den här foldern som PDF-fil här. (Lägg märke till att det är två sidor. De bör skrivas ut, i färg, på båda sidorna av ett och samma papper.)

U, så svårt!

En del har det inte lätt...

När man ser sådant kan man börja undra varför det inte händer flera olyckor i trafiken.

Några rader om "Dolt hot"

Sedd:

Njae... Jag vet inte så noga. Jag är beredd att ge Michael Hanekes film "Dolt hot" knappt fyra poäng av fem möjliga. Det som drar ned betyget i mina ögon är det öppna slutet. Jag retar mig på slut som kan tolkas lite hur som helst.

Det finns omdömen på IMDb som är helt förryckta. Någon jämförde den här filmen med Andy Warhols mest udda och händelsefattiga filmer. Det är en jämförelse som haltar oerhört. En annan figur där undrade varför paret i filmen inte gjorde en polisanmälan. Men snälla nå'n... Det nämns ju flera gånger i filmen att paret anser en polisanmälan vara bortkastad. Nej, läs gärna i stället vad olika svenska kritiker tyckte här.

En lärare per elev?

Var skall man dra gränsen? Nu höjs det röster till höger och vänster om att särskilt begåvade elever skall få gå i särskilda elitklasser. På andra håll höjs röster för att elever med diverse handikapp skall få särskilt stöd. Elever med Aspergers syndrom skall kunna kräva särskild undervisning, elever som har sällsynt lätt för matematik skall kunna kräva särskild undervisning etc. Varför höjs inte röster för specialundervisning särskilt utformad för sällsynt konstnärligt begåvade elever? Varför skall just mattesnillen daltas extra med? Varför kan inte en 14-årig tjej som visar sig vara extremt duktig på tennis få en särskild tennisutbildning? Varför kan inte en 13-årig tjej som är ett musikaliskt underbarn få en särskild musikerutbildning? Och var går gränsen för handikapp? Varför finns det ingen särskild skola för färgblinda? En särskild skola för allergiker? En särskild skola för klumpiga? Etc. Behöver jag ge flera exempel? Måste vi ha en lärare per elev?

Vad är egentligen "en skola för alla"? En skola där alla skall ha lika goda möjligheter att lyckas och trivas måste väl vara en skola där undervisningen är individuellt anpassad för varje enskild elev? Hur skall vi kunna lyckas med det? Vad är integration? Vad är segregation? En skola där varje elev har var sin lärare är väl en segregerad skola?

Är du kränkt, lille vän?

Kränkt hit och kränkt dit... David Eberhard har helt rätt i Nyhetsmorgon på TV4. Jag har skrivit om detta förr i denna blogg, bl.a. här. Det tål att upprepas: Man måste kunna tåla befogad, berättigad och saklig kritik. Om man då i stället känner sig kränkt är man en omogen individ.

Själva begreppet "kränkt" blir, som Eberhard helt riktigt påpekar, urvattnat, om det används i tid och otid. Det får dessutom, menar jag, fel konnotationer. Man har ingen saklig grund för att känna sig kränkt om man t.ex. inte betraktas som en lika bra sångare som Jussi Björling när det är uppenbart för varje icke tondöv människa att man sjunger som en "kratta".

Ofta är det även så, att de som är väldigt lättkränkta är fega och intrigerande typer. Exempel: den förälder som mailar sitt barns rektor och klagar på den lärare som har gett barnet ett dåligt betyg. Sådana fenomen sprider sig som en cancersvulst i det svenska samhället. Elever känner sig kränkta om de inte får skicka SMS under lektionerna, elever känner sig kränkta om de inte får lyssna på iPod under ett prov, elever känner sig kränkta om de inte får ha bakvänd skärmmössa på sig i klassrummet etc. BRIS och andra myndigheter blir väl snart begravda under högar av irrelevanta anmälningar.

Icke alerta

Skärmbildsdumpning gjord alldeles nyss:

Åter igen: Vad sysslar de med på Bloggportalen? Går de i ide ibland? Inlägg skapade den 13 maj är icke "Nypublicerade inlägg från denna blogg". Skärpning!

Lägg ned Robinson!

Hela programidén med Robinson är misslyckad. Det blir nämligen aldrig den mest värdige tävlanden som vinner. Dessutom är det nonsens att så mycket handlar om socialt samspel, intriger, taktik och pakter. Vad det hela egentligen borde handla om är vem som bäst skulle klara av ett solitärt liv på en öde ö. Inga intriger över huvud taget. Om tävlingar alls skall förekomma, så borde det vara så att den som blir sist i en tävling omedelbart skall åka hem. Ö-rådet borde absolut läggas ned - ty där röstas ju alltid "det största hotet" bort. Risken att den minst värdige personen står som slutsegrare är överhängande.

Ensamma minnen mindre värda?

Tidigare i dag hamnade jag i en diskussion där vi inte kunde komma överens. Vi förstod nog inte varandra. En annan person X hävdade, att det vore väl trist om man inte kunde dela vissa minnen med en annan person - som t.ex. en resa till Rom och promenader till Fontana di Trevi, Spanska trappan o.s.v. Det vore väl trist om man inte kunde prata om sina minnen med någon annan som hade varit med om exakt samma saker? Jag hade en avvikande åsikt.

X påstod att det är mycket trevligare om man kan dela vissa oförglömliga upplevelser med någon annan, t.ex. sin livspartner. Jag skulle å andra sidan kunna hävda, att några av de mest makalösa upplevelser jag har varit med om upplevde jag helt allena. Jag tänker t.ex. på några joggingrundor som jag har gjort tidiga morgnar på Bibiones strand, på Isle of Skye, på Islay, på Irland och på skotska fastlandet. De är ensamupplevelser som jag aldrig skulle vilja vara utan. Att jag inte kan dela de minnena med någon annan människa rör mig inte i ryggen.

Någon där ute som förstår mig?

Lite om en runda på Öland

Vi körde en runda - en särskild runda. Det var s.k. konstrunda på södra Öland. Mycket intressant! Det finns flera begåvade konstnärer där - väl värda sina besök. Två av mina favoriter är Peter Nilsson och Ann-Charlotte Ohlén. Fantastiska konstverk!

Vi stannade till bl.a. vid Skärlöv. Där tog jag dessa två bilder:

Den vakne läsaren begriper nu, att vad vi här ser är en bit av "östra Ölands fria horisont". Genast kommer jag att tänka på Kurt Lundgren. Du är saknad, Kurt! Din röst var helt unik. Ytterst få har samma mod och civilkurage som du hade. Ytterst få kan formulera sig så vasst och träffsäkert som du kunde. Visst hade vi helt olika åsikter ibland, men Oj! så jag saknar din blogg. Ibland var vi ju faktiskt rörande överens, t.ex. om EU. Dessa bilder skall påminna mig om din blogg.

Happy-go-lucky - inte

Sedd:

En jobbig film om en jobbig människa. Jag orkade inte med den. Hur kul är det med en person som aldrig kan ta någonting på allvar utan bara flamsar och skrattar hela tiden? Jag skulle bli ett nervvrak av att umgås med filmens huvudperson varje dag. Nä, det här var definitivt inte "my cup of tea". Kritikerna var knappast överens. Jag är mest benägen att hålla med de recensenter som gav "Happy-go-lucky" en tvåa på en femgradig skala. (Särskilt överens är jag med Erik Helmerson i Arbetarbladet.)

Felaktigt "tillrättavisad"

Jag blir förbannad när någon tillrättavisar mig när jag vet att jag har rätt. Då blir jag som Jarl Kulle i "Sommarnattens leende" - som en tiger. Det hände mig i dag. Jag ringde upp min läkare för att beställa tid. Någon kvinna i receptionen svarade. Jag förklarade att jag förmodligen hade golfarmbåge. Jag vet att den korrekta termen är just golfarmbåge, eftersom jag har drabbats av detta retfulla tillstånd tidigare. Efter diverse strul med andra inkommande samtal m.m. så hittade hon en tid. Och så avslutade hon tidsbokningen med någon nedlåtande kommentar om tennisarmbåge - "som vi brukar kalla det". Då sade jag, att det här inte handlar om någon tennisarmbåge. Jag vet att detta rör sig om golfarmbåge.

Det var ju ett himla tjat, kanske någon läsare nu tycker - någon läsare som inte tycker det är så noga med vilka ord man använder. Nähä. Jag kanske skulle kunna kalla hjärtinfarkt för snuva lika väl? Tennisarmbåge yttrar sig som smärta i armbågens utsida. Golfarmbåge yttrar sig som smärta i armbågens insida. Så var det med den saken. Jag undanber mig alla tillrättavisningar när jag vet att jag har rätt!

Bränn efter läsning

Sedd:

Sorry. Jag kan inte tycka att bröderna Coens film "Burn after reading" är mycket att hänga i julgranen. De gjorde den s.a.s. med vänster hand samtidigt som "No country for old men". Jag får känslan av att bröderna Coen har blivit för stora i korken och tar sig vatten över huvudet. "Burn after reading" är mest ett enda misch-masch. Den är varken det ena eller det andra och samtidigt försöker den vara en himla massa på samma gång. Blaha, blaha, säger jag och håller med bl.a Göran Everdahl ("Gomorron Sverige") i betygsättningen. En tvåa på en femgradig skala. Fokusera, Coen!

Lite om Robert Franks "The Americans" plus lite till

I dag upptäckte jag en fotograf som jag redan långt tidigare borde ha känt till. Han räknas nu till mina absoluta favoritfotografer - Robert Frank. Han får hamna direkt efter de fem här.

Bra fotografier får mig att fundera kring mycket. När jag ser på Robert Franks bilder tänker jag först: Vad är det som gör hans bilder så bra? De påminner ibland om Henri Cartier-Bressons bilder och det är sannerligen inget dåligt betyg. De visar "vanliga", "normala" människor, ofta i vardagliga situationer. Sådana bilder översvämmas vi ju av! Varför är just hans bilder så bra? Tja, säg det. Varför blir vissa bitar hits medan andra bitar bara direkt försvinner in i glömska?

Omslagsbilden visar passagerare på en spårvagn i New Orleans. Bilden är tagen - liksom alla andra bilder i den här boken - 1955 eller 1956. Jack Kerouac skrev ett förord och var helt tagen, nästan besatt. Så här elegant inledde Kerouac:

"That crazy feeling in America when the sun is hot on the streets and music comes out of the jukebox or from a nearby funeral, that's what Robert Frank has captured in tremendous photographs taken as he traveled on the road around practically forty-eight states in an old used car (on Guggenheim Fellowship) and with the agility, mystery, genius, sadness and strange secrecy of a shadow photographed scenes that have never been seen before on film. For this he will definitely be hailed as a great artist in his field. After seeing these pictures you end up finally not knowing any more whether a jukebox is sadder than a coffin."

Just så! Det är fantastiskt träffsäkert formulerat av Kerouac. Jag kommer, vid studerandet av Franks bilder, i första hand att associera till texter av Tom Waits och Bruce Springsteen. Det är som "In the neighborhood", "Soldier's things", "Darkness on the edge of town" och "Hungry heart" i bitterljuv förening.

Och som vanligt får Susan Sontag rätt. Visst är det sant som hon skrev - att fotografier "ger varje ögonblick karaktär av mysterium". Placerad inför Franks bilder vill man förflytta sig i tid och rum för att utreda mysteriet.

Denna bok myllrar av fantastiska foton. Detta är verkligt stor konst. Du kan inte sätta en kamera i händerna på vem som helst och säga till denne någon att ta lika bra bilder.

Här finns mycken tomhet, övergivenhet, vilsenhet. Ibland kommer jag att tänka på Edward Hoppers makalösa målningar. Ibland kommer jag att tänka på Jakob Holdts "Amerikanska bilder" - men Frank skildrade inte social misär. Det är visserligen sällan någon person ser lycklig eller glad ut på Franks bilder, men det beror nog inte på fattigdom eller svält eller totalt utanförskap. På flera bilder finns över huvud taget ingen person med. De bilderna kan vara extra fascinerande, som t.ex. bilden "Restaurant - U.S. 1 leaving Columbia, South Carolina":

Vi ser solskenet leta sig in genom fönstret, inget bord är dukat men det står framme salt och peppar och servetter; bordsytorna är avtorkade till skinande blankhet, ett par balkonglådor på en hylla låter några klena och oansenliga växter sträva uppåt; vi ser fyra pinnstolar och en enkel soffa; TV:n står på i ett hörn men ingen tittar. Jag tänker: I nästa stund kan det komma in någon och göra en beställning... "Well the eggs chase the bacon round the fryin' pan" (Tom Waits).

Denna bok är ett bevis på att vissa foton är stor konst medan andra inte är det. Leta t.ex. i flickr och Picasa och du kommer att få hjärnblödning eller ett nervöst sammanbrott innan du hittar ett enda foto som når upp till den här nivån. Det hjälper inte med världens mest avancerade fototeknik. Om du inte har BLICKEN, så blir du i alla fall ingen stor fotokonstnär.

I dag sade någon att konst berör. Det måste också vara nytt och originellt, sade samme person. Underförstått: om det inte berör, så är det inte konst. Eller: om det berör, så är det konst. Ack, så förenklat. Om jag alltså sätter mig på stadens stortorg och drar ned byxorna för att där lämna mitt avträde kommer jag med stor sannolikhet att "beröra" och jag gör något nytt som jag inte tidigare gjort och det jag gör är originellt. Således skulle jag då per definition vara konstnär. Huvaligen! Minns "Kejsarens nya kläder"! Var kommer kvalitetskraven in någonstans?

Tolstoj på TV

Jaha. Nu vet jag vad jag skall göra några tisdagskvällar framöver.

Blaha, blaha, pladder, pladder - zzzzzzzzzzzzzz

Jag läste om ett par tonårstjejer som har hundratusentals besök per vecka på sina bloggar. Det övergår mitt förstånd hur det kan vara intressant att läsa dem. Så totalt likgiltigt. Så helt antiintellektuellt. Så ofattbart tomt.

Jag kanske skulle börja skriva något liknande bara för att se om jag får flera besök. Så här:

***

Nu skriver jag med flera fingrar! Så ascool!
Igår var jag sur på en okänd person. Hoppas jag inte träffar honom nåt mera.
Dagens outfit är blåa jeans, blå t-shirt och grå tröja.
I morse sköljde jag munnen med SB12. Häftigt!
Ibland får jag lite ont i ryggen. Får se vad som händer - och fötter, ha! ha!
Matlåda - pinsamt eller?

***

Nej, jag ger upp. Hur kan man uppbåda något intresse för att läsa sådant dravel? Det är tragikomiskt att sådana oerhört ytliga och andefattiga bloggar har så många besökare.

Några rader om ett odödligt mästerverk

Vad finns att tillägga? Förmodligen är allt klokt redan framfört när det gäller Shakespeares "Macbeth". (Denna upplaga från 1956)

Det är alldeles uppenbart att detta är stor dramatik. För mig är "Macbeth" större än "Hamlet". En del av skulden till denna min måhända lite avvikande ståndpunkt bär Roman Polanski. Det var nämligen hans filmatisering av "Macbeth" som fick mig definitivt intresserad av denna pjäs. Åh, vilket öde huvudpersonen drabbas av! Vilken dramatik mellan dessa pärmar!

Men att läsa en pjäs är ingen "hit". En pjäs skall ses framförd på en scen - eller skall den ses omgjord till en spelfilm. Att läsa en pjäs blir aldrig det samma som att läsa en roman. Det blir ungefär som att läsa ett filmmanus. Inte heller det är särskilt läsbefrämjande.

Nå, hur som helst: "Macbeth" är en makalös pjäs. Jag tänker särskilt på språkbehandlingen och djupet. Det är få pjäser som innehåller så många tänkvärda repliker. Få pjäser har blivit så flitigt citerade.

Mitt favoritcitat är detta:
[Macbeth:]
"Så kryper det så sakta dag från dag
till sista stavelsen av livets bok;
och varje gårdag har lyst fram en narr
till dunkel grav. Ut, ut, du korta ljus!
En skugga blott, som går och går, är livet;
en stackars skådespelare som larmar
och gör sig till, en timmes tid, på scenen
och sedan ej hörs av. Det är en saga,
berättad av en dåre; låter stort,
betyder intet."
(s. 82f - eller: ur akt 5, scen 5)

*********

Den uppmärksamme läsaren ser att Mjöbergs namn på omslaget är överstruket och ersatt med "fit the battle of Jeriko". Det är en av mina bröder som är skyldig till detta busstreck. Det blev folk av honom också. Jag tänkte dock en gång i tiden: "Det är bäst att jag konfiskerar denna bok. Man vet aldrig hur det slutar om jag inte tar hand om den." Boken har sedan dess varit i mitt beskydd under flera årtionden.

En annan sak som jag kommer att tänka på när jag ser omslaget är hur lärare nuförtiden värnar om klassikerkännedom och språkvård. Den gamla "Modersmålslärarnas Förening" är nu ersatt av Svensklärarföreningen.

Husbus

Vissa fåglar är smartare än andra fåglar.

De här två har dessutom humor.

Oförlåtligt?

Vojne, vojne... Skandal? Är det rätt ord?

Han visade sig vara mänsklig. Straffbart?

Pinsamt innehav

Sparks' "Propaganda" ... Hur kunde jag tycka den var bra?

Något lika stimmigt och fjantigt är svårt att finna. Detta är så pinsamt.
Nog pratat om det.

Rapsodi i gult

Kan inte låta bli... Jag måste lägga ut den här bilden.

I går när jag var ute och joggade hade jag med mig mobiltelefonen. Det har jag alltid numera när jag joggar. Man vet aldrig när man vrickar till någonting och man måste bli hämtad med bil. Nå, det fina i kråksången är ju att man kan ta foton med denna pryl. Jag var bara tvungen att sakta in på stegen, stanna till och ta ett kort på ett rapsfält. Jag älskar denna gula färg!

Några rader om "Gregory's girl"

Sedd igen:

Det har gått flera år sedan jag såg den förra gången - Bill Forsyths "Gregory's girl". Jag undrade om den skulle "hålla" än. Den "håller". Det är ju tidlöst detta med fumlig ungdomskärlek. Filmen var bra när den kom 1981 och den är bra fortfarande 28 år senare. Recensenten i Helsingborgs Dagblad formulerar sig bra här. En annan intressant recension finner man i Vujer - här. I denna film skildras tafatthet och blyghet på ett sätt som aldrig blir elakt eller plumpt. Man känner bara ömhet för dessa människor. En film att må bra av!

E? Ä?

Någon borde lära stockholmare korrekt uttal. De säger "ärbjudande" när de menar "erbjudande". De säger "lekare" när de menar "läkare". Skall det vara så svårt att uttala e och ä riktigt?

Exempel på konst

Apropå detta med konst... Detta är konst. Jag slår vad om att inte en enda elev vid Konstfack kan måla lika bra hur mycket h*n än anstränger sig.

En dust med ogräs m.m.

Det blev fem timmar i trädgården. Knäna böj och knäna sträck. Kröka rygg och sträcka rygg. Upp, ned, upp, ned. Det märks att man inte är ung längre. Jag är mörbultad. Det känns som om jag har brottats med Karelin när han hade prickat in sin formtopp.

Dagens bevingade ord

Man skall aldrig gå in i en diskussion med en dummerjöns. Det är bara slöseri med både tid och energi.

Närmare Gud genom sex?

Härligt att en präst hävdar detta - åter igen. Det var ju inte så hemskt länge sedan en amerikansk präst rådde sina gifta församlingsmedlemmar att ha sex med varandra varje dag i en vecka. Medlemmarna skulle sedan - efter väl förrättat värv - berätta för varandra om sina upplevelser. Hade "sexet" förstärkt kärleken? Hade det idoga älskandet gjort att makarna kom närmare varandra även på det psykologiska planet? (Jag vet inte vad det flitiga kopulerandet ledde till. Det skulle vara intressant att få reda på.)

Skratta nu! Det var väl roligt? Ho, ho.

En gång för många år sedan hade jag en chef som påstod att män aldrig blir vuxna - utan stannar i en mental ålder kring 14-15 år. Det var väl ändå en överdrift, men vissa dagar kan jag undra om han inte hade rätt när det gäller en hel del till åldern vuxna män. Jag menar: en del vuxna män har ju så simpel och pinsamt billig humor, så jag undrar hur det står till.

Surfa på riktigt

Så makalöst elegant...

Om jag kunde backa bandet och bli ung på nytt, så skulle jag surfa på riktigt.
Det här ser ju vansinnigt "cool" ut!

Studentikost?

Man kan undra om de här grabbarna är lite understimulerade.

Man kan undra om tjejer i samma ålder skulle kunna komma på samma idé.
Sannolikt inspelat här.

Lätt som en plätt?

Är det helt enkelt det konst handlar om?

En sorts tortyr

Årets upplaga av "Eurovision Song Contest" måste väl ändå vara den värsta i mannaminne? Visst slår den en massa rekord i smaklöshet? Något lika kitschigt får man leta efter. Många av låtarna är bedrövliga, flera sånginsatser är vedervärdiga, många uppträdanden är förskräckliga. Ovanpå det skall vi tillägga dekorerna, kläderna och ljud- och ljuseffekterna. Man kan börja undra om de flesta inblandade har Aspergers syndrom, ADHD, DAMP och Tourettes syndrom samtidigt.

Nygammal tortyr: Spänn fast offret framför TV:n och tvinga henne/honom att se "Eurovision Song Contest" med uppspärade ögon om och om igen - som i "A Clockwork Orange".

Gallimatias

En gång för ett par år sedan försökte jag läsa "Nätokraterna". Det gick inte. Något lika trögflytande, förvirrat och svamligt går knappt att uppbringa. Nu har Bard och Söderqvist gjort det igen. Se här.

Det vore nog på sin plats att dela ut priset som "Årets förvillare" till Bard & Söderqvist för deras intellektuella snömos.

En liten referensbok om filmklassiker

"The Wordsworth Book of Movie Classics" (Denna upplaga på 247 sidor från 1996) kan eventuellt anses vara onödig att äga om man redan har "501 must-see movies" och "1001 filmer du måste se innan du dör". Men då säger jag: Man kan aldrig ha för många böcker om film.

Bara omslaget säger ju att detta är en bok man bör äga. Det är inte alldeles självklart att "Dirty Harry" skall få vara med i en bok som denna. Men jag tycker att det är helt i sin ordning.

Den äldsta filmen som nämns är "Det stora tågrånet" från 1903 och den yngsta är "När lammen tystnar" från 1991.

Här några citat ur förordet (Min översättning): "Filmer som 'Pansarkryssaren Potemkin' och 'Citizen Kane' är helt klart filmklassiker p.g.a. deras djupa inflytande på filmskapandet och deras betydelse för konstformen har stått sig över tiden." (s. 1)

Vidare är det ibland så, att det inte förrän en lång tid efteråt blir tydligt att en viss film bör nå status av klassiker. "Frank Capras 'Livet är underbart' släpptes precis efter Andra Världskriget, hamnade på en ekonomisk förlust med en halv miljon dollar och fick inte en enda Oscar. (...) Men de generationer som kom efter har tagit filmen till sina hjärtan; de beundrar Capras humanitära vision och James Stewarts skådespel (...)" (s. 1) Att se den filmen vid jul är nu på många håll en lika självklar tradition som att äta julmat och dricka julöl.

Varje film presenteras med en kort beskrivning av handlingen, en del teknisk information, en skådespelarlista och en förklaring till varför just den filmen bör vara omnämnd i en bok som denna.

När det gäller "Gudfadern" - som självklart måste vara med - vill jag inte översätta. Så här står det bl.a. om detta mästerverk: "The results were sensational - revitalizing Brando's reputation, breaking box-office records with a gross of over $80 million and winning three Oscars from a tally of ten nominations. It also established the notion of the Corleones as the apotheosis of the American Dream, a dynastic encapsulation of the country's emotional, moral and economic history orchestrated in large operatic tones." (s. 89) [Onekligen svårt att översätta utan att missa någon nyans - min anm.]

Nej, detta är ingen onödig bok. Den försvarar sin plats i cineastbiblioteket.

Ett bra radioprogram

Du glömmer väl inte att gå in på "Vetandets värld" ibland? I dag hörde jag delar ur ett mycket intressant program om film och psykologi. Tack vare länken kan jag höra programmet i sin helhet på en tid som passar mig bättre.

Själva idén att studera film ur en psykologisk synvinkel är ju genialt enkel. Mycket bra initiativ, Mosskin! Det kan bli kolossalt givande att träffas "live" för att prata om en film man har sett. Men man kanske inte skall göra det direkt efter det att eftertexterna har rullat förbi. Ibland är det bättre att "sova på saken" och mötas dagen efter.

Apropå två filmer som nämns... Se även här och här.

Med rösterna som instrument

Ännu en anledning...

... att vara tacksam för svt play.

Mera existens

Du glömmer väl inte att se på "Existens"? Värt flera besök!

På väg

Denna dag har jag joggat en mil utan vila. Jag försöker pricka in någon sorts formtopp om tre veckor. Det ser lovande ut. Allting är relativt. Formtoppen för mig är en låg formsvacka för en van maratonlöpare.

Här kan du få tips om hur du lägger upp träningen för olika distanser.

En minnesvärd film (Obs! Vitsigt.)

Sedd:

En fantastisk film är den. Tänk er "Ettore Scola möter Roy Andersson" eller "bröderna Coen möter Bo Widerberg". Ungefär så är det att se Kaurismäkis "Mannen utan minne". Filmen skall givetvis ha ett högt betyg. (Det betyder: en stark fyra eller en svag femma.) Kreti och pleti som har fått tycka till på olika sajter och har gett filmen kassa betyg visar bara att de saknar sinne för bra film. Att kritisera denna film för att den har ett ganska långsamt tempo är ungefär lika adekvat som att beskylla Bachs musik för att vara gammaldags. Sådana recensenter som förefaller att bara kunna ta till sig actionrullar och thrillers skall låta bli att recensera andra sorters filmer, ty de recensenterna saknar uppenbarligen mottaglighet för mera avancerad filmkonst där annat än ett uppdrivet tempo måste hålla intresset vid liv.

Filmen är bra därför att den har ett mycket bra manus, den är bra för att den har mycket bra foto, den är bra för att den har skickliga skådespelarinsatser, den är bra för att den har bra repliker, den är bra för att den har en humor jag gillar m.m. Jag fattar inte varför jag inte har sett den förrän nu. En väldigt bra "rulle"!

Ett album med Bryan Ferry

Det är kanske inte helt korrekt att gilla Bryan Ferry, men jag gör det ändå. Det anses ju ibland som suspekt att gilla musik framförd av en figur som verkar vara en fåfäng klädsnobb. Dessutom kan det i vissa sällskap betraktas som lite fjolligt att som man gilla en sådan sångare. Min fru är ju inte ensam om att ha ansett honom vara en av de sexigaste varelser som har gått i ett par skor. I don't care.

Vi kommer inte undan det faktum att Bryan Ferry åtminstone har varit en väldigt bra cover-sångare. Han har spelat in flera fantastiskt bra tolkningar av gamla hits - men dessutom gjort egna kompositioner och skrivit egna texter som han inte behöver skämmas för.

På detta album från 1978 kan vi höra honom sjunga sådana "gamla godingar" som "Hold on (I'm coming)", "Take me to the river", "Carrickfergus" och "That's how strong my love is". (Den sistnämnda överträffar originalet, enligt min åsikt.) Han sjunger dessutom egna verk som "Sign of the times", "When she walks in the room" och "This island Earth" alldeles lysande. Kort sagt: ett mycket bra album.

Berättigad fråga

Jag ställer mig samma fråga som Karin Olsson (en favorit i Expressen): Vad är det egentligen Margot Wallström har åstadkommit?

En äcklig film

Sedd:

Jag känner mig blåst. Varför såg jag denna motbjudande film ända fram till dess slut? "Funny games" från 1997 är en av de mest obehagliga filmer jag har sett. Jag satt vissa stunder och tänkte "Varför utsätter jag mig själv för detta?". Och då antar jag, att regissören har lyckats.

En relevant recension hittar du här och en intressant intervju finner du här.

Om flera bildtexter

Det är en lysande idé - att skriva noveller utifrån tavlor. Frode Grytten utgick från målningar av Edward Hopper och skrev novellsamlingen "Rum vid havet, rum vid staden". Jag önskar att jag själv hade kunnat göra det.

Om en bildtext

En gång till: lita på denna blogg. Se denna artikel. Se denna bloggpost.

Terapi

Dags för terapi. Alltså dags för Monty Python.

Jag hade aldrig tidigare sett den här - förrän alldeles nyss. Vilket slut!

Bra, Björn!

Lysande skrivet av Björn Ranelid i "Dagens arbete" - läs själv här.

Lite om vackra nackar

Jag är fortfarande låg. Men jag bloggar ändå.

Ibland när jag åker buss hamnar jag bakom någon kvinna med en snygg huvudform. Det är spännande det - att jag kan sitta bakom henne och studera hennes vackra huvud utan att hon har den minsta aning om det. Extra intressant kan det vara med långt hår samlat i en knut eller flätor i nacken.

Är detta intresse för vackra nackar och hårknutar på något sätt stört? I Japan är det vanligt att männen är mycket intresserade av kvinnors nackar - eftersom nacken nästan var den enda plats på kroppen där kvinnan offentligt visade naken hud.

Låg

I dag är jag jävligt låg. I något sammanhang hade jag som mitt motto: "Don't f*ck with me!". Det stämmer särskilt bra denna dag. Min tilltro till mänskligheten har fått sig några rejäla törnar den senaste tiden. Vad tjänar det till att vara duktig och ställa upp till höger och vänster med allehanda tjänster? Den du trodde skulle bli tacksam kan i stället hugga dig i ryggen. Vad tjänar det till att vara snäll och sträcka ut en hand? Den där handen kan bli avhuggen. Varför skulle jag inte vara misantrop?

Helvetet finns här på Jorden. Det stavas m-ä-n-n-i-s-k-a.

Theresa Andersson på Mosebacke

Kapitulation. Total knockout. Vilken underbar artist! Är hon från den här planeten? Mitt ordförråd känns fattigt. Jag är däckad.

Tack, public service-TV! Helt fantastiskt!
(Sandie Shaw - släng dig i väggen...)

En tjock och djup bok

Den här boken kom ut 1970 på förlaget Bok och Bild och Teddy Brunius stod för urvalet. 645 sidor med endast västerländsk visdom. Om jag minns rätt så var den inte kursbok när det begav sig. Jag bara köpte den ny i alla fall - av äkta intresse.

Här förekommer några namn som man kanske inte hade väntat sig i detta sammanhang. Jag syftar t.ex. på Jesus, Paulus och Francesco Petrarca. (Vän av ordning säger nu något i stil med "Hallå där! Jesus skrev väl aldrig någonting!" Nej, det gjorde han nog inte. Men han höll Bergspredikan - och det är den som är med här.) Det vanliga är ju att bara ta med "renodlade" filosofer. Men det stora flertalet av de "visa" män (ty det förekommer bara män här) som får statuera exempel är de som nära på alltid förekommer i liknande verk: Platon, Aristoteles, Marcus Aurelius, Thomas av Aquino, Niccolo Machiavelli, Francis Bacon, Blaise Pascal, Benedict Spinoza, Gottfried Wilhelm Leibniz, David Hume, Immanuel Kant o.s.v.

Jag bläddrar och ser vad jag har strukit under. Som vanligt fastnar jag hos Kierkegaard - nordens störste filosof genom tiderna. Ur hans "Dagböcker" kan vi läsa bl.a. följande.

"Det mest upphöjt tragiska ligger utan tvivel i att vara missförstådd." (s. 422)

"Människor förstår mig så litet, att de inte ens förstår min klagan över att de inte förstår mig." (s. 426)

"Många människor når ett livsresultat på samma sätt som skolpojkar som fuskar genom att skriva av facit utan att själva ha räknat talet." (s. 427)

"Man måste egentligen ha lidit oerhört mycket i världen, ha blivit oerhört olycklig, innan det ens kan bli tal om att börja älska nästan. Först i självförnekelsens bortdöende från jordisk lycka och glädje och goda dagar, först däri blir 'nästan' till." (s. 441)

"Genierna är som åskväder: de går mot vinden, förfärar människorna, rensar luften." (s. 448)

Och så bläddrar jag fram till slutet av boken. Där finner vi ett utdrag ur Sartres "Existentialismen är en humanism". Ack, så platt i jämförelse! När jag ser Sartre så vid sidan om Kierkegaard framstår Sartre som en dvärg och Kierkegaard som en jätte.

Sportjournalistiska överdrifter

Ständigt dessa sportjournalister... Måste de alltid överdriva? Måste de alltid använda superlativer? Måste de alltid ta i så in i helvete? Expressen kallade det massaker och förnedrande och Aftonbladet kallade det utklassning och förnedrande. Ack, ja. Big deal. Jag säger bara: Nästa gång de möts (Barcelona och Real Madrid) kanske det är ombytta roller.

Udda humor

Vad var det som var roligt - när butikschefen tafsade på sina anställda? "Det var bara på skoj"... Vem skrattade?

Ska' de' va' så svårt att fatta? - avsnitt 1765432

Ni må tycka att jag är en gnällspik. Det är det enda rimliga förhållningssättet inför mänsklig dårskap. Nu har det hänt igen - ännu en anledning att vara misantrop. Vid återvinningsstationen i dag tittade jag in i en container som var avsedd för dagstidningar. Gissa om det bara låg tidningspapper där. Svar: nej. Där låg även bl.a. mjukplast, papperförpackningar och ölburkar. Hur svårt kan det vara? Vad är det för idioter som inte kan begripa så enkla saker? Man kan inte bli annat än misantrop. Om världen går under, så kommer det att bero på några idioter.

Inte bortkommen

Ordet feminism nämndes väl inte en enda gång i det här programmet. Men detta är feminism i praktiken. Här har vi en kvinna som kan vara en bra förebild för alla feminister.

Det går inte att "prata omkull" henne. Hon är alltför smart och väl påläst för det.

Infantil reklam

Det är ingenting nytt. Det är sagt förut. Men det tål att upprepas: Vi bombarderas med infantilism. Särskilt märkbart är det i TV-reklam. Vi översköljs med infantil och dum TV-reklam. Jag undrar ibland för vem denna intelligensbefriade, barnsliga, poänglösa och töntiga reklam är gjord. Hur ser målgruppen ut? Vänder sig reklamen i första hand till tramsiga fjortisar?

Fyra bilder

Vi körde en runda inåt Småland och ned i Blekinge. Först Korrö:

Sedan Brunnsparken i Ronneby:

Sverige är förvisso fantastiskt.

Baserat på en sann händelse

En högstadielärare kan få problem med respekten om h*n tror att det heter Joy Tube.