Tidens tand

Jag lyssnar på den här plattan och tänker: "Visst är den bra, men med nutidens måttstock räcker den inte så värst långt". Att räkna den som tidernas bästa liveplatta känns inte alls adekvat.

Det finns livealbum som är bättre. Det här albumet var väldigt bra när det var nytt, men det är förbisprunget nu. Det känns framför allt snålt med tio bitar och en total speltid på knappt tre kvart. Nu är vi bortskämda med konserter på minst två-tre timmar. Bruce Springsteen & The E Street Band, Deep Purple, Rainbow och U2 är bara några exempel på grupper som har gjort bättre livealbum sedan Stones gjorde "Get yer ya-ya's out!".

Haydn svänger

När jag är ensam i bilen dessa dagar skruvar jag upp volymen och lyssnar på det här albumet medan jag kör:

En recension kan du läsa här. När jag hör sådan gudomligt vacker musik, så undrar jag varför jag någonsin lyssnar på någon annan musik.

Tro aldrig någon som påstår att klassisk musik är tråkig. Den personen pratar i nattmössan. Det här är klassisk musik som "rockar fett"! Det svänger så att många hårdrockare kan stå där som fågelholkar och undra vad det är som händer.

Mad donna

I dagar som dessa - då det råder Madonnahysteri - kan det vara lämpligt att länka till detta.

"Rach-trean"

Nu har jag äntligen lyckats höra Rachmaninoffs pianokonsert nr 3 - ett musikverk känt för att ställa oerhörda krav på pianisten. Det är den här inspelningen jag fick tag i:

Det är ju bara att kapitulera. Det här är kanske pianokonserternas Pianokonsert. Gudomligt! Så tekniskt krävande och samtidigt så dramatiskt, dynamiskt, spännande och melodiskt vackert!

Jag har några vänner som - oberoende av varandra - har samma åsikt om musik. De menar, att den enda musik man behöver lyssna på - eller kanske snarare: som är värd att lyssna på - är jazz och s.k. klassisk musik. När jag hör den här konserten är jag beredd att hålla med mina vänner.

Live i Gdansk

Lyssnade nyss på valda delar ur den här:

Det finns en särskild hemsida om denna konsert här. Vilka superlativer skall man ta till? Alla känns förbrukade. Finns det t.ex. någon mera ultimat gitarrsololåt än "Comfortably numb"? Vem kan göra den bättre än Gilmour? Det ser ut som en omöjlig fråga. Ungefär som att fråga "Vilken dag kan göra söndagen bättre än en söndag?".

De verkliga hjältarna

För att anknyta till den förra posten: Hal Blaine ingick i "The Wrecking Crew".

Det är dessa som skall ha äran och berömmelsen. Det är dessa som gjorde grovjobbet. Dessa.

En betydelsefull "doldis"

Det är visserligen två dagar för sent men i alla fall: Grattis på 80-årsdagen! Här snackar vi om en "doldis" som har varit med i de stora sammanhangen. Hal Blaine torde ha sett och hört ett och annat. Hans memoarer från 1990 måste jag nu leta upp! Kolla bara här vilka låtar som har gått till musikhistorien och där han har jobbat bakom trummorna... Respekt!

Han lever nu tydligen under ganska "normala" omständigheter, långt borta från glitter och glamour. I en TV-intervju formulerade han sig på ett sätt som åtminstone fick mig att börja fundera kring varför trumslagare ofta betraktas som ett femte hjul. De räknas liksom inte in i de "fina" sammanhangen.

Men det är ju också så att om man redan är väldigt känd, så kan man ta hutlöst betalt - trots att det är någon annan som borde ha fått äran och berömmelsen. "I made $50 an hour playing Beach Boys songs in the studio - Dennis [Wilson - min anm.] made $50,000 a week playing them in concert", sade Blaine i en intervju.

Om och om igen bekräftas detta trista faktum: livet är inte rättvist.

En känslofull version

Jag har alltid varit lite svag för Elkie Brooks. Innanför det där svala yttre anar jag en inre vulkan. Det här klippet kanske förklarar ungefär vad jag menar:

I mina ögon och öron är detta en riktigt bra version av en vad man kanske kan kalla modern klassiker.

Runt midnatt

I dag är det 56 år sedan Miles spelade in "'Round Midnight" i studion i New York. Då var hans medmusiker Sonny Rollins (tenorsax), Charlie "Chan" Parker (tenorsax), Walter Bishop (piano), Percy Heath (bas) och Philly Joe Jones (trummor). Hur vet jag det? Jo, tack vare Bill Coles biografi (1976), där alla inspelningar t.o.m. "Lonely Fire" från 1972 listades.

Det här klippet verkar vara från en konsert i Stockholm 1967. Om vi skall tro informationen på YouTube var medmusikerna då Wayne Shorter, Herbie Hancock, Ron Carter och Tony Williams. Sämre band kunde man ha. Vid den tiden var jag alltför ung och grön för att kunna fatta storheten i detta. Mognad tar tid.

Ovanför

Det har i dag passerat 40 år sedan detta hände. "Get back"!

Flinka fingrar

Äsch - jag kan inte låta bli. Nu länkar jag till ett YouTube-klipp igen. Det är simpelt, men jag försvarar mig med att jag kanske får ytterligare någon person att köpa en platta med Erroll Garners musik. (Tidigare bloggpost t.ex. här.)

Här ser vi en mästare i aktion. Det ser så lekande lätt ut. Han nästan stod upp vid pianot. Hans hållning var helt annorlunda än den klassiske pianisten Glenn Goulds. Gould nådde ju knappt upp till tangenterna med sin krökta rygg - så lågt som han satt. Men Garner och Gould hade grymtningarna och hummandena gemensamt. Båda var en plåga för inspelningstekniker.

För Erroll Garner var kanske detta bara "ännu en dag på jobbet". Men, oj, vilken vardagsnivå i så fall!

Art for art's sake

Det är gott att ha kollegor med god smak. Den här musik-DVD:n har jag fått låna av en sådan kollega:

Gott folk, är det bra eller är det bra? Trumslagaren Art Blakey var inte bara duktig på trummor; han var även bra på att omge sig med makalösa musiker. När man ser och hör den här filmen, inspelad vid en konsert i Tokyo och en i London 1965, så kan man allvarligt börja fundera på om inte jazzen var som allra bäst just då. Så mycket spännande jazz som spelades mellan, säg, 1955 och 1965! Det här är så bra, att jag blir mållös. Man måste jämföra med det absolut bästa som har åstadkommits inom jazzen, det är min amatörmässiga åsikt.

Inte nog med det. Jag har mina aningar om att många av nutidens jazzmusiker försöker fånga den magi som uppstod inom jazzen vid den nämnda tiden. Jag tror, att många musiker håller med mig om att det som skapades då inte går att överträffa. Så'na kompositioner! Så'na musiker! Så'na solon! Det är bara att buga och tacka.

Favoritbitar på denna DVD? Ja: "Dat Dere" (som Monica Zetterlund sedan gjorde på svenska - "Va' e' de' där"), "Moanin'" och "The Egyptian".

Gamle Mann

Vad bevisar detta? Jo: att även äldre tunn- och/eller gråhåriga män kan få det att svänga.

Herbie Mann var min favorit bland flöjtister. (Han dog 2003 och ingen har tagit hans plats.) Tidigare bloggpost om ett album av honom här.

Jazz i Italien 1976

Det är inte dumt att ha kollegor som kan vidga ens perspektiv. Av en arbetskamrat fick jag låna denna konsert - inspelad vid Umbria Jazz Festival 1976. Jag skäms för att erkänna det, men det är sant: jag hade inte hört Horace Silver innan. Nu när jag har gjort det, så kan jag påstå, att han är ännu en av jazzens sköna lirare.

På You Tube finns det ute en hel del med honom. Följande bit är hämtad ur den tidigare nämnda konserten.

Han omgav sig här onekligen med duktiga musiker. Trumpetaren Tom Harrell må ha betett sig lite underligt, men som han spelade trumpet!

Dock - jag är lite skeptisk till musiken. Det är liksom FÖR bra och FÖR skickligt och FÖR duktigt. Jag vet inte, men den här typen av musik uppfattar jag som opersonlig och inte tillräckligt känsloladdad. Den når s.a.s. inte mitt hjärta. Mitt fel?

Lokandning

Många ändrar smak med tiden och bra är väl det - i flera fall. Nu har jag snöat in på Jethro Tull och därför blir ni nu utsatta för ännu en bit med detta makalösa band. Detta nyväckta intresse för JT gör att jag måste revidera min lista över världens 100 bästa låtar. Den här låten skall självklart in på listan.

Leva i det förgångna

Dags för lite Jethro Tull igen. Det känns som att flera människor borde få veta hur bra de var. Här drar jag mitt lilla strå till den stacken.

Det är inte utan att jag kan hålla med om budskapet. Låt oss strunta i att hänga med i alla svängarna. Låt oss åtminstone delvis leva kvar i det gamla.

Rainbow till åminnelse

I morgon är det exakt 31 år sedan den här konserten spelades in. Jag hävdar nu helt fräckt att hårdrocken var som bäst - mest melodiös, mest kreativ och mest rik på finesser - med Deep Purple och Rainbow under 1970-talet. Gemensam nämnare: Ritchie Blackmore. Världens bäste rockgitarrist, enligt mig.

Två smakprov på hans briljans får du här och här - båda klippen ur "Catch the rainbow" från denna konsert.

Ett hyfsat gitarrspel på en Lee Clayton-låt

Dags för lite Lee Clayton igen. Jag har bloggat om honom tidigare här. För att nu inga missförstånd skall uppstå: mannen på bilden nedan är icke Lee Clayton.

Vad denne gitarrist heter har jag inte lyckats få reda på. Någon därute som vet?

Triss i ess

Denna kväll gick i musikens tecken. Något av allt jag har lyssnat på följer här. En salig blandning - som så ofta när jag är i farten.

Det är knappt jag vågar erkänna att jag gillar Dido. Det är väl inte tillräckligt häftigt att tycka hon är bra.

Louise Hoffsten på gott spelhumör. En j-l på munspel.
Ian Anderson i sin karakteristiska pose. En j-l på tvärflöjt.

Londonspirituellt

Nu får jag lugna ned mig. Man skall inte gå och lägga sig arg. En fin final är vad som behövs. Här är en sådan fin final: