Tre exempel

I en tidigare bloggpost påstod jag att det finns album där inte en enda bit var dålig. Jag hävdade samtidigt, att bitarna förvisso kunde vara olika bra men att ingen var kass. Nu kräver vän av ordning att jag skall upp till bevis. Således nämner jag tre förträffliga album där alla bitar var mer eller mindre bra - och ingen var dålig.

Leonard Cohen: "Ten new songs"
Miles Davis: "Kind of blue"
Bruce Springsteen: "Darkness on the edge of town"

Jag njuter av Ebbas sång

Jag lyssnar på den och bara njuter:

Den är så bra som jag hade väntat mig här. Och jag älskar Ebba Forsbergs röst. Hon sjunger helt underbart. Recensioner här.

Dagens ljudgåta

Vilken låt?

Ebba tolkar Leonard

Det här måste bli mitt nästa inköp av CD-album:

Denna platta ger jag en preliminär femma på en femgradig skala. Jag återkommer i ämnet när jag har hört alla låtarna.

Malena frågade Leonard

Malena Ivarsson intervjuade Leonard Cohen för "Fräcka fredag". Givetvis kunde hon inte låta bli att fråga om hur han förförde kvinnor. Antagligen blev hon snopen när han påstod att han aldrig hade förfört någon. Jag tror, att Leonard hade alldeles rätt i detta: "Oftast är det kvinnan som ger sin tillåtelse till överenskommelsen".

Att det sedan finns en massa drumlar till män som inte kan "läsa av" kroppsspråk, gester, miner m.m. som signalerar att en kvinna inte vill ha någon kroppslig närkontakt med dem - ja, det är en annan historia.

Hallelujah moment

Inspirerad av vad Andres Lokko skrev här gick jag in på YouTube och snokade. Efter att ha lyssnat på detta förstår jag vad Lokko menar. Fantastiskt!

Covered - stolen

Jag blir så förbannad... Tidigare i dag lade jag märke till ett nummer av tidskriften Mojo på biblioteket. Missförstå mig rätt. Det var inte det som gjorde mig förbannad. Mojo är en utmärkt tidskrift i sin genre. Vissa skulle kalla den "pretto". Gärna för mig. Den vill någonting viktigt. Det är mera än vad man kan säga om vissa blaskor. Nej, det som gjorde mig mäkta irriterad var att någon hade stulit gratis-CD:n som följde med tidningen. Ett foto föreställande Leonard Cohen var på omslaget och givetvis måste jag kolla ett sådant nummer närmare. Detta var gratis-CD:n som jag blev blåst på att få låna:

Jag hade hemskt gärna lyssnat på Allison Crowes version av "Joan of Arc", det hade varit väldigt kul för mig att kunna lyssna på Nick Caves tolkning av "Avalanche", jag hade gärna... etc. Det fick jag inte göra nu och det retar mig. Tjuv - var glad att du inte är i min närhet!

Leonard Cohen - här är det

Grillade. Efter huvudrätten åt vi grillad camembert med sylt. Hustrun tog hjortronsylt och jag tog jordgubbsylt. (Jag tycker att det där med hjortronsylt är ett överskattat mantra. För mig funkar det minst lika bra med jordgubbsylt.) Medan vi njöt av den smälta camemberten lyssnade vi på Leonard Cohen. Jag blir bara mera övertygad om att den här är hans bästa platta. Och lika övertygad blir jag om att detta är en av hans absolut bästa låtar - här med ett snyggt bildspel:

Jag kan förstå att många kvinnor blir knäsvaga när de hör honom sjunga. När jag hör hans sång kan jag nämligen ana hur det känns att finna en mansröst sexig. Och vi män vill också känna oss snygga och attraktiva emellanåt - tro inte något annat. Därför var det extra intressant en dag i veckan som gick. En kvinnlig arbetskamrat och jag kom på något sätt in på det samtalsämnet och så plötsligt sade hon att jag absolut ser bra ut. Oops - sådant värmer en mogen man som inte längre ser sig själv som intressant på "köttmarknaden".

Nå, njut av Leonard här och nu. Bättre än så här blir det aldrig i den här stilen.

Det blir aldrig för mycket av Cohen

Det är märkligt det där med vissa röster... Jag är strikt heterosexuell, men jag kan ändå förstå om kvinnor blir upphetsade av Leonard Cohens röst. Om jag hade varit kvinna, så hade jag nog blivit lite knäsvag. Martha Wainwright menade i en intervju att hans röst är "väldigt sexuell" och att "Tower of song" är en av hennes favoritbitar. Man skulle kunna tro, att han har varit en av världens största casanovor, men så är det nog egentligen inte. Det är så oerhört svårgreppat det där med attraktionskraft och erövringar. Hur som helst tycker jag att den här videon på något märkligt sätt är laddad med erotiska undertoner:

Texten kan du läsa t.ex. här. LC sade i en intervju (med Stina Lundberg Dabrowski) att han ångrade att han inte varit en bättre älskare. Det tål att tänka på - att en man som många trodde var en av världens största älskare sade något sådant. Här står han och sjunger och gör så att en massa kvinnor får något sängkammaraktigt sug i blicken - men så är han kanske inte så mycket "att ha" i sängen egentligen. Sex och erotik är alltid knepigt...

Dags för en Cohenlåt igen

Att Leonard Cohen är en stor poet är bortom allt tvivel. Kolla bara texten här. Det är världsmästarklass. Jag har tidigare nämnt
"There is a crack, a crack in everything
That's how the light gets in."
Det är Poesi med stort P. Men även detta är stor konst - inte så uppiggande kanske, men likväl stor konst:
"You can add up the parts
but you won't have the sum
You can strike up the march,
there is no drum
Every heart, every heart
to love will come
but like a refugee."

Antony tolkar Leonard

Apropå förra posten:

Jag är inte säker på att han hade gått vidare i Idol. Något så egenartat och personligt har inte stora chanser i ett sådant program.

Ett lysande coveralbum

Jag är inne i en period då jag hellre "hissar" än "dissar". Om det fortsätter så här, så får jag väl byta namn på bloggen och dessutom byta webbadress. Nå, nu är det dags igen.

Jag trodde inte, att man kunde göra så hemskt spännande covers på Cohenlåtar. Jag hade fel. Den här plattan är helt gudomligt bra:

Du kan se vilka låtar som är med och vem som framför dem - här. Då får du dessutom en vettig recension. Det är bara att instämma: "Nearly every song is a definite highlight". Det här albumet är sanslöst bra. Jag utnämner det härmed till tidernas bästa coveralbum med flera artister. (Det bästa coveralbumet med enbart en artist är Bryan Ferrys "These foolish things".) Rätta mig om jag har fel. Det enda spåret som jag har lite svårt för här är "Famous blue raincoat" med The Handsome Family. Sångaren verkar ha fått både Cohenkomplex och scenskräck samtidigt och han känns liksom inte stor nog för rocken.

Beth Orton och Perla Batalla är mina favoriter bland sångerskorna - de gör mig tårögd. Att Beth Orton var bra visste jag redan innan, men Perla Batalla var mig tidigare obekant. Hon knockade mig direkt. Och Antony... Oj! Han verkar lägga ned hela sin själ i sin sång.

Summa summarum är denna platta överraskande bra. Betyget kan bara bli ett: en femma på en femgradig skala!

En ganska umbärlig bok om Cohen

Det finns tyvärr inte så många böcker skrivna om Leonard Cohen, hans liv och verk. Det finns betydligt mera skrivet om - jämförelsen är nästan oundviklig - Bob Dylan. Jag hade väl inga särskilt höga förväntningar på den här boken:

Jag blev varken negativt eller positivt överraskad. Jag lägger ifrån mig boken med ett "Jaha". Den här recensionen uttrycker det jag har på hjärtat efter läsningen. Ett exempel där jag är helt överens med recensenten citerar jag här:
"Det svåraste med den här boken är emellertid att författaren så ofta framhäver sig själv, om han så blandar och ger av minnen eller betonar den unika vänskapen. Just det senare är ett omkväde, manifesterat i bilder dessutom: PL med Cohens dotter i knäet, dedikation till PL av romanen ”Älsklingsleken”. Här finns också foton av Lindforss ex-partners. Söta flickor, men vad gör de i en bok som ska handla om Leonard Cohen? Musor på färden. Jag kliar mig i huvudet."
Precis. Det blir närmast pinsamt när boken långa stunder handlar mera om Lindforss själv än om Cohen.

Den definitiva biografin om Leonard Cohen återstår att skriva. Den här boken gör nästan varken från eller till.

Nytt nr av Trots allt

I dag upptäckte jag nya numret av Trots allt. En av de få riktigt nödvändiga tidskrifterna i detta land. I senaste numret finns det bl.a. en intervju med Louise Hoffsten och en annan intervju med Marcus Birro. Och Magnus Sundell har en mycket intressant "kommentar" under rubriken "Att handskas med energitjuvar, dåliga vibbar och jobbiga typer".

Han vänder s.a.s. uppochner på resonemanget. Man påstår ju ofta, att man skall undvika typer ("energitjuvar" och andra) som inte tänker likadant som en själv och att man mår bäst av att bara umgås med likasinnade. Tvärtom, menar han. "(...) vi utvecklas definitivt mer i mötet med människor som inte är som vi själva, som tycker och tänker eller beter sig på ett sätt vi inte känner igen oss i. (...) Ett annat bättre råd till oss skulle vara att våga tänka lite mer på andra, lite mindre på oss själva. Att bry oss lite mer om våra medmänniskor. Inte bara dem vi 'tycker om'. Utan också dem vi inte spontant gillar, men som behöver oss. (...) Att undvika energitjuvar är (...) ett riktigt moment 22 - som kommer att sluta med att vi alla är varandras energitjuvar och inte vill ha med någon annan än oss själva att göra. Qi fick vi..." (s. 13) Mycket klokt formulerat!

För att återgå till Hoffsten och Birro. Det blev två mycket bra intervjuer - så klart. Både Hoffsten och Birro har ju haft väldigt tuffa perioder i sina respektive liv. Och en stor del av intervjuerna kretsar kring det.

Birro: "Det är när man inte tar itu med saker som man mår dåligt. (...) Det är litteraturens förmåga att sätta ord på saker som man själv inte har satt ord på. Man har en känsla och så läser man om en annan människa som har samma känsla. Det är en mötesplats." (s. 27) Och så slutar artikeln så snyggt med ett citat från Leonard Cohens låt "Anthem":
"There is a crack in everything
that's how the light gets in".

Hoffsten: "Jag är troende, men inte religiös. (...) Jag skyr all form av fanatism. Fanatiker har brist på humor och det är bland det viktigaste som finns. Du kan inte ta dig själv på för stort allvar. Du är en liten skit i den här världen, så är det bara... Haha!" (s. 10)

Köp eller låna! Men framför allt: läs Trots allt!

I mitt hemliga liv

Den här är en låt som visserligen är väldigt lugn och saktmodig, men den får mig inte att somna. Den har något mystiskt, magiskt och svårbegripligt över sig. Den stimulerar fantasin samtidigt som den har ett märkligt gung. Det är inte någon vidare fart på den, men den svänger skönt ändå. Ungefär som "Suzanne" eller "Famous blue raincoat". Knappast några "up tempo"-låtar, men oj så bra de är.

Hur videomakaren tänkte vet inte jag. Det är fritt fram för tolkningar, antar jag.

Duett önskas

Sissel på TV. Är hon av den här världen? Hon är så vacker och sjunger så fint att man tappar andan. Här ett smakprov:

Jag önskar mig en duett. Hon skall sjunga tillsammans med antingen Joe Cocker eller Van Morrison eller Leonard Cohen. I det första fallet skall de sjunga "(Love lift us) Up where we belong". I det andra fallet skall de sjunga "Whenever God shines his light". I det tredje fallet skall de sjunga "Joan of Arc". Jag lovar, att det skulle bli en oförglömlig duett i vilket fall som helst. Å ena sidan Sissels osannolikt ljuva kvinnliga stämma och å andra sidan Joes eller Vans eller Leonards väldigt maskulina och härdade stämma. Det skulle bildas gnistor.

Om alla tre männen skulle sjunga samtidigt med Sissel? Väggarna skulle darra av rörelse.

Månadens låt

Månadens låt får bli denna. Det finns liveversioner därute, men de gillar jag inte. Den här versionen är Den Rätta. Tyvärr är det inga rörliga bilder, men låten får duga.

Nu undrar vän av ordning: Vad har detta med december att göra? Då svarar jag: Lär dig att lyssna. Läs texten här. (Redan i första raden...)

En odödlig platta med Leonard Cohen

Ingen skivsamling är komplett utan denna:
(Omslaget är scannat och därför inte komplett.)

Detta album kom ut 1971 och har följt mig genom livet sedan dess. Jag blir aldrig någonsin trött på musiken och texterna här. Jag rankar denna platta som hans näst bästa - endast "Ten new songs" är bättre.

För att återgå till "Songs of love and hate"... Här finns sådana odödliga mästerverk (Jag vet, det är en klyscha, men här passar den!) som "Avalanche", "Last year's man", "Love calls you by your name", "Famous blue raincoat" och "Joan of Arc". Så originellt, så stämningsfullt, så chosefritt och äkta. En kvinnlig bekant sade när hon hörde den här skivan första gången, att Leonard Cohen hade en väldigt sensuell röst. Jag kan förstå det. Jag är inte intresserad av män på det sättet s.a.s., men jag kan mycket väl begripa att kvinnor kan "falla" för en sådan röst.

Musiken är ju långt ifrån vacker på samma sätt som t.ex. "Air" av Bach, men den har ungefär samma effekt. Man blir lugn och filosoferande av att lyssna igenom hela plattan. Man känner sig djup - trots att man kanske inte begriper hälften av vad han egentligen menade. Kolla texterna via den första länken jag gav här ovan. Det är sann poesi. Om någon singer/songwriter skall kunna tävla med Bob Dylan om Nobelpriset så är det Leonard.

Låt oss avsluta denna post med den här liveupptagningen.
"Myself I long for love and light,
but must it come so cruel, and oh so bright?"

Sju låtar som förändrade mitt liv

Med anknytning till kommentaren på förra posten skriver jag nu följande.

Uppgiften är nästan omöjlig, men just därför kände jag mig tvungen att försöka. Men den här listan skulle nog ha sett annorlunda ut för 10 år sedan och den kommer kanske att gestalta sig på ett annat sätt om en månad. Så är det med personliga listor. You never can tell...

1. The Beatles: "She loves you"
Den ruskade om och man insåg plötsligt att ungdomen kunde ta sig ton. De hade långt hår med pannlugg! De skakade på huvudena och skrek "Yeah! Yeah! Yeah!" Oj, oj, oj - vart skulle detta leda?

2. The Ronettes: "Be my baby"
Vilken låt! Hur kunde Ronnie Bennett låta så förförisk? Hon var ju sexigheten personifierad. Vem utrustad med en femte lem kunde motstå henne?

3. The Rolling Stones: "(I can't get no) Satisfaction"
Killarna i klassen viskade, tisslade och tasslade på skolgården under rasten: "Den handlar om spermier". Otroligt snuskigt! Och Stones hade längre hår än Beatles och de struntade i kostym och slips. De klädde sig nästan som sluskar och rökte på gruppfoton. Föräldrar - lås in era tonårsflickor!

4. Bob Dylan: "Visions of Johanna"
Magi. Här fattade jag att Dylan var mästaren framför andra att få ord och musik att vävas samman till en enhet. Texten gör sig inte lika bra ensam - inte heller musiken. Men tillsammans - sammansvetsade - gjorde de underverk. Låten är inte sensationellt lång, men texten är ovanligt lång. Det mystiska, det surrealistiska, det drömska ingår här i en fantastiskt skön och suggestiv förening med det poetiska och repetitiva. Jag fattade aldrig vad texten egentligen betydde, men jag tror att jag fattade precis hur han kände sig.

5. Mothers of Invention: "Plastic people"
Första spåret på LP:n "Absolutely free" öppnade helt nya perspektiv för mig. Jag fattade plötsligt att rock och pop kunde vara roligt och att man kunde driva med allt och alla. Zappa och hans gäng drev inte bara med USA:s president, de drev med hela befolkningen. Dessutom såg de ut som hemlösa tiggare eller något liknande på gruppfotot. Makalöst coolt.

6. Procol Harum: "A whiter shade of pale"
Åter igen förenas det mystiska och det sköna. Om någon bit kan påstås vara den första psykedeliska biten, så kanske det var denna. Vem kan påstå sig begripa hela texten? Inte ens själva upphovsmännen till låten, tror jag. Men det som mest fascinerade mig var inslaget av klassisk musik. Att Bach kunde gå hand i hand med pop & rock var något nytt.

7. Leonard Cohen: "Famous blue raincoat"
Cohen fick mig att fatta, att stor konst kunde byggas med ganska enkla medel. Han var ingen stor kompositör, han var ingen virtuos på gitarren och inte heller var han någon Caruso. Men han kunde som en mästerlig novellist skapa en makalös stämning på blott några minuter. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den här biten har använts till många förspel som sedan lett till en viss kroppslig förening.

Leonard och Jennifer

Ah... Deras röster passar så fantastiskt bra ihop - här i "Joan of Arc".