En bok om idé- och lärdomshistoria

Inte minns jag nu om den var kursbok eller inte. "Idé och lärdom" kom i alla fall ut i denna upplaga 1973. Boken var en antologi med bidrag av Ronny Ambjörnsson, Sven-Eric Liedman, Kurt Aspelin m.fl.

I en essä jämfördes Platons "Staten" med Thomas Mores "Utopia". Visste du att More drömde om ett samhälle med sex timmars arbetsdag?! Både Platon och More tyckte f.ö. att samhället borde vara som en enda stor familj. (Men Carl G. Liungman jämförde i ett helt annat sammanhang Platons statsdrömmar med Hitlers dito - till Hitlers fördel.)

Här finns också en essä som bl.a. behandlar några märkliga idéer hos Anders Bachmansson, adlad Nordencrantz (1697-1772). Han menade bl.a. att det inte finns några "absoluta etiska normer" (s. 121). Köpmän borde ha den politiska makten - "eftersom de är de enda, som har kunskaper i statens viktigaste angelägenheter, nämligen handel och manufakturer". (s. 134) Människor kan - enligt Nordencrantz - indelas i "förståndiga rika, dumma rika, förståndiga fattiga och dumma fattiga" (s. 140f). De lärda får inte bli för många - "eftersom de tär på landets ekonomi" (s. 143). Arbetare skall vara "okunniga om allt som inte gäller deras yrken" ty "kunskap är farlig" (s. 144). Sic...

I ytterligare en annan essä jämförs Nietzsches och Freuds kulturkritik. Båda dessa stora tänkare, som haft sådant enormt inflytande, betraktade människan "som en driftsvarelse, ett djur" (s. 209). Aggressionen är enligt båda "en förutsättning för det dåliga samvetets uppkomst" (s. 218). Underförstått: när vi inte får ta ut vår ilska på andra, så vänder vi den inåt.

Hå hå, ja ja. Ibland kan man undra varför vissa filosofer och tänkare bemöts med så oerhört mycket större respekt än andra.

Epoker och människor

Ämnet jag ångrar att jag inte läste på universitet: idé- och lärdomshistoria. Jag har läst bl.a. filosofi, psykologi, sociologi och litteraturvetenskap. Men jag har aldrig läst idé- och lärdomshistoria mer än till husbehov. Sten Lindroths bok "Epoker och människor" (Denna upplaga från 1972) är en sådan bok som väckte mitt intresse för ämnet.

Det är just så: historien kan indelas i epoker och epokerna skapas till stor del av oss människor. Den här boken börjar med "Den moderna naturvetenskapens födelse", fortsätter med Lionardo, Bruno, Galilei m.fl. för att sedan komma in på Linnés betydelse och därefter avsluta med Darwin, Mendel m.fl.

Ett särskilt kapitel handlar om "Montaigne och tvivlets födelse". Från 1570-talets mitt härstammar hans mycket viktiga men numera föga kända "Apologin för Raymund från Sabunde", där han "utvecklar den fullständiga skepticismens evangelium. Tvivlet var den ädlaste, den enda hållbara livsformen. Åsikter, läror, sanningar och bedyranden var ingenting värda." (s. 96) Det skulle jag ha skrivit under på i min ungdom - men icke nu. Det ständiga tvivlet leder ingenstans. Det är bara som att trampa vatten.

Vad så med evolutionen? "Den biologiska utvecklingsläran kan inte föras längre tillbaka än hundra år före Darwin." (s. 187) "Den biologiska utvecklingsläran vaknar till liv under franskt 1700-tal, i en kultur där tron på det mänskliga framåtskridandet blivit allmän egendom." (s. 195) Det var Lamarck som utarbetade "den första genomtänkta biologiska utvecklingslära vi känner. Teorien hade stora svagheter (...) Men den allmänna grundtanken är vältaligt genomförd: djur- och växtarterna är inte konstanta, de har uppstått efter varandra i fastställd ordning, ur enklare former har de fullkomligare framgått." (s. 198)

I det avslutande kapitlet kommer Lindroth bl.a. in på Descartes - som "beskrev ett universum, där alla dunkla krafter var bannlysta, verkliga var bara materien och dess rörelse, naturforskning blev detsamma som mekanisk-matematisk problemlösning." (s. 230) Och på den vägen är det, kan vi påstå. Men den s.k. nya fysiken har tvingat oss att acceptera det oförklarliga. På subatomär nivå blir fysiken närmast metafysik, vill jag påstå.

Några rader om en överskattad man

Mary Warnocks bok "Sartres filosofi" (Denna upplaga från 1966) läste jag 1970. På den tiden var jag väldigt svag för Sartres författarskap och tankevärld. Det är jag icke numera. Nu tycker jag att han var "hajpad" - en ganska svamlig ordvrängare som inte var någon större tänkare. En ganska typisk fransk intellektuell superstar, med andra ord.

Denna bok har följande kapitelrubriker: Cartesianismen, Intet, Varat-för-andra, Att vara i världen, Friheten samt Den radikala omvändelsen. De avslöjar en del om bokens innehåll. Det som jag nu ogillar med hans filosofi är dess oskarpa konturer, dess kvasivetenskaplighet, dess pompösa pseudointellektualism. Det är antagligen omöjligt att bevisa och/eller motbevisa dess reliabilitet och validitet. Det är ungefär som att motbevisa en dikt. Ty så ser jag på Sartres filosofi: den är mera ett appendix till hans skönlitterära författarskap än en fristående disciplin.

"(...) Sartre, som anser att vi är ansvariga för allting, också tror att ansvarsbördan är mer än vi kan bära, och att vi hittar på konster och knep för att undgå den.
Av dessa knep är till exempel ironin ett. (...) Men ett långt viktigare knep är den Onda Tron, i vilken vi låtsas att undvikliga saker är oundvikliga. På ett eller annat sätt består Ond Tro i att låtsas för oss själva och andra att saker och ting inte kunde vara annorlunda (...)" (s. 53)
Djupsinnigt? Nej. Det är ungefär lika fjantigt som att påstå att vi alla, var och en för sig, har lika stora chanser att bli FN:s generalsekreterare. Bullshit.

"Människorna sätts ner i världen, och de blir vad de väljer att bli genom att handla och känna som de gör." (s. 54)
Djupsinnigt? Nej. Var och en sin egen lyckas smed, alltså. Skitsnack.

"Varat-för-andra definieras på två besläktade sätt. För det första är jag medveten om min egen kroppsliga existens som något som är bekant för andra människor. För det andra är jag medveten om andra människors kroppar och därigenom om deras existens i världen." (s. 64)
Djupsinnigt? Nej. Det är ungefär en lika trivial truism som att hävda, att vi människor finns i olika raser.

"Mitt uppfattande av den Andres blick har alltså två huvudkonsekvenser. För det första är jag som objekt för den Andres blick ett ting, utan tvivel inte helt bestämt, men möjligt att bedöma i termer av sannolikhet som många andra objekt i världen, som vädret till exempel. (...)
Den andra konsekvensen är, att när jag en gång blivit medveten om den Andre, inser jag att jag inte helt är situationens herre." (s. 79f)
Djupsinnigt? Nej. Banalt och löjligt pretentiöst? Ja.

"(...) i varje sorts mänsklig relation är man dömd att inta endera av två grundläggande attityder: Sadism eller masoschism." (s. 132 - Jo, det var felstavat i boken.)
Djupsinnigt? Nej - nonsens.

Så här kan jag hålla på. Men jag sätter stopp här. Jag tycker det blir uppenbart att Sartre var en filosof-wannabe. Han ville vara så djup, så djup, men det slutade med ett magplask. Han var en skönlitterär författare som önskade att han kunde vara en Stor Tänkare.

Darwin krattade gången...

Tänkvärt skrivet av Christian Braw.

Några små misantropiska tankar

När jag är misantropisk så ...
... undrar jag om inte den genomsnittliga IQ:n egentligen är ungefär 90 och inte 100
... ser jag bara en massa bortskämda och malliga människor omkring mig
... ser jag inte en enda vettig fråga någonstans
... känner jag mig omgiven endast av hjälplösa, bortkomna och totalt initiativlösa människor
... tror jag att många som söker min hjälp skulle gå under utan mig
... finns det inte en enda människa som verkligen kan lyssna på någon annan eller visa något som helst intresse för något annat än sin egen lycka och välgång

Etc. Så kan det vara när jag är misantropisk. Jag är ju inte alltid misantropisk. Jag är inte misantropisk t.ex. när jag sover.

En tjock och djup bok

Den här boken kom ut 1970 på förlaget Bok och Bild och Teddy Brunius stod för urvalet. 645 sidor med endast västerländsk visdom. Om jag minns rätt så var den inte kursbok när det begav sig. Jag bara köpte den ny i alla fall - av äkta intresse.

Här förekommer några namn som man kanske inte hade väntat sig i detta sammanhang. Jag syftar t.ex. på Jesus, Paulus och Francesco Petrarca. (Vän av ordning säger nu något i stil med "Hallå där! Jesus skrev väl aldrig någonting!" Nej, det gjorde han nog inte. Men han höll Bergspredikan - och det är den som är med här.) Det vanliga är ju att bara ta med "renodlade" filosofer. Men det stora flertalet av de "visa" män (ty det förekommer bara män här) som får statuera exempel är de som nära på alltid förekommer i liknande verk: Platon, Aristoteles, Marcus Aurelius, Thomas av Aquino, Niccolo Machiavelli, Francis Bacon, Blaise Pascal, Benedict Spinoza, Gottfried Wilhelm Leibniz, David Hume, Immanuel Kant o.s.v.

Jag bläddrar och ser vad jag har strukit under. Som vanligt fastnar jag hos Kierkegaard - nordens störste filosof genom tiderna. Ur hans "Dagböcker" kan vi läsa bl.a. följande.

"Det mest upphöjt tragiska ligger utan tvivel i att vara missförstådd." (s. 422)

"Människor förstår mig så litet, att de inte ens förstår min klagan över att de inte förstår mig." (s. 426)

"Många människor når ett livsresultat på samma sätt som skolpojkar som fuskar genom att skriva av facit utan att själva ha räknat talet." (s. 427)

"Man måste egentligen ha lidit oerhört mycket i världen, ha blivit oerhört olycklig, innan det ens kan bli tal om att börja älska nästan. Först i självförnekelsens bortdöende från jordisk lycka och glädje och goda dagar, först däri blir 'nästan' till." (s. 441)

"Genierna är som åskväder: de går mot vinden, förfärar människorna, rensar luften." (s. 448)

Och så bläddrar jag fram till slutet av boken. Där finner vi ett utdrag ur Sartres "Existentialismen är en humanism". Ack, så platt i jämförelse! När jag ser Sartre så vid sidan om Kierkegaard framstår Sartre som en dvärg och Kierkegaard som en jätte.

Nytt bevingat ord

I dag inför jag nedanstående bevingade ord. Upphovsman: jag själv.

"Kan det bli tjafs, så blir det tjafs."

Visst är det klockrent?! Försök att motbevisa mig. Det kan du inte.

Svara för böveln!

Om man vänder sig till experter, så förväntar man sig expertsvar. Att få "Goddag, yxskaft" som svar är inte försvarbart. Så kan jag tänka när jag hör vissa experter.

Exempel? Ja, ett självklart exempel är när experter i Antikrundan frågar: "Och vad tror du den är värd?". Tja, vad skall man svara på det? Vilken idiot är det som har kommenderat antikvitetsexperterna och auktionsproffsen att ställa den dumma frågan? Man vänder sig ju till de experterna för att få svar på bl.a. - och kanske framför allt - just den frågan eftersom man själv inte vet svaret och inte heller kan ta reda på svaret själv.

Ett annat exempel? Ja, när folk frågar någon expert om vad som är rätt och fel i t.ex. någon moralisk, religiös eller juridisk fråga. Och så svarar experten: "Ja... Hur resonerar du?". Men hallå där! Det var inte därför frågan ställdes - för att den frågande skulle bli bortkollrad med en motfråga!

Kontrafaktisk villkorssatsfundering

Från engelska Wikipedia om denna dag: "1848 - Karl Marx and Friedrich Engels publish the Communist Manifesto".

Fundering: Vad hade hänt om detta icke skett? Hade då ryska revolutionen aldrig ägt rum? Hade Gulag icke funnits? Hade Mao aldrig fått makten? Hade Berlinmuren aldrig byggts? Hade maffian ökat sitt välde på Cuba? Hade kalla kriget aldrig uppstått? Hade Vietnamkriget aldrig blivit av?

Tja, vad vet man? Kanske, kanske inte. Problemet är - som så ofta - att omsätta teori i praktik. Många av tankarna i manifestet var ju vettiga och något att sträva efter, men sedan gick det snett - ohyggligt snett.

Ett gudomligt bra citat av Nordens störste filosof

Följande är ett citat med den geniale danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-1855) som upphovsman.

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon hjälper andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han gör. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon."

Det är ett citat som förtjänar uppmärksamhet. Det förekommer också i många olika sammanhang här på nätet. Men vad nästan ingen gitter uppge är varifrån citatet är hämtat. Detta är ett undantag, men där har bloggaren stavat fel till filosofens efternamn. Nå, är jag nöjd med angivelsen "Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed. En ligefrem Meddelelse, Rapport til Historien"? Svar: nej. Här skriver en bloggare som är noga med källangivelser. Således: "Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed. En ligefrem Meddelelse, Rapport til Historien" finner vi i band 18 av Kierkegaards "Samlede vaerker", utgivna i början av 1960-talet. Vi finner citatet på sidorna 96 och 97 i nämnda volym, vilket betyder "Andet afsnit, Capitel I, A. Den aesthetiske Produktivitet, § 2". Rubriken till denna andra paragraf är "At man, naar det i Sandhed skal lykkes En at føre et Menneske hen til et bestemt Sted, først og fremmest maa passe paa at finde ham der, hvor han er, og begynde der."

Originalet av detta mästerverk gavs ut postumt 1859.

Om en bok av Yrjö Hirn

Vad är vackert? Vad är fult? Skenproblem. Svaren på frågorna blir olika beroende på när de ställs och vem som blir tillfrågad. Jag blir skeptisk när nutida författare tror sig ha kommit på något revolutionerande nytt i ämnet. Min misstanke är att allt redan är skrivet. Yrjö Hirn är väl nära nog bortglömd i dessa dagar. Det tycker jag är synd. Således vill jag här påminna om en bra bok av honom (Original 1913, denna pocketutgåva 1964). För att ni skall få en så icke filtrerad bild som möjligt - på litet utrymme - av hur Hirn tänkte i detta ämne, så väljer jag här några citat. Jag instämmer inte i allt, men jag finner allt intressant.

"Man råkar numera varken estetiker eller historiskt sociologiska forskare, som skulle anse att konsten framför allt hade till ändamål att undervisa. Däremot har det ofta uttalats, särskilt av författare med en naturvetenskaplig skolning, att den estetiska alstringen har sitt upphov i driften att behaga. (...) Hela det estetiska livet har, säger man, sitt ursprung i det ena könets strävan att tillfredsställa ett estetiskt krav hos 'det andra könet'." (s. 40) (Hirn instämde inte i det synsättet - min anm.)

Dock fortsatte Hirn: "(...) kan man likväl icke bestrida, att den estetiska verksamheten ägt, och allt fortfarande äger, ett intimt samband med det erotiska livet." (s. 41)

"(...) kan det med skäl påstås, att konsten aldrig upphör att undervisa, aldrig upphör att behaga, aldrig upphör att stimulera, och aldrig helt förlorar sin magiska verkningskraft. Det är delvis på grund av dessa egenskaper som konsten intagit, och allt fortfarande intager, en så viktig plats i människornas liv." (s. 46)

"(...) vad vi erfara inför konsten är klart, ljust och lätt, därför att vi i betraktandet höja oss över våra omedelbara intressen och glömma den kamp, som förvirrar, fördystrar och tynger vår tillvaro." (s. 70f)

"Kontemplationen betecknar en momentan seger över livsvillkoren." (s. 72)

"Det är denna förmåga att giva en fast form - i toner, bilder eller ord - åt de uttryckta själstillstånden, som ligger till grund för den konstnärliga framställningens befriande makt." (s. 74)

"Det stora lyfter oss upp till sig och ger oss, i den estetiska illusionen, ett lån av sin egen storhet. Vi förnimma det som om det hos oss själva fanns någonting, som stämde överens med det sublima." (s. 118)

"De stora skapande personligheterna ha förstått att lyfta intrycken upp ur deras vardaglighet, och att göra företeelserna till bärare av mänskliga själstillstånd." (s. 174)

En stor norsk tänkare har dött

Arne Naess har lämnat oss. Han var en av Nordens största filosofer samtidigt som han var en av Nordens viktigaste presentatörer av olika filosofier.

Jag minns honom särskilt för böckerna "Empirisk semantik" (som var kursbok när jag läste filosofi i min ungdom), "Ekologi, samhälle och livsstil" och "Anklagelser mot vetenskapen".

Det finns inte många så skarpa hjärnor. Tyvärr verkade han ha blivit - milt uttryckt - lite konstig på gamla da'r. Jag såg en bit ur en TV-intervju där han berättade om sina samtal med dockan Timotei. Det var genant att titta på.

Dagens visdomsord

Det är mera rationellt att vara pessimist än att vara optimist. Pessimisten kan bli positivt överraskad, men optimisten kan bli negativt överraskad.

Det var inte mitt fel!

Det finns tydligen en hel del personer som har svårt för Ann Heberlein och hennes pekpinnar. Men vad är det man egentligen inte tycker om med hennes budskap? Är det månne en känsla av "Här ska inte hon komma och tala om för oss hur vi bör leva våra liv"? Är det så att vi hatar att bli anklagade för att inte leva ett tillräckligt moraliskt oantastligt liv? Tänker vi: "Och vem är hon att sätta sig på sina höga hästar och tro att hon är förmer än vi?"? Jag funderar på detta och liknande efter att ha läst hennes bok "Det var inte mitt fel!". Jag tycker att hon har helt rätt i mycket. Det är ju faktiskt så - tycker jag - att det har spridit sig en svulst av ansvarslöshet i vårt samhälle. Man har så lätt för att skylla ifrån sig. Mobbaren blev mobbare därför att h*n inte fick den bekräftelse och kärlek h*n behövde. Ingenting verkar vara förtryckares och andra osympatiska figurers egna fel. Det förefaller alltid vara något annat som är orsaken till det elände som de åstadkommer.

Boken har recenserats bl.a. här och här. Kloka och insiktsfulla recensioner. Det blir till slut en aning för mycket individcentrerat. Men bokens titel är i mina ögon en gnutta missvisande. Boken handlar ju inte bara om individens ansvar. Den handlar också om altruism kontra egoism, om skuld, skam och förlåtelse, om helgon och skitstövlar m.m. Stora etiska frågor!

Jag kan instämma i att extrem altruism kan vara direkt förödande. (Som exempel tar Heberlein Sonja i "Brott och straff" - den unga kvinnan som helt utplånar sig själv av överdriven altruism.) Jag kan också förstå, att reciprocitet och samarbete är att föredra framför egoism och altruism.

Men jag har svårare att förstå Heberleins tankar om förlåtelse. Man kan få intrycket att hon anser förlåtelse vara helt utesluten för vissa handlingar. Kanske definierar vi ordet förlåtelse på olika sätt. Men jag tycker i alla fall att en kriminell som t.ex. har suttit av sitt straff i fängelse skall få skulden avskriven. När h*n har avtjänat sitt straff, så skall h*n vara förlåten. Man måste kunna lägga orättvisor, övergrepp och annat bakom sig och gå vidare i livet. Men man har också rätt att känna sig bitter och hämndgirig - det är fullt begripligt.

Ett kapitel i boken heter "Att få vad man förtjänar". "När vi gör rätt får vi beröm - och när vi gör fel blir vi förhoppningsvis klandrade. Människor bör bemötas på det sätt de förtjänar." (s. 127) Tja, det kan ju förefalla enkelt. Men vi måste rimligtvis ta hänsyn till varje individs förutsättningar. Vi kan t.ex. inte kräva av en tondöv man att sjunga lika bra som, säg, Tommy Körberg. Det menar säkert inte Heberlein heller.

"Alla har inte fysiska förutsättningar att bli äventyrare, balettdansörer, professionella idrottsmän eller fotomodeller. Alla har inte den intellektuella förmåga som krävs för att bli författare, jurist eller forskare. Få människor är så musikaliska eller konstnärligt begåvade att de kan försörja sig som musiker eller konstnärer. Det är måhända orättvist, icke desto mindre är det sant." (s. 146)

Summa summarum: detta är en mycket läsvärd bok som tar upp mycket mera än vad titeln avslöjar. Den borde vara obligatorisk läsning i en kurs om etik och moralfilosofi i gymnasiet - så tycker jag.

Vad gör detta mig till? Moderat, folkpartist, kristdemokrat eller vad? Nej, jag är fortfarande på vänsterkanten, politiskt sett. Men även en "vänstermänniska" måste få kräva individuellt ansvar och värna om ett väl fungerande rättssamhälle.

Wikströms senaste en litterär besvikelse

Tyvärr... Jag är ledsen att behöva skriva detta, men jag blev besviken på Owe Wikströms senaste bok "Till längtans försvar - eller vemodet i finsk tango". Det känns som att äta gammal skåpmat. Boken känns som ännu ett dubbelalbum av Ulf Lundell - man önskar att han kunde ha gallrat i sitt egna stoff. Det verkar som om Owe Wikström här tror att vi läsare har all tid i världen för att komma fram till någon sorts poäng med läsandet. Det har vi inte.

Här finns inte särskilt många originella tankar och resonemang. Inför väldigt mycket tänker jag: "Ja visst, så har jag också tänkt" och "Det där känner jag igen från... [någon känd guru]". Det mesta är upprepningar - antingen av något Wikström redan skrivit om eller av något han refererar till. Många stycken är ganska poänglösa. Man tänker: "Jaha - var det något att ödsla så många ord på?". Jag hade hoppats att han skulle ha skrivit mera stringent och kommit till "pudelns kärna" mycket snabbare. Jag tror, att han kan mycket bättre än så här. Den här boken ger intryck av att vara ett hopkok för lite extra kosing. Den verkar i mina ögon lite svamlig och ofokuserad.

En recension här.

Livet efter

"Banbrytande vetenskapliga experiment om fortsatt existens efter döden" är undertitel till Gary E. Schwartz' bok "Kontakt med andra sidan?" (Denna upplaga från 2004). Och om dessa experiment går att upprepa av andra forskare och leda till samma slutsats, så är de onekligen banbrytande.

Boken hävdar, att medvetandet fortsätter att finnas efter det att kroppen har dött. Schwartz satte hela sitt utmärkta akademiska rykte på spel när han tillsammans med en kvinnlig forskare började studera ämnet närmare. Till sin hjälp måste de ta medier som kunde komma i kontakt med "andra sidan". Man kom till häpnadsväckande resultat.

I ett fall som beskrivs i boken visade sig Jesus för den döde, trots att den döde inte hade varit troende (s. 90ff). Gång på gång, med flera olika medier bekräftades hypotesen att medvetandet fortsätter att existera efter "livet här på Jorden". Resultaten kunde inte förklaras med hjälp av slumpen eller telepati.

Man gjorde flera experiment för att försöka avslöja alltihop som en bluff och medierna som lögnare. Det lyckades inte. Alla sessioner ledde fram till samma slutsats.

Vad skulle i så fall denna kunskap kunna leda till? Jo, t.ex.
"Att din tid här på jorden är avsedd för att du ska få avancerade lektioner i kärlek och medkänsla och för att du ska hedra de många gåvor du har fått genom att lära dig hur du ska ge till din familj, dina vänner, samhället och världen som helhet. (...) Vi skulle nu veta att livet på jorden inte är en kapplöpning och vi skulle inte längre känna en intensiv press att åstadkomma så mycket som möjligt på kortast möjliga tid." (s. 238f)

Mera: "Om vi helt kunde acceptera att målet med att skaffa materiella ägodelar inte är lika viktigt som kvaliteten på den tid vi tillbringar med de personer vi älskar, skulle vi vara lyckligare och friskare." (s. 240)

"Medvetandet existerar oberoende av hjärnan. (...) Psyket kommer först, hjärnan sedan. Hjärnan är inte den som skapar sinnet, den är sinnets kraftfulla verktyg. Hjärnan är en antenn och mottagare för psyket, som en sofistikerad TV eller mobiltelefon. (...) Psyket sträcker sig som ljuset från fjärran stjärnor." (s. 268)

Mera läsning här.

Länktips

Dagens bästa länktips? Det blir nog detta. Jag får tacka Mattias Klum på besök i Go'kväll för det.

Några rader om akademiska studier

I min ungdom läste jag filosofi. Jag tänkte, att det skulle vara en bra språngbräda in i den fortsatta akademiska karriären. Och jag kan fortfarande tycka, att det är en adekvat inställning. Ett någorlunda klart och redigt tänkande är en bra bas.

På den tiden var det en självklarhet, att man skulle läsa viss kurslitteratur på engelska redan första terminen. Jag vet inte hur det är nuförtiden, men jag kan ibland få intrycket att ribban har sänkts. Jag har nämligen sett fragment ur en del högskoleuppsatser och tänkt ungefär: "Ack, ack, ack. Här var det inte många rätt. Det vimlar av stavfel, felaktiga meningsbyggnader, luckor i baskunskaperna och stolliga resonemang." Nåväl, när jag började läsa filosofi skulle vi läsa valda delar ur den här torra boken på 842 sidor:

Vi skulle bl.a. läsa om John Lockes inflytande. Helt på egen hand kom jag på idén att stryka under olika sorters fakta med olika färg. Således strök jag under löpande brödtext med svart, personnamn med grönt, boktitlar med blått och årtal med rött. Så här kunde det se ut (Klicka på bilden för att förstora den):
Nu skulle jag inte bära mig åt så. Jag har inte längre den orken eller det engagemanget. Nu använder jag en och samma penna till alla understrykningar. Men jag skulle aldrig numera stryka under så många rader efter varandra. I så fall föredrar jag ett lodrätt streck i marginalen. Jag har sett många av dagens studenter stryka över - med överstrykningspenna - hela sidor! Jag frågar mig: - Vad lär sig dagens unga egentligen om studieteknik? Kan de inte själva inse hur knasigt det är att markera en hel sida som om vartenda ord vore exakt lika viktigt? Hur kan de lära sig något med den metoden?

Dessutom: när jag talar med folk som har några år på nacken och kan jämföra, så får jag veta att standarden på akademisk utbildning i Sverige har sjunkit rejält. Vissa personer skulle nog vilja kalla det "intellektuell dränering". Man menar bl.a. att det är mycket lättare att doktorera nu än jämfört med exempelvis hur det var att doktorera på 60-talet. Det är enligt samma personer även nästan genant enkelt att bli professor.

En hyllbit

Jag läste någonstans att det nu är "inne", "hett" och trendigt korrekt att ha många böcker i hemmet. Ha! I så fall är jag både het och inne. Detta kort tog jag i en paus i bokomflyttningen. Och det visar bara en pytteliten bit av mitt bibliotek.

Här ser vi några filosofi- och psykologiböcker i min samling. Några har jag bloggat om och vissa andra kommer jag sannolikt att blogga om. Här är flera böcker som har betytt mycket i min utveckling till den märkliga figur jag är i dag. Lite "name dropping": Aspelin, Buscaglia, Buzan, De Bono, Dyer, Eysenck, Frankl, Fromm, Horney, Janssen, Kierkegaard, Koestler, Laing, Naess, Ofstad, Raudsepp, Russell, Sartre, Wittgenstein - för att nu nämna några.

Liten nostalgitripp om logik

Ah... Ljuva studenttid. Man tog dagen som den kom - nästan. Seminarier och föreläsningar var rigida hinder i den annars totala bekymmerslösa friheten - känns det som nu, många år senare. När jag var ny som student läste jag filosofi. Jag tänkte, att det skulle vara en bra grund att bygga vidare på.

Jag hade visioner. Jag skulle bli känd professor och hyllat geni. Jag skulle bli legendarisk. Kierkegaard, Nietzsche, Sartre, Heidegger, Russell, Wittgenstein och jag i samma liga, ungefär. Man skulle tissla och tassla skrönor om min snillrikhet. The sky is the limit. Ack ja, så stollig jag kunde vara. Detta var en bok jag tentade på:

Detta var en annan:

Smart trick att ge ut detta i två volymer. Egentligen kunde de slagits ihop till en bok. På det här sättet sög man ut studenterna ännu mera.

Nå, del I hade bl.a. dessa kapitel: "Logiska grundbegrepp", "Satslogisk deduktion", "Tabellmetoden", "Termer, predikat och kvantifikationer", "Predikatlogisk deduktion" och "Några tillämpningar". Del II innehöll framför allt detta: "Mängdlära", "Om relationer" och "Axiomatiska teorier". Härligt! Gåshud! Ah, dessa oomkullrunkeliga lagar! Ah, dessa formler! "Om p, så q. Nu p. Alltså q." Jag tycker fortfarande att sanningsvärdestabeller är som poesi, som den ljuvaste musik, som en naken dalkulla målad av Zorn, som en fantastisk soluppgång... (Se t.ex. denna länk.)

Tänk om jag kunde få sitta i studentbänken igen... Jag skulle faktiskt vilja plugga i stället för att knega. Men jag kan ju inte finansiera det hela! Någon därute som vill sponsra mina studier?