Gitarrspel som välte kiosker

Det är väl inte konstigt om man blir lite nostalgisk så här på årets sista dag. Kolla in detta - det är modern musikhistoria, det!

Sensuell och proffsig

Såg på gudstjänst på TV. Där fanns en kvinnlig cellist som fick mig att börja fundera. Är det inte så, att vi ofta använder ordet "sensuell" lite slarvigt? Om man "slår upp" det i synonymer.se, så får man synonymerna "sinnlig, vällustig, erotisk, sexuell, sexig, lysten". Jag vet inte, jag. Jag blir lite skeptisk. Jag skulle vilja ha in lite mera av sensibel och känslig. Man kan inte gärna vara okänslig och sensuell samtidigt. En sensuell person kan inte vara slö, slapp, lat, loj, likgiltig, indolent, apatisk etc. Det går inte ihop. Men det betyder inte, att en sensuell person måste vara hyperaktiv och klättra på väggarna. Dessutom kan jag tänka mig att en person kan vara sensuell utan att vara sexig. Är det feltänkt?

Det finns något annat i det här sammanhanget som stör mig - det är missförståndet att verklig professionalism kräver att man lägger band på sina känslor. Det finns personer som menar, att en riktigt duktig yrkesman/-kvinna måste s.a.s. lägga känslorna åt sidan för att kunna göra ett bra jobb. Det, vill jag påstå, är dösnack. Jag vill i stället hävda, att sann professionalism förutsätter en nära kontakt med känslor. Sedan kan denna sensibla - eller sensuella? - professionalism yttra sig på lite olika sätt. Det måste inte yttra sig i att t.ex. en elgitarrist struttar omkring på scenen som om han höll på med ett gympapass. Se den stillastående Dave Gilmour spela "Comfortably numb" så otroligt sensibelt (sensuellt?) och du fattar vad jag menar.

Vad har nu detta med den kvinnliga cellisten att göra? Jo, jag tycker att hon var väldigt sensuell (sensibel?) i sitt spelsätt. Hon satt nästan helt stilla och rörde knappt en min, men jag känner på mig att hennes inre bubblade av en massa känslor. Hon spelade verkligen proffsigt - och med mycket "feeling". Det räcker inte med teknisk briljans för att en musiker skall kunna knocka mig. (Därför tillhör t.ex. inte John McLaughlin mina favoritgitarrister. Enligt min mening var han bara tekniskt briljant och saknade känsla.) "Låt hjärtat vara med", skulle man kunna påstå. Jag är dessutom övertygad om, att det krävs ett visst mått av genomlevda känslor i livets berg-och-dalbana. Det är därför s.k. underbarn aldrig kan nå mitt hjärta på samma sätt som en äldre och mera erfaren musiker.

Neist Point remembered

Såg Lynley-deckaren på TV. Slutscenen ägde rum uppe i en fyr. Den ledde mina tankar till sommaren 2003, då vi körde runt i Skottland. Vi besökte bl.a. Neist Point på Isle of Skye - ett minne som är guld värt. I början av vår vandring ut och ned till fyren tog jag denna bild - här kraftigt beskuren:

Nästan nere vid vattnet tog jag den här bilden (även den beskuren i efterhand) - på samma plats där Emily Watson och Stellan Skarsgård stod i "Breaking the waves":

Jag är Lars von Trier evigt tacksam för att han väckte mitt intresse för Skye. Aldrig, aldrig skall jag glömma den fantastiska ön.

Det åtråvärda i Chrissie Hyndes minimalistiska koreografi

Sexigheten sitter inte i naken hud eller fräckheter. Här är det varken mycket naken hud eller några fräckheter. Ändå är detta så sexigt att det nästan bildas ånga på bildskärmen. Texten bara antyder... "I go to sleep and imagine that you're there with me". Finess.

Ett Eric Carmen-album

Det var ett märkligt år - 1975. Det året kom även detta album ut:

Det har sina starka nummer. Den mest kända låten från albumet torde vara den smäktande men aldrig löjliga "All by myself".

Andra starka saker på albumet som jag gillar är "Never gonna fall in love again" och "Great expectations". Synd att han aldrig senare - såvitt jag vet - nådde upp till samma goda nivå.

Dersu Uzala - vägvisaren

Det figurerar olika uppgifter om vilket år denna film gjordes (1974 eller 1975), men en sak är säker. Den är en av alla dessa filmer man måste se innan man dör.

Det är en rörande historia mästaren Kurosawa här berättar. Intrigen beskrivs helt adekvat här, men jag är inte fullt lika lyrisk som den recensenten. Att filmen skulle vara överlägsen Kurosawas alla andra verk har jag svårt att tro. Själv skulle jag ranka både "Ran" och "Blodets tron" högre. Men - a vadå - det här är en film som slår det mesta. Jag minns ännu min första reaktion när jag första gången såg filmen på bio och det gick upp för mig att filmen var slut. Jag tänkte "Va?! Redan?!" och då hade jag suttit helt fokuserad på denna film i mer än två timmar. Jag hade kommit in i en stämning jag inte ville lämna.

Antenner ute?

I morse var Peter LeMarc gäst i TV4-studion. Samtalet gled in på detta med inspiration och skrivkramp m.m. Han hävdade, att skrivkramp var för amatörer och han menade, att det blir inget skrivet utan god disciplin. Ni känner igen det: 90 % transpiration och 10 % inspiration. Det är inte så, sade han, att idéerna svävar omkring och att det bara gäller att ha antennerna ute för att fånga dem.

Tja, jag antar att det finns olika synsätt på det där. Keith Richards påstod i en intervju något med innebörden att alla idéer redan finns och att det bara gäller att ta in dem.

Själv vill jag här nu göra mig märkvärdig och påstå att det är både och. Ofta måste jag krysta fram varje ordföljd. Men ibland är det som om jag bara är ett medium. Någon annan dikterar vad jag skall skriva och jag bara verkställer det hela genom att hålla i pennan eller trycka på tangenterna. När jag ser det färdiga resultatet begriper jag inte hur det blev till. Plötsligt bara finns det där att läsa. Och - får jag erkänna - det är alltid de nästan självskrivna texterna som jag blir mest nöjd med. Det handlar väl om att ha "flow" och vara med om en "peak experience".

Lite om Robert Palmer

Jag vet inte varför jag kom att tänka på Robert Palmer. Hans musik var aldrig min musik, so to speak. Men det fanns ett par bitar som jag gillade. "Addicted to love" är en och "Simply irresistable" är en annan. Visst påminner videofilmerna om varandra? Och inte är det konstigt att han blev parodierad, t.ex. i den mysiga filmen "Love actually"?

En annan sak: mr Palmer lär ha haft s.k. kvinnotycke. Jag fattar nog aldrig det där. Vad gör en man till en stor förförare och en annan man till en för kvinnor komplett likgiltig figur? Kolla in hans byxor på "Addicted to love". Hur kan någon kvinna tända på så'nt? De nådde ju nästan upp till armhålorna. Och så verkade han ha haft en stor bred bak. Inte är väl det attraktivt? Jag fattar ingenting.

Kräsen

Det börjar bli problematiskt det här. I går började jag läsa "Svinalängorna". I dag gav jag upp. Jag är så kräsen numera. Det är ett av mina problem. Jag hittar alltmera sällan en skönlitterär bok som jag verkligen vill sluka.

Det är för mig en gåta hur en så pass taffligt skriven bok som "Svinalängorna" kunde få Augustpriset. Boken är skriven på ett sätt som är ljusår från den s.k. ranelidskan. I "Svinalängorna" är meningarna sällan på tolv ord eller mera. Så här kan det se ut: "Men där stod bara kartong på kartong med tomater. Kartong på kartong med fruset kött. Pulversås i skafferierna. Vetemjöl i stora säckar. Vi stängde skåpen igen. Gick ut i baren." (s.140f) Jag tycker det är slapp språkbehandling som absolut inte är värd något pris.

Jag har nu också gett upp läsningen av "Fågelbovägen 32". Jag gitter inte engagera mig i en sådan historia. Den enda skönlitterära bok jag just nu står ut med att läsa är Leonore Fleischers "Shadowlands" - ni vet den där som handlar om hur den världsberömde författaren C. S. Lewis på ålderns höst blir förälskad i en amerikansk kvinna. Ni har kanske sett filmen med Anthony Hopkins och Debra Winger i huvudrollerna.

Ibland tänker jag, att denna min kräsenhet är bloggosfärens fel. Kan det vara så, att jag har vant mig vid att se snabba resultat vid läsning? Har bloggar gjort mig mera otålig? Många bloggare är ju mästare på att direkt komma till pudelns kärna och inte hålla på med en massa dösnack. Det är det jag saknar i mycket skönlitteratur. Man går en massa omvägar via sidospår och utvikningar och tillbakablickar och så himla mycket poänglöst tjafs; och så tar man 50 sidor på sig för att komma till saken - något som man borde ha gjort på max fem sidor.

Skönlitterära författare får passa sig. Folk blir mer och mer intresserade av bloggar och - tror jag - alltmera likgiltiga inför etablerade författares senaste påhitt. Varför lägga ned flera timmars läsning på en tämligen simpel och andefattig roman på säg 300 sidor när man kan bli lika "bildad" eller "upplyst" eller "berikad" av att läsa kanske 30 bloggposter på någon timme?

Bortslösad tid?

Man tror, att man skall ha tid till allt möjligt när man är ledig. Varenda gång går jag på samma nit. Tiden bara forsar i väg. Det enda jag använder den där lediga tiden till är en massa strunt. Eller? Är det den riktiga niten? Att det egentligen inte är strunt?

Vad har jag hunnit i dag? Detta: läst tidningen, gjort yoga, lagat frukost, hunnit börja läsa "Svinalängorna", lyssnat på Dylans "Modern times", gått en runda på mer än en timme, gjort en virusinventering, lagat middag, sett "Pulp fiction" (för kanske sjätte gången i mitt liv) och gjort några andra småsaker. Nu sitter jag här och tycker att jag borde använt dagen bättre. Jag borde ha läst mera, kan jag tycka.

Men så kom jag att tänka på något gammalt talesätt. Jag har glömt den exakta formuleringen, men det går ut på detta: Desto mera man har att göra, desto mera hinner man. Så är det nog. Just därför att man inbillar sig ha hur mycket tid som helst, så rinner tiden bort och inget vettigt blir gjort. Eller? Det är nog trots allt vettigt att ibland inte vara så himla vettig.

Lika som bär

Björklund?

Littorin?

Trädet i december

Här börjar nu en ny följetong. Jag tänker dokumentera ett och samma träd en gång i månaden under ett år. Så här ser trädet ut i dag - kalt, naket, utan ett enda löv:

Till varje bild kommer jag att välja en dikt. I dag väljer jag U2:s "One tree hill". Dagens fråga: Kommer det att vara snö på trädet om en månad?

Dylans "Modern times". Del 2

Det ÄR ett makalöst album. Det påminner om en blandning av "Oh mercy" (från 1989) och "Under the red sky" (från 1990), med tio låtar som är växelvis allvarliga och nästan käcka - och ändå påminner det inte om dem. Inte sällan påminner plattan om någonting av och med J. J. Cale. "Laid back"-faktorn är jättehög. Texterna är fantastiskt bra och ibland oerhört långa - utan att bli långrandiga. Här förekommer knappt ett överflödigt ord. Musikerna är så samspelta att de verkar vara klonade. Dylan sjunger grymt bra och med en oefterhärmlig frasering och en artikulation som är svårslagen. Jag var inne på hans hemsida och kollade alla texterna samtidigt som jag lyssnade igenom hela albumet. Tro mig. Det här albumet kommer att räknas som ett av hans "peak"-album.

En Küchen-bok

Jag gillar henne. Jag har aldrig träffat henne, men jag har sett och hört henne på TV. Hennes essäer i Trots allt brukar alltid vara mycket läsvärda - bland det bästa i hela tidskriften. Den här boken gjorde mig inte beviken:

Hon lyckas få till sådana där formuleringar som jag önskar att jag själv hade kommit på. "Sex är livets motor. Sex håller skapelsen rullande. Och bra sex handlar i högsta grad om att vara rädd om sin nästa. Det borde därmed vara självklart för kristna att bra sex uttrycker respekt för livet och därmed är helt OK för Gud (...)" (s. 76) Det enda jag inte gillar med det citatet är ordet "bra". Det implicerar en betygsskala. Aja baja. Vi skall inte sätta betyg när vi rullar runt i sänghalmen. Det är förödande prestationsångestskapande. Men i det övriga måste jag hålla med. Jag tror att Gud gillar när vi har sex och har det så där gudomligt skönt med varandra.

Nå, Maria Küchens skrivstil påminner inte så lite om bloggande. Varje kapitel är kort, ibland bara ett stycke. Om hon hade haft en egen blogg, så hade jag varit där och snokat varenda dag. Mera:

"Kärlek är att göra. (...) Kärlek som inte låter sig göras, som inte kan ta sig något praktiskt uttryck, som ingen frågar efter eller behöver - den gör lika ont som cancer. (...) att säga 'kärlek' utan att göra det - är i bästa fall en vision eller en fantasi, i värsta fall lögn." (s. 118f)

"Ondskan finns inte i människans botten. Den är en försummelse, en störning, en brist, ett systemfel." (s. 153)

Gröna lökar

Så här coola låtar görs inte längre. Kom då även ihåg, att gitarrspelet på denna live-version är betydligt längre än i originalet.

Inte koll

Jag trodde nästan att jag hade koll på alla bra sångerskor. Äsch. Inte hade jag det. Sonen tipsade mig om Randy. Hon knockade mig direkt. Jag blir lite skakis. Vad har jag mer missat? Kom att tänka på uttrycket "Child is father to the man". Jag kanske inte kan lära sonen mera. Det kanske är så, att det är han som får lära mig ett och annat.

Dylans "Modern times". Del 1

Det här är inte klokt. Vad har han kvar att bevisa? Ingenting. Och så kommer han ut med detta album!Han överträffar ju sig själv. Det här måste vara det bästa han har gjort sedan "Oh mercy". Jag är nästan i chocktillstånd. Hur bär han sig åt? Han lämnar alla andra singers/songwriters långt bakom sig. Och så har han dessutom mage att sjunga bättre än någonsin.

Det här tar tid att smälta. Jag måste återkomma med ytterligare en post om detta mästerverk.

Curiosity killed the cat

Man skall vara lagom nyfiken. Det fick vår hankatt lära sig "the hard way".

Vi hade ett stearinljus brinnande på ett bord. Den här katten kom lite för nära lågan och svedde morrhåren. I övrigt verkar han inte ha tagit någon skada.

Got the turkey on?

I kväll skall vi ha fest. Vi bjuder på kalkon.

Mera jul? Nej tack.

Har inte hunnit blogga i dag. För mycket IRL för min smak. Jag vill gå i karantän eller nå't.

Livet är underbart

Jag höll mig vaken i natt för att se den här filmen. Det ångrar jag inte. Jag blev nyfiken på filmen eftersom ett par bloggare som ofta besöker denna blogg hade skrivit lovord om den. Åter igen får jag konstatera: mina trogna läsare har gott omdöme. Denna film måste nu in på min lista över tidernas mest sevärda filmer. Tack för tipset - ni som känner er träffade!

Så ung och så bra...

God Jul!
önskar jag med den här.

Stor och vis poesi

Det är något mystiskt med viss - vis - poesi. Den sätter sig fast i min hjärna likt en drillborr i en furubräda. Vissa av Bob Dylans texter skall vi inte tala om, ty då kan jag verkligen bli långrandig. En del av Leonard Cohens lyrik - samma sak. Det samma gäller i fallet Dylan Thomas.

Stor poesi måste fungera ungefär på samma sätt som rakbladet i Buñuels kortfilm "Den andalusiska hunden" - den måste öppna våra ögon. Något av det vackraste som finns i svensk poesi är slutorden i Stagnelius' dikt "Vän, i förödelsens stund". Det här är så poetiskt att jag blir tårögd: "Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud".

Utmärkande för stor poesi måste också vara att den visar fram ett gammalt känt fenomen på ett helt nytt sätt. Vad menar jag? Jag kan inte förklara det bättre just nu än med ytterligare två exempel.

1. Tom Waits' "In the neighborhood" inleds med en formulering som är så udda och konstig att den snuddar till nonsens, men i sammanhanget blir den ljuv poesi: "Well the eggs chase the bacon round the fryin' pan".
2. Neil Youngs "Only love can break your heart" innehåller den här formuleringen: "I have a friend I've never seen He hides his head inside a dream".

Så snyggt, så djupt, så vist! Det finns en särskild poesivisdom. Men - tyvärr - är det ont om sådana här fullträffar. Det allra mesta inom poesin är enligt min mening bara kvasi-nå'nting. Kvasifilosofiskt, kvasikonstnärligt, kvasidjupt.

Don't fly me to the moon

Det här med rymden... Jag är skeptisk. Jag tror inte att vi kan fly våra jordiska problem genom att kolonisera någon annan planet. För att nu bara nämna ett enda problem: Hur löser vi frågan med syret? Skall vi framställa syre på konstgjord väg? Hur?

Nej, jag kan inte riktigt fatta fascinationen inför rymdpromenader och liknande. Den enda vitsen jag kan se med satsningar på olika rymdprojekt är att leta efter möjligheter att skicka iväg våra problem ut i rymden. Tänk om vi kunde skicka ut alla våra sopberg ut i en omloppsbana runt Mars. Tänk om vi kunde frakta allt kärnbränsleavfall ut i en omloppsbana runt Venus. Etc.

Då skulle jag finna det välmotiverat att storsatsa på rymdforskning. Men att inbilla sig att vi människor skulle kunna leva på en annan planet i framtiden? No way.

Frukost på Tiffanys? Nej, tack.

Gäsp. En så'n meningslös film. Efter tre kvart gav jag upp och snabbspolade skiten. Det är för mig obegripligt hur denna film har blivit en liten klassiker.

Det är inte ens en begåvad bagatell - som t.ex. "Fantastiska Baker Boys" eller "Frankie and Johnny". Folk bara pratar och pratar och säger aldrig något intressant. Det är bara en likgiltig bagatell, en nullitet bättre glömd.

Jag borde ha anat ugglor i mossen. En film regisserad av Blake Edwards - say no more. Han har ju bara gjort strunt. En film med manus baserat på en roman av Truman Capote - say no more. Det enda bra han skrev var ju "Med kallt blod". Enda anledningen att se den här filmen är att Audrey Hepburn var söt. Men det finns stillbilder på henne.

Ömma tår... Aj, aj, aj

MBT (Man Blir Trött). Nyligen fick jag höra, att det inte var nog med att skolans terminsavslutning icke längre skulle äga rum i kyrkan. Nej, nu skulle eleverna inte heller få äta traditionell julmat i skolan på terminens sista dag. Motiveringen till det var - har jag hört - att muslimer skulle kunna känna sig kränkta.

Förstå detta rätt nu. Jag är inte islamofob. Men jag kan ibland tycka, att vi går för långt i våra hänsynstaganden till muslimer. Varför skall det visas sådan extrem hänsyn just till dem? Har någon hört talas om att vi i en massa olika sammanhang måste visa särskild hänsyn till buddhister, hinduer, konfucianer, taoister m.fl.? Varför känner sig just muslimer kränkta så lätt? Nyligen läste jag om en muslim som hade blivit serverad en skinkmacka ombord på ett flygplan. Du milde, vad det tog skruv! Den stackars muslimen kände sig så kränkt och diskriminerad så det finns ingen ände på det. Han hade väntat sig mera Respekt. Åck, åck, åck, som min kära mormor brukade säga på ålderns höst. En vuxen man som ojar sig över en skinkmacka. Kunde han inte helt enkelt ha sagt: "Ursäkta mig, men jag är muslim. Skulle jag kunna få beställa en annan sorts smörgås?" Hade det varit väldigt jobbigt eller oöverstigligt besvärligt att göra en sådan förfrågan?

Nej, ni får ursäkta, men jag tycker det går för långt ibland. Inte nog med att kyrkan skall ha allt mindre spelrum. Nu skall vi tydligen dessutom skippa våra urgamla svenska traditioner - hedniska eller kristna spelar nog mindre roll i sammanhanget - ty annars kan muslimer känna sig kränkta. Plocka bort adventsljusstakarna, ta ned julstjärnorna, sluta ge julklappar till varandra, sluta fira Lucia, sluta fira Påsk etc.! Vi får inte kränka de stackars ömtåliga och så känsliga muslimerna, ty de kräva ständig respekt.

Saknad Scola-film

Det verkar vara hopplöst att få tag i den här. På "bibblan" är den försvunnen och det förefaller vara omöjligt att köpa den. Va f-n... En av filmhistoriens mest nyskapande filmer! Jag vill se den igen. Det var flera år sedan sist. Ja, jag vill äga denna film, för att likt en nörd kunna se vissa scener om och om igen när jag vill.

Här är en bra iakttagelse kring en speciell scen i filmen. Annars är filmen kanske mest känd för sina "frysta" scener där plötsligt hela omgivningen blir stillbild och endast - om jag nu minns rätt - en person rör sig och pratar in i kameran. Det var efter att jag hade sett den här filmen, som jag blev ordentligt intresserad av den imponerande produktive Ettore Scola.

Den fångar den där känslan så fantastiskt bra: känslan av förlorad vänskap. Vart försvann den där vänskapen? Går den att återuppliva? Skulle det bli samma sak? Skulle det kännas falskt och tillgjort? Varför blev vi som främlingar för varandra? Om jag nu skall vara torr och saklig: Jag antar, att det är som med krukväxten. Den kräver underhåll.

Up, up and away!

Nu har jag åter gjort det möjligt att i Bloggportalen sätta betyg på denna blogg. Nu vill jag se förbättring. Det duger inte, att den här bloggen bara skall ha 4,9 - när man gör vissa jämförelser med andra bloggar. Om inte betyget raskt skjuter i höjden, så tar jag åter bort möjligheten att sätta betyg.

Att vissa bloggar får så fantastiska betyg som 6,8 och andra osannolika sifferkombinationer gör ju att man måste misstänka organiserat röstfiske.

Onödigt rik och slarvig med språket

Det här är så tröttsamt att läsa. Det finns nämligen icke någon enda individ ur den mänskliga stammen som kan vara värd någon av dessa skyhöga löner. Det är moralisk förslappning utan like att hålla girighetskrukan kokande på detta sätt.

Dessutom kan ju karln inte tala riktig svenska. Det heter inte "Den värld han beskriver är korrekt". Det han med största sannolikhet egentligen ville ha sagt var: "Den beskrivning av den finansiella världen han ger är en korrekt beskrivning". Det han i själva verket sade betyder något i stil med: "Världen han beskriver är rätt och riktig". Han syftade alltså på själva världen och inte på beskrivningen.

Lite bra filmmusik

En gång för ett par år sedan brände jag en skiva med blandad filmmusik. Till denna personligt sammansatta kollektion gjorde jag detta omslag. Bilden föreställer Nastassia Kinski som Tess i Polanskis film, baserad på Thomas Hardys roman.

Respekt. Respekt skall man även visa för en hel del av bitarna jag valde:
Dick Dale and his Del-Tones: "Misirlou" (ur "Pulp fiction"), Enya: "Exile" (ur "L A story"), Jennifer Holiday: "And I am telling you I'm not going" (ur "Dreamgirls"), Francis Lai: "Un homme et une femme" (ur filmen med samma namn), Mozart: "Idomeneo" (marschen) (ur "Barry Lyndon"), Michael Nyman: "Pianot" (ur filmen med samma namn), Tuva Novotnys "Newfound lover" (ur "Smala Sussie") - och så den äckligt omruskande Rammsteins "Mein Herz brennt" (ur "Lilja 4-ever") - Ingen risk att man somnar där! För övrigt lyckades Lukas Moodyson väldigt bra i "Lilja 4-ever" att korsbefrukta filmen med musiken. Vivaldis symfoni i h-moll ("Al Santo Sepolcro") sitter som en smäck i den scen där Liljas mor lämnar henne och Lilja springer efter bilen...

Ah, det går att göra en sådan här lista så mycket, mycket längre. Men nu får det räcka för den här gången. Det finns säkert anledning att ta upp den här tråden igen någon gång i framtiden.

Fem orsaker till extas - lista 94

Världens bästa trummisar inom pop/rock:
1. Cozy Powell
2. Ian Paice
3. Phil Collins
4. Mike Shrieve
5. Nick Mason

Fem orsaker till extas - lista 93

Världens bästa jazztrummisar:
1. Jack De Johnette
2. Ed Thigpen
3. Buddy Rich
4. Gene Krupa
5. Jimmy Cobb

Jung Changs "Vilda svanar"

Om man vill försöka framstå som någorlunda insatt i Kinas 1900-talshistoria, så måste man ha läst den här boken (från 1997). Den handlar om tre generationer kvinnor och det är den tredje generationens kvinna som här har ordet: Det är en fantastiskt gripande historia och en av de starkaste levnadsskildringar man kan få tag i mellan två pärmar. Allra mest omskakande blir denna bok när den skildrar kulturrevolutionen. Efterklokt kan man tänka: "Om vi bara hade vetat...".

"En dag 1965 fick vi plötsligt order att gå ut och gräva upp allt gräset från gräsmattorna. Mao hade dekreterat att gräs, blommor och husdjur var borgerliga företeelser och skulle utrotas." (s. 281)

"Inom kort förstördes nästan alla klenoder i privata samlingar. Många författare och konstnärer begick självmord sedan de misshandlats och förödmjukats brutalt och tvingats se sina verk bli till aska. (...) Mao berömde rödgardisterna med orden 'Alldeles utmärkt!' och befallde nationen att stödja dem." (s. 296)

"Det fanns praktiskt taget inga böcker, ingen musik, inga filmer, ingen teater, inga museer, inga tehus, nästan inga möjligheter att sysselsätta sig, utom att spela kort." (s. 382)

"Mao erbjöd bönderna en trollformel: 'läkare' som kunde utbildas i massor - barfotaläkare. 'Så mycket formell utbildning behövs inte alls', sade han. 'I stort sett bör de lära och förkovra sig ute på fältet.' Den 26 juni 1965 fällde han det yttrande som blev riktlinjen för hälsovård och utbildning: 'Ju fler böcker man läser, desto dummare blir man.' Jag började som läkare utan minsta utbildning." (s. 450f)

Om vi bara hade vetat... Jan Myrdal m.fl. intellektuella som var där "när det begav sig" - och skulle informera oss andra som inte kunde ta oss dit - verkar ha haft skygglappar för ögonen.

Några rader från sjuklingen

Jaha. Så var det med det. Ingen bryr sig. Det kvittar om jag bloggar eller inte.

Ja, så känns det just nu. Jag är knappast uppåt i det här läget. Den här vinterkräksjukan gjorde mig verkligen låg. För att något försöka förbättra min situation bytte jag lakan och örngott, duschade och tvättade håret, klädde på mig och gick ut en liten runda. Jag kände att jag bara måste komma ut, om så bara för en liten stund. Jag har fått ont i ryggen av att ligga i sängen så länge. Jag gick som en dåligt smord robot i slow motion.

Det enda positiva med detta som jag kan komma på nu är
1. att jag har gått ned tre kilo
2. att jag har tömt magen på en massa onödigt.

Nu gäller det att arbeta upp aptiten igen. Än så länge är det bara rostat bröd och te som förefaller någorlunda attraktivt.

Sergio Leone-rulle från 1968

Njae, jag är skeptisk. Jag har sett bättre filmer. Men det var intressant att ha sett den.

Så här: Det blev för mycket av allting. Scenerna blev alltför utdragna. Musiken blev alltför smäktande. Närbilderna blev alltför extrema. De macho männen blev alltför macho. Men - Claudia Cardinale var så fantastiskt vacker!

Den här filmen skulle vara hemskt lätt att göra parodi på. Inte vet jag om det är gjort, men det borde kunna ha blivit ett riktigt roligt lustmord.

Nere för räkning

I går eftermiddag, efter att jag hade varit händige herrn, efter att jag hade stått och strukit massor av kläder, efter att jag hade sett en film och när jag tänkte börja blogga - hände det. Jag blev knockad av vinterkräksjukan. Detaljer skall jag bespara er. Ett viktras utan motstycke... Jag vill bara få framföra detta: Det blir nog inte mycket bloggande här i dag.

Trots oss själva

Ah... Jag hittade den! Jag hade nästan gett upp hoppet om att hitta den där ute på nätet någonstans. Var så goda! Det här är amerikansk duett när den är som bäst. Öppna två fönster, lägg dem bredvid varandra, kolla filmen och sjung med i texten här.

Paradoxal? Nej. Mångbottnad.

Det finns kanske de som tycker, att den här bloggen spretar åt för många olika håll. En del kanske retar sig på, att jag verkar gilla allt möjligt. En del kanske undrar hur det går ihop. Hur kan jag ena dagen tycka det kan vara OK med porrfilm, en annan dag gilla kristna lovsånger, en tredje dag gilla Peps, en fjärde dag hylla Ludwig Wittgenstein, en femte dag digga John Steinbeck etc. Följer jag ingen röd tråd? Vänder jag kappan efter vinden? En del tycker nog, att jag säger emot mig själv. Vissa vill nog hävda, att jag är full av motsägelser.

Må så vara. Jag gillar faktiskt många olika saker. Och jag ser inget konstigt i att ena stunden digga Frank Sinatra för att i nästa stund digga Talking Heads. Nu Bach, sedan Television. Nu Kalle Anka, sedan Karl Popper. Jag ser egentligen inga motsägelser. Jag vill använda hela paletten. Jag vill inte bara måla med en färg. Konstigt? Någon kanske säger: "Bestäm dig!" Då svarar jag: "Vadå? Jag har bestämt mig - nämligen för allt det jag tycker är bra."

Sådan är jag. En knepig jävel - kanske någon tycker. Ja, men passar inte galoscherna, så är det bara att gå någon annanstans. Jag kan inte påminna mig, att jag någonsin har slutit ett avtal med någon att mina preferenser skall vara för en enda musikstil eller en enda litteraturtyp eller en enda filmgenre eller en enda vad det nu vara månde. Jag sviker ingen. Jag är hela tiden sann i förhållande till min smak. Jag är inte "otrogen" Vivaldi för att jag uppskattar Deep Purple. Jag är inte "otrogen" Shakespeare för att jag gärna läser Ulf Lundkvists serier. Etc. När det gäller kultur i olika former, så vill jag smaka av hela bordets läckerheter - inte bara en köttbulle.

Håll koll på spåret

Man bör se "På spåret". Alltid lär man sig något. Och så är ju programledarna så himla bra! Kom ihåg, att Ingvar Oldsberg själv knåpar ihop alla ordlekarna. Dagens bästa var "Undrar vad John F. Kennedy skulle ha sagt om han hade besökt den här staden?". Rätt svar: "Ich bin ein Hamburger". Tio poäng till Ingvar för den.

Och så detta unikum Björn Hellberg... Vem annars kan komma på denna avslutande replik? "Jag har väl inte utvecklats som människa, men jag har blivit en timme äldre". Tio poäng dit också.

(Och så tycker min fru, att den ene sångaren - den gråhårige - är en tiopoängare. Manlig skönhet kan jag icke bedöma, men det finns alltså hopp för oss gråhåriga.)

Highway Iris revisited

I dag har jag tillbringat mycket tid i bilen - ensam. Jag garderade mig med flera CD-album. Det första jag lyssnade på var Iris DeMents "Lifeline" - som jag bloggade om här. Jag hade nästan glömt att det var så otroligt bra. När jag hörde "Leaning on the everlasting arms" blev jag rörd till tårar. När jag hör henne sjunga existerar ingenting annat. Jag var tvungen att sjunga med - jag kan ju nästan alla texterna utantill. Och det, mina vänner, är ett gott betyg. När jag sjunger med i texten, då är det tio poäng av tio möjliga - ja, till låten alltså.

Önskar att du vore här

Det var verkligen ett bra år - 1975. Detta år kom även denna platta ut:

Enligt min ringa mening är det här albumet bättre än det kopiöst storsäljande "Dark side of the moon". Det enda som överträffar detta i Pink Floyds karriär är dubbelalbumet "The wall".

Detta album kommer kanske att gå till historien bara p.g.a. en enda låt - men det må vara hänt. Den låten slår så klart det mesta: "Shine on you crazy diamond". Sådana bitar görs aldrig mera?

Dr Phil vill inte snacka

Jag håller med Dr Phil i det här klippet. Med sådana typer skall man inte ens inleda en dialog. Det är bara att kasta pärlor för svinen. Ett sådant äckel är inte mottagligt för något argument över huvud taget. Att försöka uppfostra honom är ungefär som att försöka uppfostra en spyfluga - dömt att misslyckas.

Blinda Olinda

Det här var ju också en nyhet... Tack för att du öppnade mina ögon (Ironi). Det är ju DET som Sverige är (Ironi). Elände - o lida ska vi, Olinda (Ironi). Vi kommer att sakna dig såååå (Ironi). Men du är ju verkligen värd ett bättre land (Ironi). Nu kan du sannerligen visa hela världen vad du går för. Go for it, Olinda! Show them what you've got! Du kommer att lägga världen för dina fötter. Hela Hollywood kommer att stå där som en man och gapa: "Åh, var det så man skulle göra? Hur gör hon? Hon är ju helt fantastisk! Hon måste vara en övermänniska!" (Ironi) Julia Roberts, Scarlett Johansson, Michelle Pfeiffer, Jodie Foster - ja, alla - kommer att stå där med sina autografblock och skrika "Olinda! Please! Give me your autograph!" (Ironi)

Hur kan man bli stämd för ärekränkning när det gäller henne? Hon sköter det ju så bra själv.

Rabelais - en fräck f.d. munk

Det torde ha framgått vid det här laget, att jag inte är särskilt pryd. Jag gillar Henry Millers fräcka böcker, jag gillar ett par, tre stycken av Charles Bukowskis dito. Jag har inget emot att se på Pasolinis respektlösa och erotiska tolkningar av klassiker som "Tusen och en natt", "Decamerone" och "Canterbury Tales". Jag kan uppskatta danska gladporrfilmer. Ja, jag kan t.o.m. tycka om att se en och annan "redig" porrfilm - så länge den förefaller vara inspelad på lika villkor så att även kvinnans njutning är viktig. Ibland förstår jag mig inte på upprördheten omkring porr. Jo, om det vore så att all porr otvivelaktigt är fördärvlig. Men det tror inte jag. Om en porrfilm inte på något sätt skadar någon, (vare sig skådespelare eller åskådare) utan snarare fungerar som en inspirationskälla - som en sorts Viagra - mellan två vuxna människor som älskar varandra - vad är då problemet? Så kan jag tycka. Det borde därför inte vara ägnat att förvåna att jag gillar den här boken:

Jag läste den första gången medan jag fortfarande var tonåring. Min erfarenhet av umgänge med motsatta könet var något begränsad. Kanske man kunde hämta lite tips härifrån? Kanske jag skulle tilltala den flicka som väckte mitt intresse på följande vis?

"O, ni himmelska gudar och gudinnor, vad den man skall bliva lycklig, vilken ni beviljar nåden att få omfamna och kyssa denna kvinna och gnida sitt fläsk mot hennes! Vid Gud, det blir jag, det ser jag tydligt, ty redan tycker hon mycket om mig, det känner jag på mig, och jag är säkert förutbestämd därtill av feerna. Må vi således, för att vinna tid, genast skrida till verket." (s. 44)

Det var nog tur, att jag aldrig provade den där repliken på någon av dessa skönheter som väckte mitt begär.

När folk ibland säger, att någon är stor som - och äter lika mycket som - Gargantua, så vet de kanske inte alltid att de talar om en av Rabelais' figurer. Han har blivit mest känd för historierna om de båda jättarna Gargantua och Pantagruel. Rabelais kan sägas ha varit "en absurdist fyrahundra år före sin tid - en glad absurdist" (ur Victor Svanbergs förord).

Rabelais var dessutom en mycket framstående läkare och gjorde 1537 en av de första obduktioner av människokroppen som man känner till. (Källa: "Epoker och diktare", del 1, s. 374.) Hans skämt och respektlöshet gick dock så pass långt att han gjorde sig omöjlig både bland katoliker och reformerta. Då kan jag tänka: "Det är ju skrutt till lära som inte tål att man driver med den".

Nå, jag hittade en länk om Rabelais som jag inte kom åt. Jag länkar därför nu i stället till den "cachade" versionen hos Google.

It was a very good year

Tillbaka till 1975 igen! Visst var det ett makalöst år - och aldrig skall jag sluta älska den här serien. Låt mig fräscha upp ditt minne med dessa fem minuter.

Glatt och surt

Ett glädjande besked!
En irriterande nyhet!

Spielbergs "Hajen"

Eftersom jag redan har snöat in lite på årtalet 1975, så kan jag lika väl fortsätta. "Barry Lyndon" och "Monty Pythons galna värld" var två fantastiska filmer som hade premiär det året. Det här var ytterligare en film som har satt sina spår...:

Åter igen en hyfsad filmatisering av en hyfsat bra bok, kan man säga. Ja, d.v.s. "Barry Lyndon" var ju faktiskt en bok från början. Men Monty Pythons film är snarare en drift med en legend, nämligen legenden om Kung Arthur och hans tappra riddare kring det runda bordet.

Steven Spielberg hade väl ännu inte uppnått megastjärna-status, men det skulle inte dröja så länge. "Hajen" bet s.a.s. inte i tag i mig med en gång. Till en början tyckte jag, att den var ganska taffligt gjord - ja, att den saknade de där riktigt sylvassa tänderna. Med tiden har jag fått ändra mig. Det är faktiskt skickligt hantverk vi pratar om här. Jag kan mycket väl tänka mig, att "Hajen" har bildat skola i hur man bygger upp spänningen succesivt - med bett. Dock är jag inte lika entusiastisk som man är här. Av tärningens alla sex ögon tycker jag den här rullen på sin höjd kan vara värd fem.

Mario Lanza & "Torna a Surriento"

Att Elvis Presley var skådespelande sångare visste vi. Att Michelle Pfeiffer var en sjungande skådespelerska visste vi också. Men visste du att skådespelande Mario Lanza sjöng den här klassikern så bra?

Vad är det för övrigt hos italienska sånger som går direkt in i mitt hjärta? Det är nog de starka känslor de ger uttryck för. När jag tänker på italienska "örhängen", så tänker jag på smäktande saker som balanserar på rätt sida av gränsen till pekoral. Nämn en enda italiensk schlager som är totalt likgiltig och inte berör dig ett skvatt! Nä. Just det. Den finns inte.

Lundells debutalbum

Den här plattan köpte jag direkt när den kom ut 1975:

Den håller än - till stora delar. Två spår blev genast mina favoriter och de är fortfarande de två låtar på detta album som jag gillar bäst: "Stockholms City" och "Jag går på promenaden". De är svängiga och medryckande, lite av "floor fillers". Töntar som påstår, att Ulf Lundells musik är depparmusik vet inte vad de pratar om.

Redan på detta första album kan man ana vad som komma skulle. Han hade genast ett personligt uttryck och fotot på omslaget avslöjar en viss attityd. Vi ser en ung man som inte tänker låta sig förtryckas, han verkar lite nonchalant och samtidigt lite spjuveraktig - med lite bus i blicken. - Eller är detta efterhandskonstruktioner av mig? Skulle jag ha skrivit så 1975? Hypotetisk fråga.

Hur som helst: han slog igenom med dunder och brak. Året efter skulle romanen "Jack" komma ut. Resten är kulturhistoria - fortfarande levande. Hans produktivitet är ju enorm och mycket imponerande. Vilken karriär han har gjort! Men jag har skrivit det förut och jag skriver det igen: Han borde ha en förlagslektör som vågar skälla ut honom för hans mångordighet. Lektören borde ta Ulf i örat och säga till på skarpen: "Stryk där, stryk där. Det där är onödigt omtugg. Det där tillför ingenting nytt. Det där är totalt likgiltigt. Kapa! Såga! Återkom med hälften." Men det kvittar vad han hittar på. Jag tänker vara där och snoka för att se vad som händer.

(Jag märker nu, att jag på senaste tiden här på bloggen har ägnat mig mycket åt mitten av 1970-talet. Jag begriper inte varför. Det är inte planerat - det bara blev så.)

Inget nytt att vänta

Kofi Annan lär i ett tal ha anklagat USA för ett och annat. Det var så dags. Nu skall han ju lämna över till näste man - en sydkorean. Han lär väl inte bli särskilt USA-kritisk. Det blir m.a.o. som vi har vant oss vid. USA kör sitt eget race, sedan får FN tycka vad man vill.

En formsak

Heja Kate! Hon har givetvis alldeles rätt. En kvinna med kurvor och hull att ta i är i alla fall för mig klart mera attraktiv än en spinkig sak utan former. Och för övrigt är det ju det där skrynkliga som finns bakom pannbenet och den där röda muskeln som dunkar innanför bröstkorgen som verkligen betyder något. Jag menar: utan hjärna och hjärta - eller utan tankar och känslor - blir det ändå ointressant.

Lugn och fin...

Ibland är ord helt överflödiga. Det framgår av den här briljanta scenen - hämtad ur detta mästerverk (som jag f.ö. tidigare har bloggat om här).

Jag hjälpte väl till på något sätt

I dag har jag talat med en person som jag inte har träffat på länge. Han ville få några kloka råd av mig. Det kändes lite underligt. Saken är nämligen den, att han är fruktansvärt intelligent och begåvad med ett otroligt verbalt flöde - med påföljd att jag känner mig som en mentalt retarderad sengångare i hans sällskap. Det är på sätt och vis kul att han bad mig om hjälp, men på ett annat sätt är det lite tragiskt. Kul därför att han tydligen anser mig ha något klokt att komma med. Tragiskt därför att han egentligen hade alla svar inom sig. Jag kanske fungerade som ett slags förlösare, en sorts barnmorska. Det skall jag nog vara nöjd med.

Kobra - inte så bra

Såg på Kobra i kväll. Varje gång undrar jag: Varför såg jag på detta? Det känns som slöseri med tid. I kväll handlade Kobra om dagboksskrivande. Givetvis kom man då in på fenomenet blogg. Jag lärde mig absolut ingenting nytt om bloggande. Hur kunde jag ha väntat mig det? Det är ju egentligen samma visa varje gång: Kobra är ytligt och slarvigt. Det är ett låtsasdjupt program. Kobra är för den nyfikne vad McDonald's är för den hungrige.

Bernes "Så bär vi oss åt"

Transaktionsanalys är väl numera ett mindre känt begrepp. Allting kan det ju bli trender kring. Varför skulle det inte även gälla socialpsykologi? TA var, som jag minns det, mest i ropet i Sverige under andra hälften av 1970-talet. Nu är det snart bara proffs inom vården som vet vad TA egentligen handlar om. Och man kan säga, att allting med TA började när den här boken kom ut:

Jag läste den då, strax efter denna andra pocketutgivning 1975. På titelbladet har jag gjort ett tillägg, så att det nu står "Så bär vi oss inte alltid åt". Jag ville på det sättet markera min skepsis. Jag tyckte, att Berne gjorde det alltför enkelt för sig, med alla standardtyper och typsituationer. Jag menade väl också, att jag minsann var mera komplicerad än så och inte passade in i någon som helst mall.

Nu ser jag delvis annorlunda på boken. Den har antagligen en stor användbarhet i många situationer där vi interagerar. Men den säger fortfarande - förstås - ingenting om ensamhetens psykologi. Jag kan dock finna det intressant att använda begreppen Förälder - Vuxen - Barn i vissa sammanhang. Varje dag råkar vi väl på personer som t.ex. låtsas vara Barn och vill att någon skall spela Förälder åt dem. "Folk väljer till vänner, kolleger och förtrogna andra människor som spelar samma spel", skrev Berne (s. 182). Det är lika sant nu som för mera än 30 år sedan.

TA blev så pass "inne" att Bernes bok "knoppade av sig" flera andra böcker i samma ämne. Två goda exempel: Thomas A. Harris' "Jag är Okay - du är Okay" (Aldus, 1974) och Muriel James & Dorothy Jongewards "TA - en metod att leva lättare" (A&K, 1977). Till dem skall jag försöka återkomma. Odiskutabelt är, att Bernes bok var först. Alla andra böcker om TA är egentligen bara fotnoter.

Tillfällig eller permanent?

Det här med tillfälligt och permanent - det är ju lite intressant. Jag känner till en skolbarack som skulle vara en tillfällig lösning. Den blev en permanent lösning - ty den har stått där i tjugo år nu. Jag känner till en man som skulle fixa en dörr. Det var meningen, att lösningen skulle bli permanent, men den blev tillfällig. Men nu har den lösningen varit tillfällig så länge, att den kan räknas som permanent. Jag känner till en konflikt som hade fått - vad man hoppades - en permanent lösning. Den lösningen blev ingen succé för någon, så alla bara hoppas att den permanenta lösningen skall bli tillfällig - och att man lyckas hitta en annan och bättre - permanent - lösning.

Så där håller vi på, vi människor, med våra krumsprång. Vi löser hela tiden problem i tron, att ha hittat den permanenta lösningen. Eller så hittar vi på tillfälliga lösningar, som får duga så länge - tills att vi finner eller råkar trilla över någon bättre lösning.

Och hur långt i tiden är tillfälligt? En tillfällig lösning på en hjärtoperation kanske bara får vara ett par sekunder. Sedan kan loppet vara kört. En tillfällig lösning på problemet med dörren (som jag nämnde innan) ser ut att bli flerårig. (Den bara hänger där och blir knappast bättre av sig själv.) Kan en flerårig lösning sägas vara tillfällig? Var går gränsen mellan tillfällig och permanent? Det kan "diffa" beroende på situationen, skrev amatörfilosofen.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 11

Jag var i kyrkan i förmiddags. Där lade jag särskilt märke till en man som satt nonchalant, med dålig hållning, tittande snett uppåt mot taket och tuggande tuggummi. Han var nästan i min ålder - och betedde sig ungefär som en trotsig pubertetskille. Hans kroppsspråk talade om, att han inte alls trivdes med situationen. Jag tänkte: "Varför är han här? Har någon tvingat hit honom? Knappast troligt. Så: varför bete sig som en krånglig tonåring när man är en vuxen man?". Ännu konstigare blev det när han faktiskt lade pengar till kollekten, tog emot nattvarden och sedan fortsatte med att sitta demonstrativt ogillande.

Tänk så konstiga människor det finns.

Taksak & smaksak

Det blev en udda lördag. Sittande i drygt fem timmar körde jag drygt 42 mil. Jag såg bl.a. detta:

Men det var inte därför vi körde så långt. Anledningen var en helt annan - en show där sonen var med. Innan föreställningen började lade jag märke till den här nästan UFO-liknande saken i taket. Mera får ni inte veta om showen och allting annat. Jo, för resten - tre saker om allting annat:
1. Det finns alltid dårar ute på vägarna
2. Det finns hålor där alla matställen stänger kl. 22.00 en lördag kväll
3. Det är verkligen kris om man måste köra till ett drive-in-ställe c:a kl. 23 och köpa slibbiga hamburgare för att stilla hungern.

Häftig lördag?

Det sägs ju att man skall koppla av och ta det lugnt på helgen. Hittills denna helg har jag inte upplevt mycket lugn. Frukost på sängen fick vi glömma, sedan var det dags att rusa in i stadens centrum, efter det skulle jag köra till återvinningsstationen. Det bar sig inte bättre än att jag blev tvungen att köra dit två gånger. Sedan var det dags att kolla bilen - lufttryck, olja och vatten måste vara i ordning. Efter det blev det dags att tvätta bilen i ett huj och så måste jag hem igen. Väl hemma var det bara att snabbt ge sig iväg på cykel för att dela ut en tidning i en himla massa brevlådor. Puh...

Nu sitter jag här och väntar på att spaghettivattnet skall koka. Snart skall jag laga köttfärsröra à la Thomaso. Efter det skall vi ut och köra bil. Vi får väl se om jag hinner blogga något mera i dag.

Från någon grotta?

Någonstans på nätet har jag tidigare i dag läst om Suzanne Sjögren. Nu kan jag inte längre finna den där notisen. Det stod att hon blev trakasserad med könsord av en hejarklack under (om jag minns rätt) en hockeymatch. Man klappade takten och så skrek man ett tvåstavigt ord som börjar på f och slutar på a. Bokstäverna däremellan betyder ett på skånska.

Sån't gör mig förbannad. Jag skäms för att vara man i sådana lägen. Vad är det som gör att unga män/killar/snorvalpar (ty det är de ju oftast) beter sig som förståndshandikappade neanderthalare när de är i grupp? Vad är det som gör att t.ex. fotboll och ishockey lockar fram det sämsta och lägsta och mest primitiva hos manliga (nå ja...) individer? Ibland misstänker jag, att de har massor med komplex. Och dessa komplex är nog ofta av sexuell natur. Det skulle inte förvåna mig ett skvatt om dessa skrikande svin är "snabbsprutare" hela högen.

Michelle, my belle

Hon kan sjunga också - i alla fall här. Om ni inte tror mig, så kan ni ju kolla här. För övrigt är den här filmen orättvist förbisedd. Den har bra manus, begåvad dialog, skön musik och goda skådespelarinsatser. Betyget 6,6 av 10 möjliga motsvarar ungefär en trea på en annan känd skala. Jag är beredd att ge en fyra. (Och "making whoopie" handlar precis om det som du antagligen tänker på...)

Var eller när - Amsterdam 1962

Han var självlärd. Det kan man inte tro när man ser och hör detta. Hur som helst: detta är jazzhistoria! Jag blir aldrig trött på hans udda inledningar och hans makalösa vänsterhandsspel.

Bye TV, buy TV

Vår TV pajade. Bara en felsökning skulle kanske kosta en tusenlapp. Pyrt läge. Vi skaffade en ny TV i stället. Nu är den på plats och kanalsökningarna är gjorda. TV3 och TV4 Plus har försvunnit någonstans. Det är så typiskt. Varför kan ingen teknik fungera bara så där? Varför skall det alltid vara något som inte fungerar? Säg inte, att det beror på att modern teknik är så komplicerad och att det därför finns så många flera sätt det kan bli fel på. Det argumentet köper inte jag. Däremot misstänker jag, att nya tekniska prylar görs på ett sådant sätt att de slutar fungera efter tre år. Då har man inget att sätta emot. Då är det bara att köpa nytt.

Anne!

Hon är ju bara så himla go', denna Anne Lundberg! Låt henne bli programledare för alla möjliga TV-program. Nej, för resten - inte alla. Då skulle jag bara glo på TV och inte hinna blogga. Hon är ju så charmig att en charmmätare skulle gå i spinn. Hennes sätt att ta på folk, hennes vackra leende, hennes varma blick, hennes kindpussar... Mera Anne på TV!

Monty Pythons tappra riddare

Vad vore livet utan Monty Python? Väsentligt mindre roligt. Jag kan inte riktigt begripa mig på människor som inte kiknar av skratt när de ser samma scener som jag får skrattanfall av. Tänk så många torrbollar det finns. Nå, det här är min personliga favorit bland alla Monty Python-filmerna:

Den måste gå till filmhistorien som en av de allra roligaste filmer som har gjorts. Denna scen som återges på omslaget här ovan är ju nästan värd entrébiljetten bara den. Dialogerna i filmen är makalösa, intrigen är en fullträff, skådespelarinsatserna är utan konkurrens. Många scener var helt unika för Monty Python-gänget - de hade varit helt otänkbara i någon annans karriär. Efteråt har de blivit mindre unika, ty Monty Python har haft många efterapare genom åren.

Jag älskar dösnacket om svalorna, jag diggar fråga-svar-scenen vid Dödens bro, jag hissar scenen med den fruktansvärda kaninen, jag hyllar när de låtsasrider och slår halva kokosnötter mot varandra... etc. Kort sagt: jag älskar hela denna film. Betyg? En femma på en femgradig skala.

Är din granne ett geni?

Det är ett förskräckligt tjafsande om personer som får skyhöga poäng på högskoleprovet. Man kan se vilka "snillen" som finns i ens egen kommun. Och? Om de inte är med på listan, så är de alltså inte smarta? MBT (Man Blir Trött).

Det är fullt möjligt att din kommuns största geni aldrig har sett ett högskoleprov. Det finns t.o.m. en möjlighet att självaste Albert Einstein inte skulle få full pott på högskoleprovet.

Det är lika irriterande varje gång när kvällstidningar och andra blir så där kvasivetenskapliga.

Rebus

T42

(Nej, Johan - du får inte svara!)

Det sanna jaget?

Ibland använder man uttrycket "Nu visar han sitt sanna jag". Det kommer till användning t.ex. om någon fullständigt har tappat fattningen och blivit topp tunnor rasande. Det är ungefär som att påstå, att vi alla hela tiden bara håller masken inför varandra. Jag gillar inte det. Jag är så naiv att jag tror, att de allra flesta av oss vanligtvis visar våra "sanna jag". Fördämningar kan s.a.s. brista någon gång för vem som helst, men då menar jag att det som då rinner ut ur den personens inre inte är det "sanna jaget".

Poem, ballader och lite blues

En skön återupptäckt. Det är alltför länge sedan jag lyssnade på det här albumet senast. Nu sitter jag här och lyssnar på det samtidigt som jag skriver. Oj, oj, det här lämnar så mycket annat långt, långt bakom sig. Om jag tvingas rekommendera ett enda album av Cornelis Vreeswijk, så väljer jag detta. Detta är så rikt! Här finns så många olika stämningar, så många skilda musikaliska grepp. Här möter vi poeten, sångaren, ordekvilibristen, gitarristen, kompositören, pedagogen, förbryllaren, den rolige, den tungsinte etc. Cornelis. Så mångfacetterade profiler - kan de finnas? Cornelis fanns. Cornelis var unik.

Här finner vi sådana klassiker som väl alla känner till: "Ågren", "Hopplös blues" och "En viss sorts samba". Här finner vi det orättvist nästan bortglömda mästerverket "Ett gammalt bergtroll", den alltför sällan spelade "Cool water - på Den gyldene freden", den underbart gungande "Huvudlösen för aftonen", en skön tolkning av "Märk hur vår skugga" (Fredmans epistel nr 81) o.s.v. Här finner vi nästan obegripliga saker som "Apollinaire" och "Anna själv tredje".

Lyssna, njut, fundera, digga och känn!

Anklagelser mot vetenskapen

Den här boken kom ut på svenska 1982. Den i intellektuellt hänseende gigantiske Arne Naess (Han måste räknas som en av vår tids största nordiska filosofer) kritiserar här vetenskapens moraliska impotens. Det lär inte råda något tvivel om hans auktoritet. När Naess talade, så lyssnade man. Annars var man dum.

Men vad hände med denna bok? Det står så här på omslagets baksida: "Boken vänder sig till studenter i sociologi, filosofi och andra samhällsorienterande ämnen". Jaha? Blev den läst av en massa studenter? Tenterade de på den? I så fall: till vilken nytta? Man kan lika gärna tro, att denna bok aldrig blev skriven. Så liten effekt verkar den nämligen ha haft.

Några citat som borde ha tagits mera på allvar och fått definitivt större genomslagskraft:

"Atomistiska och mekaniska förklaringar betraktas som särskilt vetenskapliga. Gestalttänkandet och holismen uppfattas som oklara" (s. 95)

"Utifrån den 'gröna' filosofi jag ansluter mig till (...) måste man kunna kräva en större social och politisk ansvarsmedvetenhet bland forskare än bland folk i allmänhet" (s. 110)
"En forskning som inte är extremt ytlig förutsätter filosofiska reflektioner, framför allt med avseende på värdeprioriteringar" (s. 110)

"Större vikt måste läggs vid tillägnelse och assimilering (absorbering och integrering) av kunskaper (...) Filosofiskt sett är kunskaper underordnade förståelse." (s. 174)

Dags att vakna nu - 24 år senare?

Francesca-kort

Lade märke till omslaget på en bok om feminism. Kollade inuti boken vem som hade tagit fotot. Francesca Woodman. Oj, sådana bilder tar inte vem som helst. Det här är mycket bra fotokonst.

Hillered

Varför har jag missat henne? Hon verkar ju vara hur bra som helst. Det är kluvet sådant: å ena sidan är det kul att hela tiden upptäcka nya intressanta artister, å andra sidan kan jag reta mig på mig själv för att jag har missat dem tidigare.

Uppgörelse

Kan inte låta bli att länka. Den här är så himla naiv och barnslig och meningslös och jönsig, så att den faktiskt blir rolig - tycker i alla fall jag.

Föraning?

Det har säkerligen gått minst ett år sedan jag tänkte på honom senast. I dag kom jag att tänka på honom igen. Och sedan läste jag detta. Det blev nästan lite ruggigt. Vad kallar man sådant? Synkronicitet? Ren slump? Någon sorts ESP?

En officer och gentleman

Den här filmen är helt OK om man bara är ute efter en stunds underhållning. Något djupare budskap har den väl knappast, men den är hyfsat skickligt gjord.
Som så många andra gånger är jag ganska överens med Moviemixs recensenter - denna gång här. På en femgradig skala ger jag denna film en stark trea. Det som motiverar den snälla betygsättningen är förutom det fina skådespeleriet av både Richard Gere och vackra Debra Winger - och så Louis Gosset Jr! - det goda soundtracket (bl.a. "Up where we belong") och det lagom sentimentala anslaget. Vi får dessutom se en ganska fin nakenscen (kort, men ändå...) där filmens två huvudrollsinnehavare älskar med varandra (och sådant kan ju ha en positivt smittsam effekt).

Det här är enligt min mening en riktigt bra "snyftare". Sådana finns det inte 13 på dussinet. Och slutscenen är superb i det här sammanhanget. Den hade kunnat bli ett ädelpekoral i en annan film, men här blev den inte det.

En ogin kvinna

På ett ställe nära mig finns det en kvinna som har en näringsverksamhet. Jag har alltid tyckt att hon är mallig. Nu vet jag att hon är ogin dessutom. En kvinna bad om ett glas vatten till sitt lilla barn. Barnet behövde något att dricka för att h*n lättare skulle kunna svälja något. Den kvinnliga företagaren svarade: "Det blir en femma". Modern trodde inte sina öron: "Du menar inte att det kostar fem kronor?!" Företagarkvinnan: "Jo, det är klart. Hur skulle det se ut om jag skulle bjuda på vatten till höger och vänster?"

Tänk så hjälpsamma medmänniskor det finns (Ironi).

En meningslös metapost

När jag stod och väntade på bussen hem kom jag att tänka på bloggandet. Jag längtade hem till det! Vad sägs om det? Skall jag söka vård? Skall jag lägga av helt - utan gradvis avvänjning? Skall jag trappa ned för att så småningom sluta helt och hållet? Eller skall jag bara gilla läget?

Ännu en myt?

Det är lustigt det där med att påpeka förändringar... Om en kvinna har skaffat ett nytt klädesplagg, ett par nya skor, en ny frisyr, ett nytt läppstift eller vad som helst, så måste hennes manlige partner genast upptäcka det och ge någon uppskattande kommentar. Annars kan han få sova på soffan. Likadant med andra kvinnor och män. Det finns en stark fördom om att män är värdelösa på att lägga märke till sådant - och att kvinnor är helt suveräna på att se det bums och omedelbart. Tillåt mig tvivla.

Jag var iväg och klippte mig tidigare i dag. Jag har sedan dess träffat massor med kvinnor som vet hur jag brukar se ut. INGEN kommenterade att jag hade klippt mig. Jag slår vad om att de inte märkte någon skillnad. Den ende som kommenterade det - så fort han såg mig - var en manlig kollega!

Neil igen

Det går inte att komma undan Neil Young så lätt. Det är inget snack om saken. Neil Young är en av giganterna. Tänk bara: Bob Dylan blev nästan knäckt när han hörde "Heart of gold". Han önskade, att han hade gjort den.

Man måste äga musik av Neil Young. Den här samlingen är en mycket bra början. Här finns sådana "go'a låtar" som "Helpless", "After the gold rush", "Only love can break your heart", "Heart of gold", "Like a hurricane" m.fl. En guldgruva, kort sagt. Det känns så väldigt, väldigt äkta. Det berör och kryper in under skinnet. Det är oerhört personligt och - skulle jag vilja påstå - fulsnyggt. Normalt sett har jag svårt för män som sjunger väldigt ljust eller nästan som kastrater, men när det gäller Neil Young gör det mig ingenting. Och - vilket gitarrspel! Ingen annan person i hela universum spelar gitarr som han. Det är ett totalt individuellt spelsätt. Och vilka texter denne man har åstadkommit! De kan göra vem som helst grön av avund. Om du inte redan har dessa bitar - gack åstad och köp!

Egovetande

Varför? Vad skall det nyttja till? Så här är det: Det finns personer som läser böcker i ofantliga mängder, de beställer hem artiklar, de kopierar, de frågar efter böcker som inte finns etc. De verkar aldrig få nog. De skall bara ha mera och mera och mera och mera.... Till vilken nytta? Vad tjänar deras studier till?

Jag hade inte ojat mig om det hade resulterat i en doktorsavhandling, en essäsamling, en krönika eller i alla fall något. Men ack nej. Resultatet är noll, nada, ingenting. Absolut ingenting får vi andra veta om resultatet av all denna möda.

Jag kan inte begripa mig på sådana människor som samlar på sig en massa vetande och sedan inte delger någon annan det. Hur funkar sådana människor? Vad är poängen med att sitta på en massa kunskap och bevaka den som sin egen och aldrig låta någon annan få del av den? Kan någon tala om det för mig? Jag fattar det inte.

Neil hyllade Bob

Man hyllade Dylan i Madison Square Garden 1992. Massor av stora stjärnor visade Dylan sin uppskattning på olika sätt. Ingen var dock så unik och engagerad i sin aktning som Neil Young. Att inte taket lyfte när han kom i gasen var konstigt. Och han spelade gitarr som en gud när Eric Clapton stod på scenen samtidigt. Respekt!

Mera "hot stuff" här.

Sociologisk fotobok / Fotografisk sociologibok

Det här är en fotobok som på svenska folkbibliotek hamnar bland böcker om sociologi:

Det kan man ha delade åsikter om. Man kan tänka, att då missar fotointresserade människor boken. Man kan också tänka, att då blir kanske sociologiintresserade människor intresserade av foto. Hur som helst: det är en mycket intressant bok.

Jonas Frykman (professor i etnologi) har skrivit en fantastiskt bra text i början av boken. Anders Kristenssons bilder (från 1989 till 2002) har fångat en epok i Sveriges historia, de visar fram olika människor i olika konstellationer. "Vilka drömmar formade dem? (...) Hur formas det samtida av det förflutna?" [s. 8 - bokens sidor är egentligen onumrerade].

Det skulle vara lätt att nu i efterhand göra sig lite hånfullt leende inför dessa porträtt och avbildningar. Men boken lockar inte till sådant. Jag känner respekt och empati för dessa människor. "Fram träder så en samling ömsinta porträtt med en ovanlig respekt för den enskilde. Man får som betraktare lätt intrycket av att de spelar huvudrollen i sina liv." [s. 8] "Kvar står vi med intrycket av människor som ihärdigt och duktigt arbetat för att förverkliga sina förhoppningar och beretts möjligheterna att så göra." [s. 13]

I slutet av boken finns en intervju gjord av den strålande fotografen Hasse Persson. Kristensson svarar: "(...) är det nog så att jag som fotograf speglar mig i dem jag fotograferar. Att om man står ut med sig själv, så tycker man också om sina medmänniskor." [Intervjuns första sida]

Jag kan inte låta bli att associera till den bok jag bloggade om här. Samma respekt, samma ödmjukhet, samma fingertoppskänsla.

The naming of cats is a difficult matter...

Jag visar den här bilden en gång till:

Den svarta katten t.v. är brodern, den spräckliga t.h. är systern. Jag har tidigare föreslagit att de kunde heta Staten och Kapitalet, eftersom de hör så nära ihop. Sedan har vi - min fru och jag gemensamt - kommit på att de skulle kunna heta Utropstecknet och Frågetecknet. Brodern är som ett utropstecken - han är väldigt tydlig i sina krav, han ställer sig i givakt och kräver mat, dricka eller uppmärksamhet, han drar i gång bus etc. - och ställer stundtals till en del ofog - som t.ex. välta vaser med vatten i. Systern är hela tiden ett steg efter och undrar vad bror hennes nu har på gång. Hon är lite dryg och sävlig för det mesta och ställer sig frågande inför väldigt mycket. Undantag finnes, t.ex. när brodern ligger som en pascha och vill lata sig. Då kan systern tycka det är dags för en "hit and run"-lek.

Nå, i dag kom vi gemensamt på två nya namn till dem. Nicke Nyfiken passar honom och - som en följd av det - Icke Nyfiken passar henne.

Warren med Z

Saknad! Han fattas oss. Och det är inte vilka vänner som helst som förekommer på den här musikvideon. Minns honom så.

Snabbmålat

Antagligen kan man hävda, att mannen som målar detta har målat förut. Det är knappast möjligt att måla så utan tidigare övning. Och klotter är det definitivt inte.

Musikvideo som heter duga

Som den här borde alla musikvideos vara:

Nämligen? Späckad med långa låtar (En av låtarna - "Still I'm sad" - är på drygt 27 minuter!) och med mycket bonusmaterial bl.a. inkluderande två intervjuer. Det är ju futtigt och komma dragandes med musikvideos på 40-50 minuter. Äsch. Nej, här pratar vi generöst tilltaget. Här snålar vi inte. Vi klämmer t.o.m. in ett litet galleri. I detta galleri finns ett tidningsurklipp. Av detta klipp lärde jag mig ett litet kuriosum att lägga till samlingarna med udda vetande.

Visste du att Ritchie Blackmore satt i fängelse en natt i oktober 1977? Det var efter en konsert i Wien som vakterna blev lite väl hårdhänta mot de entusiastiska fansen. Ritchie blev så pass irriterad på vakterna att han alltså fick tillbringa natten bakom galler.

MBT

MBT. Man Blir Trött.

Nu försökte jag lägga in en bild. Inte tusan kunde jag lägga in en bild. Och det är inte mitt fel. Det är Bloggers fel. Nu blir jag sur. Jag får se om det fungerar senare. The rest is silence.

På pub

Var på en pub med en god vän. Himla trevligt - om ljudnivån är hanterbar. Puben vi var på är av det seriösa slaget. Ingen jävla muzak och ingen jävla storbilds-TV. Ett imponerande urval öl och så en massa trevliga människor. Det är intressant att se sig omkring när man ute så där. Man märker ju ganska snart om man drar blickar till sig eller inte. Där är jag nog ganska fåfäng. Jag gillar om kvinnor tittar uppskattande på mig. Man vill ju känna sig någorlunda attraktiv även om man är 50+ och har familj och hela baletten.

Och vännen och jag hade många intressanta samtalsämnen att ägna oss åt. Vi har likadan smak när det gäller mycket, men vi kan också vara nyfikna på avvikelser. Om vi hade tyckt precis likadant om allting, så hade ju en del av spänningen försvunnit. Vi enades om att göra ett nytt pubbesök inom en inte alltför avlägsen framtid.