Sin fars son

Äpplet faller inte långt från trädet... Jag har en kollega på jobbet att tacka för den här länken.

Getz & Barron

De här två gjorde makalös musik ihop:

Jag har bloggat om dem tidigare här. Världens vackraste jazzlåt är "First song (for Ruth)" spelad av denna duo. "People time" är inte så himla långt efter.

Jobims "Wave" surfar

Somliga skulle kalla den här musiken för cocktailmusik. Vissa skulle benämna den förfestmusik och vissa andra skulle döpa den till efterfestmusik. Några skulle kunna håna den som hissmusik - eller något att mingla eller hångla till. Nu bryr vi oss inte om vad de tycker.

(Omslaget är scannat och beskuret.) Den här plattan spelades in under några dagar i maj och en dag i juni 1967. Vad var det nu med 1967 igen? Javisttja, det var då The Beatles släppte ett icke obekant album. Och Jimi Hendrix gav ut sin första LP. Så var det.

Antonio Carlos Jobim har ju gjort sig mest känd för några odödliga låtar där Stan Getz spelade saxofon så coolt som ingen annan och Astrud Gilberto sjöng så underbart. Det gör att man lätt glömmer bort annat han har gjort. Den här plattan förtjänar ett bättre öde än att hamna i glömskans garderob.

Mest känd av alla låtarna är sannolikt titellåten, inspelad bl.a. av Oscar Peterson. I en av kommentarerna på omslagets baksida skrev Norman Gimbel om Jobim: "(...) he leaves home only to see that his songs are properly recorded". (Och med "home" menades Rio de Janeiro.) Norman Gimbel kom även med denna snygga formulering: "(...) this man has written songs which could conceivably replace coffee as Brazil's leading export".

Termen "laid-back" fanns väl inte då. Den har nästan tillskrivits J. J. Cale. Men, hallå, Leonard Cohen var "laid-back" långt före Cale - så även Jobim. Det är lätt att svepas med av "Wave".

Getz bytte scen

Man hittade inte Stan Getz där man satte honom. Publik och kritiker ville ha honom som "Farbror coolsax". Han struntade i det och gjorde "Focus" 1961. Då fick han skäll. När han var världsberömd för sitt coola saxofonspel i "The Girl from Ipanema" och andra bossanovastycken som blev sagolikt populära (under första halvan av 1960-talet) - ja, då valde han andra vägar. Alla ville då ha honom som "Farbror bossanovasax". Han struntade väl i stort sett i det och gjorde t.ex. den här 1971:

(Albumets omslag är scannat och alltså inte komplett.)
Den här plattan är långt ifrån trallvänlig och/eller sövande bossanova. Den ställer ganska höga krav på lyssnaren. Det här är definitivt ingen hissmusik eller muzak. En del skulle kalla detta "knepig jazz", men jag vill hellre kalla det smart jazz. Det svänger ordentligt, men det är svårt att dansa till. Vänster hjärnhalva har svårt att hänga med, det är lika bra att låta den högra ta kommandot. Här låter det ibland falskt utan att det är falskt och 5/4-takt känns lika naturligt som 3/4. Summa summarum: en häftig, läcker och sofistikerad platta som förtjänar att vara tillgänglig alltid!

Getz + Gilberto = Gudomligt

Så sköna lirare de var. Och som hon sjöng... När Stan Getz spelade tillsammans med João och Astrud Gilberto och Antonio Carlos Jobim uppstod magi. Bossa novan spred sig som en löpeld under 60-talets första år. Så småningom blev "bossan" något för smokingklädda gentlemän och fina damer med glitter och prål. Illa. "Nej, bossan trivs bäst i sin ursprungsversion: en inte alltför slipad sångare, en akustisk gitarr, en ståbas och ett par blygsamma vispar på trumsetet" (Citerat ur Eva Welanders essä "Bossa novan - ljummen vind omvandlad till musik" i DN, september 1995). Om man sedan lägger till saxofonspel av Stan Getz, så har man odödlig musik. Otaliga är de Getz-wannabes som har börjat spela saxofon och gett upp ganska snabbt. Ingen kunde nämligen spela som han. På något märkligt sätt fick han ett alldeles eget, gudomligt sound. Det sägs att "tricket" låg i hans rörblad, men han tog nog med sig hemligheten i graven. Den här CD'n är alldeles oumbärlig när det gäller att dokumentera Getz' spel:

Här finns låtar som "Corcovado" ("Quiet nights and quiet stars"), "Desafinado", "The girl from Ipanema", "One note samba", "O grande amor" och "How insensitive" (Men låt er inte luras - texten är på portugisiska: Insensatez. Någonstans finns den insjungen med engelsk text, men jag hittar inte den versionen nu. Hur som helst: låten är obeskrivligt vacker och kan få en armerad bunker att spricka av rörelse.)

Men om man är ett Getz & Gilberto-fan, så bör man även ha dubbeln nedan, ty den innehåller sådana godbitar som "The shadow of your smile", "Agua de beber", "Light my fire" och den oemotståndliga gulligheten "You didn't have to be so nice", där Astrud sjunger tillsammans med liten dotter:

Men detta räcker inte till för att få en någorlunda heltäckande bild av de makalösa "vibbar" som uppstod när Getz spelade latinamerikanskt. Man behöver även denna platta, med låtar som "Manhã de carnaval", "Menina flor" och "Sambalero":

Ingen skivsamling är komplett utan bossa nova med Getz & Gilberto. Så är det bara.

(Slutligen kan man bara stilla undra hur många barn som har skapats efter en lyssning till exempelvis "The girl from Ipanema". Så ljuvligt sensuell och förförisk är ju denna musik.)