En icke vanlig söndag

I söndags vaknade jag före resten av familjen. Jag klädde på mig ljudlöst, låste dörren utifrån, gömde nyckeln, värmde upp och gav mig iväg på en käck liten joggingrunda före frukost. Jag sprang, nå ja - småsprang, på Kullaberg, nästan från Arild och ut till Mölle och tillbaka igen. Det blev väl cirka en mil och jag var i rörelse ungefär en timme. Härligt är bara förnamnet. Att jogga i sådan natur är gudomligt. Sådana joggingrundor har bidragit till att göra mig troende. Och att göra det ensam tycker jag är en del av tjusningen. För mig är det obegripligt hur vissa människor inte tycks kunna motionera det minsta lilla utan att göra det i grupp. Jag undrar varför de är så osjälvständiga.

Senare på dagen tog vi vägen förbi Halmstad innan vi skulle köra hem. Vi stod ute och frös i regn och blåst för att se 22 unga män jaga en boll. Sådant skall upplevas i grupp. Där är en stor skillnad. Att vara med i en hejarklack och skrika för full hals är en kul grej. När tusentals människor jublar samtidigt känns det som om allt är möjligt.

Morgon som eremit, kväll som en i massan. Att det var Fars dag gick spårlöst förbi.