Om Wittgenstein

Jag var nog inte som andra tonåringar. När de flängde runt på diskotek och krumbuktade sig, så var jag hellre hemma och läste. När jag hade hunnit fördjupa mig lite i filosofi upptäckte jag en figur som skulle bli en idol. Han var lika viktig för mig som vad t.ex. Manchester United var för många jämnåriga. Jag såg upp till honom p.g.a. hans knivskarpa intellekt, hans övermänskligt slipade sinne för logik, hans likgiltighet inför pompa och ståt och hans vägran att spela smilfink. Hans namn var Ludwig Wittgenstein och denna (Denna upplaga är från 1994) är en av de bästa biografier som har skrivits om honom:

Så typiskt, detta kort: Inte det minsta inställsam. Vadå, charmkurser? Äh. Till saken. Jag tänkte, att jag skulle ha pulvriserats till en fläck på marken om jag hade mött hans genomträngande blick. Han var den ojämförligt störste tänkaren genom alla tider, tyckte jag. Han såg bortom allt - längre än vad någon annan kunde göra. Russell var en liten husgud innan LW kom in i mitt liv, men sedan gällde bara LW och Russell blev förpassad nästan likt en byfåne.

LW "(...) efterlämnade 30.000 sidor opublicerade och delvis oordnade manuskript." (s. 11) Märkligt att minnas i dessa dagar är det faktum att LW föddes samma månad och samma år som Adolf Hitler. De gick t.o.m. i samma skola i Linz, men Hitler "(...) ansågs obegåvad och gick två klasser under Wittgenstein." (s. 26)

Gunnar Fredriksson formulerade sig alltid mycket väl. Exempel: "Etik, konst och religion kunde man inte tala om, dess sanningar kunde bara visas, och ändå var dessa frågor de viktigaste i livet." (s. 86) Lite besynnerligt är det att GF inte drog parallellen till Karl Popper när han skrev detta: "Man kan inte tala om en sann sats eller hållbar teori, om det inte finns någon möjlighet till fel." (s. 114) Jag är nog inte ensam om att fundera över om Popper hade läst LW.

LW använde sig ofta av liknelser, men de kanske inte var så klargörande alla gånger. Eller vad sägs om den här liknelsen?: "(...) satsen är en bild som läggs som en linjal längs något i verkligheten." (s. 125) Man kan inte bestrida, att en sådan formulering äger en viss poesi. Lika poetisk blev LW när han skulle förklara att vi inte lär oss språket en liten bit i taget utan i helheter: "som när ljuset gryr över ett landskap". (s. 215)

Det går inte att ge en rättvis bild av denna bok i en enda bloggpost. I så fall är det inte längre en bloggpost utan en sorts mindre avhandling publicerad som bloggpost. Låt mig sammanfatta: Om du är nyfiken på Ludwig Wittgenstein och hans filosofi, så kan du mycket väl börja med den här biografin. Bättre vägvisare får man leta efter.

Återanvänt. 32

Ludvig Wittgenstein visste nog inte vad han gjorde när han skrev "Tractatus logico-philosophicus". Om han hade kunnat se följderna, så hade han nog låtit bli att publicera den. Vad jag menar är, att hans hierarkiska punkt-system med 1.21 etc. har fått förödande konsekvenser. Allehanda misch-masch framställs som märkvärdigt djupsinnigt utan att vara det - just därför att detta förgrömmade hierarkiska punkt-system används. Folk tror, att texten då måste vara lika djup som Wittgensteins epokgörande verk.

1970 - samma år som George Harrisons "All things must pass" kom ut - skrev jag väldigt mycket, bl.a. en sak klart påverkad av Wittgenstein. Den ingår i en serie som du nog känner igen vid det här laget:

Ytterligare anteckningar

I a) Allt förhåller sig.
I b) Allt kunde förhålla sig annorlunda.
II a) Att tänka är att se förhållanden.
II b) Att skapa är att visa förhållandens grad av relevans.
II c) Att betänka ögonblickets innehåll är att manifestera förhållanden.
II d) Att klarlägga sitt inre är att redogöra för förhållanden.
III a) Att förhålla sig är att vara.
III b) Att förhålla sig är att användas.
III c) Att förhålla sig är att förvandlas.
IV a) Att vara är att vara i förhållande.
IV b) Att vara är att vara orsak till förhållande.
IV c) Att vara är att vara verkan av förhållande.

Lille Sartre

Den här boken var som en liten husbibel för mig när jag var betydligt yngre - i slutet av tonåren och några år därefter. Jag tyckte den var fantastiskt djupsinnig och hade en verbal fluens som jag ville eftersträva. Nu ser jag annorlunda på den.

Nu skulle jag vilja påstå, att den här boken är en ganska typisk representant för vad som kan komma ut ur vad jag vill kalla den franska intellektuella aristokratin. Sartre hyllades som de franska intellektuellas gud par préférence i många år. Han var nästan som en jättestor rockidol. Och så där håller det på. Idoler byts ut. Och vissa åker upp och ner på kändistoppen. Fortfarande håller t.ex. Bernard-Henri Lévy på med sitt intellektuella tugg - han har egentligen inget viktigt att säga men han säger det på ett begåvat sätt.

Något liknande kan man säga om denna bok. Den har egentligen inte så värst mycket nytt att komma med, men det framförs på ett förvillande intelligent sätt. Skall man sammanfatta Sartres existentialism så kan man göra det så här: Gud finns inte och människan är en varelse full av meningslöshet; vi känner främlingskap inför varandra och hela tillvaron är absurd; vi har frihet som vi måste använda under ansvar och detta ger oss ångest; vi kan inte fly från oss själva; vi skapar själva livets mening genom våra handlingar. - Sic. Så djupsinnigt var det. På omslaget till boken står det så här: "De bärande idéerna i Sartres filosofi och diktning". Jaha. De sammanfattas i boken egentligen på 50 glesskrivna sidor - resten av boken är en underdånigs intervju av Den Store Filosofen.

Existentialismen är så mycket mera än Sartres version av den. Min favorit bland existentialister är Søren Kierkegaard - och han var nota bene kristen. Där hade vi en verklig djuping - men han var onekligen svårtolkad. T.o.m. den erkänt "svåre" filosofen Ludwig Wittgenstein tyckte, att Kierkegaard var väldigt svår att förstå sig på.

Hur som helst: Sartre framstår som en mycket "mediakåt" liten intellektuell dvärg i jämförelse med den skygge intellektuelle giganten Kierkegaard.