Freds Guldkorn

För att anknyta till en tidigare post: Fred Åkerström var så grymt bra. Enligt min ringa mening skall han räknas som en av Sveriges bästa sångare genom tiderna. Hans frasering, hans känsla för ordens valörer, hans pausering, hans artikulation... Allt var perfekt. Dessutom var hans repertoar ganska bred. För att få en ganska rättvis bild av den spännvidden måste man lyssna på mera än "Glimmande nymf". Då kan det här albumet vara en bra början:

Här finns bl.a. "Jag ger dig min morgon", "Fragancia", "Han hade seglat för om masten", "Nordsjön", "Balladen om Joe Hill", "Så lunka vi så småningom" och - givetvis - "Glimmande nymf". Jag hörde den sistnämnda biten alldeles nyss och jag blev överraskad över min reaktion. Jag trodde att jag hade "härdat" mig. Det hade jag inte. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka. Jag blir så där blödig när något är ofattbart bra.

Ingen skivsamling är komplett utan något album med Fred Åkerström!

Östen med rösten

Tänk att vissa saker tar så lång tid att fatta. Jag fattade aldrig hans storhet när det begav sig. Nu gör jag det. Det här är skickligt:

Han fattas oss, Östen Warberbring. Här ger han exempel bl.a. på den svåra konsten att pausera. Det är en skicklighet som inte många besitter numera. Nu verkar det vara strängeligen förbjudet och oerhört pinsamt med pauser längre än två sekunder.