Bilmusik

Det här är omslaget till en CD som består av några av mina favoritlåtar. Jag trixade ihop den på hösten 2003, om jag minns rätt. Vi lyssnade på den i bilen nu i helgen. Bitarna håller än, men om jag skulle bränna en CD nu med mina nuvarande favoritbitar, så skulle listan se lite annorlunda ut.

Här kommer i alla fall listan för den CD som förgyllde vår senaste bilfärd.

Beach Boys: "God only knows"
James Brown: "I feel good"
Ray Charles: "What'd I say"
Joe Cocker & Jennifer Warnes: "Up where we belong"
Joe Cocker: "With a little help from my friends"
Dire Straits: "Sultans of swing"
Bob Dylan: "Every grain of sand" (Bootlegversionen)
John Lennon: "Stand by me"
Van Morrison: "These are the days"
Van Morrison: "Whenever God shines his light"
Otis Redding: "That's how strong my love is"
Rolling Stones: "Under my thumb"
The Ronettes: "Be my baby"
Laura Smith: "My bonny"
Dusty Springfield: "The look of love"

Been missing you...

Ah... Något att se fram emot:Låt det inte dröja tio år igen! Smakprov här. Jag tippar att mitt betyg på det här albumet blir full pott.

Knappast kultstatus här i vårt land

Kult? Jag är skeptisk. Flera av de här låtarna kände jag inte alls till. Man kan också undra hur pass bra de är s.a.s. i sig själva.
Hur som helst: det här albumet kan man använda vid någon frågesport. Till varje låt kan man fråga: - I vilken TV-serie eller film hör den hemma?
Jag tror inte att en enda person på denna planet skulle få alla rätt.

Grinig gammal gubbe gäspar

Det är väl en nackdel med att bli äldre... Man har hört och sett och varit med om nästan allting tidigare. Den här plattan fick fina recensioner, men jag tänker: "Än se'n?".Behöver världen ännu flera album av det här slaget? Måste vi ha ännu flera vaggvisor för vuxna? Den här plattan gör ungefär lika mycket skillnad som mera vatten på gåsen. Jag gäspar.

Ungdomligt oförstånd?

Jag blev bekant med dem i omvänd ordning. Först hörde jag Glenn Goulds senare inspelning och nyligen hörde jag hans tidigare inspelning. Av Bachs "Goldbergvariationerna", alltså. (Av en kunnig kollega på mitt jobb har jag fått reda på att det finns en tredje inspelning - en live-upptagning. Den borde i så fall vara en mellan-inspelning, eftersom Gould slutade ge konserter vid 32 års ålder.)

Glenn Gould hade efter c:a 25 år upptäckt att hans ungdoms tolkning var - enligt hans mått - omogen. Han ville "göra om och rätta till".

Och faktiskt: jag är inte särskilt musikalisk, men jag kan höra skillnad. Jag måste hävda, att mognad spelar roll. Där den unge Glenn var ivrig att övertyga om sin brådmogna genialitet genom att spela ofattbart snabbt, ville den äldre Gould visa att vissa saker måste få ta lite längre tid. (Ungdomstolkningen är på drygt 38 minuter, den senare tolkningen är på lite mer än 51 minuter.)

Att göra om en världsberömd och kritikerhyllad inspelning i övertygelsen att därigenom göra verket större rättvisa är sannerligen att ställa höga konstnärliga krav på sig själv. Typiskt Glenn Gould - och så otypiskt många andra - vill jag påstå.

Tidens tand

Jag lyssnar på den här plattan och tänker: "Visst är den bra, men med nutidens måttstock räcker den inte så värst långt". Att räkna den som tidernas bästa liveplatta känns inte alls adekvat.

Det finns livealbum som är bättre. Det här albumet var väldigt bra när det var nytt, men det är förbisprunget nu. Det känns framför allt snålt med tio bitar och en total speltid på knappt tre kvart. Nu är vi bortskämda med konserter på minst två-tre timmar. Bruce Springsteen & The E Street Band, Deep Purple, Rainbow och U2 är bara några exempel på grupper som har gjort bättre livealbum sedan Stones gjorde "Get yer ya-ya's out!".

Trippel

Häpp! Tre saker om Dylan:
1
och
2
och
3

Förvandling

För inte så länge sedan såg det ut så här i ett av våra rum:

Nu ser det ut så här i det motsatta hörnet av samma rum:

Trägen vinner. Detta skall nu vara min musikhörna. Här skall jag sitta med hörlurar och lyssna på favoriter som Bach, Beethoven, Haydn, Händel, Mahler, Mozart, Sibelius, Tjajkovskij och Vivaldi. (Om ni undrar, så kan jag meddela att jag har många flera vinylplattor än de som syns på bilden.) Så bör livet vara. Man får sitta i lugn och ro och njuta - utan att bli störd av världens dårskap.

Njutning!

Den här snurrar i bilen numera:

Så njutbart, så njutbart... Jag uppskattar det här dubbelalbumet väldigt mycket. Om jag har levt något tidigare liv, så var jag kanske kompis med Vivaldi. Om jag hade kunnat komponera, så hade jag väldigt gärna skrivit sådan här musik.

Jag kände en gång en musiklärare som tyckte att Vivaldis musik var ungefär som den tidens dansbandsmusik. I så fall gillar jag dansbandsmusik.

Dylan - tomte

Yes! Dylan är i sanning en hjälte. Varför tycker jag det? Jo, på grund av detta. Köp alltså hans julskiva!

Beethoven - jawohl!

Ah... Jag lyssnar på den här i bilen med mycket hög volym - så hög att folk förmodligen tror att jag är galen:

Snacka om konst. Detta är stor konst. Det är raffinerat, elegant, förfinat, ädelt, vackert, mäktigt, lyriskt, kraftfullt, poetiskt, ömsint - allt på en gång! Det är sådan här musik som gör att vi känner oss betydelsefulla och stående högst i skapelsen. Så mycket annan musik får oss bara att känna oss simpla och vulgära.

Dags för betyg

Nu har jag "skummat" igenom den här boken som jag tidigare bloggade om här. Jag är redo för att sätta betyg.

Det är inget snack. Denna bok skall ha betyg 5 på en femgradig skala. Jag har bara tre invändningar, men de är så pass obetydliga att femman ändå gäller.

1. Jag saknar någon sorts signatur till varje beskrivning. Jag vill veta vem som skrev texten t.ex. om Ulf Lundells "Vargmåne". Jag vägrar tro, att alla fyra författarna är lika "medskyldiga". Det hade väl inte varit omöjligt att använda signaturen JG för alla poster skrivna av Jan Gradvall, AR för Annina Rabe etc.

2. Urvalet känns ibland lite egendomligt. Exempel? Den enda roman av Björn Ranelid som får vara med är "Synden". Det känns inte helt adekvat.

3. Registret är inte helt tillförlitligt. Det borde inte vara något problem att åstadkomma ett felfritt register i dessa dagar. Exempel på miss? Peter Schildt regisserade "Glappet", men hans namn finns inte med i registret.

Bortsett från sådana klagomål är detta en helt fantastisk bok. Den måste finnas i varje hem. Det är bara en tidsfråga innan jag köper den.

Genomlyssningarna kompletta

Nu har jag lyssnat färdigt på The Beatles. Jag håller fast vid min tidigare torgförda åsikt att vartenda album innehåller minst en dålig bit. Inget album kommer undan. Jag har tidigare gått igenom en del album. Komplettering: Andra kassa bitar på dubbelalbumet är "Don't pass me by" och "Revolution 9", på "Magical Mystery Tour" kunde vi ha sluppit "Flying" och "Blue Jay Way", på "Yellow Submarine" är de sju sista bitarna nästan olidliga, på "Let it be" tål jag inte "Maggie Mae" och "One after 909" och - slutligen - sänks kvaliteten hos "Abbey Road" allvarligt p.g.a. "Maxwell's silver hammer" och "Octopus's garden".

Jag minns - så tydligt som om det hade hänt i förra veckan - hur vi ungdomar på den tiden det begav sig sade om The Beatles när de hade gett ut skivan "Yellow Submarine":
- De kan ge ut vilken smörja som helst nu. De är så stora att ingen vågar ge dem någon dålig recension.

Men en trevlig effekt av genomlyssningarna var denna: "Let it be" är ett bättre album än vad jag tidigare har föreställt mig. Där finns flera bitar som jag tycker mycket om - "Across the universe", "Let it be", "I've got a feeling", "The long and winding road" och "Get back".

Och trots några bottennapp här och där gjorde The Beatles helt makalös musik. Enligt min ringa mening var de tidernas största pop-/rockband. Och när jag skriver rock, så menar jag rock. (Att de var ett kolossalt framgångsrikt popband står ju bortom allt tvivel.) De kunde faktiskt stundtals få det att svänga lika rockigt som ett riktigt hårdrockband. Speciellt tydligt hör man det på det vita dubbelalbumet.

Men till sist - och främst - var The Beatles helt unika i att ständigt flytta fram gränserna för vad man kunde göra inom popen/rocken. De var först med sååå mycket. Deras kreativa mod, skaparlust, nyfikenhet och energi verkade aldrig kunna ta slut. Och varje nytt album fr.o.m., säg, "Help!" gjorde publiken olidligt nyfiken inför varje nytt LP-utsläpp från de f.d. Liverpool-grabbarna.

Några rader om "Tusen svenska klassiker"

I dessa dagar håller jag på att roa mig med denna bok:

Som så många andra är jag svag för listor. Och detta är en sorts lista. Lika säkert som att fredag har föregåtts av torsdag kommer klagomål på urvalet. Någon recensent klagade t.ex. på att det fanns med alltför många plattor med Kent här. Det kan jag i och för sig hålla med om, eftersom Kent aldrig har tillhört mina favoriter.

"Varför finns de med och inte de?", "Varför finns här tre exempel med dem och inget exempel alls med honom?" etc. Ständigt samma gnäll.

Men strunt i gnället. Tag denna bok för vad den är: Ett urval gjort av fyra personer som är väl insatta i ämnet. Det kommer alltid att finnas gnällspikar som hittar något att klaga på. Never mind.

Jag ler igenkännande och tänker ofta "Är det sååå länge sedan?!" Någon recensent undrade vad man skall använda boken till. Tja, vad skall man använda en lista till? Tradig kommentar. De här samlade exemplen är bevisligen saker som visar en stor del av "den samtida kultur som speglat, definierat och format Sverige".

Jag gillar den här boken så här långt (hunnen 50 sidor in). Jag har svårt för att tycka illa om ett sådant kaxigt projekt. Jag finner ambitionen storartad och lovvärd. Här har du en recension. Hämta inspiration, bilda dig en egen uppfattning - och skriv en egen lista! Gör det bättre själv, om du kan!

Tre exempel

I en tidigare bloggpost påstod jag att det finns album där inte en enda bit var dålig. Jag hävdade samtidigt, att bitarna förvisso kunde vara olika bra men att ingen var kass. Nu kräver vän av ordning att jag skall upp till bevis. Således nämner jag tre förträffliga album där alla bitar var mer eller mindre bra - och ingen var dålig.

Leonard Cohen: "Ten new songs"
Miles Davis: "Kind of blue"
Bruce Springsteen: "Darkness on the edge of town"

Minst en kass bit på varje album

Nu kanske jag retar någon rigid Beatlesfan, men jag hävdar bestämt följande.

The Beatles gjorde inte ett enda studioalbum helt befriat från ganska kass musik.

Det finns bevisligen album gjorda av andra där varenda bit var bra. De var visserligen olika bra, men ingen bit var helt kass. På Beatles' album fanns det alltid med minst en riktigt dålig bit.

På första LP:n "Please please me" har vi t.ex. "There's a place"; på andra LP:n "With The Beatles" har vi bl.a. "Little child"; på "A hard day's night" har vi "I'll cry instead"; på "Beatles for sale" får vi genomlida "Honey, don't"; på "Help!" plågas vi av "Act naturally"; på "Rubber soul" finns av någon outgrundlig anledning "What goes on" med; på "Revolver" är "Doctor Robert" ett bottennapp; på "Sgt Pepper" borde vi ha sluppit "Within you without you"; på [The white album] har vi den otroligt fåniga "Ob-la-di, ob-la-da" etc. Inte ett enda album utan någon kass bit.

Strängt taget kan man säga att bl.a. alla bitar där Ringo sjöng var kassa - med undantag för "With a little help from my friends".

Deras första LP

Nu har jag påbörjat ett litet projekt som inte alls känns plågsamt. Jag skall lyssna igenom The Beatles' samtliga studioalbum - sådana de blev i den nyligen utgivna boxen - rent kronologiskt från början till slut. I bilen denna dag:

Ah, visst var det bra redan från starten! Men det var inte sensationellt bra. Vi hade ju bl.a. några svenska band som lät ungefär lika bra. Nej, det som skulle göra denna grupp odödlig var den ständigt pågående utvecklingen. Från bra via bättre till bäst.

Men redan här har vi alltså några bitar som står sig väl i konkurrensen med nutida musik. Jag tänker i första hand på "I saw her standing there", "Please, please me", "Love me do" och "Twist and shout" (Samtliga utom "Twist and shout" av Lennon & McCartney). När det gäller den sistnämnda biten var det tydligen så, att det var den man spelade in sist. Man tänkte, att John Lennon knappt skulle ha någon röst kvar efter det. Det var klokt tänkt. Han kunde skrika långt innan han gick i Janovs primalterapi.

Mera om albumet här.

Jag njuter av Ebbas sång

Jag lyssnar på den och bara njuter:

Den är så bra som jag hade väntat mig här. Och jag älskar Ebba Forsbergs röst. Hon sjunger helt underbart. Recensioner här.

Haydn svänger

När jag är ensam i bilen dessa dagar skruvar jag upp volymen och lyssnar på det här albumet medan jag kör:

En recension kan du läsa här. När jag hör sådan gudomligt vacker musik, så undrar jag varför jag någonsin lyssnar på någon annan musik.

Tro aldrig någon som påstår att klassisk musik är tråkig. Den personen pratar i nattmössan. Det här är klassisk musik som "rockar fett"! Det svänger så att många hårdrockare kan stå där som fågelholkar och undra vad det är som händer.

The Beatles relistened, continued

Det här har aldrig överträffats. Det kommer heller aldrig att ske.