Icke välkommen besökare

När jag tidigare i kväll försökte gå in på allmusic.com på en adress som tidigare har fungerat, så dök detta meddelande upp (Klicka på bilden för att förstora):

Vad är de rädda för på allmusic? Att jag skall gå in och sabotera? Vad har jag gjort för ont? Jag har länkat till dem några gånger och möjligen gjort ett par skärmbildsdumpningar. Är det katastrof? Är jag en terrorist nu? MBT (Man Blir Trött). Jag tycker sådant beteende är så jönsigt och småsint.

Lennon skrek bra

Ett av de bästa albumen ur någon Beatlesmedlems solokarriär torde vara "Plastic Ono Band" - med John Lennon, Yoko Ono och ett gäng medmusiker. Albumet släpptes samtidigt i USA och Storbritannien den 11 december 1970. Den 10 april samma år hade Paul McCartney meddelat, att The Beatles hade upplösts. (Källa: Ian MacDonalds "En revolution i huvudet".) Jag minns detta album som en verklig kioskvältare. På den tiden blev jag som uppslukad av Lennons texter och hans djärva kompositioner. Nu kan jag tycka, att "Mother" är en av de två bästa låtarna på albumet - vid sidan om "Working class hero".
Lennon hade börjat gå i primalterapi hos Janov. Det märks...

Glenn och Ludde

Jag räddar fredagskvällen åt dig. Du får följa med på ännu en dag på jobbet med Glenn Gould. Så här spelar ett geni. Jag kan bli imponerad bara av det faktum att han memorerade detta stycke. Ovanpå det så gjorde han alltså denna makalösa tolkning. Om Ludvig hade kunnat höra...

Först ser du och lyssnar på detta:

och så fortsätter du med detta:
Glenn Gould må ha haft vissa egendomliga manér för sig, men jag känner inte till någon annan pianist som gjorde så lysande personliga och samtidigt fruktansvärt skickliga tolkningar som han.
Jag kan inte tänka mig att detta går att överträffa.
Jag blir rörd till tårar av sådan monumental professionalism.

Några rader om Sandemoses "Varulven"

Aksel Sandemoses "Varulven" (Denna upplaga från 1963) har jag läst ett par gånger. Första gången av ren nyfikenhet, andra gången av plikt. Att ha läst den ingick i en delkurs inom litteraturvetenskapen jag läste en gång i tiden. Jag misstänker, att det i stället är "En flykting korsar sitt spår" (med den så intill leda citerade Jantelagen) som är den mest kända boken av Sandemose. Det kan jag tycka är synd, eftersom jag finner "Varulven" mera intressant. Det är inte lätt att hänga med i alla svängarna. Romanens konstruktion är inte den enklaste, bl.a. därför att dess kronologi är mycket egenartad. Men det är nog mödan värt för många läsare att "plöja sig" igenom denna djupsinniga och mycket intelligenta roman.

Här finns flera mord och ett självmord - för den som går i gång på sådant. Men det är inte det som intresserar mig med denna bok. Jag börjar spinna av andra saker. Låt mig exemplifiera med några citat.

"Gemensamt för alla livsåskådningar är att de gör innehavaren till mittpunkt med omgivningarna som staffage (...) Livet bryr sig inte ett dugg om hur man åskådar det (...)
Det har aldrig svirrat av livsåskådningar som under Hitlers tid. (...)
Den säkraste vägen till att få leva ett liv sådant vi önskar, är att vi medger andra samma rätt - och minns det noga var gång vi själva tar den. Detta kräver en oavbruten inre vakthållning för att vi har så svårt att låta andra leva som de vill. Vi har en mörk drift som vill driva oss att påtvinga andra våra åsikter, våra lustar, våra erfarenheter (...) (s. 262ff)

"Melankolien är priset som vi betalar för utvidgat medvetande och för det som vi kallar läkning (...) Motgångar, misstag, sorger, besvikelser kan som vi alla vet, vara så stora att de förändrar levnadsloppet. När de mer eller mindre har kuvats, så har vi blivit större människor - men vi har blivit melankoliker (...) (s. 282)

Sandemose var en av de författare som vidgar våra vyer, som tvingar oss att grubbla och som får oss att känna oss berikade. Det är det fina med skönlitteratur när den är som bäst och "djupast" - en enda sådan bok kan ge oss mera klarhet om mysteriet med att vara människa än vad en hel hyllmeter med populärvetenskapligt lättgods eller snabbtuggat psyko-mumbo-jumbo kan bidra med.

Järn plus vadå?

Vad innehåller egentligen stålull eller tvålull? Att det innehåller järn kan jag gissa mig till, men vad är det mera däri? Nästa gång jag köper t.ex. Svinto skall jag kolla varudeklarationen noga. I morse fick jag nämligen en kraftig reaktion när jag rev loss en bit sådant stålull och började använda det på en kastrull. Det var antagligen inte en allergisk reaktion. Snarare misstänker jag att det var en reaktion mot någon kemisk händelse. Jag kom att tänka på kemilaborationerna i gymnasiet. Det var som om jag hade luktat på något vansinnigt frätande ämne. Måste man ha gasmask eller nå't så'nt på sig när man rengör med stålull?

Mysteriet tätnar. Fortsättning följer...

Seg som Zeb

I kväll bytte jag hjul på bilen. Numera kör vi alltså omkring på dubbdäck. Det känns tyngre för varje gång, detta jobb, tycker jag. Det är jag mot materian. Jag kände mig som den stapplande Zeb Macahan nedan efter denna heroiska insats.

What, me worry?

I dag blev jag kallad stockkonservativ. Det är ju komiskt. Mycket kan jag beskyllas för, men knappast för att vara stockkonservativ. Dessutom var det nog underförstått, att om jag är stockkonservativ så skall jag hålla käften. Ursäkta, men var finns i så fall yttrandefriheten?

Malm

Bragdmedaljen till mig! Jag har ägnat två sena kvällar åt att montera ihop två sådana här attiraljer - och fixat det: Jag läste någonstans att Ingvar Kamprad tycker, att den här finanskrisen är bra - som ett reningsbad. Lätt för honom att säga. Det lär väl inte gå någon nöd på honom.

Det är ungefär som när Kay Pollak far land och rike runt och tjatar om "Att växa genom möten" och "Att välja glädje". Har han provat att hålla de föreläsningarna i South Bronx' slum eller varför inte i Calcuttas tiggarkvarter? Jag undrar om svarta knarklangare och heroinister eller blinda och hemlösa krymplingar jublar över hans budskap. Malm innehåller endast undantagsvis guld.

Trött på IKEA

Har varit på IKEA och köpt en grej som man måste skruva ihop själv. Hur länge skall folk stå ut med detta stolleprov? Finns det ingen som kan säga "Stopp och belägg! Vi är trötta på att skruva ihop våra möbler själva!"? Jag är så less på det. Egentligen är det en förolämpning mot kunden. Om jag hade fått bestämma, så skulle vi inte köpa en enda möbel ytterligare från IKEA.

Clapton wasn't God

Det är nog - skulle jag tippa - alltid intressant att läsa stora berömdheters självbiografier. Att Eric Clapton är en av vår tids största gitarrister kan väl ingen förneka. Att han var Gud - som en del väggklotter påstod - var dock fel. Av hans självbiografi får vi bl.a. veta en hel del om motgångar han har haft i livet. Han har sannerligen inte åkt på en räkmacka genom tillvaron. Men, visst... om han inte hade tjänat ihop så mycket pengar, så hade han nog inte levt i dag. Han var nära att ta livet av sig, han har varit nära att dö bl.a. till följd av fem samtidiga magsår, med mera.

Det som griper mig mest med denna självutlämnande bok är hans beskrivningar av vilken oerhörd kamp han har haft mot sitt missbruk. Han har verkligen varit djupt nere i drogberoende. Om det inte var heroin, så var det starksprit och kokain. Det förefaller vara ett mirakel att han ö.h.t. kunde spela en ton under de förhållandena.

Det glädjer mig att EC särskilt lyfter fram ett par album som jag alltid har diggat ända sedan de kom ut: "Behind the sun" (som jag bloggade om här) och hans personliga favoritalbum "Journeyman". Lika fåfängt glad blir jag för att han nämner låten "Just like a prisoner" från "Behind the sun", eftersom den biten är min favoritlåt med EC. Du kan höra den här. Lägg särskilt märke till det gudomligt skickliga och känsliga gitarrspelet fr.o.m. 3 minuter och 20 sekunder in i låten. Efter att han har sjungit "That's why you never know how I feel", så ger han oss detta makalösa spel i mer än två minuter! Gåshud varenda gång...

Om nu EC inte var Gud - har han mött Gud? Jag tror det. Läs detta citat (som skildrar en händelse på Hazelden i slutet av år 1987), så kanske du håller med mig:
"I den stunden gav mina ben vika nästan som av sig själva och jag sjönk ner på knä. Ensam i mitt rum bad jag om hjälp. Jag hade ingen aning om vem jag vände mig till, jag visste bara att jag inte orkade kämpa längre, att jag inte hade någon kraft kvar. Sedan mindes jag vad jag hade hört om att överlämna sig, något jag hade trott att jag aldrig skulle kunna göra på grund av min stolthet, men jag visste att jag inte skulle lyckas på egen hand, så jag bad om hjälp, och där, liggande på knä, överlämnade jag mig.
Jag kände snart att något hade hänt inom mig. En ateist skulle förmodligen säga att det bara rörde sig om en förändrad inställning hos mig, och på sätt och vis är det sant, men det handlade om mycket mer än det. Jag hade hittat en plats att vända mig till, en plats jag alltid vetat existerade men som jag aldrig riktigt velat eller behövt tro på. Ända sedan den dagen har jag knäböjt varje dag, på morgonen för att be om hjälp, och på kvällen för att tacka för mitt liv och, framförallt, för min nykterhet. Jag väljer att knäböja därför att jag vill ödmjuka mig när jag ber, och för mig, med mitt uppblåsta ego, är det det bästa jag kan göra." (s. 243)

Jag kan inte låta bli att ta ett knippe citat till. Denna gång från bokens epilog:
"De sista tio åren har varit de bästa i mitt liv. (...)
När jag skriver detta är jag sextiotvå år, jag har varit vit i tjugo år och mitt liv är rikare än någonsin tidigare. (...)
att stiga upp på scenen och inte kunna göra mitt bästa är det värsta jag kan tänka mig. Därför tror jag inte att det blir några fler stora turnéer för min del, hur mycket jag än älskar att spela. (...)
Jag lärde aldrig känna Stevie Ray Vaughan närmare. Vi spelade bara tillsammans några gånger, men det räckte för att jag skulle förstå att han var jämbördig med Jimi Hendrix när det gällde inlevelse. (...)
Musiken kommer alltid att hitta fram till oss (...) och liksom Gud är den alltid närvarande." (s. 332ff)

Jazz i Italien 1976

Det är inte dumt att ha kollegor som kan vidga ens perspektiv. Av en arbetskamrat fick jag låna denna konsert - inspelad vid Umbria Jazz Festival 1976. Jag skäms för att erkänna det, men det är sant: jag hade inte hört Horace Silver innan. Nu när jag har gjort det, så kan jag påstå, att han är ännu en av jazzens sköna lirare.

På You Tube finns det ute en hel del med honom. Följande bit är hämtad ur den tidigare nämnda konserten.

Han omgav sig här onekligen med duktiga musiker. Trumpetaren Tom Harrell må ha betett sig lite underligt, men som han spelade trumpet!

Dock - jag är lite skeptisk till musiken. Det är liksom FÖR bra och FÖR skickligt och FÖR duktigt. Jag vet inte, men den här typen av musik uppfattar jag som opersonlig och inte tillräckligt känsloladdad. Den når s.a.s. inte mitt hjärta. Mitt fel?

På en parkbänk

Jag sade ju, att jag hade snöat in på dem. Lita på mina ord. Nu är det dags för Jethro Tull igen. Det här är en av världens bästa låtar - från ett av världens bästa album - till ett hyfsat bra bildspel:

En helt omodern scen

Jag lånade hem "Prinsessa på vift" i tron att jag inte hade sett den. Oops - jag hade visst sett den. Så bestående intryck hade den alltså gjort på mig - inte. Men nu när jag snabbspolar igenom den, så känner jag ju igen varenda scen.

Den här bilden är hämtad ur en scen som absolut inte görs nuförtiden. Vart tog den där charmiga oskuldsfullheten vägen? Här ser vi således Audrey Hepburn spela prinsessa på vift. Hon är i Rom och vaknar upp i en ungkarlslya, bebodd av en journalist - som spelas av Gregory Peck. Efter ett kort samtal efter uppvaknandet drar hon slutsatsen att hon har sovit i samma rum som han och till råga på allt i hans pyjamas. Här har hon precis - på ett helt oskuldsfullt sätt - sagt: "So I've spent the night here... with you?":

Obetalbart gulligt.
Vill du se en trailer? Klart du vill.
Här har du en.

Länktips

Dagens bästa länktips? Det blir nog detta. Jag får tacka Mattias Klum på besök i Go'kväll för det.

Ett par bilder

Körde en runda. Gick en promenad. Tog ett par bilder. (Copyright: Thomas O.)

Vad vore livet utan vatten? Torrt.
Jag blir inte deprimerad av hösten. Snarare blir jag lugnare.
Höstens färger är sköna, man går ned i varv och man förbereder sig på det tilltagande mörkret.
Botemedeln mot eventuell deppighet är framför allt tro, hopp och kärlek.
Kärlek till personer i första hand och så till musik, film och böcker.

Lokandning

Många ändrar smak med tiden och bra är väl det - i flera fall. Nu har jag snöat in på Jethro Tull och därför blir ni nu utsatta för ännu en bit med detta makalösa band. Detta nyväckta intresse för JT gör att jag måste revidera min lista över världens 100 bästa låtar. Den här låten skall självklart in på listan.

Några rader om att inte dölja sin tro

Detta var en nyhet för mig - att Peter Englund är troende kristen. Han går inte precis omkring och basunerar ut det. Man kan undra hur många det är som s.a.s. inte vill skylta med sin tro.

Jag minns en gång när en kollega mitt under en kaffepaus i arbetsplatsens fikarum sade - inte alls ryckt ur något sammanhang utan helt adekvat - att han tror på Gud. Folk vid samma bord liksom hoppade till och det sänkte sig en pinsam tystnad. Varför blir det ofta så? Det känns mera tabu i detta sekulariserade land att prata om sin tro än att diskutera samlagsställningar.

Egotrippare i sängen

Nu blir det lite barnförbjudet. Så - nu är du varnad. Om du är pryd, så slutar du läsa HÄR.

Det var en konstig kille/man i det här brevet ("Han vill inte ge mig orgasm!", daterat den 24 oktober, från signaturen "Frustrerad") till tidskriften "Må bra". Menar han, att man skall mäta tiden, så att man ägnar exakt lika mycket tid till var och en? Give me a break. Har han inte begripit att det kan vara oerhört stimulerande för mannen att kunna skänka kvinnan så mycket njutning att hon får flera orgasmer i rad? Det får gärna ta jättelång tid att nå dit.

Leva i det förgångna

Dags för lite Jethro Tull igen. Det känns som att flera människor borde få veta hur bra de var. Här drar jag mitt lilla strå till den stacken.

Det är inte utan att jag kan hålla med om budskapet. Låt oss strunta i att hänga med i alla svängarna. Låt oss åtminstone delvis leva kvar i det gamla.

Fattiga SvT

Varför slösar jag bort min tid med att titta på "Vem vet mest"? Programledaren är retfull, ty han är typig mot de tävlande. Han är varken snäll eller artig. Och hon som vann veckans final var en mallapa. Henne tyckte jag absolut inte om. Hon var obstinat, snorkig och irriterande självgod. Hon blev till yttermera visso störd av att en bland de medtävlande fick en löjligt enkel fråga. Burr, så ynklig tävlingsmänniska.

Dessutom är ju vinsten generande blygsam. Man vinner 10.000 kr - efter en hel veckas tävlande och efter att ha besvarat hur många frågor som helst. Jämför det med Postkodmiljonären i TV4 där man kan bli avsevärt mycket rikare genom att bara besvara ett fåtal frågor. I Postkodmiljonären får man dessutom välja bland olika alternativ. Och man har "livlinor"! Löjligt.

De frias slösland

Iris DeMent har inte bara spelat in en av tidernas bästa samlingar med kristen musik - när hon gjorde "Lifeline". (Se tidigare post här.) Hon har dessutom skrivit en av de vassaste texter om USA som jag känner till. Ni får låten serverad här, tillsammans med ett bildspel som är ganska hyfsat. (Man har sett bättre bildspel, men det får duga.)

Om ni vill läsa texten, så har ni den här. En sådan text skulle hon kunnat åka i fängelse för under McCarthy-eran.

Ebba regerar

Jag har bloggat om Ebba Forsbergs tolkning av Dylan tidigare här. Efter att nu ha lyssnat på hela det här albumet ett fåtal gånger vill jag hävda följande.

Mikael Wiehe må vara duktig på att översätta Dylans texter till svenska. Men låt oss slippa höra honom sjunga. Jag står inte ut med Wiehes skorrande r och hans ständiga betoningar av alla stavelser. Han blir s.a.s. bara för mycket - ja, nästan en parodi på sig själv.

Ebba Forsberg sjunger däremot helt gudomligt. Hon borde ha fått sjunga varenda låt ensam. Andra recensioner kan du läsa t.ex. här.

Några rader om "Den man älskar"

Sedd:

Det är i mitt tycke lite snålt att ge "Den man älskar" 6,6 poäng av 10 möjliga. För mig kan den gärna få 8 av 10.

Kritikerna var ganska överens - det blev 3:a eller 4:a. Sydsvenskan gav som exempel en fyra. Jag kan hålla med den recensenten om det mesta, men jag kan inte instämma i kritiken mot musiken och monologerna. Jag tycker inte de är i vägen.

Summa summarum: en klart sevärd film.

Sinnessjuka kommentarer

Detta är givetvis helt sjukt. Marcus Birro skall inte behöva stänga sin blogg därför att några idioter kommer med förbannat fula och låga kommentarer. Sådant slödder och pack som lämnar sådana kommentarer borde berövas sina bredbandsuppkopplingar. De borde sedan dessutom spärras på alla internetcaféer och motsvarande.

Noga med detaljerna

Listen! In order to maintain...

Ännu en sådan där makalös och odödlig scen ur en Monty Python-film. En ständig källa till uppmuntran!

Tack för hjälpen...

Suck. Det är deprimerande och/eller upprörande - detta. Gör ett tankeexperiment! Vilka hade följderna blivit om en muslim hade blivit beskylld för att sprida islam och därefter mördats just p.g.a. det?

Märkliga djur i Vår Herres hage. 38

Alla dessa bilister, cyklister och fotgängare som inte borde få vara lösa ute i trafiken. Bilister som antingen kör för fort eller för sakta, bilister som inte kan blinka, bilister som inte kan köra korrekt in i, inne i och ut ur en rondell, bilister som kör alldeles för nära bilen framför, bilister som inte kan parkera rätt, cyklister som tror att de äger vägen och därför aldrig behöver se sig om åt något håll, fotgängare som tror att de äger vägen och därför aldrig behöver se sig om åt något håll - etc.

Alla dessa klantskallar och blindstyren... Det är inte konstigt att det händer många olyckor. Det som är verkligt konstigt är att det inte händer flera olyckor.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 37

Alla dessa människor som har så svårt att ta hänsyn till andras tid. Om ett kontor öppnar kl 14:00, så är de där och rycker i dörren kl 13:50. Om butiken stänger kl 20:00, så rusar de in kl 19:57 och "ska bara köpa ett par saker" - och så blir de inte färdiga förrän kl 20:15. Tröttnissar! Lär er visa respekt för andras tid!

Bara inbillning?

Den s.k. skolmedicinen verkar få byxångest ibland. Nu senast gick några skolmedicin-besserwissrar till angrepp mot alternativ medicin - här. De påstår bl.a. att homeopati är ren bluff. Så märkligt det är då, att det finns flera tillförlitliga personer som kan intyga att de har blivit hjälpta av homeopater. Jag känner själv personligen ett par individer som förgäves hade provat alla möjliga sorters skolmedicinska behandlingar utan resultat - och så fort de hade blivit behandlade av någon homeopat, så blev de botade. Vad mera är: de fick aldrig mera lida av den sjukdomen som homeopaten hade avlägsnat. Inte minsta lilla återfall drabbade dem.

Bara inbillning? Självfallet inte!

Illich omläst

Nu är jag inte alls i fas med det omgivande samhället. Det finns så många företeelser i samtiden som jag inte alls gillar eller vill anpassa mig efter. Jag anser, att vi hade haft mera livskvalitet och mått bättre inombords om politiker och makthavare hade gjort som vissa tänkare, vetenskapsmän, debattörer m.fl. rekommenderade. Jag syftar bl.a. på André Gorz, Erik Dammann, Hartvig Saetra, Arne Naess, Harald Ofstad, Henryk Skolimowski, Rolf Edberg och Ivan Illich.

Varför tas inte flera sådana tänkare på allvar? Gitter inte politiker och beslutsfattare läsa deras verk? Eller har de läst men icke förstått? Eller har de läst men valt att förtiga? Det kan man fundera över. Men man kan också tänka kring vilket inflytande Illich haft på datoriseringen av samhället... (Läs det sista stycket före litteraturförteckningen via länken ovan, så ser du vad jag menar.) Man kan också komma att tänka på ett uttryck som "connecting people"...

Denna bok kom i sitt engelska original ut redan 1973. På svenska kom den först 1982. Det var en översättningslättja som är anmärkningsvärd. Boken borde ha nått ut till en stor svensk presumtiv läsekrets mycket fortare än så. På pärmens baksida kan vi läsa: "DET GEMENSKAPANDE SAMHÄLLET är den radikale och kontroversielle samhällskritikern Ivan Illichs mest grundläggande verk. Han gör här en sammanfattande och genomträngande analys av det moderna industrisamhället och dess självförstörande tendenser (...)".

Låt mig citera!
"Ett gemenskapande samhälle bör utformas så att det erbjuder alla sina medlemmar maximalt självständig handling med hjälp av redskap minimalt kontrollerade av andra. Folk känner äkta glädje, till skillnad från bara nöje, så länge deras handlingar är kreativa. Växer däremot redskapen längre än till en viss punkt, ökas reglementstvånget, beroendet, utsugningen och maktlösheten." (s. 32)
"Den enskilda människans handlingar i förhållande till samhället bestäms av de redskap hon aktivt behärskar eller med vars hjälp hon passivt behärskas. I den mån hon behärskar sina redskap, kan hon uttrycka sin mening i världen." (s. 33)
"Redskap alstrar gemenskapande i den mån de lätt kan användas, av vem som helst, så ofta eller så sällan som önskas och för att fullfölja ett mål som valts av den som använder redskapet." (s. 34)
"Ett rättvist samhälle skulle vara ett sådant där friheten för en person enbart begränsas av kravet att alla andra ska ha samma frihet. Ett sådant samhälle förutsätter en överenskommelse om att utesluta alla redskap som genom sin blotta natur hindrar den sortens frihet. (...) Ett samhälle som är uppbyggt så att utbildning genom skolor är en nödvändighet för att det ska fungera, kan inte vara ett rättvist samhälle." (s. 55)
"(...) i ett konsumtionssamhälle finns det oundvikligen två sorters slavar: de som har och som är fångar i beroendet och de andra som är fångar i avundet." (s. 61)
"När det är som bäst, är biblioteket prototypen för ett gemenskapande redskap. (...) biblioteken utnyttjas för lite på grund av att de har blivit organiserade till något slags respektingivande läroanstalter." (s. 81)
"Det industriella produktionsmonopolet kommer att bryta samman fullständigt på grund av att de mångförgrenade system som livnär dess expansion kommer att svikta ungefär samtidigt." (s. 122)

Om inte de är citat som väcker tankar, så vet jag inte någonting.

Rainbow till åminnelse

I morgon är det exakt 31 år sedan den här konserten spelades in. Jag hävdar nu helt fräckt att hårdrocken var som bäst - mest melodiös, mest kreativ och mest rik på finesser - med Deep Purple och Rainbow under 1970-talet. Gemensam nämnare: Ritchie Blackmore. Världens bäste rockgitarrist, enligt mig.

Två smakprov på hans briljans får du här och här - båda klippen ur "Catch the rainbow" från denna konsert.

Dessa ritualer, detta regelverk...

Jag såg gudstjänst i TV. Jag blir så förbryllad. Jag frågar mig: - Vad skulle Jesus ha gjort? Skulle Jesus ha gillat denna katolska mässa? Är det så här det måste vara?

Det har jag undrat så många gånger: Måste allting vara så detaljstyrt? Måste allting vara så STRIKT? Hela mässan verkade vara välrepeterad hundra gånger om. Allting har sin rätta plats, allting har sin rätta tid. Varje steg, varje rörelse, varje ord förefaller vara bestämt ned till minsta fragment. Allting känns stelt och dystert. Var är det oplanerade och improviserade? Var är gospelkänslan? Var är glädjen i tron? Man sjunger kanske någon enstaka psalm med glädje i själva texten, men det förmedlas ingen glädje i själva sången. Och så detta makalösa regelverk... Det känns som om man skulle hamna i helvetet om man skulle råka göra något fel.

Tänk er en person som vill veta mera om vad som pågår i en mässa. H*n får detta sig serverat som första intryck av kyrkligt liv. H*n skulle nog bli avskräckt och kanske aldrig mera sätta sin fot i kyrkan!

Jag kommer ibland att tänka på en scen (Känsliga tittare varnas! Scenen kan uppfattas som hädisk och stötande!) i Monty Pythons film om jakten på den heliga graalen. Kung Arthur knäfaller och bockar inför Gud däruppe bland molnen. Gud skäller ut kung Arthur och är så trött på människornas eviga bockande och ursäktande.

Jag tror på Gud, men jag vägrar tro att denna tro måste följa så strikta regler, procedurer, ritualer etc.

Bra filmmusik

Det finns inte så där fantastiskt många filmer som har gudomligt bra soundtrack. "Easy rider" är i alla fall en av dem. Här satt de flesta bitar som rökare i krysset. När Jimi Hendrix satte i gång med "If six was nine" höll jag på att hoppa av biofåtöljen. Men den här biten räcker ganska långt:

Dennis Hopper och Peter Fonda drar iväg. Snart skall de råka ut för Jack Nicholson. Resten är historia.

Ett hyfsat gitarrspel på en Lee Clayton-låt

Dags för lite Lee Clayton igen. Jag har bloggat om honom tidigare här. För att nu inga missförstånd skall uppstå: mannen på bilden nedan är icke Lee Clayton.

Vad denne gitarrist heter har jag inte lyckats få reda på. Någon därute som vet?

Äntligen...

Nu skall det äntligen bli av - Försäkringskassan granskas av JO. Det var knappast för tidigt. Frågan är bara vad det blir för konsekvenser. Leder granskningen till några påföljder? Jag tror det när jag ser det.

Några rader om "Nina Frisk"

Sedd:

Det är lite märkligt: här har vi en film som handlar om en flygvärdinna, men filmen lyfter aldrig. Den går liksom på tomgång det mesta av tiden. Pauserna som antagligen skall ge dialogerna en realistisk prägel blir mest sega. Filmen är ungefär lika loj och likgiltig som den man Nina Frisk blir lite kär i. Det hettar aldrig till ordentligt. Inget som engagerar och griper tag om åskådaren riktigt. Och vi vet inte exakt vad man vill ha sagt med filmen. Den är lös i konturerna - varken komedi eller drama?, både komedi och drama? Det känns som att filmen vill mera än vad den klarar av.

Kritikerna var oense, men jag håller mest med "Svenskans" recensent - här. (Den fick 4 på sina håll, men Vujer gav den underkänt.) Det finns egentligen bara en enda anledning för mig att se filmen. Den anledningen är Sofia Helin. Hon spelar verkligen bra och har ett fantastiskt charmigt leende. För övrigt är den här filmen snabbt glömd.

Några rader om akademiska studier

I min ungdom läste jag filosofi. Jag tänkte, att det skulle vara en bra språngbräda in i den fortsatta akademiska karriären. Och jag kan fortfarande tycka, att det är en adekvat inställning. Ett någorlunda klart och redigt tänkande är en bra bas.

På den tiden var det en självklarhet, att man skulle läsa viss kurslitteratur på engelska redan första terminen. Jag vet inte hur det är nuförtiden, men jag kan ibland få intrycket att ribban har sänkts. Jag har nämligen sett fragment ur en del högskoleuppsatser och tänkt ungefär: "Ack, ack, ack. Här var det inte många rätt. Det vimlar av stavfel, felaktiga meningsbyggnader, luckor i baskunskaperna och stolliga resonemang." Nåväl, när jag började läsa filosofi skulle vi läsa valda delar ur den här torra boken på 842 sidor:

Vi skulle bl.a. läsa om John Lockes inflytande. Helt på egen hand kom jag på idén att stryka under olika sorters fakta med olika färg. Således strök jag under löpande brödtext med svart, personnamn med grönt, boktitlar med blått och årtal med rött. Så här kunde det se ut (Klicka på bilden för att förstora den):
Nu skulle jag inte bära mig åt så. Jag har inte längre den orken eller det engagemanget. Nu använder jag en och samma penna till alla understrykningar. Men jag skulle aldrig numera stryka under så många rader efter varandra. I så fall föredrar jag ett lodrätt streck i marginalen. Jag har sett många av dagens studenter stryka över - med överstrykningspenna - hela sidor! Jag frågar mig: - Vad lär sig dagens unga egentligen om studieteknik? Kan de inte själva inse hur knasigt det är att markera en hel sida som om vartenda ord vore exakt lika viktigt? Hur kan de lära sig något med den metoden?

Dessutom: när jag talar med folk som har några år på nacken och kan jämföra, så får jag veta att standarden på akademisk utbildning i Sverige har sjunkit rejält. Vissa personer skulle nog vilja kalla det "intellektuell dränering". Man menar bl.a. att det är mycket lättare att doktorera nu än jämfört med exempelvis hur det var att doktorera på 60-talet. Det är enligt samma personer även nästan genant enkelt att bli professor.

Triss i ess

Denna kväll gick i musikens tecken. Något av allt jag har lyssnat på följer här. En salig blandning - som så ofta när jag är i farten.

Det är knappt jag vågar erkänna att jag gillar Dido. Det är väl inte tillräckligt häftigt att tycka hon är bra.

Louise Hoffsten på gott spelhumör. En j-l på munspel.
Ian Anderson i sin karakteristiska pose. En j-l på tvärflöjt.

Kritik mot krittrick

Ja, ja... Det finns ofta en hake.

Du kan inte göra det här tricket om du är färgblind.

Snusk och inte snusk

Detta är snusk. Fråga: "Hur ofta tvättar du dina händer?"
Svar från drygt 3 %: "Några gånger i veckan"!
Hur tänkte man då?

Detta är däremot inte snusk.

Cleese om Palin

Här pratar John Cleese om Sarah Palin. Observera hans spontana skratt genast vid första frågan.

Det är just det: Michael Palin är inte längre den roligaste Palin.

Trippel

I dag har jag hållit föredrag, besvarat knepiga frågor och sjungit i kör - med varierande framgång. Jag gillar alla tre sysselsättningarna, men när det gäller körsången har jag en hel del kvar att lära. Det finns körledare som säger, att alla kan sjunga. Det är jag inte alldeles övertygad om, men man kan ju hoppas att det blir sant... På det hela taget har detta hittills varit en lyckad dag!

Några rader om "Berätta inte för någon"

Sedd:

Om man skall döma av omslaget till DVD:n så måste det här vara nära nog ett mästerverk. Hold your horses, säger jag då. Så himla märkvärdig är den inte. Den har splittrat kritikerna - som tyckte väldigt olika om denna franska thriller baserad på en kriminalroman av Harlan Coben. På det hela taget vill jag ge den här filmen en trea på en femgradig skala. Man har sett sämre thrillers - och bättre. Om du vill se en "nagelbitare" som ger dig sömnproblem, så får du leta på andra ställen. Men att titta på Kristin Scott Thomas tycker jag alltid om. Dock: om inte annat, så kan filmen fungera som diskussionsunderlag i ämnet filmkonst. Man kan prata om varför vissa filmer blir mästerverk och andra inte. Man kan analysera scen för scen och spekulera kring hur de kunde gjorts mera spännande.

Begreppsförvirring. 6

I en tidning stod det "Cyklister omfattas alltid av väjningsplikten när de lämnar en cykelväg" (Min kursivering). Det där är ett förbaskat klumpigt sätt att uttrycka sig på. Det kan nämligen tolkas på två helt motstridiga sätt. Det kan tolkas såväl enligt
a) att cyklister alltid skall väja för andra när cyklister lämnar en cykelväg
som enligt
b) att alla andra skall väja för cyklister när cyklister lämnar en cykelväg.

Det där uttrycket "omfattas av" känns löjligt högtravande och pseudoakademiskt. Det gör ingenting tydligare. Det är onödigt att formulera sig så knöligt när man lika väl kan säga: "Cyklister skall alltid stanna upp och låta andra korsande trafikanter passera när cyklister lämnar en cykelväg". Kan detta missförstås? Jo, det kan det nog... Men mot dumheten kämpar även Gud förgäves.

Begreppsförvirring. 5

I morse såg jag en buss som körde omkring med upplysningen "Ej i trafik". Det kallar jag begreppsförvirring. Bussen befinner sig i trafiken om den är ute på vägarna och kör omkring. Alltså är den "I trafik". Vad man försökte påstå var att bussen inte tog upp eller lämnade passagerare medan den gjorde det som den just då gjorde. Det hade varit bättre att inte ha någon upplysning alls i stället för den vilseledande informationen "Ej i trafik".

Londonspirituellt

Nu får jag lugna ned mig. Man skall inte gå och lägga sig arg. En fin final är vad som behövs. Här är en sådan fin final:

Detta motbjudande överflöd

Sådant här kan få mig att gå i taket. Det gör mig topp tunnor rasande.

Ofta när jag går runt i någon stormarknad, så tänker jag: "Varför detta kolossala överflöd? Allt detta kan ju aldrig i livet bli sålt. Vad händer med allt det som inte säljs?" Och jag kan i nästa andetag tänka: "Vart är vi på väg? Det här landet består till stor del av äckligt självgoda och bortskämda shopaholics".

Ge mig tjänstledigt med lön och jag sticker till Afrika i morgon för att borra fram vatten till folk som törstar.

Att leta efter syndabockar, avsnitt 56719743

Åter igen har Maria-Pia "levererat". Vad? En bra artikel, så klart.

Men jag vill nyansera bilden en smula. Jag är inte övertygad om att finansvalparna på Wall Street har gjort vad de har gjort på ren jävelskap. Jag tror, att de inte begrep bättre.

En förträfflig bok om Aspergers syndrom

Ju mera jag läser om syndrom, avvikelser, störningar, funktionshinder m.m. desto mera tveksam blir jag till begreppet "normal". Vad är egentligen normalt? Finns det en enda människa som är helt normal? Är det normala automatiskt rätt och sunt? Är det avvikande automatiskt fel och osunt? Vilken statistisk reliabilitet och validitet krävs för att klassificera något som normalt? Allting följer väl inte normalfördelningskurvan så där enkelt och förutsägbart? Vad räknas som normalt nu men kommer att räknas som "stört" om några år? Hur många människor har blivit feldiagnostiserade under sin uppväxt?

Ja, se där lite jag kom att undra över när jag läste Inger Jalakas' bok "Nördsyndromet - allt du behöver veta om Aspergers syndrom" (2007).

Den är mycket intressant och sympatisk. Ämnet fascinerar mig. Jag blir nyfiken på hur människor med olika bokstavsbeteckningar kan leva drägliga liv med så många odds emot sig. Och så slår det mig, att kanske även jag egentligen är en nörd. Vissa av kriterierna verkar jag ju uppfylla - ibland. Bland Gillberg & Gillbergs diagnoskriterier (s. 29f) nämner jag följande.

"1. Stora svårigheter ifråga om ömsesidig social interaktion (minst två av följande):
* oförmåga till kontakt med jämnåriga
* likgiltighet ifråga om kontakt med jämnåriga
* oförmåga att uppfatta sociala umgängessignaler
* socialt och emotionellt opassande beteende
[Tre av dem uppfyllde jag under en del av uppväxten - min anm.]
2. Monomana, snäva intressen (minst ett av följande):
* som utesluter alla andra sysselsättningar
* som stereotypt upprepas
* med inlärda fakta utan djupare mening
[Alla tre uppfyllde jag under en del av uppväxten - min anm.]
3. Tvingande behov att införa rutiner och intressen (minst ett av följande):
* som påverkar den egna personens hela tillvaro
* som påtvingas andra människor
[Njae... - min anm.]
(---)"

Det som slår mig först när jag ser "Kravlistan" - om jag får kalla den så - är att den är s.a.s. suddig i konturerna. Jag tror, att gränsdragningarna ganska ofta blir oerhört svåra att göra. Därför frågar jag mig också: - Är detta en exakt vetenskap? Och jag svarar mig själv: - Nej!

Det är därför kanske inte så konstigt, att vi inte delar ut något Nobelpris i psykologi eller psykiatri. Därmed inte sagt, att det inte görs framsteg. Det är helt uppenbart att det görs framsteg. Diagnoser som ställdes på 60-talet skulle många gånger bli utskrattade nu. Med de kunskaper och insikter psykologin och psykiatrin har idag, så kan diagnoserna ställas med avsevärt större finess och förfining.

Na! Vidare om boken! Den hjälper oss att förstå. Den vidgar våra perspektiv. Jalakas har många pedagogiska och klargörande exempel. Låt mig bara visa två:

"Man måste alltså vara oerhört konkret och tydlig när man pratar med en aspergare. När min son var tonåring försökte jag lära honom att laga mat. Jag började med något lätt, pulverpotatismos. Jag tog fram en kastrull och paketet med pulver, sa åt honom att mäta upp angivet antal deciliter vatten, koka upp vattnet och sedan hälla i pulvret.
Sedan gick jag och gjorde något annat. När jag kom tillbaka stod han och tittade på kastrullen. Han hade hällt i pulvret, men inte rört om. För det hade jag glömt att säga.
Den ungen skrev en c-uppsats om japansk poesi på universitetet. Hur förklarar man det så att andra människor förstår?" (s. 17)

"Stress är ett gissel för alla med AS. (...)
Kan man inte sortera bort en del av alla sinnesintryck som bombarderar en, är det enormt påfrestande att vistas i stökiga miljöer. Det är för många synintryck som flimrar förbi, för mycket ljud, för många lukter.
Bara att befinna sig i skolan eller på jobbet kan vara nog så tröttande. Att dessutom prestera något när man är där, kan kännas övermäktigt. Detsamma gäller även trevliga saker, som att gå på en fest. För en människa med AS är det minst lika ansträngande som att arbeta.
Störande ljud, starka lukter och ljus som sticker i ögonen kan vara så stressande att de blir fysiskt plågsamma. (...)
Somliga är även taktilt känsliga. De tål inte beröring, tål inte att ta på vissa saker och kan bara använda kläder som absolut inte skaver. (...)
Att inte behärska situationen är också stressande. Känslan av att inte ha kontroll, inte veta hur man ska bete sig, vart man ska gå, hur man ska hitta rätt och göra rätt, drabbar aspergare varje gång de befinner sig i ett nytt sammanhang.
Alla förändringar skapar oro och stress, även de angenäma. (...) De har sina rutiner och dessa får man inte rucka på. Allt ska vara som vanligt (...)" (74f)

Ja, gott folk, ni förstår nog att jag gillar den här boken. Den är en sådan bok som jag önskar att jag själv hade skrivit. Klar och föredömligt tydlig, hela tiden intressant, lättläst utan att bli naiv, lagom personlig på ett charmigt sätt - etc. Aldrig knastertorr, aldrig tråkig, aldrig trög. Slutligen försedd med nyttiga lästips och en god källförteckning. Så här borde alla populärvetenskapliga böcker om människans "psyke" vara.

Några bilder

Körde en runda. Gick en promenad. Tog några bilder.

Titta som den sträcker näbben uppåt och låtsas vara fin. Detta är en av de fulaste fåglar jag känner till. Och vart den än drar fram, så har den död och förintelse med sig. Små öar där denna art har häckat blir förstörda av fågelbajs för flera år framåt. Jag kallar den "räli' ålakråka". Dess egentliga namn är skarv.

Här ser vi tre väsentligt vackrare fåglar vända rumpan åt oss allihop - svanar letar efter mat strax under vattenytan:
Vidare på min vandring: hösten är här. Tre bilder får illustrera höstens ankomst. Innanför dessa träd finns en kyrkogård:

Här är jag inne på kyrkogården och riktar kameran upp mot himlen:
Här är jag slutligen på väg ut ur kyrkogården:

(Copyright: Thomas O.)

Kära Cher

Det är bara snobbar som inte gillar Cher. Här följer lite "onödigt vetande".
Visste du, att Cher sjöng "backup" på bl.a.
The Crystals' "Da Doo Ron Ron"
The Righteous Brothers' "You've lost that lovin' feelin'"
The Ronettes' "Be my baby".
Respekt.
För mig är hon där högst uppe på toppen bland alla kvinnliga rockartister. Och hennes version av "Love hurts" är gudomligt bra.

Nyligen läste jag att hennes "pojkvän" har lämnat henne - och att hon är väldigt deppad för det. Strunt i det, Cher. Livet har så mycket annat att ge.

Liten provokation

Det här är lite kul. Det kan ge många svallvågor... Jag är beredd att hålla med Horace. Men först kanske man skall definiera "bildad". Om det gäller att hålla reda på vilken "operatör" som ger störst chans att få se en himla massa sport och film och underhållning på TV - ja, då kan medel-Svensson ha totalkoll och vara hur "bildad" som helst. Likadant när det gäller vilken bil som är mest optimal att äga, med hänsyn tagen både till "klimatsmart" och "prestanda" och "komfort" och f-n vet allt. Då är också medel-Svensson med på banan. Likadant när det gäller vilket nytt köpcentrum som skall öppna när och var. Då håller sig också medel-Svensson vaken. Etc. Jag kan komma med flera exempel. Men när det gäller t.ex. läsbara alternativ till Camilla Läckbergs, Paulo Coelhos och några andras böcker - ja, då står många där med öppen mun och ser helt vilsna ut.

"Le Clézio? Är det ett nytt vin?"

Tillbaka till Dylan

Det går inte att komma undan Dylan - ja, Thomas, alltså. Dags igen! Jag känner inte till någon annan poet som kunde läsa sina egna dikter lika bra som Dylan Thomas läste sina vidunderligt vackra poem. Den vackraste högläsning jag någonsin har hört var emellertid när Sinéad O'Connor läste W. B. Yeats' "Easter 1916". Jag bloggade om det - och en del annat - här. Men att poeter läser sina egna verk är absolut ingen garanti för att dikterna skall bli väl lästa. Ack nej. Nog om detta nu. Här läste Dylan Thomas själv - helt suveränt:

Nu kan du öppna två fönster, krympa dem en aning och lägga dem vid sidan om varandra. Klicka sedan på den här länken - och läs texten samtidigt som du lyssnar till den.

Apropå liten bok

Apropå en tidigare post: läs första raden här. Inga jämförelser i övrigt...

En bit med Orchestra Baobab

Du milde, vad det svänger! Tänk dig det här bandet (Med en av världens tuffaste titlar på ett album: "Specialist in all styles") tillsammans med Ale Möller Band... Den som sitter still då är antingen döv eller död.

Liten bok

Det är alldeles självklart för mig att alltid ha en liten anteckningsbok med mig. Jag tänker: Man kan aldrig veta när det helt plötsligt finns anledning att anteckna något. Därför har jag alltid (när jag är påklädd) en sådan liten anteckningsbok och en penna med mig - överallt och alltid. Nu har denna lilla bok blivit så sliten och nött att jag blev tvungen att köpa en ny. Bland de gamla anteckningarna fann jag denna lapp:

Vad står det? Jo: "Dylan Thomas [korstecken] i Laugharne" och därefter:
"Time held me green and dying
Though I sang in my chains like the sea".
Dessa två dunkla rader avslutar dikten "Fern Hill". Det kan du kolla t.ex. här.
Var kan jag då ha befunnit mig när jag skrev ned detta citat? Jo, en ledtråd får du här. Jag befann mig alltså här.

Så här ser min nya lilla anteckningsbok ut i nyköpt och fräscht skick:

14 kr och 50 öre kostade den. Så har jag varit på sta'n och shoppat i dag...

Ännu ett körverk av Bach

Ordleken ger sig själv... Det här är inte ett fesigt stycke. Det är snarare potent.

Bach skrev "Magnificat" i sin första version 1723 och i sin andra dito 1732. "Fecit potentiam" betyder ungefär "han har visat styrka". Och nog visade Bach musikalisk styrka! Det är inte ägnat att förvåna, att han kallas "den femte evangelisten".

Var sak på sin plats

Den här katten bidrar till att minska luftföroreningarna.

Förvånad? Moi?

Fråga: Har jag läst något av nobelpristagaren?
Svar: Ja

Bevis

Här kommer flera väl valda och tänkvärda citat ur samma bok:

"Att veta vad en människa innefattar av elände, svaghet, banalitet - se där den verkliga kulturen. Att ha läst, att ha lärt sig saker är inte viktigt.
Detta aktningsvärda borgerliga begrepp konst, detta som är ett tecken på att man är en kultiverad och civiliserad människa, en världsman, en gentleman - det är lögn, en sällskapslek, konjunkturkänslighet, småskurenhet." (s. 38f)"

"Det finns ingen enkelhet i handlingar och tankar. Allt är komplicerat, disparat, oavlåtligt böljande rörelse." (s. 77)

"Konstnären är inte vare sig halvgud eller profet. Inte ens nödvändigtvis en intelligent människa. Han är känslomänniska, det är alltihop. Han hittar inte på någonting; han skapar ingenting. Han har inte geni. Det enda han kan göra är synteser. Han är en god organisatör." (s. 164)

En signerad bok

Det är inte många signerade böcker jag äger. Men de som jag faktiskt har är verkligen trevliga att ha. Denna bok (1977) är en av dessa för mig signerade:

Historien bakom detta är lite speciell. Bolay höll mot slutet av 70-talet ett icke offentligt föredrag för en särskild publik. Bland åhörarna satt alltså jag. Han hade med sig ett exemplar av den här boken och sade ungefär så här: "Den som kan det rätta svaret på den fråga jag kommer att ställa får ett signerat exemplar av min bok." Frågan löd: "Ur vilken bok är detta citat hämtat: 'Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett höganäskrus i en svångrem om halsen'?" Jag var snabbast med att räcka upp handen. Men jag tyckte frågan var nästan genant enkel. Det förvånade mig, att inte alla i publiken räckte upp handen.

Efter föredraget fick jag så gå fram till författaren och ta emot mitt signerade exemplar. Jag kan väl inte påstå, att detta är en diktsamling jag ofta återkommer till - men jag tycker om att äga den. Kullabygden har betytt mycket under min uppväxt. Jag kan t.ex. inte räkna alla gånger jag har varit uppe på Kullabergs högsta topp - Håkull. Och Bolay diktade bl.a. så om denna plats:

"(...) bokkatedraler
och himlaklippor
stormar mot solen

strandängar doftar
åkrarna väntar på skörden
mellan sju kyrktorn
och vågornas bränning (...)"

Han har fångat känslan bra. När man står där uppe och tittar ned på det omgivande nordvästskånska landskapet känner man att det sannerligen var mödan värt att kämpa sig uppför bergssluttningen. En så vacker utsikt är det inte mycket som slår.

Det var ett himla tjat

Det finns en del författare som aldrig tycks få nog. Jag syftar på dem som i stort sett ger ut samma bok om och om igen. Det verkar som om de efter utgivningen av den senaste boken kommer på tanken: "Javisst ja! Det hade jag ju också kunnat ha med! Nåja, det får bli ämnet för nästa bok." och så upprepar det sig efter utgivningen av nästa bok: "Javisst ja! Det hade jag ju också kunnat ha med! Nåja, det får bli ämnet för nästa bok." Och så där håller det på, om och om igen. Exempel? Jag nämner inga namn, men det finns inom området "husbyggnadsteknik" - med tips om hur du själv kan renovera och ändra i hemmet; det finns inom ämnet hunddressyr - med råd om hur du får din krångliga hund snäll som ett lamm; det finns inom hembygdsskildringar - med ett aldrig sinande intresse för minsta lilla husgavel eller någon totalt intetsägande mossbelupen stenhög.

Alla dessa författare som ger ut samma bok om och om igen... Jag frågar mig: Skall de aldrig skriva färdigt?! Kan de inte skriva den definitiva boken en gång för alla - i stället för att komma ut med en kompletterande bok vart eviga år? Måste de suga ut oss på detta illmariga sätt? Har de ingen skam i kroppen? Om jag hade varit författare och skrivit samma bok om och om igen, så hade jag skämts ögonen ur mig för att sitta i någon bokhandel och signera åt f-n och hans moster.

"Lite å ta i"

Det här med bantning går för långt ibland. Den här unga kvinnan (via denna länk) tyckte hon behövde banta:

Jag tycker, att hennes bantning var onödig. Det var väl inget fel på henne före bantningen?! På bilden till höger ser hon ju nästan ut som en torr skinntrasa.