Powys om ensamhet

Den är alls icke ett mästerverk, på det sätt som "Självbiografin" var ett mästerverk, men den är likväl en bok mycket väl värd att läsa. Jag kan inte låta bli att hamna i en s.k. kontrafaktisk villkorssats. Jag undrar om inte världen hade varit en bättre plats att vistas i om denna bok (Första engelska utgåva 1933) hade fått större genomslagskraft än t.ex. Ludvig Wittgensteins "Tractatus logico-philosophicus".

Det som gör John Cowper Powys' "Ensamhetens filosofi" läsvärd än i dessa dagar är att den ganska ofta är förbluffande aktuell. Vissa formuleringar är helt "up to date". Det som gör den mindre läsvärd än "Självbiografin" är i mina ögon dess - trots det ganska blygsamma omfånget på c:a 100 sidor - tröghet. Det blir lite flummigt och "konstigt" lite väl ofta - och det bromsar intresset.

Det som väcker min stora sympati är den positiva grundinställningen till ensamhet - på engelska "solitude" (snarare än "loneliness"). I dagar som dessa kan man ofta få intrycket att ensamhet vore något av det värsta som kan drabba en människa. Powys tyckte annorlunda. "Den slappa, enfaldiga sällskaplighet hos så många som vill likna varann, som smickrar, beundrar, åtrår, avundas, plågar och tävlar med varann, är ett försök att undfly denna självets latenta ensamhet." (s. 21)

Fler citat:

"Den flockmässiga intelligensen är en intelligens som hindrar evolutionen." (s. 26)

"Mänskligheten har nått den punkt i sin utveckling, då vi säkert vet att det endast är ett förenklat liv som försätter människorna i det åtråvärda tillstånd vi kallar lycka. Vi har nått den punkt där det blivit uppenbart att det ökade sociala umgängeslivet och hela underhållningsapparaten gör den verkliga lyckan om intet." (s. 38)

"En av de främsta anledningarna till att vi är olyckliga är att vi ständigt upptas av våra relationer till andra mänskor. Befria dig från detta. Retirera så vänligt du kan till ensamheten, och efter en stund ska din själ ha lögat sig så djupt i det svala ursprungliga Varat, att du känner dig i stånd att återvända till mänsklighetens besvärliga arena med en okränkbar och hemlig styrka." (s. 55)

"Den moderna psykologin, med dess tröttsamma påfund att ge morbida och nedsättande namn åt själens mäktigaste yttringar, skulle försöka ge det du gör en etikett som förvandlar en handling av andlig kraft till en galenskapens svaga grimas.
Men det är fördelen med att vara en solitär person. Du har redan lärt dig konsten att betrakta den moderna psykologin med ett distanserat och skeptiskt öga, liksom du lärt dig att stålsätta dig mot vad massmedvetandet kallar - fast måhända felaktigt - sin humor." (s. 56) [Powys hade inte några särskilt höga tankar om Freuds psykoanalys - min anm.]

"Det är märkligt hur djupt dessa förödande massåsikter trängt in i huvudet på folk. Begreppet 'framgång' till exempel, som bara betyder att vara känd för folk som inte har mer hum om verklig förtjänst, verklig värdighet, verklig karaktärsstorhet än om verklig lycka. Vilken futtig, ytlig, fåfäng ambition!
Och det är all denna utåtriktade kamp, denna gemena, avskyvärda, förtvivlade strävan att bli känd, att få makt, som förpestar vårt liv." (s. 89)

"Det finns för mycket åsikter och självhävdelse. Från alla håll är vi medvetna om för många ting - och nästan alla rör de sig för fort! Allt det här nymodiga oväsendet om att man ska hävda sig är ett sjukdomstecken. Vad vi saknar är inte mer hävdelse utan mindre!" (s. 105)

Powys inaktuell? Absolut inte!

Ett MÄSTERVERK

Det finns böcker och det finns Böcker. De där böckerna med stort B är ganska lätt räknade. John Cowper Powys' "Självbiografin" är utan tvekan en sådan Stor Bok. Nu när jag nyss åter igen har läst Crister Enanders briljanta "porträtt" - här - så inser jag att Enander har så makalöst rätt. Enander har redan sagt allt jag vill säga och mera därtill - men jag vill ändå komplettera på mitt lilla sätt.Denna Bok är ett av världslitteraturens största mästerverk. Powys verkade ha lika lätt för att formulera sig exceptionellt elegant som vi vanliga dödliga har lätt för att andas. Här finns inte en enda likgiltig mening. Sida upp och sida ned ser vi bevis på Powys' genialitet.

Jag har lånat denna Bok från biblioteket och förlängt lånetiden ett antal gånger. Jag vill inte skiljas från denna Bok! Jag har läppjat och smuttat, jag har dragit ut på läsningen för att förlänga njutningen. Men tiden har hunnit ikapp mig. Nu måste jag lämna tillbaka Boken så att andra också kan läsa den. Det är bara en tidsfråga innan jag köper den. Denna Bok måste jag äga. Den är nämligen numera som en del av mig.

Och det är högst besynnerligt. Egentligen hade den här Boken oddsen emot sig. Egentligen skulle jag normalt sett ha reagerat nästan allergiskt mot författarens självupptagenhet - med orden "jag", "mitt" och "mina" förekommande i nästan var och varannan mening - och hans extremt långa meningar, med bisatser och adjektiv uppradade efter varandra. Normalt sett skulle jag ha skrikit inombords: "Men för tusan! Fatta dig kort! Kom till saken!", men här finner jag dessa oändliga utvikningar och fantastiskt välkonstruerade satsbyggnader enbart charmiga och förtrollande.

Denna Bok är omvälvande. Du kan inte förhålla dig likgiltig inför den. I så fall är det något inom dig som inte är s.a.s. helt i ordning. Powys var en man full av motsägelser. Han kunde verka s.k. nördig men var egentligen övermänskligt sensibel, sensuell och receptiv. Ofta finner jag sådana "jobbiga" paradoxer tröttsamma och irriterande, men när det gäller Powys blir jag bara fascinerad - ty hans motsägelser är även i många fall mina. Jag kan känna igen mig själv i många beskrivna situationer.

Denna Bok är full av sidospår. Normalt sett skulle jag bli nästan vansinnig av sådant, men här blir jag road. Powys går in på ett huvudspår för att plötsligt utan förvarning halka in på ett sidospår bara för att på nästa sida komma tillbaka på huvudspåret. Och jag sitter där förstummad och tänker: "Hur gick det där till? Oerhört skickligt!".

Denna Bok vill jag räkna som en av de bästa böcker som någonsin har skrivits - oavsett genre. Jag förväntar mig inte att hitta en enda Bok under resten av mitt liv som kan bedömas vara ens i närheten. Att jag tidigare har framhållit Miles Davis' självbiografi som tidernas bästa självbiografi är historia nu. Miles är nedputtad från tronen. Oavsett genre hamnar denna Bok på samma nivå som det bästa av t.ex. Dante, Shakespeare, Dostojevskij och Canetti.

Dags för citat! De måste bli ganska långa - för att ge en någorlunda rättvis bild.

"Charlataneriet, eller åtminstone den särskilda art av denna vanryktade bekvämlighet som jag odlar, består i att till den grad låta sig hänföras av de stora, övergripande, enkla aspekterna av någonting som fascinerar en i livet eller naturen eller böckerna eller historien eller psykologin att man utan att vänta på att få alla detaljer korrekta eller på att få passagen verifierad av mer grannlaga forskning helt enkelt förlitar sig på sin egen privata smak, på sina egna fördomar, sin egen fantasi, sin egen inspiration, och av hela sin varelse hänger sig åt glädjen i att grunna på vad man ser och vad man känner. Det är när man impulsivt delar med sig av sina känslor härvidlag till andra som man nedkallar detta missbrukade invektiv över sig. Skulle man tillämpa samma måttstock som fackfolket, som inte ens vågar känna en reaktion på någonting underbart eller magiskt i Naturen eller Konsten utan att först säkerställa alla belägg och utan att först gratulera sig själva till sina egna meriter som adepter och till sin dokumentations akribi, ja då skulle man vara tvungen att kalla några av de klarast strålande författarna i världen vid detta nedsättande namn." (s. 393)

"Jag är förvisso något av en kuf i min motvilja mot all tävlan. Men det är ingen risk att andra ska följa mitt exempel härvidlag. Det finns inte det minsta tecken som tyder på att några av mina fiender ska frestas att ta efter denna egenhet hos mig. Ju mer jag undviker att hoppa bock med dem, desto mer hoppar de bock med mig! Medan jag hemligen gör det till en hederssak att dra det kortaste strået i ordväxlingar, i diskussioner, i kontroverser tror mina rivaler på världens Colosseum helt sonika att de har vunnit. Men, märk väl, jag känner aldrig att jag har fel! Jag kan i själva verket inte överdriva hur djupt övertygad jag är om att jag tvärtom har alldeles rätt! Och ändå ger jag efter, och efter, och efter; och jag gör det i ett slags sinnlig extas." (s. 459)

"Jag är ingen masochist, eller ens en zoofil; jag är en cowperist. Men så mycket vet jag om mig själv: att jag förenar en kvicksilversnabb intelligens med en mager, primitiv, knotig och hård neandertalsk enkelhet. Mitt rörliga intellekt hålls i själva verket som slav, likt en Ariel, under en primitiv Caliban inbegripen i dödlig och taumaturgisk kamp mot världen." (s. 613)

Mitt liv är inte längre det samma. En ny tideräkning börjar i och med den fullbordade läsningen av denna makalösa, oerhörda, fascinerande, förtrollande, fängslande, magiska, efterhängsna, utmanande, mystiska, kristallklara, paradoxala och omtumlande Bok.

Giltigt skäl att inte blogga

Ni får ursäkta. Dagen blev lång och jag hinner inte blogga. Nu måste jag fortsätta läsningen av den här:Detta är en helt enastående bok. Det blir anledning att återkomma till den - säkert mer än en gång. Nu: God natt!

Bättre sent än aldrig

Ju mera jag läser och lär mig om John Cowper Powys, desto mera fascinerad blir jag. Hans paradoxer är även mina. Hans svaghet för kvinnlig skönhet är även min. Hans behov av ensamhet är även mitt. Etc. Jag frestas hävda att jag har funnit en tvillingsjäl.

Att det skulle behöva ta så lång tid att upptäcka! Jag stod ju och höll hans "Wolf Solent" i mina händer när de (Inte mina händer. Boken gavs ut i två volymer.) första gången kom ut på svenska - och jag minns att jag tänkte "Det här måste jag läsa!", men det blev aldrig av.

Och nu finns det ännu en anledning att resa till Wales. Den förra anledningen hette Dylan Thomas.

Ett porträtt som heter duga

Den här biografin måste jag ju bara läsa - efter att nyss ha läst den här beskrivningen.

Du får inte glömma att hålla koll på Tidningen Kulturen. Sällsynt berikande.