Liljas mamma sticker

Vad är man för en mamma om man gör så här? Det är ett mycket gripande stycke ur en omtumlande film. Du borde ha fortsatt så, Lukas...

Mariza-fado

Bloggaren Thomas Nydahl - med bloggen Occident - har gjort mig nyfiken på fado. Jag har fattat, att Mariza är en stor stjärna bland de yngre fado-artisterna. Låt mig ge ett smakprov:

Fantastiskt! Varför har jag varit skeptisk till fado? Här öppnar sig ju en ny värld. Det känns som att jag aldrig blir för gammal att ta till mig något annat inom musiken. Tack, Nydahl!

I andras ögon i mina ögon

Jag har hört denna film höjas till skyarna. Jag fattar inte. Den är ju ointressant. Jag kan möjligen sträcka mig till att ge den en trea, men inte mer. Det är mest en massa prat. Typiskt franskt. Mycket snack och lite verkstad. Den här recensionen är ganska sansad, men ändå onödigt snäll. Jag ångrar nu att jag offrade nära nog två timmar på denna likgiltighet.

En mysig bok om sex som varar länge

Den här boken bara kom i min väg. Jag såg den av en slump - jag letade inte aktivt efter den. Den blev en positiv överraskning. Här är David Deida klarheten själv. Boken handlar en hel del om tantra och tao, men utan det gängse hokus-pokuset och sneglandet åt hinduism och buddhism.

En sådan bok som Margot Anands "Kärlekens mystik" kan upplevas som onödigt krånglig och belamrad med en massa fikonspråk. (Exempel: Varför använda orden "yoni" och "lingam" när det finns adekvata namn på svenska, som t.ex. "snippa" och "köttpåle"?) Om en sådan bok som makarna Ramsdales "Sexual energy ecstacy" kan man tycka ungefär likadant. Deidas bok är kristallklar i jämförelse - men tyvärr utan bilder. Det här ger en liten aning om det hela.

Allting kan gå till överdrift. Så även detta. Sting lär ha "hållt på" i sju timmar med sin kvinna. Och P. Diddy skall ha förlustat sig i 30 timmar med någon kvinna. Hur gick det till? Blev det inte långtråkigt? Gick de på toaletten samtidigt - fortfarande genitalt förenade? Varför skall vissa alltid vara värre än alla andra? När får vi höra talas om ett par som har haft samlag i en vecka utan paus? Tävling, tävling, tävling - det blir sandlådenivå.

Inte här för att bli älskad

En underbar bagatell. Ingenting nytt, inget häftigt, inget vare sig originellt eller nyskapande - men ändå så gott att titta på. Denna film är värd en medelstark fyra för det snygga sätt varpå den berättar sin bagatellartade historia. Jag håller med om den här recensionen, med det undantaget att jag inte tycker tempot är för långsamt.

Så här ser huvudpersonerna ut när de dansar tango. Man kan faktiskt nästan ta på känslan. Det är inte utan att jag får lust att lära mig dansa tango.

Leve medelmåttorna!

Alla gillar en vinnare. Eller? Vi må tycka att det är spännande, intressant och underhållande att titta på friidrotts-VM, men hur kul skulle det vara om alla vore segerkåta vinnartyper? Tänk om alla hade en oerhörd tävlingsinstinkt hela tiden... Det skulle vara helt outhärdligt. Visst, vi kan och bör väl vara glada åt alla våra segrar i olika sammanhang, men vi skall också vara väldigt glada för att alla inte har den där "killerinstinkten" som tydligen måste till i tävlingssammanhang. Om alla hade den alltid, så skulle det bli närmast omöjligt att umgås. Hela tillvaron skulle fyllas av konflikter.

Nej, världen behöver de medelmåttiga, de saktmodiga, de stryktåliga, de belåtna och ganska liknöjda människorna.

Minnen från helvetet

Ni kan aldrig gissa vad detta är. [Konstpaus] Jo, det är golvet i helvetet.

Har jag varit i helvetet? Ja, ty jag har varit i Nordsta'n i Göteborg. Så här ser golvet ut där. Detta fenomen - Nordsta'n - är fullständigt absurt, helt vansinnigt och totalt sjukt. Här ser vi kapitalismen driven till sin spets. Jag fattar inte hur jag kunde vara så snäll och medgörlig att jag följde med dit. Jag har ju inget som helst intresse av att gå runt i affärer och glo och klämma och känna och lukta och bära mig åt. Jag hade mycket hellre befunnit mig i ett kloster utan att prata med en enda person.

Nå, nu var jag där. Jag satte mig ganska snart ner för att läsa. Jag läste några sidor i Ingmar Bergmans "Laterna magica" och några sidor i en bok som massakrerar Dan Browns "Da Vinci-koden". Så småningom kände jag att jag behövde röra på mig, för att jag inte skulle stelna till. Men det blev jag snabbt trött på. Det var så mördande tråkigt med alla dessa intetsägande intryck som bombarderades mot mig. Världen är galen - särskilt i Mammontempel. Jag fick på något sätt reda på att rusningen efter platt-TV i en butik någonstans häromdagen gjorde att panik bröt ut och polis måste tillkallas för att lugna ned massorna. Habegäret och Jantelagen i oskön förening. [Konstpaus] Shopaholics förökar sig genom hög svansföring.

Jag var tvungen att sätta mig igen. Nu skulle jag studera folks beteenden. Ack, ack, ack. Jag kände mig som en utomjording som navigerat fel. Om Ulf Lundell tyckte att en tisdag på IKEA är som en föraning av helvetet, så kändes - i alla fall för mig - en söndag i Nordsta'n som en riktig nära-helvetet-upplevelse. Var får alla människor alla sina pengar ifrån? Varför måste de köpa upp alla sina pengar på saker de egentligen inte behöver? Vad har vi gjort? Hur lyckades vi skapa detta kalla och hårda samhälle? Alla bara tänker på sig och sitt. Ingen fäster något avseende vid någon annan. Jag kan slå vad om att ingen skulle göra något ifall någon helt plötsligt bara skulle sätta sig ned på golvet där i Mammontemplet och börja storgråta. Ingen skulle gå fram och fråga hur det var fatt eller om man kunde hjälpa till på något sätt. [Konstpaus] Vårt förakt för svaghet är en grundbult i folksjälen. "Är du misslyckad? Jaha, synd om dig - men vad angår det mig? Skyll dig själv." - det är tidens anda. Därför kunde "Ingen vill veta var du köpt din tröja" bli en stor hit.

David Ackles' genomkloka ord "The world is full of lovers loving hate and only loving others of their kind" kändes mera adekvata än någonsin när jag satt där och iakttog folk i min väntan. Det är så världen kommer att gå under, tänkte jag. Den krackelerar, den spricker, den rämnar - när fernissan faller av. Altruism? Nä, nä. Paniken sprider sig fort som blixten. Fyra ryttare kommer. En häst är blekgul.

Ett album med Linda Thompson

Hur har jag kunnat låta bli att blogga om den här tidigare? Den är ju egentligen en av mina favoritplattor. Linda Thompson är en av mina favoritsångerskor. Och den här plattan är en sorts "The best of...":

Hennes röst är fantastisk. Hon sjunger visserligen inte som Maria Callas eller Birgit Nilsson, men hon låter ju som en kristallklar och oerhört sensibel vårbäck - om det nu går att föreställa sig. Vad kan man mera begära?

Ah, när hon sjunger "Lonely hearts", "Walking on a wire", "I live not where I love", "I want to see the bright lights tonight", "Insult to injury" eller "I'm a dreamer"... Då slår hon an känslosträngar hos mig så att jag vill stanna tiden och bara njuta.

Här har du ett smakprov från 1975 - tillsammans med f.d. maken Richard.

Kajak - ja tack

Det kom ett erbjudande om att prova på paddling. Jag nappade. Här tog jag en paus och plockade upp kameran:

Vad vi ser är två broar. Den lilla träbron går till den lilla ö som kallas Svinö. Den större betongbron är början av Ölandsbron - på Kalmarsidan.

Paddling är ungefär som flytande meditation. Jag paddlade ganska mycket när jag var ung och häromåret fick jag en liknande chans att prova på denna långsamma transportform. Redan då tänkte jag bli medlem i kanotklubben, men det blev aldrig av. Nu tänker jag: "Nu skall det bli av! Det finns inga giltiga undanflykter. Man kan paddla året runt, så länge det är isfritt. Vädret kan inte stoppa mig. Paddling ger så mycket. Man får tillbaka mera än insatsen."

Månadens låt

Den här får bli månadens låt. Korrekturläsaren sov eller stammade.

Det var för några kilon sedan, men han sjöng med pondus redan då.

Trädet i augusti

Det var tydligen ingen som saknade juliträdet... Nu fotograferar jag trädet från ett annat håll. Mer grönt än så här blir det inte. Nu går vi mot mörkare tider.

Månadens träddikt blir den här.

En trivial sanning om inställning

Mycket IRL i dag. Inte förrän nu har jag haft chans att blogga.

Dagens bekräftelse 1: Du blir bemött sådan du är. Jag blir mer och mer övertygad om det. Om du t..ex. utgår ifrån att det sällskap som du blev påtvingad att umgås med är en samling obildade och likgiltiga typer, så blir det kanske just sådana personer du ser omkring dig. Om du sitter där och blänger surt på alla runt dig, hur tror du då att de vill vara trevliga mot dig? Om du i stället utgår ifrån att du skall ha trevligt med dem och att du är uppriktigt nyfiken på dem - ja, då kan det hända små mirakel.

Dagens bekräftelse 2: På bussen hem hade jag ett jättetrevligt samtal med en person som jag försiktigt närmade mig på busshållplatsen innan bussen kom. Om jag inte hade brytt mig om personen i fråga, så hade vi sannolikt inte börjat prata med varandra - och då hade vi gått miste om en trevlig stund.

Ibland kan möten vara så go'a.

Intillegent fetslavning?

Den här boken köpte jag den 1 juni 1987. Det är en sympatisk och läsvärd bok om det vi normalt kallar IQ - men inte bara det.

På omslagets baksida kan vi läsa: "Intelligens är så mycket mer än abstrakt tänkande, ordkunskap, läsförståelse och annat som konventionella intelligens- och anlagstester mäter. Det är till exempel också kritiskt tänkande, upp-finningsförmåga och social begåvning. Den här boken argumenterar för ett sådant vidare intelligensbegrepp. Det uppmuntrande budskapet är att intelligens kan utvecklas och fördjupas med rätt träning." Så sant, så sant. Det har onekligen skett en utveckling åt det hållet som Moore antydde. Jag behöver väl bara nämna Howard Gardner, så förstår ni vad jag menar. Det vore ju konstigt, om det inte hade hänt något på 20 år.

Mysigt citat: "Intelligenskvoten mäter snarare enkel än komplicerad tankeförmåga" (s. 45). Så känns det ju ofta, när man löser ett traditionellt IQ-test. Man skall t.ex. lista ut vilken av flera givna figurer som logiskt sett skall följa på en fastställd serie. Det kan t.ex. vara ett par svarta prickar som rör sig enligt ett särskilt mönster uppifrån och ned och/eller från vänster till höger. Den som kommer på den tänkta följden först anses som mest intelligent. Trångsynt. Hur ofta råkar man ut för sådana problem i verkliga livet?

Det är också så, att man kan betvivla testens reliabilitet och validitet, när man läser detta: "Den mest dramatiska förbättringen stod en elev för som höjde sin IQ med 40 poäng efter träning" (s. 56).

Det blir närmast pinsamt, när man betänker följande:
"Funktioner som inte kan mätas med standardiserade intelligenstest är:
* syntes och analys, inklusive sannolikhetsbedömning
* forskning och upptäckt
* mänskliga relationer och kommunikation mellan olika individer
* det kreativa perspektivet" (s. 168).

Kreativa vuxna är fascinerande. De "(...) brukar föredra komplexitet, är mer oberoende i sina omdömen och står emot grupptryck. De visar också prov på osedvanligt engagemang (...)" (s. 195).

Jag finner detta ämne vansinnigt spännande. I kväll sitter jag som fastnitad framför TV:n och tittar på detta.

Den bästa psalmen?

Den senaste tiden har jag funderat lite kring våra svenska psalmer. Jag vill ta reda på vilken psalm som är den "bästa". Då menar jag, att psalmens text skall vara så bra, att den klarar sig utmärkt på egen hand - och det samma skall gälla för musiken. Psalmens melodi skall med andra ord vara så vacker, att den klarar sig utmärkt på egen hand - utan text. Det skall dessutom vara så, att när text och musik vävs samman, så uppstår helhetens magi: Helheten blir större än summan av delarna. Det skall kännas så stort, att en riktig hedning börjar undra om Gud ändå inte finns.

Nu kan jag inte påstå mig vara så väl bevandrad i den svenska psalmskatten. Jag vänder mig därför åt annat håll för att få några goda uppslag.

Först mina kandidater till utmärkelsen "Sveriges bästa psalm" - hämtade ur "Den svenska psalmboken med tillägg", från 1986 (nr 1-700) och 2002 (nr 701-800):
249 - "Blott en dag" (Sandell & Ahnfelt)
297 - "Härlig är jorden" (Ingemann, Bååth-Holmberg & schlesisk folkvisa)
586 - "Du, o Gud, är livets källa" (Frostenson & Nürnberg)

Nu "utmanar" jag två bloggande präster att utnämna sina "bästa" psalmer. Jag hoppas, att de sedan skickar uppdraget vidare till andra bloggande präster. Nu ger jag "stafettpinnen" till Pierre Falk och Karin Långström Vinge.

Hugget genom blyertspennan

Vad skall man kalla det? Tankens kraft? Inbillningens kraft? Förflyttning av energi? Hur förklarar man att det faktiskt fungerar? Jag syftar på följande.

Låt någon annan person hålla i en blyertspenna. Den ena änden hålls med vänster hand och den andra med höger hand. Du skall med ditt ena pekfinger slå dig tvärs igenom blyertspennan, så att den delas i två bitar. Om du försöker på traditionellt sätt, så kommer du inte att lyckas slå sönder pennan och du kommer dessutom att få väldigt ont i det pekfinger du använde till detta experiment. Om du emellertid gör det med "tankens kraft" eller vad vi nu kan kalla det, så gör det inte mera ont än om du hade huggit med pekfingret genom bomull.

Hemligheten bakom detta märkliga fenomen? Jo, du skall tänka dig, inbilla dig, se det framför dig i en sorts inre bio, att du redan har passerat blyertspennan. Du skall rikta din uppmärksamhet till en punkt nedanför blyertspennan när du "hugger". Det fungerar!

Man önskar, att man kunde omsätta denna insikt till en massa andra situationer i livet...

Ett stycke Verdi

Kalla det djupt eller ytligt eller vad du vill. Jag kallar det Stor Konst.

Bara ytan kvar?

Det var häromdagen som jag upptäckte den här krönikan eller kolumnen eller vad det nu kallas. Katten också. Jag gillar ju mycket av det Anneli Jordahl skriver. Men det här gillar jag inte.

Jag gillar inte denna etablissemangets skräck och avsky för bloggarna. Det känns som om de avlönade krönikörerna/kolumnisterna/skribenterna var och en skriker ut: "Allt ljus på mig!". De verkar vara livrädda för att bloggarna skall stjäla uppmärksamhet från dem.

Och så detta evinnerliga tjafs om djup och yta! Vad är ytligt? Vad är djupt? Vem avgör var ribban skall läggas? Vad är det som säger att en utbildad journalist måste vara djupare än en liten fesen bloggare? Ingenting. Många professionella skribenter är kissnödigt rädda för att bloggare kommer fram till pudelns kärna mycket snabbare än vad de själva gör. De tycks tänka: "Jävlar också. Här har den lille amatören lyckats använda bara 200 ord för att beskriva något som jag måste använda 500 ord för. Shit."

Saker och ting blir inte automatiskt djupa därför att man gör dem omständliga. Jag håller inte med om att det bara är yta kvar. Det finns nämligen bloggar som går oerhört mycket mera på djupet än vad många kolumner eller krönikor gör. Och de måste inte vara mångordiga. "De verkliga konstnärerna försvinner"? Nej, det är inte alls säkert. Det kan vara så, att "de verkliga konstnärerna" hittar andra uttryckssätt. "The times they are a-changin'". Det som Jordahl kallar Stor Konst är i själva verket ofta bara pretentiös och "hajpad" konst.

Händel igen

Vad finns att säga? Varje tänkbar beskrivning känns fattig i jämförelse med dessa toner.

... when I behold a rainbow in the sky

Oj! Det var nog mer än ett år sedan jag såg en så pass klar och tydlig regnbåge senast. Och så får jag chansen att två gånger samma kväll se dubbla regnbågar! När klockan var ungefär halv sju såg jag dem första gången. Jag tog kameran och fotograferade dem. Men kortet blev misslyckat. Kameran var felinställd. Så - för c:a tio minuter sedan - fick jag en ny chans. Jag tog då detta kort:

Personen som jag skrev om i förra posten hade Ritchie Blackmore och hans grupp "Rainbow" som stora favoriter... Catch the rainbow!

Nere

En del kanske undrar över den förra posten. Varför denna dysterhet? Jo: jag är inne i ett sorgearbete. Jag kan fortfarande inte riktigt fatta att en person jag kände har lämnat detta jordeliv. Att vifta bort sorgen med käcka truddelutter eller glöttiga komedier eller något liknande klämmigt ligger inte för mig. Jag vill vara där nere i dysterheten och verkligen - nu blir det klyschigt - "bearbeta mina känslor". Det är så ofattbart att inte längre kunna kontakta honom. Han fattas mig.

Några rader om Händels "Sarabande" i D-moll

Det här är ett av de absolut vackraste musikstycken jag känner till. Det är också ett av de mest vemodiga jag har hört.

Första gången jag hörde detta stycke var när jag såg filmen "Barry Lyndon" för första gången. (Jag har bloggat om filmen här.) Den scen, där man bär iväg den lilla kistan och "Sarabande" spelas, skakade om mig ordentligt. Den gör det fortfarande - efter att jag sett filmen kanske fem gånger. Filmen är ett fantastiskt mästerverk och musiken i den sitter som en rökare i krysset. Helt kongenialt.

Här framförs stycket av en ensam pianist. Inte lika pampigt - men fortfarande svindlande vackert. Jag har nog skrivit det förut, men nu skriver jag det igen: Det vemodiga, sorgliga och tragiska inom lyrik, musik, film, teater, bildkonst etc. är också, i min smak, ofta väldigt vackert och oerhört gripande. Jag vet, att jag inte är ensam om den åsikten. Frågan är varför vi känner så. En "hjärnskrynklare" kan nog reda ut det. Själv tror jag, att det har ett samband med förlorade illusioner. Om man aldrig har längtat, älskat, drömt, fantiserat om något paradisiskt vackert och blivit besviken, så kan man nog inte heller få en sådan vemodig och bitterljuv skönhetsupplevelse. Kraschade drömmar kan vara en stark drivkraft - om de inte knäcker en. Minns Søren Kierkegaard, som påstod att mången man har blivit geni, hjälte, diktare p.g.a. "den pige, han aldrig fik".

Bergman övertolkad

Det är inte konstigt alls om Ingmar Bergman en period kände sig förföljd av Hans Nystedt. Den här boken kom ut 1989 och den är fylld av diskutabla påståenden.

Om man skall tala om fenomenet övertolkningar, så måste den här boken kunna ge många exempel på det. Nystedt "läste in" budskap angående kristendomen i varenda Bergmanfilm och tolkade vissa scener på ett sådant sätt att man kan undra om Ingmar Bergman själv var medveten om vad scenerna egentligen betydde - enligt Nystedt.

Jag är skeptisk. Jag tror, att filmerna kan tolkas på en massa olika sätt. Vem kunde bättre än Ingmar Bergman själv förklara vad han menade och ville ha sagt? Åter igen tvingas jag lära mig den läxa som jag lärde mig för länge sedan - men måste lära mig om och om igen: Strunta i uttolkarna och gå direkt till källorna.

Exempel på övertolkning? Nystedt fann krystade likheter, t.ex. mellan André Gide och IB. "Gide: '--- Detta glädjetillstånd är det mest naturliga för mig.' Bergman: 'I hela mitt medvetna liv har jag levat med detta som Bach kallade sin glädje.'" (s. 146) Jaha? Skulle detta vara ett bevis på att IB härmade Gide - eller vad? I så fall skulle det vara lätt att hitta likheter mellan IB och en hel katalogsamling av författare, regissörer och andra. Läget hade varit ett annat om Nystedt lyckats finna direkta plagiat och rena stölder. Men det lyckades han inte med.

En annan sak som retar mig är den oerhörda betydelse Nystedt lade vid karaktärernas namn. Det var tydligen laddat med budskap om någon hette Anna eller Maria eller Emanuel eller Vergérus eller Cornelius eller... Puh, jag blir trött på sådant.

Jag skall gå direkt till källan - alltså IB. Närmast blir det "Laterna magica".

Oväntad duett

Ett udda klipp från BoreMe:

Vem hade kunnat ana att de två skulle uppträda samtidigt på samma scen? Lou Reed ler. Nog är det ett märkligt möte. Det är nästan som om Sture Dahlström skulle ha skrivit en bok tillsammans med Sven Stolpe. Otroligt.

Ökenvandring

Häromdagen såg jag en seriestrip med "B.C." i en tidning. Vår hjälte gick i en öken och fick syn på en skylt långt borta. Han gick fram till skylten. Vad stod det på skylten? Jo, något i stil med "Affischering förbjuden".

Det där med den ensamme ökenvandraren som får redundant information påminner mig om detta. Jag var först!

Malliga personer - en följetong. 8

För några dagar sedan gick vi in på ett ställe för att handla lite. På en svart tavla på väggen hade man med vit krita skrivit något om sin affärsidé. Den var inget märkvärdigt, men affärsinnehavaren tyckte tydligen det. Man verkade väldigt stolt över något ganska självklart. För övrigt är det lite märkligt att skriva upp sin affärsidé med vit krita på en svart tavla. Tänker man ändra affärsidén stup i kvarten?

Nå, jag lade särskilt märke till en person som sprätte omkring. H*n verkade vara bossen på stället. H*n var definitivt mallig. Mina känselspröt mot mallighet gav fullt utslag. H*n ägnade inte kunderna en blick. Kunder verkade vara något sattyg som mest stod i vägen. H*n föreföll mera intresserad av att titta in i köket - där det stod en TV som visade något program som tydligen var mera intressant än människorna som ville handla.

Förklara en sak för mig: Varför driver man butik om man inte tycker om kunder?

Bach X 3

Tänk så olika samma musikstycke kan låta. Exekutören betyder mycket. Det vet alla som lyssnar aktivt på musik.

Här följer tre exempel på Bachtolkningar. Tre olika sätt att spela samma noter. Först Micha Maisky:

Så här annorlunda lät det när Mstislav Rostropovich höll i cellon:
Och så här tolkade slutligen Pablo Casals samma stycke:

Det ligger ute en snabbare inspelning med Casals, men den gillar jag inte lika mycket. Minns Glenn Gould. Han tyckte att hans ungdomsinspelning av "Goldbergvariationerna" var omogen, så han gjorde om inspelningen 26 år senare på ett väsentligt långsammare sätt.

Höstens nya böcker - delvis

En vilseledande rubrik i DN. Jag förstår inte hur de tänkte. Jo, det förstås - de ville vara vitsiga. Men i övrigt ljuger de. "Deckare spårlöst försvunna i höstens bokflod" stämmer inte med verkligheten. Det dräller ju av deckare och kriminalromaner i höstens s.k. bokflod. Det som presenteras i DN:s listor är bara skönlitteratur. Vi som är intresserade av facklitteratur får slänga oss i väggen och leta i Svensk Bokhandels specialnummer "Höstens nya böcker".

Snart får jag väl gå omkring med en Davidsstjärna eller något annat igenkänningsmärke, så att folk kan se att jag just nu inte är intresserad av deckare. Jag måste vara väldigt udda och prillig. Folk måste bli varnade i god tid, så att de kan hålla sig undan. "Fly! En störning som inte läser deckare! Tvi vale för stort styggt troll!", kommer folk att skrika när de ser mig.

Vilka nyheter tänker jag läsa då, när alla ni andra läser exakt samma böcker? Jo, det kan jag berätta. Jag tänker läsa Björn Ranelid, Ylva Eggehorn, Mitch Albom och Philip Roth. Och så en hel massa faktaböcker inom film, musik, psykologi, sociologi, religion, litteraturhistoria m.m.

Uppgivet projekt

Sorry. Jag kan inte stämma in i hyllningskören. Nu tänker jag inte läsa ännu en rad av Stieg Larsson - trots att jag hade som mål att läsa alla tre böckerna. Så makalöst fantastiska är ju inte hans böcker. Jag gav upp efter c:a 200 sidor i andra boken - "Flickan som lekte med elden". Den enda intressanta karaktären är ju Lisbeth Salander. Visst, intrigen är skickligt ihopknåpad. Men det räcker inte. Nu slösar jag inte mera tid på denna oerhört till skyarna höjda trilogi. Jag borde ha följt min intuition. Min intuition sade mig, att om alla andra tycker att böckerna är så makalöst fantastiska, så kommer inte jag att tycka det.

Enda fördelen med att läsa samma böcker som alla andra är ju att man hänger med i snacket på fikaraster och luncher. Man nickar igenkännande och tycker likadant. Tryggt. Men inte ett dugg utvecklande. Likheter utvecklar ingenting. De skapar bara mera av samma. Endast avvikelser skapar nytt.

I stället lägger jag nu tiden på böcker om och av Ingmar Bergman. Jag tänker sätta mig djupare in i hur han tänkte och tyckte.

En liten tripp till en östad

Körde till Borgholm. Tog ett par bilder. Vad vet jag, men jag tror att detta är ett lusthus. Vadå lusthus? Det är inte vidare lustigt och det väcker inte så värst mycket lust.

Och så ser man det här huset (detalj):

Jag undrar: Hur tänkte arkitekten? Använde h*n all sin fantasi och skaparförmåga när h*n ritade huset? Var det svårt? Innebar det blod, svett och tårar? Allvarligt talat: Kan arkitekter bära sig hur stolligt åt som helst? Detta måste vara en av världens fulaste fasader. Och den finns att skåda mitt i Borgholm.

Steve without Lloyd at midnight

Vi hoppar 10 år till. Det här är definitivt inte Steve med Lloyden:

Ett gott sväng och så go'a doa-doa-tjejer!

You too at midnight?

En bit från det magiska albumet "The Joshua Tree". Det hypnotiska gungets ursprung: Daniel Lanois.

Waits at midnight

Ah, du milde... Waits när han är som bäst:

Så mycket feeling, så fulsnyggt...

Monk at midnight

Ah, du milde... Jazz när den är som bäst:

Så mycket feeling, så njutbart, så gott att höra.

Inte roligt

Kan man skämta om vad som helst? Svaret på frågan blir Nej, om man menar att det skulle vara moraliskt OK att driva med vad och vem som helst. Gränsen går t.ex. vid tsunamikatastrofen, Estoniakatastrofen, cancer, nekrofiler och pedofiler. Det är inte OK eller förenligt med god sed eller etiskt/moraliskt acceptabelt att skoja om cancersjuka barn m.m. Men att införa förbud? Nej - hur skulle det gå till? Man får låta ståuppkomiker och andra bära sig åt, men de skall inte ha någon uppskattning för så plumpa och obegåvade skämt.

Uppe i det blå

Låt mig vitsa till det en aning: Jag hade ganska högtflygande förväntningar på den här filmen. De blev inte riktigt infriade.

Man borde ha kunnat göra en mera mångbottnad och spännande film om ett så oerhört speciellt levnadsöde som Howard Hughes'. Resultatet - den färdiga filmen - blev ganska ytligt och besitter knappast någon inträngande psykologisk beskrivning. Hughes' inre kvarstår som väldigt hemlighetsfullt och svårgreppat.

Inget ont sagt om skådespelarnas insatser. Jag tycker, att alla agerar väldigt bra. Men att se Alan Alda som en jädra osympatisk senator gav mig nästan obehagliga rysningar. Det var fjärran från "Hawkeye" i "M.A.S.H.". Skadeglädjen blev stor hos mig när det var senatorn själv som blev utskämd under förhören då måltavlan för angreppen egentligen var Hughes...

Att Hughes var ett geni måste stå bortom allt tvivel. Att kalla honom universalgeni kan dock inte vara riktigt. Ingen kan vara ett universalgeni. Det faller på sin egen orimlighet. Världens starkaste man kan inte samtidigt vara världens snabbaste marathonlöpare. Men Hughes hade - som man säger - många strängar på sin lyra. Han var dessutom något så ovanligt som visionär och entreprenör på samma gång. Inte nog med att han visste vad han ville ha. Han visste hur han skulle få det och han skred till verket med all kraft. Det är som om Albert Einstein själv skulle ha konstruerat ett rymdskepp och blivit astronaut bara för att prova sina teoriers sanningshalt.

Det är egentligen ganska förbluffande att en sådan mästare som Martin Scorsese har kunnat göra en så här pass ytlig film. Jag hade väntat mig mycket mera av honom. Om man inte hade vetat någonting om Howard Hughes innan man såg filmen, så lär man inte ha blivit så hemskt mycket klokare efter att ha sett den. Och filmen slutar alldeles för tidigt! Vi får ju inte veta någonting om de sista c:a 20 åren av hans liv. Det kan jag känna som en förolämpning mot oss tittare.

Ingmar Bergman hade kunnat göra en makalös film om Hughes...

En bok om kvalitet

Den här boken köpte jag när den var relativt ny (1978). Den finns även utgiven med titeln "Livet, kärleken och konsten att sköta en motorcykel" (1977). Den betydde en hel del för mig under en period.

Vad som tilltalade mig mest var idéinnehållet. Språkbehandlingen och intrigen var inte särskilt lysande. Här finns dock filosofiska resonemang som visar, att författaren knappast kunde vara oskolad i ämnet filosofi.

Författaren åker motorcykel genom kontinenten med sin elvaårige son och försöker under resans lopp förklara för sonen vad som är viktigast i livet. Jag är nu inte helt övertygad om att en elvaåring kan följa med i alla resonemangen, men om vi smälter den orimligheten, så: OK. På omslagets baksida får vi en bra vink om vad boken egentligen berör: "Den speciella gåva av den universella principen som Pirsig kallar Kvalitet är i själva verket detsamma som att bry sig om (...)".

Pirsig beskrev en "egoklättrare" så här: "Han är här men ändå inte här. Han förkastar detta 'här', vantrivs med det, vill vara längre upp mot toppen, men när han väl kommit dit är han lika olycklig som nu, därför att då har 'dit' blivit 'här'. Det han söker, det han önskar, finns överallt omkring honom, men han vill inte ha det just därför att det finns överallt omkring honom." (s. 196f) Visst känns det igen? Det evinnerliga jagandet efter det grönare gräset på andra sidan...

Jag gillar sådana här formuleringar: "(...) omtanken och Kvaliteten är den yttre och den inre aspekten av samma sak. En människa som skådat Kvaliteten och känner den när hon arbetar är en människa som bryr sig om. Den som bryr sig om det hon ser och gör är en människa som måste ha en del av Kvalitetens egenskaper." (s. 256) Och: [Man - min klammer] "(...) måste bry sig om! Men den förmågan har den formella vetenskapliga metoden ingenting att berätta om." (s. 262) Och: "Man måste ha känsla för vad som är bra. (...) Den är inte bara 'intuition', inte bara något slags oförklarlig 'förmåga' eller 'begåvning'. Den är det direkta resultatet av en kontakt med den grundläggande verkligheten." (s. 264f) En motorcykelreparatör som inte har den kontakten är en kass motorcykelreparatör, vill Pirsig ha sagt.

Pirsig knyter också, tycker jag, an till C. P. Snows "De två kulturerna": "Vi har konstnärer utan vetenskapliga kunskaper och vetenskapsmän utan konstnärligt kunnande och båda parter saknar de helt all andlig tyngd och värdighet, och resultaten är inte bara dåliga, de är hemska." (s. 274) När jag läser det, så kommer jag osökt att tänka på Arne Naess' bok "Anklagelser mot vetenskapen" - som jag bloggade om här.

Summa summarum: Pirsigs bok har en hel del goda poänger, men ibland blir den tradig och omständlig. Resan med sonen känns som en krystad historia. Boken hade blivit bättre om den hade varit en sorts inre monolog-resonemangsbok.

Fråga inte Jeeves

Den uppmärksamme läsaren lägger märke till att jag har lagt till ett länktips i en meny till höger: Ask. Den har blivit bättre och bättre, sedan den lämnade Jeeves bakom sig.

Sjuk katt

2.000 kr i väg. Hankatten har varit på djursjukhuset. Utan försäkringen hade "kalaset" blivit mer än dubbelt så dyrt. Kattstackaren har lätt för att få infektioner och har ett dåligt immunförsvar. Han blir då bara fruktansvärt passiv och gitter varken äta eller dricka. Om han blir uttorkad, så angrips ju inre organ. Så kalla är vi inte, att vi bara väntar ut det sjuka. Hittills i år har hans sjukhusvistelser kostat oss typ ett köksbord plus stolar. Men han är "nice company", så det får vi tåla.

Ge inte upp

En riktigt bra duett. Originalet med Peter Gabriel och Kate Bush var ju inte så dumt, men den här covern är inte dum den heller.

Dagens citat

Ur "Blue ribbons" av David Ackles:

"The world is full of lovers
loving hate and only loving
others of their kind".

Fem orsaker till extas - lista 97

Bitar av och med David Ackles:
1. Down river
2. Road to Cairo
3. Be my friend
4. Blue ribbons
5. His name is Andrew

Kass damcykel

Jag använder ofta min frus cykel. Man kan säga, att ekrarna stundtals rent bokstavligt smäller av. När man så lämnar in cykeln för reparation frågar cykelreparatören, om cykeln brukar användas av en man. Cykeln tål inte att trampas av en man, förklarar man. Tag mig, håll mig, smek mig sakta. Vad är det för trams?! Om jag nu hade varit en manhaftig kvinna på sisådär 85-90 kg - skulle jag då haft rätt att klaga? Vad är det för struntcykel som inte tål att man tar i lite?

Vi manliga bloggare behandlas som luft av vissa kvinnliga bloggare

Vad trött jag blir. Jag har lagt märke till att en hel del kvinnliga bloggare, när de ger exempel på andras bloggar, bara länkar till sådana som skrivs av kvinnor. Tack för det, Rolfner m.fl.! Är det så ni bedriver den feministiska kampen - genom att helt förneka den manliga bloggosfären? Barnsligt, övermåttan barnsligt. Ni kan väl inte på allvar mena, att ingen manlig bloggare kan skriva något intressant?

Märkliga djur i Vår Herres hage. 22

Tidsanalfabeter! De är så jobbiga - både tidsoptimister och tidspessimister. Slöfockar och bråttomfjantar.

På flygplanet från Dublin till Sturup lade jag märke till båda arterna. När vi skulle lämna Dublin var det en pellejöns som höll på att fumla med sitt handbagage på ett så slött och nonchalant sätt - efter att piloten uppmärksammat oss passagerare på att om inte alla var klara inom två minuter, så måste vi vänta i två timmar till nästa försök. Han var så dryg, att en sengångare skulle ha känt sig snabb som en Ferrari.

Och så när vi hade landat på Sturup - vad hände då? Jo, då visade sig bråttomfjantarna. De stressade som om planet skulle explodera inom 20 sekunder.

Varför är det alltid så? Vad är det som gör att vissa människor har en väldigt skev tidsuppfattning?

Tillbaka in i kätten

Första dagen på jobbet efter semestern... Det var inte särskilt lustbetonat i början av dagen, men ju längre tiden gick, desto mera kunde jag gilla läget. Men - allvarligt talat - kan fem veckor verkligen gå så fort? Det känns som om jag bara har varit ledig en vecka. När allting känns som pest - ty det kommer det att göra - skall jag tänka på Irland. Då blir allting mindre plågsamt.

Eleanor på en balkong

Kan inte undanhålla er detta. Läs kommentaren! Varför är hon inte mera känd i Sverige? Boka henne! Fixa hit henne! Någon! Hallå! Vakna!

Intryck från Irland - en sorts sammanfattning

Jag har hittat en ny kärlek: Irland. Jag föll pladask, utan hämningar. I fyra år har jag trott att Skottlands natur inte går att överträffa. Nu vacklar jag. Det får bli oavgjort Skottland-Irland när det gäller naturupplevelser. När det gäller whiskyn vinner Skottland. När det gäller mysfaktor vinner Irland.

Att köra bil genom ett landskap är en upplevelse som förstärks med bra musik. Så även på Irland. Vi lyssnade på - förutom de redan nämnda Ulf Lundells "På andra sidan drömmarna" och antologin "Most wanted Irish" - Van Morrison, The Pogues, The Dubliners, The Waterboys, The Chieftains m.fl. Alla upplevelser blev mycket starkare p.g.a. denna musik.

Att jogga på resmålet förstärker närvarokänslan. Jag joggade i Galway, Donegal och Portrush. Jag ångrar inte ett enda löpsteg. Det är underbart att jogga på en strandpromenad, direkt på sandstranden eller längs med en vik. Mina skönaste joggingstunder har jag haft just på eller intill stränder - i Skottland, Italien, Spanien, Polen och Irland. Att se och höra vågornas ständiga brus gör mig barnsligt lycklig.

Bed & Breakfast-ställena på Irland är nog generellt sett väl värda pengarna. Det är inte särskilt dyrt att betala sisådär 30-34 euro per person och natt när standarden är nästan som på hotell. Rent generellt är det nog dock så, att man får mera för pengarna ute på landsbygden än inne i t.ex. Dublin. I Portrush betalade vi 30 pund per person och natt, men det var inget överpris - med tanke på miljön och omgivningarna. Däremot kan andra saker vara dyrare på Irland än här hemma i Sverige. Du får t.ex. räkna med att en ordinär pizza kan kosta runt 12 euro. (I min hemstad kan jag äta mig proppmätt på en pizza för 50 kr.) Maten vi åt på restaurangerna var nästan utan undantag väl tillredd och rikligt tilltagen. Och irländarnas "fries" eller "chips" måste vara världsbäst!

Resehandböcker skall man ta med en nypa salt. Vi läste i vår bok att en särskild restaurang i Galway skulle vara exceptionellt bra. I helsike heller. Maten var medioker och servitrisen plockade bort såsen innan vi var klara med den - utan att säga något! I samma bok stod det, att irländska frukostar är så väl tilltagna att man inte behöver äta mera förrän sent på eftermiddagen. Snick snack. Jag är visserligen - som man säger - "stor i maten", men inte katten var irländska frukostar osedvanligt mättande. Du kan äta dig mera mätt på en frukostbuffé i vilket svenskt hotell som helst. (För övrigt intog jag mitt livs mest makalösa frukost på ett Scandic-hotell i Köpenhamn för några år sedan.)

Nå, hur är det då med irländarna? Är de trevliga? Om man nu över huvud taget kan dra någon slutsats efter en veckas vistelse i ett annat land? Ja, då vill jag påstå, att de irländare vi hade att göra med var mycket trevliga och lätta att prata med. Och irländska pubar... Du kan bara kliva rakt in utan att beställa något och stå där och digga kvällens live-konsert och sedan gå ut igen efter en stund utan att någon höjer det minsta på något ögonbryn. Men det finns en dold agenda: man bör köpa minst en öl om man tänker befinna sig i lokalen. Vidare: jag har aldrig tidigare sett så många människor häva i sig den ena "stora starka" efter den andra utan att de blev nämnvärt berusade. Tål de hur mycket som helst? Eller är ölen utspädd? Hur som helst: är du på Irland, så måste du gå på pub! Stämningen går inte att få ner på pränt.

Åter igen: naturscenerierna på Irland är något av de mest makalösa jag har upplevt. Jag tänker spinna av njutning när jag tänker på dem fram tills nästa vår.

Saw far, saw God.

Intryck från Irland. 8

Den åttonde dagen är det bara att ge sig iväg till flygplatsen grymt tidigt.

Sista chansen att handla något innan planet går. Ja, varför inte? Jag har ju provsmakat den och vet att den är OK. Så här ser emballaget ut:

Och så här ser flaskan ut:

Här glider vi in över Skåne. Vi skymtar Skanör-Falsterbo där borta.

So far, so good.

Simpel litteraturmatematik

Nu har vår ständige magister, alltså mannen med sina "dra-åt-helvete-pengar", Jan Guillou, varit i farten igen (i dagens Aftonbladet). Han lyckas fortfarande inte övertyga mig. Med hans logik är det troligen 10 gånger bättre att ha läst 100 kriminalromaner jämfört med att ha läst 10 kriminalromaner. Ursäkta, men jag vet att det inte fungerar på det sättet.

Intryck från Irland. 7

Den sjunde dagen skulle vi försöka skaffa oss en bättre inblick i Dublin.

Det vore klantigt att vara i Dublin utan att ta sig tid till ett besök här. "The Book of Kells" är inte vilken bok som helst.

En liten bit av Trinity College:
Oscar Wilde förevigad i Merrion Square:

Entrén till National Library i Dublin. Därinne fick man inte ta några bilder, men jag kan lova er: läsesalen är magnifik!

En trappa ned hade man en utställning om W. B. Yeats. Jag stannade till vid ett bildspel. Jag hörde en inspelning. Vad var detta? Det lät så tjusigt. Jo: Sinéad O' Connor läste Yeats' långa dikt "Easter 1916". Underbart vackert! Jag hade svårt att hålla tårarna borta. Det är en konst att göra en bra högläsning. Sinéads högläsning var Perfektion.

För det mesta gick vi tillsammans, men under ett par timmar gick vi var för sig. På min ensamma promenad gick jag till Saint Patrick's Cathedral. Jag trodde i min enfald att jag kunde gå in där gratis. Nix! Det kostade 5 euro att gå in. En kyrka som ett Mammons tempel? Äsch. Jag gick aldrig in.

Kameran riktad upp mot taket på en hyfsat stor galleria i Dublin:

Gick in i en skivaffär på en affärsgata. Upptäckte detta album - ett av de bästa debutalbum som har gjorts. Självklart köp!

På kvällen hamnade vi på olika pubar med levande musik. Stämning är bara förnamnet...

So far, so good.

Intryck från Irland. 6

Den sjätte dagen körde vi ner till Dublin. Det blev inte tid för några längre pauser - egentligen endast för tankning och några mindre inköp.

På morgonen - efter en ganska stadig frukost - lämnade vi detta Bed & Breakfast. Det var det mest makalösa B&B vi har upplevt. Fräscht och rent, med stora rum "en suite", ett väl tilltaget frukostbord - och en mycket trevlig "föreståndarinna":

På väg söderut - vi blev stående vid ett trafikljus bakom en buss. Det här budskapet är kanske inte vad man väntar sig att se på en bussakter. Ve den som inte plockar upp hundbajset efter sig! 500 pund i böter - det märks i plånboken.

När vi hade lämnat tillbaka hyrbilen intill flygplatsen åkte vi buss in till Dublins centrum. Efter att ha checkat in på ett B&B, som när det gäller servicen påminde om "Pang i bygget", gick vi in för att mäta Dublins puls.

Blomsterprakt i Dublin:

Om man är i Dublin, så måste man givetvis gå hit:

Kväll i Dublin - det vimlar av människor. Det är trångt och ett ständigt sus och brus. I en annan storstad hade jag kanske varit rädd för att bli misshandlad och rånad - men icke här.

Vi tar det en gång till. Så här vackra blomsteruppsättningar har man utanför fönsterna i Dublin:

So far, so good.

Intryck från Irland. 5

Den femte dagen körde vi till Nordirland. Det märktes knappt att vi passerade gränsen. Annat var det förmodligen förr.

I Portstewart stannade vi och åt en vansinnigt god baguette.

Framme vid Giant's Causeway:

Så här kunde det se ut - femkantiga, sexkantiga och andra pelare:

Senare på eftermiddagen kom vi fram till Bushmillsdestilleriet:
Vid besöket på Bushmillsdestilleriet köpte jag en flaska som - i alla fall enligt informationen där - bara säljs just där. Så här ser emballaget till flaskan ut:

Så här ser flaskan ut - och whiskeyn smakar helt OK för att vara irländsk:
Sedan körde vi vidare till Portrush och vårt Bed & Breakfast där. Portrush sedd från ett håll:
Portrush sedd från ett annat håll, i skymningen:
So far, so good.