Torrt!

Jag har läst den här boken. Alltså är jag en mästare på sex. (Ironi)

Tänk om det vore så enkelt. Man läser en bok en gång och vips! så är man som en gudabenådad kombination av ömsint älskare och outtröttlig avelshingst i sängen. Nej. Så fungerar det givetvis inte. Fast en del tycks tro det. Sanningen är ju att det inte räcker med teori. Utan praktik är teorin ofta ointressant. Och det är när det kommer till praktiken som det kan bli riktigt fantastiskt - men det kan också bli helt kass. Då gäller det att inte ge upp vid minsta motgång. Man måste ha tålamod och låta sådana här saker ta tid. En del lär sig fort, en del behöver längre tid på sig. Ibland tar det kanske en livstid att lära sig. Det är trivialt men sant. Men även här gäller att övning ger färdighet.

En nackdel med sådana här "handböcker" (som det f.ö. finns gott om nu) kan vara att de invaggar läsaren i en falsk optimism. Man kan få intrycket att om en man bara lär sig vissa knep, så kan han få vilken kvinna som helst att hamna i "sjunde himlen". Ursäkta, men det tror inte jag. Det finns något som kallas personkemi och "vibbar" och jag tror att det är alldeles nödvändigt att de stämmer överens. Endast inlärning av teknik och därpå utövande räcker inte. Och det är nästan omöjligt att ro en båt med bara en åra. Samlag är ju också samspel.

Men när detta väl är sagt, så måste jag också hävda, att den här boken är en mycket sympatisk och läsvärd bok. Man kunde önska att man hade fått boken i sin hand när man var sisådär tjugo år. Då kunde man ha börjat öva i unga år, vilket vore en fördel. Ty då har man förhoppningsvis många år framför sig då man kan "finslipa" det hela. Nåväl: även män som har passerat tjugostrecket med bred marginal kan ha stor glädje av denna bok.

Jag tycker personligen att en man bör anstränga sig ordentligt för att försöka bli en så "bra" älskare som möjligt. Då finns inga genvägar. Det kräver, vill jag påstå, dagliga övningar. Varje dag bör en man göra "besiktning" och "funktionskontroll" på sina könsorgan. Det betyder bl.a. daglig träning av pc-muskeln.

Den stora "grejen" med den här boken är att den lär ut hur mannen skall kunna få multipla torrorgasmer. Att få torra orgasmer är onekligen en fördel. Då finns erektionen nämligen kvar efter de där lustfyllda skälvningarna. Det är bara att börja om på ny kula direkt, så att säga. Ingen väntan på ny erektion. Ingen säd spills. Inget kladd. Taoister är övertygade om att en hel massa energi försvinner ut ur kroppen samtidigt med sperman. Om mannen lyckas förhindra sädesuttömningen men ändå få orgasm, ja, då har han kommit en bra bit på väg. Enligt taoister, åter igen, bör en man som är över 40 inte ejakulera oftare än var tionde dag. Om han har passerat de 50 kan ha få "spruta" var tjugonde dag. Är han äldre än 60 år bör han inte alls längre tömma sin säd. Men inget hindrar att han får orgasmer varje dag.

Ja, detta var några av de pigga avslöjanden som görs i denna bok. Här vill jag nu inte berätta mera. Är du man och någorlunda intresserad av att känna dig ännu mera bekväm i sängen tillsammans med din partner, så bör du läsa den. Jag menar: det finns få saker som kan få en man att känna sig så bra och tillfreds med sig själv som att han känner sig trygg med sin penis och litar på att den skall "fungera" väl när han bäst behöver den. Och den här boken kan faktiskt bidra till att bygga upp det sexuella självförtroendet.

Inte konst - bara konstigt

Jag vet inte om det är en trend eller vad det handlar om, men saken är följande. Den senaste tiden - ett par månader eller så - har jag lagt märke till en hel liten flora med märkliga fotoböcker på biblioteket. Det verkar helt uteslutet att de är inköpta på efterfrågan. Det ligger närmare till hands att tro, att böckerna har skänkts till biblioteket helt gratis. Böckerna i fråga hamnar på avdelning Inz - och det betyder "Särskilda fotokonstnärer".

Jag bläddar i dem och försöker se vad det är som är så konstnärligt. Jag ser misshandlade kvinnor och män, jag ser smutsiga kroppar, jag ser hemska sanitära missförhållanden, jag ser någon injicera knark i ena armen, jag ser hemska miljöer såväl inomhus som utomhus etc. Kort sagt: det handlar om motbjudande och frånstötande studier i mänskligt elände. Lars Noréns pjäser verkar vara rena idyllen i jämförelse. Jag tittar på bilderna en gång till och tänker: "Vad är det jag har missat? Vilken antenn är det jag inte har?" Men jag tvingas konstatera att detta inte kan räknas som något konstnärligt. Det är bara konstigt.

Och likadant är det med många utställningar, installationer m.m. Om det skall kallas konst, så kan jag lika gärna kalla våra katters bajslåda, mina använda kalsonger, en fylld dammsugarpåse etc. för konst. Jag tänker, att vissa konstnärer driver med oss. Eller: om de inte driver med oss, så måste de vara galna. De tillför inget nytt, kreativt, intressant, inspirerande eller tilltalande. De bara framkallar äckel, frustration, förvirring och/eller ilska. Det de sysslar med är inte konst. Det är bara konstigt.

Dagens irritationsobjekt - i plural

Jag har varit bortrest. Därför denna torka. Nu är jag tillbaka - och sur.

I dag har jag varit irriterad på folk. Jag har retat mig på bl.a. följande.
1. En man på biblioteket som helt fräckt lade beslag på en tidning som jag höll på med
2. En annan man på biblioteket som pratade högt och ljudligt och gjorde sig viktig i sin mobiltelefon
3. En ung tjej på biblioteket som babblade högt och ljudligt och gjorde sig viktig i sin mobiltelefon
4. En medelålders kvinna som gick förbi busshållplatsen med stavar - men hon kunde inte gå stavgång ty hon kunde lika gärna ha gått utan stavar
5. En töntig cyklist på en trottoar som är avsedd endast för fotgängare
6. En fjant med för korta långbyxor (eller för långa kortbyxor?) och för stora sandaler.

Man får alltid anledning att fråga sig: Vad är det med folk? Man kan frestas att instämma med Stikkan Andersson som en gång sade: "Folk är inte så dumma som man tror. De är dummare."

Vi tar punkt för punkt.
1. Magdalena Ribbing och andra experter på vett och etikett, gott omdöme, hänsyn och god stil skulle gråta blod om de fick se vissa saker som kan försiggå på offentliga platser
2. Finns det något mera fåfängt än en man som tror att hans synpunkter meddelade i en mobiltelefon kan förändra världshistorien?
3. Finns det något mera egotrippat än unga tjejer som bara babblar helt andefattigt i ett i ett?
4. Hur svårt kan det vara att lära sig gå stavgång korrekt? Det duger inte att släpa stavarna efter sig! Skall det vara så svårt att fatta att man måste använda en viss dos energi och ta ut svängarna ordentligt?
5. Varför är vissa cyklister helt idiotiska när det gäller trafikvett? Skall det vara så svårt att fatta t.ex. att många trottoarer är avsedda endast för fotgängare?
6. Vissa stunder är jag beredd att hålla med Mats Gellerfelt som en gång i TV menade, att det lättklädda sommarmodet är hemskt att skåda. Och jag skulle vilja tillägga: Hur kan kvinnor tända på män som går i pajasbyxor och har sandaler stora som båtar?

När det gäller personerna under punkterna 1 t.o.m. 3 ovan, så kan man påstå att de har detta gemensamt: De tror att de är mycket viktigare än vad de verkligen är. Någon borde banka dem i huvudet med Jantelagen.

Aldrig nå'nsin nå'ns slav

Ain't it funny how time slips away... Vart och ett av de här märkena (eller pins) har jag burit någon gång i mitt kanske veliga liv. Ett av de märken som jag vet att jag hade men som jag nu inte längre har är det typiska FNL-märket.

Det första märke jag någonsin hade var den där nålen högst uppe i mitten. Alfred E. Neuman Fan Club var nog den första förening jag var medlem i. Vi hade ett valspråk: "Ägg i mössan, full rulle, raka rör". Ganska OK valspråk.

Jag har aldrig någonsin blivit tillfrågad om medlemskap i Rotary eller Lions eller Odd Fellows eller något liknande sällskap. Det rör mig inte i ryggen. Vad skulle jag där och göra?

Egentligen är jag ingen föreningsmänniska. Jag vill göra saker och ting efter eget huvud. Jag har svårt att rätta in mig i ledet. Jag skulle aldrig kunna lyda partipiskan. Jag innebär trubbel för vilken förening och sammanslutning som helst. Jag vill vara lite av "pain in the ass" om man räknar med att jag skall göra som alla andra i gruppen. Och det märks antagligen och förhoppningsvis om man läser denna blogg någorlunda regelbundet. Kanske har jag en bit av trotsåldern kvar i mig. Men den får vara där. Jag tänker inte operera bort den.

Skrattets och glömskans bok

Det fanns en period då jag tyckte att Milan Kundera var en av de absolut viktigaste författarna. Jag var helt fascinerad av "Varats olidliga lätthet". (Bloggad om här.) Och den här (Denna upplaga från 1983 - det tjeckiska originalet kom 1978) hamnade på andra plats bland mina Kundera-favoriter:

Nu är jag inte lika "såld" på hans böcker. Mitt intresse dalade efter "Varats olidliga lätthet". Det jag uppskattade särskilt mycket med de böcker av honom som jag läste var att intrigerna var sekundära. Det var viktigare att föra resonemang och leverera tänkvärdheter än att berätta en bra historia. Det gillar jag - ibland. Det kräver att författaren har något verkligt intressant att leverera i stället för en händelsebeskrivning. Och det hade han förvisso i dessa båda böcker. Jag har försökt att plöja mig igenom några av hans senare böcker, men jag har inte orkat. De kändes inte alls lika angelägna, spännande eller originella.

Ett ganska säkert tecken på att en bok jag äger är/var bra är att jag har gjort ganska många understrykningar i den. Det gäller bl.a. för de här båda nämnda böckerna. I och för sig kan en bok som helt saknar understrykningar ändå vara väldigt bra, men då finns där ingen särskild formulering som är så där helt gudomligt briljant och absolut nödvändig att stryka under. Då är det boken i sin helhet som är ett mästerverk. Det kan t.ex. gälla vissa böcker av John Steinbeck, Georges Simenon och Ernest Hemingway.

Nå, i den här boken finns en del mycket intressanta saker värda att citera. "Just den här bristen på livsinnehåll, den här tomheten, är motorn som driver henne att skriva." (s. 105) Här skrev jag en kommentar i mitt exemplar: "Graham Greene (ungefär): Hur står folk ut med att leva utan att skriva? Dötrist." Nu tycker jag att det hade varit mera adekvat att i min kommentar byta ut ordet "skriva" mot "skapa".

"Det får inte bli fråga om att ersätta ett slags makt med en annan, utan vi måste bestrida själva maktens princip, bestrida den överallt." (s. 122)

Men bokens mest intressanta del - i mina ögon - är den som handlar om "litost". "Litost är ett tjeckiskt ord som är oöversättbart till andra språk. (...) en känsla som är en syntes av många andra känslor, sorg, medlidande, självförebråelser och längtan." (...) "Litost är ett plågsamt tillstånd som väcks vid åsynen av den plötsligt avslöjade egna ömkligheten. Ett av de vanliga läkemedlen mot den egna ömkligheten är kärleken. (...) Litost fungerar som en tvåtakts motor. Efter känslan av kval följer längtan efter hämnd. Hämndens mål är att verka så att partnern visar sig vara lika ömklig." (s. 135ff)

Senare (och detta förmedlas i boken genom språkröret Petrarca): "Skämtet är en barriär mellan människan och världen. Skämtet är kärlekens och poesins fiende. (...) Kärleken kan inte vara löjlig. Kärleken har inget gemensamt med skrattet." (s. 162) Här är jag nu inte riktigt beredd att hålla med. Jo, jag kan instämma i att kärleken inte kan vara löjlig. Men att skämtet skulle vara fiende till kärleken och poesin? Njae... Måste alltså kärlek och poesi vara humorbefriade? Måste man således alltid vara allvarlig när man ägnar sig åt kärlek eller poesi? Nej, menar jag. Man kan väl ha roligt utan att samtidigt tycka att något är löjligt?

Summa summarum: Även om man inte håller med om allt, så är den här boken en sällsynt läsvärd en. Det svämmar inte precis över av så originella författare som Kundera - författare som har mycket kloka och väldigt intressanta tankegångar och lyckas formulera dem klockrent.

Bloggar förorenar cyberrymden!?

Det känns inte naturligt och bra, men ibland måste jag hålla med en moderat. Så är det när det gäller detta. Skall man skratta eller gråta? Låt oss gå ut ur EU fortast möjligt. Men tusan vet om det hjälper. Då hittar väl den svenska riksdagen på något lika stolligt.

Och man skall alltså inte få blogga anonymt? Vet lilla rara EU-parlamentarikern inte att det finns ett s.k. meddelarskydd? Vet hon inte heller att det finns många personer som av olika anledningar måste ha skyddad identitet? Skall alla dessa personer som av olika skäl bloggar anonymt alltså tvingas till tystnad? Suck.

Hur var det nu? Jo: "Mot dumheten kämpar själva gudarna förgäves".

"Det var ju också..." eller "Trägen vinner"

Jag visste väl det...

Jag "kände" en gång en katt som lärde sig öppna stängda dörrar genom att helt enkelt hoppa på handtaget och hålla sig fast där tills att önskad effekt uppnåddes.

Hämnden är ljuv

Ha! Jag skrattar gott. Det är rätt åt dem.

Helt vanliga människor

What's the matter with me? frågar jag mig med ett citat från Dylan. Jag orkar inte med onödigt tillkrånglade böcker längre. Jag har inte tålamod. Jag blir helt avog när man försöker överbevisa mig in absurdum. Så känner jag inför denna bok som jag nu har gett upp:

Jag menar: hur övertydlig kan en författare få bli? Här är c:a 250 sidor text, därefter noter på 35 sidor, käll- och litteraturförteckning på 11 sidor och ett personregister på drygt 4 sidor samt ett ortsnamnsregister på drygt 2 sidor. Puh...

Boken kan sammanfattas i en enda mening:
Gärningsmännen bakom den nazistiska förintelsen var inga monster - utan vanliga människor.
Kring denna mening görs sedan oändligt många utvikningar och kommentarer. Det räcker nästan att läsa omslagets baksida för att fatta vad författaren vill ha sagt. Exempel: "(...) en 'nationalsocialistisk moral' i kombination med situationens egen dynamik gjorde dödandet till ett normalt 'arbete'" och "(...) de såg sitt 'arbete' som en oangenäm men inte desto mindre historisk plikt."

Missförstå mig rätt. Jag menar inte, att Harald Welzer är förvirrad och har helt fel. Jag tror tvärtom att han har helt rätt - att det var vanliga människor som förvandlades till mördarrobotar. Men jag orkar inte läsa samma budskap sida upp och sida ned. Jag kunde önska mig en förkortad version av denna bok.

Luther och nakna kvinnor

Jag har bloggat om detta förr, men det finns kanske anledning att blogga om det igen. Jag tycker på fullt allvar, att en vacker naken kvinnokropp är det vackraste som finns. Ingenting kan slå det i skönhet. Och jag skäms inte för att titta på bilder föreställande nakna kvinnor. Jag kan t.o.m. uppskatta lite porr emellanåt. Dessutom tror jag inte att Martin Luther skulle haft så hemskt mycket emot det, så länge det inte går till överdrift. Att Luther skulle ha varit en fruktansvärt intolerant torrboll stämmer ju inte med verkligheten. Han rekommenderade - om jag inte är fel underrättad - bl.a. någorlunda regelbundna samlag mellan äkta makar - för kärlekens skull och inte (som kanske de flesta tror) bara för att "alstra" barn. Och jag kan digga både Luther och nakna kvinnor. Vad är så konstigt och irriterande med det? Att jag gillar åsynen av en vacker naken kvinna betyder ju inte per automatik att jag vill ha sex med henne. Däremot kan det vara lite uppiggande...

Ett subjektivt proggurval

Min hulda maka och jag tänkte bränna en proggplatta. Ur den här dubbel-CD:n valde vi ut ett gäng låtar som får plats på en CD. Det är jag som har busat till det med omslaget. Jag har multiplicerat originalomslaget med 9. Det tycker jag var lite vitsigt. Alla är likadana. Jag menar, att proggen inte var så himla tolerant mot individuella avvikelser som många kanske tror.

Dessa bitar enades vi om (vår numrering):
1. Hoola Bandoola Band: Vem kan man lita på?
2. Peps Blodsband: Falsk matematik
3. Contact: Samma vindar samma dofter
4. Nynningen: För full hals
5. Blå Tåget: Den ena handen vet vad den andra gör (Staten och kapitalet)
6. Sånger om kvinnor: Vi är många
7. Nationalteatern: Livet är en fest
8. Ragnar Borgedahl: Hum, hum från Humlegården
9. Dan Hylander: Farväl till Katalonien
10. Tältprojektet: Vi äro tusenden
11. Sillstryparen: Doin the omoralisk schlagerfestivalblues
12. Ola Magnell: Påtalåten
13. Sånger om kvinnor: Vi måste höja våra röster
14. Nationalteatern: Hanna från Arlöv
15. Contact: Hon kom över mon
16. Philemon Arthur & The Dung: In kommer Gösta

For the record: Jag ville inte ha med Contacts "Hon kom över mon" - med motiveringen att texten är hemskt mullig mansgrisig. Det var frun som envisades. Så det kan bli.

Bilder vid en insjö

Sveriges natur är i alla fall fantastisk - även om vårt lands riksdag lämnar en del övrigt att önska. Man skulle kunna säga att vi har en vackrare natur än vad vi förtjänar. Följande tre bilder tog jag tidigare i dag och alla är tagna vid samma insjö.

Jag tänker aldrig avslöja var bilderna är tagna. Ty då kanske denna vackra insjö inte längre får vara så pass orörd som den är.

Iris revisited

Det är hög tid för Iris igen. Det senaste albumet av henne bloggade jag om här. Den här låten som förekom på ett tidigare album är en underbar liten sak: Hennes hemsida här avslöjar inget om huruvida något nytt album är på gång. Men när det väl kommer skall jag vara snabbt framme för att köpa det. Det finns så få sådana singers/songwriters som både har en helt unik röst, skriver väldigt vackra melodier och författar texter som går utanpå det mesta. Iris är en av dem.

Misstänkt bloggpost

Hu, så hemskt. Detta kan vara ett hemligt och kodat meddelande.

Hur skall detta tolkas? Är Sveriges säkerhet hotad?
Vad skall EffÄrrA göra nu? Ta min dator i beslag?

På banan igen

Ja! Hon verkar vara tillbaka på banan. Det gläder mig.

Hennes röst är helt unik. Det vore synd och skam att förstöra den med en massa droger. Håll dig nu på banan, Amy! Hugs and kisses.

Simply Duffy Stone A New Stepping Red Flame?

Det var väl det jag tänkte... Jag tyckte att det var något som påminde om något annat när jag hörde den här biten med Duffy:

Och så kom jag på det. Visst påminner det delvis om den här biten med Simply Red:
Jag påstår inte att det är stöld. Jag pekar bara på likheter.

Svarta dagar för Sverige

Det går just nu utför med en väldig fart för detta land. Det visas framför allt med dessa två punkter:
1. Vi har ingenting i ett fotbolls-EM att göra
2. Vi har bevisat att demokratin inte fungerar.

Punkt 2? Jo, så ser jag på det. I och med att EffÄrrA-lagen har röstats igenom, så har Sverige bevisat att vi har en befolkning som inte är byxad att ha demokrati. Nu när vi har godkänt EffÄrrA-lagen så har vi därmed också bevisat att vi är en samling nötter som röstar fram nötter till riksdagsplatserna.

Hur tänkte man då - när man knåpade ihop lagförslaget? De som tänkte ut det kan väl inte ens knäcka rövarspråket? Vad betyder kokalolasosfofinontot? Hur kan de inbilla sig att stoppa terrorism med hjälp av EffÄrrA-lagen? Det är så naivt och dumt att jag darrar av irritation. Presumtiva terrorister blir nu ännu mera lockade att försöka angripa Sverige med terrorhandlingar. De kommer att se det som en utmaning att anta. De kommer att hitta på krypteringar och koder som tar evigheter att knäcka.

Hur tänkte förslagsställarna att laglydigheten skulle kontrolleras? Skall man gå in och läsa vartenda mail? Skall man avlyssna vartenda telefonsamtal? Skall man kontrollera vartenda SMS? Om man inte gör det, så kan ju något kriminellt slinka emellan. Och har man glömt bort att det finns något som kallas personliga möten ansikte mot ansikte? Skall de avlyssnas med dolda mikrofoner? Och har man glömt bort att det finns gammaldags brev? Skall man sprätta upp alla misstänkta kuvert? Etc.

Man borde emigrera. Sverige är inte riktigt klokt.

Förkortad lånetid - och lite om FRA

Det är en stressfaktor att låna hem böcker från biblioteket när många andra vill låna samma böcker. Nu är jag tvungen att lämna tillbaka den här boken innan jag ens har skummat igenom den, eftersom jag har så många andra böcker på gång. Det är så irriterande att lånetiden blir kortare när boken är mycket efterfrågad.

Men det kanske är lika bra det - när det gäller den här boken. Vad skulle FRA tänka om de fick reda på att jag har denna bok hemma hos mig? Blir jag hämtad till förhör? Är jag misstänkt för samröre med nazister? Hela denna cirkus med FRA och paranoian runt terrorism är absurd. Man kommer inte åt terrorism med sådana metoder. Man måste vara mycket smartare än så.

Nåväl. Någon gång i framtiden - när nyhetens otåliga behag har lagt sig - skall jag läsa denna bok. Och jag skall försöka förlänga lånetiden, he, he, så att jag kan smälta boken i lugn och ro. Låt dem bara gå på, jag klarar mig nog ändå.

Nyttiga lärdomar?

Minnet är en märklig hjälpare. Varför minns man vissa helt onödiga saker och glömmer vissa otroligt viktiga saker? Tanken slår mig att det man nötte in under de tidiga skolåren fastnar för resten av livet.

Jag minns mina första lärare lika tydligt som om jag hade mött dem förra veckan. Jag hade en - som jag tyckte då - väldigt gammal gubbe som lärare när jag gick i "fyran" t.o.m. "sexan". En del av det som han tyckte var viktig kunskap nötte han in i oss. Vi repeterade och repeterade och repeterade. Nu kan man undra varför. Han tyckte t.ex. att det var väldigt bra för oss att kunna skilja en del fågelläten åt. Särskilt viktigt tycks det ha varit att kunna skilja duvornas sånger åt. Skogsduvan "sjöng" bara "Gå då. Gå då. Gå då." Turkduvan var lite mera avancerad och lät "Men gå då. Men gå då. Men gå då." Men ringduvan! Den var minsann maestro själv och lät "Men gå då ändå. Men gå då ändå. Men gå då ändå. Men..." Det där sista "Men" var tydligen viktigt. Det lät som om den kom av sig. Tänk vilken oerhörd nytta den gjort - denna kunskap. (Ironi.)

Samme lärare tyckte också det var viktigt att vi sjöng regelbundet. En av de sånger han envisades med att vi skulle sjunga var "Limu limu lima". Jag har aldrig fått någon bra förklaring till varför just den sången skulle vara lämplig för oss småglin att nöta in.

Då är det lättare att förstå varför han ville att vi skulle kunna sjunga "Ta fram det bästa humör du har var morgon när solen går opp". Det är ju en käck och klämmig visa som kan göra en på lite bättre humör.

Glass med konstigheter i sig

Den här glassen är god. Det kan jag inte förneka. Men jag undrar: Vad är det jag får i mig när jag äter den?

OK, här finns grädde, mjölkråvara, socker, glykos, vegetabiliskt fett och aromämne. Låt gå för det. Men alla E-nummerna? De förklaras bara delvis här. De E-nummer som nämns är E401, E107, E410, E412, E471, E120, E133 och E141. E107 finns inte alls med på listan. Jag misstänker ett skrivfel och tror, att det skall vara E407. I så fall finns följande ämnen med i denna glass: natriumalginat, karragenan, fruktkärnmjöl, guarkärnmjöl, mono- och diglycerider av fettsyror, karmin, briljantblått FCF och klorofyll-kopparkomplex. Jaha. Thanks for the information. Och vad gör jag nu då? Skall jag känna mig oroad - eller vad? Sådan här information kan man lika gärna leva utan.

Om vi "gräver" vidare så hittar vi t.ex. detta:
"1.1) AlginsyraTillåtet emulgeringsmedel (E 400) i Sverige; får användas i alla livsmedel som får innehålla tillsatser utan mängdbegränsning. Vanligen upp till 1 %.2) Alginsyrans salter Tillåtet emulgeringsmedel (E 401-E 404) i Sverige; får användas i alla livsmedel som får innehålla tillsatser utan mängdbegränsning. Särskilt natriumalginat (E 401) och kalciumalginat (E 404) används, i mängder upp till 1 %. 3.1) PropylenglykolalginatTillåtet emulgeringsmedel (E 405) i Sverige; får användas i margarin, majonnäs, glass, godis och liknande söta produkter och för att stabilisera ölskum."
på den här sidan:
http://www.shenet.se/ravaror/alginater.html

Vidare från samma källa - nu om karragenan: "Algen blev vanlig i karameller på 1800-talet och under andra världskriget åts den mycket som grönsak. Idag är karragenan (E 407 Karragenan) ett vanligt förtjockningsmedel, geléringsmedel och stabiliseringsmedel. Det får användas i alla livsmedel som får innehålla tillsatser utan mängdbegränsning. Typiskt i såser, godis, sylt, mjölkprodukter och glass, där det förhindrar kristallisering genom att binda vatten. För hemkonservering finns t ex Röd Melatin som doseras med 0,5-1 % i geléer och sylt."

Ja, så där får man hålla på och leka detektiv. När det gäller guarkärnmjöl, så kan vissa personer vara allergiska mot det under vissa förutsättningar. Men när vi letar vidare, så kan vi t.ex. finna detta:
http://hem.passagen.se/enummer/enr01.html - och då börjar man undra... E120 och E133 verkar ju inte alls ofarliga.

Fem orsaker till extas - lista 98

Bitar med Duffy:
1. Mercy
2. Distant dreamer
3. Serious
4. Stepping stone
5. Rockferry

Återanvänt. 34

Det här skrev jag någon gång 1984.

Vem?
(eller: Att leta efter syndabock)

Historielärarnas
polisfrågor glömda
Inte längre
vem, när, var

Historicismen underkänd,
individcentreringen utskrattad,
ansvarsfrågan avklarad

- Vem släppte Hiroshimabomben?
- Piloten
- Domaren säger att svaret är rätt
- Vem var piloten?
- Det var vem som helst, det var vi alla
- Domaren säger att svaret är
O Rätt O Fel

Slut på andra säsongen av "Bläckfisken"

Nu har jag sett färdigt andra säsongen av den italienska maffiaserien "Bläckfisken". Det är med blandade känslor jag tar farväl av den säsongen. Jag är nyfiken på nästa säsong, men jag är ännu mera nyfiken på säsong fyra där domare Silvia Conti (spelad av Patricia Millardet) klev in på arenan.

Det som gjorde mig besviken med de här båda första säsongerna var det relativt sega tempot. Det var lite för mycket snack och en aning för lite verkstad. Skådespelarinsatserna var knappast värda Oscars och dialogerna var ofta krystade och onaturliga. Ibland stämde de inte ihop rent logiskt. Hur kan man t.ex. säga (ur minnet): "Jag trodde du var en idealist. Jag hade hoppats att du skulle vara intresserad av pengarna."? I min värld låter det klart ologiskt. Dess värre förekommer det flera sådana märkliga och osammanhängande uttalanden i början av den här serien. Det känns som om de bara pladdrade på för att få tiden att gå.

Och när skurkarna var så klantiga måste det ha varit lätt att vara polis... I det sista avsnittet för säsong två ringde bovarna först för att kolla om de tilltänkta offren var hemma. Ett av offren lyfte luren och sade "Hallå?", men ingen svarade i andra änden. Alltså blev offren misstänksamma och hann sätta sig i säkerhet. När skurkarna kom fram var de tilltänkta offren inte längre där. - Sådana tabbar gör knappast bovar i nutida TV-serier.

Jag har ägnat cirka 12 timmar åt de här två boxarna och ibland har jag tänkt: "Nä, jag borde använda tiden åt något vettigare". Synd. Nu hoppas jag, som sagt var, på de kommande säsongerna. Jag minns avsnitten med Silvia Conti som väldigt bra. Jag vill inte bli besviken igen.

På baksidan av det här avbildade omslaget står det: "Sopranos och Gudfadern i all ära... gör plats för den bästa maffiaskildringen någonsin!". Tro dem inte.

En hyllning till The Animals

Det här fejset tillhör en av rockhistorians bästa sångare:

(Den här jönsiga extra meningen behövs för att inte länken till You tube skall bli en länk till Eric Burdon...)
Eric Burdon i The Animals var ju bara så himla tuff i mina ögon. Hans uppsyn och sång fick Mick Jagger att framstå som en mesig liten fjolla, tyckte jag. Det här är ett bildspel som inte är så dumt ihopkommet.

Jag dissar blåst

Det vill inte gärna bli bra alla gånger. Eftersom vädret var så där halvdant i dag tänkte vi snabbt bort alternativet att ligga på en strand och sola. Vi bestämde oss för att köra en runda med bilen i stället. Men så tänkte vi, att det vore bäst att ta med sig badgrejerna. Man vet ju aldrig när det kan bli tillfälle till bad. Helt plötsligt kan det bli läge. Glada i hågen körde vi således i alla fall till en strand. Pyttsan. Inte tusan var det lockande att bada, inte.

Det här var det närmaste jag kom till att bada i dag. Det blåste alldeles för kalla vindar för att det skulle vara en hit med ett dopp. Kalla vindar är väldiga glädjedödare.

Det är det jag säger: Man skall aldrig ha för höga förväntningar. Man blir bara besviken.

Vi blir antagligen dummare

Enligt vissa forskningsrapporter har den genomsnittliga IQ:n sjunkit de senaste åren. Man ger olika förklaringar på denna dystra förändring. Jag kan hålla med om både det ena och det andra. Jag tror faktiskt att vi håller på att bli dummare. Och jag tror att det kan bero på de saker man nämner i artikeln. Vi har säkert blivit bortskämda t.ex. med att så många problem kan lösas med några knapptryckningar. Vi trycker på knappar på mobiltelefoner, tangentbord, fjärrkontroller m.m. och så vips! händer det saker. Vi behöver inte anstränga våra hjärnor lika mycket nu som förr. Mer och mer blir enklare och alltmera bekvämt. Vi blir vana vid snabba lösningar och har inte tålamod med saker som kräver lång tid.

Men jag skulle vilja lägga till en annan faktor: all den likgiltiga och töntiga s.k. information - snarare desinformation - vi bombarderas med. Vi översköljs med strunt i flera olika former. Jag struntar i vem som går med smutsiga fötter, jag bryr mig inte om vem några nedhasade byxor tillhör, jag tänker inte testa hur mycket jag vet om Christer Sjögren etc. Det är egentligen inte konstigt om vi blir dummare när så mycket informationsbrus verkar ha åstadkommits av personer med DAMP eller ADHD eller något annat syndrom. Hattifnattigt skall det vara, kan man tro. Desto mera splittrat och kluvet desto bättre? Skall vi alla fås att "klättra på väggarna"? Vissa tidningars nätupplagor ser ut som om de är gjorda av någon kokainsniffande schizofren figur med väldig överskottsenergi.

Ännu ett stolleprov

"Man får ju vad man betalar för". Ja, så sade han - här. Så stolligt. Huvudsaken är alltså att man lockar till sig penningkåta typer? Om de sedan sitter och rullar tummarna eller sover på sin riksdagsplats spelar ingen roll? Man får ju vad man betalar för? Så: om riksdagslönerna höjs rejält kommer alla genier och snillen och alla superförträffliga människor av alla de slag att i lämmeltåg söka sig till riksdagen? Spelar väljarna ingen roll? Blir man duktigare ju mera man får betalt? OK, låt oss prova den hypotesen: Ge mig genast fem gånger mera i lön, så skall jag helt plötsligt bli fem gånger bättre i mitt yrke.

MBT (Man Blir Trött).

Dagens viktigaste länk?

Stoppa FRAlagen.nu

Snacka om att prioritera fel. Har makten fått total paranoia? Borde inte alla makthavare genomgå stor sinnesundersökning? Vad är det för mening med att jaga alla tänkbara bovar precis överallt och alltid? Vart skall detta leda? Kommer jag att bli gripen misstänkt för omstörtande verksamhet ifall jag besöker t.ex. Jinges blogg? Vi är på väg in i ett övervakningssamhälle som får Orwells 1984 att kännas mesigt i jämförelse. Det ena stolleprovet efter det andra...

Hur man än gör blir det fel?

Läste en insändare om att Al Gore bluffar. Nu skall man inte få känna sig duktig om man försöker minska koldioxidutsläppen. Det är egentligen inte koldioxidutsläppen som orsakar värmeökningen, påstod man. Det är tvärtom den stigande temperaturen som gör att koldioxidutsläppen blir värre. Men tror ni att insändaren hade något förslag på lösning? Å nä. Det har man ju nästan aldrig. Men gnälla kan man.

Hur skall vi minska värmen? Skall vi lägga ut kylklampar? Skall vi blåsa kall luft? Skall vi fläkta med solfjädrar? Kom igen - förklara hur vi skall sänka temperaturen. Och: är det helt stolligt att ändå försöka sänka koldioxidutsläppen? Vad tusan menade insändaren egentligen?

Carlos och Buddy i en vulkan

Det var en gång på sommaren 1972, tror jag, på radion. Antingen var det Kjell Alinge eller Lennart Wretlind som pratade. Jag minns att någon - vem det nu var - spelade en låt från den här plattan. Och jag blev knockad. Vilket himla ös! Vilket otroligt gung! Vilket makalöst hålligång! (I Allmusic kan du provlyssna på två små snuttar från albumet.) Inspelad i en f.d. vulkan blev denna livekonsert en oförglömlig upplevelse.

Carlos Santana på gitarr och Buddy Miles på trummor - bara en så'n sak. En av världens bästa gitarrister mötte en av världens bästa trummisar. Och som han sjöng, Buddy! Han hade tidigare spelat bl.a. med Jimi Hendrix i den fantastiska trion "Band of gypsys" - även ett album med samma namn, som jag f.ö. bloggade om här. Låten "Them changes" (eller bara "Changes") är den minsta gemensamma nämnaren för de två plattorna.

Men den låt som jag värdesätter allra högst här är den osannolika 25 minuter och 5 sekunder långa biten som täcker vinylplattans hela andra sida: "Free Form Funkafide Filth". Till det stycket fanns det fem upphovsmän. Talesättet "Ju fler kockar, desto sämre soppa" kändes nog aldrig mera fel än här. Det blev ett helt obeskrivligt sound. Man har nästan aldrig hört dess like. Titeln säger en del om vad man kan vänta sig: fri form, funk och "smutsigt". Flummigt? Kanske. Drogpåverkat? Kanske. Svängigt och medryckande? You bet! Det kan inte beskrivas i ord. Det måste upplevas. Jag lovar: detta album är värt att köpa om så bara för den bitens skull.

Varför är danskarna så bra?

Du milde, så bra "Brottet" är! Inte ens vilda hästar eller en spännande fotbollsmatch skall kunna hindra mig från att se sista avsnittet. En sådan makalös kriminalserie har nog aldrig tidigare gjorts i Norden. Den som har skrivit manus till denna suveräna följetong borde få ett pris som ger genklang långt utanför Nordens gränser.

Ny länk på denna blogg

Den uppmärksamme läsaren av denna blogg lägger märke till att jag har ändrat lite här ute till höger. Den senaste ändringen är att jag har lagt till "Dagens arbete". Där kan man t.ex. hitta den här goda krönikan.

Adele!

Min vän Janne tipsade om Adele. Tack för det tipset... Det här är ju hur bra som helst.

Videon är en aning kitschig, men sången och melodin... Hur kan man vara så bra som 19-åring? Otroligt. Duffy och Amy Winehouse får passa sig.

Några rader om "Ateismens illusioner"

Det är nästan tragikomiskt och patetiskt när naturvetenskapliga forskare ger sig ut på hal is och drattar på ändan om och om igen. Så skedde när evolutionsbiologen Richard Dawkins gav ut "Illusionen om Gud". Boken som avbildas här nedan är en sorts replik på Dawkins' bok.

Allt det hat som enligt Dawkins gömmer sig i religioner verkar han ha slukat upp alldeles själv. Ur hans bok vällde ett skoningslöst förakt för allt vad religion heter och han hånade, hatade och gick till storms mot alla människor som kan vara så urbota korkade att de tror på Gud. Vetenskaplig sans och måtta verkar Dawkins ha tappat bort totalt någonstans på vägen.

"Ateismens illusioner" är däremot en lugn och sansad genomgång av alla de misstag Dawkins begick i sin bok. "När jag läste Illusionen om Gud blev jag både bedrövad och bekymrad. Jag frågade mig hur en person som var så begåvad när det gällde att popularisera naturvetenskap och längre tillbaka brann starkt för att fakta skulle analyseras på ett objektivt sätt, kunde förvandlas till en aggressiv antireligiös propagandist som inte tycktes ta någon hänsyn till bevis som inte stödde hans sak." (s. 17)

Dawkins menade, att tron är barnslig och irrationell och att Gud är något så extremt osannolikt att han inte kan finnas. Gud är "ett intellektets virus" enligt Dawkins. (s. 67ff) Detta virus har aldrig Dawkins lycktas bevisa existensen av, men det finns alltså enligt Dawkins lika fullt som någon sorts angrepp på hjärnan(?!).

"(...) Dawkins har en starkt negativ inställning till Bibeln och (...) denna inställning bygger på ett i allmänhet ytligt intresse för dess centrala teman och tankar samt en nerslående brist på kunskap om själva texten." (s. 86)

"Illusionen om Gud är ett dramatiskt verk snarare än ett akademiskt: ett brutalt, vältaligt angrepp mot religionen och en hängiven vädjan om att den ska förvisas till samhällets av vanvett präglade marginaler där den inte kan göra någon skada. (---) Dawkins tycks tro att man genom att säga något på ett mer högljutt och självsäkert sätt, samtidigt som man nonchalerar eller bagatelliserar motstridande bevis, kan övertyga dem som har ett öppet sinnelag om att religionen är en sorts villfarelse." (s. 93)

Det kanske snarare är ateismen som är en illusion?

Ja!

Zlatan, Zlatan... He's my kind of guy. Han punkterar allt brus. Det är som om han tänkte "Slut på snacket - nu blir det verkstad". Det är rent gudomligt att skåda hur han liksom tar befälet i matchen och placerar bollen så himla snyggt i mål. Han har en karisma och en pondus som är lika sällsynt som kylskåp på Nordpolen. Är det någon som skall kunna rädda Sverige från fiasko i EM så är det väl Zlatan.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 33

Alla dessa allvarstyngda människor... Det kvittar om du träffar dem privat eller i jobbet. Alltid är de allvarliga. De ler aldrig ett äkta leende. Om de ler, så är det med beräkning. Då har de något i bakfickan. Allvar är deras livsluft. Här skämtar vi inte om någonting alls. Allting är jätteallvarligt. Suck. Jag tänker, att de måste ha ett väldigt torftigt själsliv.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 32

Alla dessa människor som inte kan komma till slutpoängen... De tjatar och gnatar och pladdrar och svamlar. De uttrycker samma sak på åtta olika sätt men kommer ändå inte framåt i berättelsen. När man tror att de har sagt allt de har att säga, så kan de fortsätta med "Förstår du mig?" och så drar de allting ett varv till. Det de har att säga skulle kunna ha sammanfattats i 30 ord, men de använder närmare 3.000 ord för att formulera samma sak. De kommer aldrig till vad man i sportsammanhang alltid kallar "avslut". Efter en halv minut har du fattat någorlunda vad de vill, men de tror att du inte begriper och därför håller de på som om de var i trans eller hade knaprat något lustigt piller. De verkar inte ett dugg intresserade av att höra din reaktion eller åsikt. De verkar i stället vara ute efter att digga sin egen svada. Oerhört tröttande.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 31

Alla dessa människor som måste ha sista ordet... Hur orkar de? Vad är det för en konstig drift de har? Jag tycker det är ett mentalt handikapp att alltid vilja ha sista ordet. Jag tänker i stället - till mitt självförsvar: "Ja, ja, din dumme jöns. Fortsätt du bara. Jag har framfört vad jag tycker. Du tycker något annat. Låt oss stanna vid det. Slösa inte tid och energi med att älta detta längre."

Känslan är borta

Kan inte låta bli...

Scenografi och koreografi var väl inte av högsta klass, men biten... Oj! Sådana melodier görs inte 13 på dussinet. Det här är en av de många bitar som visade Phil Spectors genialitet. Nära-paradiset-upplevelse.

På ingens begäran

Repetition är all inlärnings moder. Därför tar vi en repetition på detta. Spara denna bloggpost och läs den igen när du känner det behovet.

En evig hit

Tidigare i dag hörde jag den här gamla godingen på radion. Det är en makalös låt, en av de där odödliga bitarna som står sig genom alla tider. Och texten här på videon är troligen sann: Om någon artist någonsin har varit "tajt" förenad med en enda hit, så är det Percy Sledge med "When a man loves a woman".

Och även om jag har hört den här biten med andra sångare, så är det ändå originalet som gäller. Men 1: den hade kanske blivit en hit även med en annan sångare. Men 2: då hade kanske inte Percy Sledge blivit känd. Vad vet man? Det som gör en låt till en hit och en annan låt till en snabbt bortglömd sak är ofta väldigt små, små detaljer. Här tror jag att det nästan släpiga tempot är avgörande.

På ett liknande sätt blev The Righteous Brothers' hit "You've lost that lovin' feelin'" magisk just p.g.a. sitt sakta mak. Många trodde först att den låten hade spelats in på fel hastighet. Tufft av Phil Spector att envisas på den punkten - han ändrade inte på tempot. Och tänk dig en "up tempo"-version av "When a man loves a woman" framförd av t.ex. BWO - en nära-helvetet-upplevelse.

Fjärilen i glaskupan

Sedd:

Nu måste jag läsa boken. Det är lätt att använda slitna uttryck om man skall recensera den här filmen om hur en mans liv blir totalt förändrat efter en stroke. Han blir totalförlamad och kan endast kommunicera med hjälp av sitt vänstra öga. En blinkning betyder ja, två blinkningar betyder nej. "Gripande", "stark", "omtumlande" är några ord som kommer för mig. Svenska Dagbladets recension var kanske en aning överdrivet positiv. Den kan man jämföra med bloggposten i Signes blogg. Om jag jämför med andra recensioner på andra ställen, så är de ganska överens om en fyra på en femgradig skala.

Sydsvenskan tyckte filmen var "en gripande hyllning till livet". Det kan man ju hålla med om, men det är också en film "om en människas mod och optimism från något som kunde vara den mörkaste botten." (Citerat från omslagets baksida.) Jag ser filmen framför allt som en hyllning till goda medmänniskor med (Varning för klyscha) änglars tålamod. Ty utan dem skulle varken boken eller filmen ha funnits.

Den här filmen är i vilket fall som helst en film som berör. Den handlar om denna ständiga fråga: Vad är viktigast i livet? Svaret blir - tycker jag - kärleken. Då menar jag inte den fysiska, sexuella kärleken. Nej, jag menar den tålmodiga andliga och altruistiska kärleken.

De scener som satte mina känslor i starkast gungning var de som baserades på huvudpersonens minnen och fantasier, men också vissa scener baserade på verkliga händelser - bl.a. scenen på stranden på Fars Dag, till musik av och med Tom Waits: "All the world is green". Men det är ändå inte helt korrekt, ty den lilla sekvensen där huvudpersonen sitter i en rullstol på någon ställning ute i vattnet var väl knappast verklighetsbaserad utan snarare ett uttryck för en känsla.

Jag tycker regissören balanserade precis på rätt sida om den gräns där det hela lätt kunde tippat över och blivit "un peu" för mycket. Nu återstår att se hur pass väl filmen "tolkar" boken.

Inte korrekt att nämna?

Det har aldrig hittills nämnts, såvitt jag kan påminna mig. Det betraktas väl som en het potatis, kan jag tro. Vad? Att Li Changqing är kristen. Det skall vara Dagen till att ta upp det.

Åt h-e med statistiken

Det är givetvis helt galet att räkna på det sätt som Polisen gör. Det kan aldrig vara viktigare att höja statistiken för antalet avslöjade fortkörare än att få yrkeskriminella bakom lås och bom. Polisförbundets ordförande har givetvis helt rätt - här.

Nu undrar kanske någon hur jag - som räknar mig som kristen socialist - kan ha en sådan åsikt. Det är egentligen inget konstigt med det. Jag vill ha poliser med bett. Tandlösa poliser är ingen hjälpt av - mer än de yrkeskriminella. Vanligt folk behöver ett starkt polisväsende som skydd mot gangstrar av alla de slag. När det gäller den här frågan så kan jag göra gemensam sak med högern. Jag ser ett strongt polissystem som en garanti för ett väl fungerande rättssamhälle. Men då skall poliserna inte stå bakom några buskar och fånga in fortkörare. Nej, de skall klämma åt de riktigt "fula fiskarna". Det ger ingen bra statistik i det korta loppet, men strunt i statistiken. Cirkeldiagram, staplar, kurvor, tabeller m.m. är helt ointressanta när det gäller att få tag i de stora bovarna. Att prioritera rätt är en fråga om professionalism. Ge Polisen de resurser man behöver!

En Rollo May-bok

"(...) idag är nästan alla våra patienter tvångsneurotiker (eller har karaktärsproblem, vilket är samma sak i en allmännare och mindre intensiv form) och vi ser att det främsta hindret för terapin ligger i patientens oförmåga att känna." (s. 23) Så skrev Rollo May i inledningen till denna bok (Denna version är från 1986).

Inget bibliotek är komplett utan någon bok av Rollo May, anser jag. Hans produktion blev inte så översvallande stor, men den har haft ett betydande inflytande. Han formulerade sig på ett så klart och redigt sätt att jag tänkte: "Åh, att kunna skriva så elegant - det vore något".

Nå, i stället för att dra i långbänk och svassa som en katt kring het gröt, så levererar jag här några citat:

"Att leva i apati framkallar våld (...) Våldet är det destruktiva substitut som till sist rusar in för att fylla det tomrum där ingen kontakt finns." (s. 27)

"Att vara aktivt hatad är nästan lika bra som att vara aktivt omtyckt; det bryter den helt outhärdliga ensamhets- och anonymitetssituationen." (s. 28)

"Viktorianen försökte få kärlek utan att behöva råka ut för sex; den moderna puritanen vill ha sex utan att råka ut för kärlek." (s. 44)

"Det mest avgörande ögonblicket mellan två som älskar är (...) ingångsmomentet, det ögonblick då mannens erektion tränger in i kvinnans slida. Det är detta ögonblick som drabbar oss som något underbart (...) Detta, inte orgasmen, är föreningens ögonblick då man får förvissning om att man har vunnit den andra." (s. 76)

"Man kan inte vilja eller önska om man inte först bryr sig om; och om man verkligen bryr sig om kan man inte låta bli att önska eller vilja." (s. 304)

"Omsorg betyder att man engagerar sig i ett objektivt faktum och därför måste göra något åt situationen i fråga, man måste fatta vissa beslut. Det är här omsorg och vilja förenas." (s. 305)

Och till sist detta ljuva citat:
"(...) mycket av det som är värdefullt i livet får vi bara om vi inte knuffar på, det kommer stilla när vi inte hetsar eller kräver (...) Det bara dyker upp tyst därför att vi är tillsammans." (s. 333)

Några rader om "Broken English"

Den har nästan 30 år på nacken, men den håller än. Den här plattan var kanske den första riktigt råa med en engelsk sångerska. Det lät äkta och snuskigt och ostädat på ett sätt som vi kanske aldrig tidigare hade hört från en kvinna. Man fick intrycket att sångerskan hade varit med om allt och lite till. Det var definitivt trovärdigt. Det är mera än vad man kan säga om vissa av dagens artister. Det klingar ihåligt när t.ex. en 19-åring sjunger "I learned the hard way...". Vad vet väl en 19-åring om livets hårda skola? Nej, här är det på riktigt:

Vi som var med på den tiden trodde nog att Marianne Faithfull var hopplöst förlorad. Och så kom hon tillbaka med "Broken English". Lång näsa fick vi. Allmusic vill särskilt framhäva låten "Why d'ya do it". Det vill inte jag. Jag tycker det är ett fegt och förutsägbart val, så himla korrekt opportunistiskt uppstudsigt och ungdomsflirtande - om ni förstår vad jag menar. Nej, mina röster faller på tre andra låtar: titelspåret, "Working class hero" och - givetvis! - "The ballad of Lucy Jordan". När man skall göra en lista över alla tiders bästa ballader, så måste ju den balladen hamna högt upp på listan. Detta har jag f.ö. bloggat om tidigare - här.

En jämförelse med Patti Smith är inte långsökt. Om jag tvingas välja mellan de två, så behöver jag inte någon lång betänketid. Mitt val faller helt klart på Marianne.

En bok med en massa rocklistor

I mångas ögon en helt onödig bok, för många andra en helt nödvändig bok:Den här versionen kom ut 1994, så den är ju inte helt "up to date". Men visst hittar vi listfreaks en hel del kul stoff här. En del känns väldigt irrelevant, men mycket känns klart intressant. Take it or leave it.

Visste du att
* följande är (eller var när boken gavs ut) katoliker: Jon Bon Jovi, Elvis Costello, Bob Geldof, Madonna, Sinead O'Connor, The Pogues, Bruce Springsteen, Little Steven Van Zandt m.fl. (s. 458)
* några av John Lee Hookers favoritartister var Muddy Waters, B. B. King, Albert Collins, Bobby Bland och Otis Spann (s. 424)
* några av Donna Summers favoritsångerskor från 60- och 70-talet var Irene Cara, Aretha Franklin, Chrissie Hynde och Bette Midler (s. 412)
etc.

Sådana listor är ju bara krassa konstateranden. Så tyckte de - jaha. Författarnas egna subjektiva listor kan däremot väcka en hel del känslor. Ibland tycker jag att de är helt ute och cyklar. När de t.ex. skall lista "Most important women" (med undertiteln "Female performers who've made the greatest impact") kan jag inte hålla med om rangordningen (s. 266ff):
1. Madonna
2. Aretha Franklin
3. Diana Ross and The Supremes
4. Janis Joplin
5. Patti Smith
6. Tina Turner
7. Chaka Khan (solo and with Rufus)
8. Mahalia Jackson
9. Donna Summer
10. Ruth Brown
Jag säger bara: Madonna som etta?! De måste med mig skämta aprilo. Och Carole King skulle inte platsa bland de tio största? You must be joking.

Det är som så ofta annars i sådana här sammanhang. Man måste ta det hela med en stor nypa salt. Att tycka till om sådana här saker är ju knappast en exakt vetenskap. Om man betraktar den här boken som lite kul förströelse, så har man en rätt adekvat inställning.

Dagens mest positiva överraskning: Robert Forster

Han är bättre än sin röst, kan man säga. Det finns en del manliga singers/songwriters man kan påstå det om. Man kan tycka, att deras texter och melodier är värda bättre röster. Nåväl, i dag upptäckte jag Robert Forster. Bättre sent än aldrig. Hans senaste album heter "The Evangelist" och är riktigt bra. Här får du ett smakprov:

Här är texten.

Tvätt som tvätt?

MBT. Man Blir Trött. Nu tvättar grannen bilen igen. Han verkar nästan bli hög av det. Själv tycker jag att det är något av det tråkigaste man kan syssla med. Jag hatar att tvätta bilen - i alla fall manuellt. Jag kan stå ut med att tvätta bilen i en automat, men det kostar ju en bra slant och det blir ändå aldrig helt rent.

Det finns en kortkort historia om biltvätt som är lite kul.
Den lille pojken sade: "Pappa tvättar bilen oftare än mamma".

Pojkens uttalande kan ju tolkas så, att pappan sällan eller kanske t.o.m. aldrig tvättar mamman i duschen eller badkaret. Pappan finner det tydligen intressantare att tvätta bilen.

Maria-Pia igen

Hon skriver alltid intressant. Jag håller inte alltid med henne fullt ut, men jag inser ju att hon har en väldigt vass penna (men numera kanske man hellre skulle skriva att hon är väldigt vass vid tangentbordet). Vem? Maria-Pia - här.

Tänk om det finns en dold agenda? Vad om vår regering har gjort hemliga överenskommelser angående nedrustningen av vårt försvar? Sitter vi i praktiken redan i knäna på EU och USA? Jag finner inte den tanken absurd eller gripen ur luften.

En simpel ödets nyck - från Bob till Miles

Det är så typiskt Bob Dylan. Man kan aldrig vara riktigt säker på var man har honom. Och när det gäller honom älskar jag det. Men jag kan finna det jobbigt hos vissa andra personer.

Här följde han inte sin egen text. Det är kanske bara han själv som vet hur han kom på den här alternativa texten. Hittade han på den medan han stod där? I så fall var det imponerande.

Det här visar bl.a. att han hade ett väl utvecklat sinne för små hyss. Att stå på samma scen som Dylan och försöka hänga med i alla svängarna kräver en viss uppmärksamhet - "fokus" heter det visst. Det visar också, att en Dylantext inte är så definitiv som vi väl ofta vill ha den till. Om mästaren själv kan byta ut några ord här och några ord där, så kan det inte vara så heligt med den exakta ordalydelsen - i hans ögon.

Det, menar jag, tyder på en helt oerhörd kreativitet: att man efteråt går in och ändrar i en skapelse som man redan har lämnat ifrån sig i färdigt skick. Mina tankar går inte helt osökt till Miles Davis. Jag menar, att både Dylan och Davis hade detta makalösa krav på sig själva att icke upprepa sig. Det kan vara så, att Miles Davis egentligen aldrig gav samma konsert två gånger - och det samma gäller kanske för Bob Dylan. Starkt!

Vad är grejen med 1000 apor?

Vad är grejen med 1000 apor? Vad är det som är så märkvärdigt? Att driva med reumatiker, att försöka äta fyra bananer rekordsnabbt, att visa ett töntigt klipp med Göran Persson etc. Lågt, löjligt lågt. Jag är alltid skeptiskt inställd till Alex Schulman. Han var intervjuad i TV i morse och jag blev ännu mera skeptisk. Han vill att 1000 apor skall bli större och större. Han vill först erövra hela Norden och sedan lägga hela världen för sina fötter. Det finns minst två ord för det där fenomenet: hagalen och penningkåt.

Nollor gör skillnad

Tänk vad en liten nolla kan göra... Följ med på en svindlande resa:

Fråga: Vem höll i kameran - och vilken kamera då?

Jeff & Tal

Det är gott att se hur gamla rävar och unga begåvningar kan mötas - t.ex. i musiken. Här möts den legendariske gitarristen Jeff Beck och den unga kvinnliga basisten Tal Wilkenfeld i en festival som gjorts möjlig tack vare Eric Clapton:

Vadå åldersskillnad? Who cares?

Simply?

En märklig samling! Hur kan man kalla en dubbel-CD "Simply the best songwriters" och helt förbigå sådana namn som t.ex. Bruce Springsteen, Neil Young, Brian Wilson, John Lennon, Paul McCartney, George Harrison och Leonard Cohen? Hur är det möjligt? Det verkar som att man har gjort det väldigt enkelt för sig. Därav ordet "simply"?

Det hela blir inte mycket bättre av att den här dubbel-CD:n fick en uppföljare som också den har ett underligt urval. Bakläxa, bakläxa, bakläxa!

Dagens bildgåta

Borta från bloggen. I Skåne en sväng. Körde en runda i nordvästra Skåne. Tog denna bild:

Ledtråd: Them och Mick.