Jordens salt

Hyfsat bra bildspel till en makalös låt:Enligt min ringa mening är den här deras bästa bit.
De har aldrig varit bättre än vid slutet av 60-talet och början av 70-talet.

Tidens tand

Jag lyssnar på den här plattan och tänker: "Visst är den bra, men med nutidens måttstock räcker den inte så värst långt". Att räkna den som tidernas bästa liveplatta känns inte alls adekvat.

Det finns livealbum som är bättre. Det här albumet var väldigt bra när det var nytt, men det är förbisprunget nu. Det känns framför allt snålt med tio bitar och en total speltid på knappt tre kvart. Nu är vi bortskämda med konserter på minst två-tre timmar. Bruce Springsteen & The E Street Band, Deep Purple, Rainbow och U2 är bara några exempel på grupper som har gjort bättre livealbum sedan Stones gjorde "Get yer ya-ya's out!".

Lycka till!

Nu drar jag i väg på fest.

Ni får klara er utan mig. Vi får se hur det går.

Gud gav mig allt

En himla bra låt till en hyfsat bra - men spattig - video:

Men vem är kvinnan? Carina Berg?

Ett annat vitt album

Påminner detta om något? Ja. Det är ett märkligt sammanträffande. Vi kan kalla detta Rolling Stones' "vita album". Det släpptes den 5 december 1968 - c:a två veckor efter Beatles' "vita album". Två så makalöst bra album kom alltså ut inom loppet av två veckor - och de såg nästan likadana ut!

På detta album finner vi några av Stones' bästa bitar. Det hände onekligen en del kring inspelningen av albumet. En del av det är förevigat i en film av Jean-Luc Godard.

Min favoritlåt på plattan är och har alltid varit "Salt of the Earth". (Tidigare bloggpost här.)

Runt och runt

Jag ser att andra bloggare bollar frågor mellan varandra. En fråga var visst "När du tänker på Rolling Stones, vilken är den första låt du kommer att tänka på då?". Det är lustigt hur hjärnan arbetar. Den första låt jag kom att tänka på var "Empty heart" - på en gammal EP. Som tvåa kom "If you need me" - på samma gamla EP. Eftersom ingen av de låtarna mig veterligt finns ute på nätet med Stones, så får det bli den här låten (av Chuck Berry) som jag väljer - också den fanns på samma gamla EP:

Man hade ju kunnat tro, att jag skulle ha valt "Salt of the Earth", eftersom det är den bästa Stones-låt jag vet. Man hade också kunnat tro, att jag skulle ha valt "Satisfaction", eftersom det förmodligen är den mest kända av alla Stones-låtar. Jag var dock ganska nära att välja "It's all over now" - också den en tidig Stones-låt. Hur som helst - håll till godo med denna. Videon är en ganska skickligt hopsatt sak med studioversionen av låten.

En förolämpning mot intervjuoffret

Apropå en intervju i TV4: Kan ingen annan än Lennart Ekdahl intervjua någon medlem i Rolling Stones? Det är ju pinsamt att se hur dåligt det blir. Frågorna kunde lika gärna ha ställts av en högstadieelev. När skall Lennart Ekdahl bli påläst och ställa intelligenta frågor till Stones? Tusan vet om han inte sade "The Glimmering Twins" - när alla vet att de kallas "The Glimmer Twins". Pinsamt är bara förnamnet. Vem som helst i Feber-gänget (Jan Gradvall, Andres Lokko, Mats Olsson och Lennart Persson) hade gjort en mycket bättre intervju även om han (Jan, Andres, Mats eller Lennart) hade haft baksmälla, 40 graders feber, yrsel och lunginflammation.

Hemma igen

Bloggtorka? Nja, snarare bloggfrånvaro. Jag har hälsat på delar av släkten, kan man säga. Det är gott att komma iväg så på en helg, med två övernattningar. Man hinner koppla bort vardagens gråa, trista lunk helt och hållet. Men det är också gott att komma hem igen. Jag funkar i alla fall så: jag uppskattar hemmet mera när jag har varit bortrest ett par dygn.

I bilstereon på vägen hem: Rolling Stones' "Exile on Main Street". Jag hade den bara på kassettband tidigare. Nu var det dags att skaffa den på CD. Onekligen en bra platta - den förtjänar sin plats högt upp på en lista över tidernas bästa rockalbum. Snopet att jag missar Stones' konsert i sommar - med Van Morrison och hans band som förband. Det blir för stressigt: dagen före konserten skall vi precis ha kommit hem från en längre resa och vi lär då vara ganska matta och trötta.

Jordens salt

And now for something completely different... Apropå förra posten: 1968 var också året då Rolling Stones kom ut med ett av sina allra bästa album: "Beggars Banquet". Där finns den låt som jag tycker är Stones' absolut bästa av alla deras bitar. Min pubkompis tipsade mig om den här videon - tack! Det är väl inte precis den video som jag skulle ha velat göra till den låten, men vadå? Låten är outstanding. Det räcker en bra bit. Offra knappt fem minuter på modern Musikhistoria!

Sju låtar som förändrade mitt liv

Med anknytning till kommentaren på förra posten skriver jag nu följande.

Uppgiften är nästan omöjlig, men just därför kände jag mig tvungen att försöka. Men den här listan skulle nog ha sett annorlunda ut för 10 år sedan och den kommer kanske att gestalta sig på ett annat sätt om en månad. Så är det med personliga listor. You never can tell...

1. The Beatles: "She loves you"
Den ruskade om och man insåg plötsligt att ungdomen kunde ta sig ton. De hade långt hår med pannlugg! De skakade på huvudena och skrek "Yeah! Yeah! Yeah!" Oj, oj, oj - vart skulle detta leda?

2. The Ronettes: "Be my baby"
Vilken låt! Hur kunde Ronnie Bennett låta så förförisk? Hon var ju sexigheten personifierad. Vem utrustad med en femte lem kunde motstå henne?

3. The Rolling Stones: "(I can't get no) Satisfaction"
Killarna i klassen viskade, tisslade och tasslade på skolgården under rasten: "Den handlar om spermier". Otroligt snuskigt! Och Stones hade längre hår än Beatles och de struntade i kostym och slips. De klädde sig nästan som sluskar och rökte på gruppfoton. Föräldrar - lås in era tonårsflickor!

4. Bob Dylan: "Visions of Johanna"
Magi. Här fattade jag att Dylan var mästaren framför andra att få ord och musik att vävas samman till en enhet. Texten gör sig inte lika bra ensam - inte heller musiken. Men tillsammans - sammansvetsade - gjorde de underverk. Låten är inte sensationellt lång, men texten är ovanligt lång. Det mystiska, det surrealistiska, det drömska ingår här i en fantastiskt skön och suggestiv förening med det poetiska och repetitiva. Jag fattade aldrig vad texten egentligen betydde, men jag tror att jag fattade precis hur han kände sig.

5. Mothers of Invention: "Plastic people"
Första spåret på LP:n "Absolutely free" öppnade helt nya perspektiv för mig. Jag fattade plötsligt att rock och pop kunde vara roligt och att man kunde driva med allt och alla. Zappa och hans gäng drev inte bara med USA:s president, de drev med hela befolkningen. Dessutom såg de ut som hemlösa tiggare eller något liknande på gruppfotot. Makalöst coolt.

6. Procol Harum: "A whiter shade of pale"
Åter igen förenas det mystiska och det sköna. Om någon bit kan påstås vara den första psykedeliska biten, så kanske det var denna. Vem kan påstå sig begripa hela texten? Inte ens själva upphovsmännen till låten, tror jag. Men det som mest fascinerade mig var inslaget av klassisk musik. Att Bach kunde gå hand i hand med pop & rock var något nytt.

7. Leonard Cohen: "Famous blue raincoat"
Cohen fick mig att fatta, att stor konst kunde byggas med ganska enkla medel. Han var ingen stor kompositör, han var ingen virtuos på gitarren och inte heller var han någon Caruso. Men han kunde som en mästerlig novellist skapa en makalös stämning på blott några minuter. Det skulle inte förvåna mig ett dugg om den här biten har använts till många förspel som sedan lett till en viss kroppslig förening.

Som en rullande sten

Man kan tycka, att det är märkligt att den här gruppen inte spelade in den här låten tidigare. Här är den i alla fall - en hyfsat bra video till en hyfsat bra cover på en hyfsat bra låt - här framförd av en hyfsat bra rockgrupp - skriven av en hyfsat bra singer/songwriter. (Dagens underdrift...)

Stenarna talar

För en nostalgiker som jag är den här boken en guldgruva. För var och en som är det minsta intresserad av Rolling Stones är boken nödvändig läsning.

Synd nu bara att jag måste lämna tillbaka den. Andra och mera intressanta böcker har ramlat över mig och jag prioriterar dem framför denna. Men jag kommer att återvända till denna bok med alla dess intervjuer. Den är nämligen mycket intressant i sitt slag. Jag har bl.a. lärt mig att lyssna mera uppmärksamt på Charlie Watts' sätt att trumma. Gosse, är han bra eller är han bra? Jag förstår Keith Richards när han var så himla tacksam för att bandet har haft en så skicklig trummis.

Och Keith Richards' berättelser... Boken hade varit klart läsvärd även om den enbart hade byggt på hans intervjusvar. Jag instämmer alltså delvis med denna bloggpost! För mig är dock Rolling Stones det ultimata rockbandet och deras "Salt of the Earth" den ultimata rocklåten.