En bok om film och en om musik

De här båda böckerna gör mig glad och besviken på samma gång. De är uppbyggda på samma sätt, med samma "approach" och samma layout. "General editor" bakom "The little black book - movies" är Chris Fujiwara. Till sin hjälp har han haft c:a 60 medarbetare. De är inga blåbär, om man säger så. De vet verkligen vad de skriver om. De är filmkritiker, redaktörer, doktorer, professorer m.m. från flera olika länder.

"General editor" bakom "The little black book - music" är Sean Egan. Till sin hjälp har han haft c:a 40 medarbetare. Inte heller de är några amatörer inom sitt ämne. De har skrivit för Mojo, Melody Maker, Record Collector m.fl.
Båda böckerna har ett nytt och intressant grepp: man har valt ut "key film", "key song", "key event", "key person" m.m. Kronologiskt förtecknas, årtionde för årtionde, avgörande händelser inom film och musik sedan 1890 och fram till i dag. Tro inte på "the little". Det är tjocka och tunga böcker vi pratar om. Båda böckerna är på 800 sidor vardera och rikligt försedda med foton i svart/vitt och färg. De är bra referensböcker att använda t.ex. vid frågesporter. So far, so good.

Vad är det då jag inte är nöjd med? Jo, det är urvalet. De här båda böckerna är inte de definitiva och slutgiltiga böckerna i sina respektive ämnen. De måste kompletteras med andra böcker för att ge en rättvis bild av film- och musikhistorian sedan 1890. Hur motiverar jag denna min ståndpunkt? Hur kan jag vara så kaxig och sätta mig upp emot professorer och andra experter? Låt mig ge exempel.

Hur kan man i en seriös bok om filmhistoria med total eller nästan total tystnad förbigå Lars von Trier, Ettore Scola, Krzysztof Kieslowski, bröderna Taviani och Tom Tykwer - för att bara nämna sex viktiga regissörer?

Hur kan man i en seriös bok om musikhistoria, när man skall ge exempel på ett viktigt album från år 1959, "glömma" Miles Davis' "Kind of blue"? OK, han nämns som "Key Person" för år 1958 och i den notisen nämns albumet i fråga, men det räcker inte. För år 1959 har redaktionen valt fyra andra "Key Album": Dave Brubecks "Time out", Nina Simones "The amazing Nina Simone", The Chipmunks' "Let's all sing with The Chipmunks" och Ray Charles' "The genius of Ray Charles". The Chipmunks? Detta är besynnerligt. Massor av andra experter skulle utan att tveka ha rankat Miles Davis' album "Kind of blue" som ett av de absolut mest epokgörande albumen inom jazzens historia från år 1959 och framåt. Och vad hände med Stan Getz, Gerry Mulligan, Thelonious Monk, Keith Jarrett och Cecil Taylor? De och en del andra stora namn i musikhistorian lyser med sin frånvaro.

Suck. De perfekta böckerna om film- och musikhistoria är ännu inte skrivna.