Runt midnatt

I dag är det 56 år sedan Miles spelade in "'Round Midnight" i studion i New York. Då var hans medmusiker Sonny Rollins (tenorsax), Charlie "Chan" Parker (tenorsax), Walter Bishop (piano), Percy Heath (bas) och Philly Joe Jones (trummor). Hur vet jag det? Jo, tack vare Bill Coles biografi (1976), där alla inspelningar t.o.m. "Lonely Fire" från 1972 listades.

Det här klippet verkar vara från en konsert i Stockholm 1967. Om vi skall tro informationen på YouTube var medmusikerna då Wayne Shorter, Herbie Hancock, Ron Carter och Tony Williams. Sämre band kunde man ha. Vid den tiden var jag alltför ung och grön för att kunna fatta storheten i detta. Mognad tar tid.

Ovanför

Det har i dag passerat 40 år sedan detta hände. "Get back"!

I tid till andra sidan

Kvällens tittarfråga i "På spåret" var busenkel. Jag skrev genast upp svaret på en lapp. När programmet närmade sig sitt slut, så kunde hustru min intyga att min "gissning" var korrekt.

Men egentligen tycker jag, att det var en nödlösning. Om man skall vara riktigt petnoga, så fattades det ju två prickar över den andra vokalen. Jag ber att få rekapitulera detta.

Den som väntar...

Tålamod, tålamod... Jag har tålamod. Snart, snart... Jag skall snart köpa en ny grammofon. Då jädrar i min låda skall jag lyssna på den här vinylplattan från 1976. (Bilden är scannad och beskuren både här och där)

Jag lyssnade på den LP:n långt innan jag blev Gould-fan. När jag hade hört hans andra studioinspelning av Goldbergvariationerna var jag fast. Ingen som Gould. Smakprov från Toccata i D-dur, BWV 912, här.

"Låt bli att titta då!"

Det är irriterande med folk som inte tål sådana surdegar som jag. De har nämligen ofta fel i sak men kan inte själva inse det. (Jag har ju alltid rätt ;-)

Exempel? Ja: i dag på bussen visades reklam. Det var stillbilder och filmer om vartannat. Det gick ett varv, så gick det ett varv till, så gick det ett varv till, så gick det ett varv till i en oändlig röra. Jag fann det hela ganska odrägligt. Om jag då hade framfört negativ kritik i bussen så att alla kunde höra, så hade det - lika säkert som att tyngdlagen tvingar ned fallande materia mot Jordens yta - kommit någon kommentar i stil med: - Låt bli att titta då!

Hur begåvat är det på en skala? Inte särskilt. Med samma logik kan vi spela upp följande dialoger.

- Jag hatar den där retfulla truddelutten som Hemglass kör omkring med.
- Håll för öronen då!

- Jag hatar den äckliga doften av sur tång på stranden.
- Låt bli att gå vid stranden då!

- Jag hatar dagstidningar som har mera annonser än redaktionell text.
- Låt bli att läsa dem då!

Etc. Ni fattar. Med den logiken kan man ju acceptera vilket skit som helst. Det är "bara" att undvika det. Men det är inte så "bara" att undvika det när vi bombarderas med det hela tiden överallt. Skulle mina belackare "gilla läget" om de t.ex. åkte buss med ruttnande lik ombord? Jag skulle då kunna säga:
- Det är bara att titta åt något annat håll och hålla för näsan. Vad är problemet?

Möten, möten, möten - futilt

Dagens fråga och dagens svar:

- Har du varit på möte?
- Nej, jag har arbetat.

Jag är bergfast övertygad om att svindlande summor försvinner ut i ingenting p.g.a. en massa meningslösa möten. Det hade många gånger varit bättre att jobba med de gamla vanliga sysslorna än att ödsla tid på möten. Den löpande, nödvändiga verksamheten som bara måste rulla på blir lidande av dessa ständiga avbrott då anställda är borta på möten.

Ofta kunde det som avhandlas på möten lika väl skötas med gruppmail. Man måste inte alltid träffas rent fysiskt för att reda ut saker och ting. Många sammankallande har inte tänkt så långt innan de kallar till möte.

Look what they've done

Hat, hat, hat.

Hat, hat, hat.

Hjältar? Snarare mördare.

Sitta ned och förhandla med dem?

Tillåt mig en viss skepticism.

De här var det

Den banala ondskan personifierad:

(Klicka på bilden)

... och åter Nej!

Enligt vissa fårskallar måste alltså detta foto vara arrangerat för att vilseleda oss alla...

Nej!

Vi får aldrig glömma. Det är vår skyldighet att minnas detta.

Och Jorden är platt?

Vi får aldrig glömma. De idioter som förnekar att detta har hänt borde fråntas all yttrandefrihet.

Rörande en bok om Dylan Thomas

Varför stannar kvinnor kvar i destruktiva förhållanden? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Jag ställer den en gång till efter att ha läst Caitlin Thomas' biografi "Mitt liv med Dylan Thomas" (1989). En anledning när det gäller just Caitlin Thomas' oförmåga till uppbrott var väl att han var världsberömd poet.

De levde vad många skulle kalla ett "klassiskt bohemiskt poetliv" tillsammans. Det var aldrig noga med att t.ex. hålla i pengarna och planera för framtiden eller hålla på med annat världsligt tjafs. Så fort pengarna dök upp, så gick de åt till öl och whisky. Detta par gick från pub till pub och drack otroligt kopiösa mängder alkohol närhelst tillfälle gavs.

Dylan var - om vi nu kan lita på änkan - en genuin skitstövel. Det var han inte bara mot sin fru; det kunde han vara mot i stort sett vem som helst. Caitlin blev sviken och bedragen gång på gång, men hon stannade kvar - tills hon inte längre såg någon annan utväg än att lämna honom mot slutet av hans liv.

För mig är det viktigt att skilja verk från liv. Många storslagna konstverk har skapats av förbannade rötägg. Dylan Thomas' dikter är för alltid fantastiska konstverk, även om han som person var ett bottennapp.

I någorlunda tillnyktrat tillstånd och i "splendid isolation" skrev han poem, noveller och annat som enligt en engelsklärare gjorde Dylan Thomas till "den mest betydande författaren efter Shakespeare" (s. 11).

Tyvärr kommer man inte Dylan Thomas så väsentligt mycket närmare genom den här boken. Det är knappast någon djupare analys av hans personlighet vi får ta del av. Det mesta är ganska ytligt. Man kan ju tycka att en kvinna som har levt så nära honom i så många år borde ha kunnat avslöja några "tyngre" sanningar. I stället blir det mestadels lättviktigt. Ungefär som att gå i psykoanalys hos grannen eller vem som helst. Man blir s.a.s. lika klok.

I tidigare sammanhang har jag lyft fram några dikter av Thomas. Det är dags att lyfta fram "Fern Hill" - en dikt som många, inklusive Caitlin, räknade som en av hans främsta. Det finns en snutt på YouTube där DT läser själv, men då får vi inte höra hela dikten. Jönsigt. En annan person läser hela dikten här.

Ett tidigt vårtecken

En tröst i detta mördande tradiga väder:

(Om du klickar på bilden, så blir den större.)
Starar!
Skärmbildsdumpningen från den här hemsidan.

Tomt i plånboken

Äntligen lön i morgon! Januari är en helvetes månad rent ekonomiskt sett. Och inte blir det bättre med den här regeringen. Åt dem som redan har multum skall det ges ännu mera. Klasskillnaderna måste öka - det är tidens melodi. Måtte det bli regeringsskifte i och med nästa val!

Fruktbara samtal

Glenn Gould föraktade improvisationer, Miles Davis var en improvisationernas mästare, Bob Dylan gör hela tiden nya versioner av sina låtar. Själv agerar jag - utan andra jämförelser i övrigt - utifrån ett misch-masch av dessa tre attityder. Jag vill vara väl förberedd men samtidigt kunna improvisera - och jag vill inte upprepa mig.

Trots detta - eller kanske ändå inte trots det - hävdar jag nu följande. De mest intressanta samtal och diskussioner som jag har varit inblandad i har varit sådana som inte var ett dugg planerade. De var i en mening inte alls förberedda. Men ingen av oss inblandade var ju ett tabula rasa. Vi hade våra bakgrunder och erfarenheter - så i en annan mening var vi väl förberedda. Vi gav oss s.a.s. inte ut i vildmarken utan vare sig karta eller kompass. (Och det gjorde inte Miles Davis heller...)

De mest intressanta meningsutbytena uppstår troligen spontant. Om man "sätter upp det på agendan" att man skall ha ett väldigt intressant samtal kl 16-17, så är risken stor att det blir ganska likgiltigt. Intressanta samtal uppstår ofta som överraskningar, ibland t.o.m. när man minst anar det.

Därmed inte sagt att förberedda samtal inte kan vara intressanta. För att återgå till Glenn Gould: han intervjuade sig själv om sig själv - och det blev mycket intressant. "Vanliga" två-persons-intervjuer som föreföll vara oförberedda var i själva verket noggrant planerade av GG.

Det är nog också så, att de mest intressanta diskussionerna uppstår vid matbordet. Det verkar vara så, att man skall vara upptagen med att äta och dricka för att samtalet skall bli extra givande. Just det inträffade vid vårt matbord i dag. Det gick då också upp för mig, att dagens ungdomar antagligen är klart mera mogna och förståndiga än vad jag och mina jämnåriga var när vi befann oss i den åldern. "Glöttar nuförtiden"...

Slutrullat

Körde en runda. Gick en sväng. Tog ett par bilder.
(I verkligheten såg husvagnen mycket mera förfallen ut än på bilderna.)

Den här gången fick jag lust att skriva något som kanske kan kallas prosapoem.

Som ett liv utan kärlek.
Likgiltighetens stämplar.
Underhållet åsidosatt.
Ingen omsorg, ingen omvårdnad.
Lämnad åt sitt öde.
Obrukad, oönskad.
Inte använd som avsett.
Orörlig, orörd.
Borde rulla, står stilla.
Inväntar sönderfallet.

Favorit i repris

Till alla som misstänker att jag är en mullig mansgris eller undrar hur det är ställt med mitt genusperspektiv! Rock on!

Slut på svineriet

Det här är rediga tag. Det är mina takter.

Mästerligt om en mästare

Varje läsare som följer denna blogg någorlunda regelbundet vet att jag gillar Glenn Gould. Jag är väl inte besatt, men visst är jag lite "nördig" när det gäller GG. Av någon märkvärdig slump kom Karl Aage Rasmussens bok "Den kreativa lögnen - Tolv kapitel om Glenn Gould" (2005) inom mitt synfält. Jag nappade direkt och lånade den.

Detta är en sådan där bok som man inte är bortskämd med: en mycket ambitiös och seriös bok som dessutom är skriven med gott humör och ett ekvilibristiskt flyt. Bland biografier jag har läst hamnar denna i det absolut högsta skiktet. Jag sitter här och blir tårögd av rörelse när jag skriver om den. Det här är så bra att "det finns knappt på kartan". (Redan omslaget är ju en ren knockout - så fantastiskt stilrent och elegant!)

Jag blir tvungen att jämföra med Olof Lagercrantz' makalösa bok "August Strindberg" eller Miles Davis' oförglömliga självbiografi (baserad på intervjuer av Quincy Troupe) för att finna något i samma klass. Varje kapitel kan förmodligen läsas vart och ett för sig som en essä. Och om vi betraktar denna bok som en essäsamling, så hör den även då till de bästa.

Det kan vara så - slår det mig nu - att man tycker bäst om sådana böcker som bekräftar något man redan har tänkt och känt. Må så vara, men det kan inte vara tillräckligt. I min värld måste en bra bok (dessutom, eventuellt) lära mig något nytt, öppna mina ögon på helspänn och - stora ord - berika mig.

Den enda väsentliga invändning jag har mot denna bok är dess titel. Jag tycker, att det borde ha funnits någon lämpligare titel att ta till. "Den kreativa lögnen" kan stöta bort vissa presumtiva läsare. Anledningen till att boken fick den titel den fick kan skönjas här:
"Verklighetsillusionen uppnås bara om skådespelaren medvetet ställer in sin konstnärliga teknik och förmåga på att uppnå den. Först då uppstår det i egentlig mening konstnärliga.
'Kreativ lögn' kallade Gould sin metod. (...) När ett barn plockar upp en träbit och kallar det en häst - då börjar konsten." (s. 26f)

Jag skulle inte vara rättvis mot författaren om jag inte valde några gudomligt välformulerade citat. Således - håll till godo:

"Han plockade upp mer ny musik ur de gamla noterna än någon av sina samtida, och han omgav sig med så många besynnerliga påhitt att det skapades myter på löpande band: den alltför låga pallen, det ofrivilliga nynnandet, de självdirigerande armsvängningarna, den rytmiskt rullande överkroppen, de vibrerande käkarna, baljan med varmt vatten som han doppade fingrarna i (...) Hans otroliga dropout 1964 blankpolerade myten: 32 år gammal, på berömmelsens topp, lämnade han för alltid konsertestraden. Som superstar med tennisgage och enormt publiktycke drog han sig tillbaka till hemstaden Toronto och till ensamheten i ljudstudion för att odla det han kallade 'min kärleksaffär med mikrofonen'." (s. 7)

"Endabarnet och enstöringen Gould gick i självvald, livslång exil, person och verk blev ett, och tog gestalt i studioinspelningar, tv-filmer, kompositioner, radiodokumentärer, förutom en lång rad essäer och skrifter där navelskådaren Gould intervjuade Gould om Gould och där musikens heliga kor ständigt slaktades." (s. 8)

Här ser jag (Thomas O., alltså) ett par likheter med Bob Dylan: det oerhörda självförtroendet och modet att gå sina egna vägar, på tvären emot all konvenans och "god ton", övertygad om att historien skulle frikänna honom.

"Gould-myten hämtar inte sin näring enbart i hans konst, den kommer ur själva sinnebilden för upproret, provokationen, olydnaden (...)" (s. 10)

Gould var perfektionist med stort P. Han såg ned på improvisation. "Om den sena inspelningen [Från 1981 - min anm.] av början och slutet av Goldbergvariationerna (de två - på papperet identiska - upplagorna av temats två gånger 16 takter) berättar Gould att han använde 21 tagningar innan han uppnått det som föresvävade honom." (s. 25)

"Bortsett från sitt geni (och förmågan att reta mediernas nyfikenhet) saknade Gould faktiskt alla de talanger som vi förbinder med succé i musiklivet. Ett överbeskyddat endabarn, livslång ångest för flockmentalitet och folksamlingar; ett hyperkänsligt, nervöst, nästan maniskt temperament och en bräcklig psykisk konstitution; våldsamma hypokondriska drag och ofta krasslig till hälsan; ett medfött hat gentemot alla slags 'tävlingar' och ett livsviktigt behov av ensamhet (eller i vilket fall av att vara för sig själv)." (s. 29)

Kära läsare, jag skall inte trötta er med flera citat. Detta är en bloggpost och icke en citatbemängd essä. En sak är säker: jag har blivit ännu mera fascinerad av GG efter att ha läst denna bok. En målsättning är att jag, så fort jag får råd, skall köpa några av Goulds Beethoven- och Mozart-tolkningar. Det verkar stå utom allt tvivel att de tillhör det bästa - alla kategorier - som någonsin har spelats in.

För Glenn Gould gällde att konsten gick före livet. Det kostade honom livet - alltför tidigt.

Ett bra köp

I Stockholm i dag. Köpte denna på vägen från tunnelbanan:

Besök och läs.

Jag är tacksam för varje dag som jag har ett hem att återvända till. Under andra omständigheter hade lika gärna jag kunnat vara hemlös. "Tryggheten" är inte trygg.

Om en bok av Yrjö Hirn

Vad är vackert? Vad är fult? Skenproblem. Svaren på frågorna blir olika beroende på när de ställs och vem som blir tillfrågad. Jag blir skeptisk när nutida författare tror sig ha kommit på något revolutionerande nytt i ämnet. Min misstanke är att allt redan är skrivet. Yrjö Hirn är väl nära nog bortglömd i dessa dagar. Det tycker jag är synd. Således vill jag här påminna om en bra bok av honom (Original 1913, denna pocketutgåva 1964). För att ni skall få en så icke filtrerad bild som möjligt - på litet utrymme - av hur Hirn tänkte i detta ämne, så väljer jag här några citat. Jag instämmer inte i allt, men jag finner allt intressant.

"Man råkar numera varken estetiker eller historiskt sociologiska forskare, som skulle anse att konsten framför allt hade till ändamål att undervisa. Däremot har det ofta uttalats, särskilt av författare med en naturvetenskaplig skolning, att den estetiska alstringen har sitt upphov i driften att behaga. (...) Hela det estetiska livet har, säger man, sitt ursprung i det ena könets strävan att tillfredsställa ett estetiskt krav hos 'det andra könet'." (s. 40) (Hirn instämde inte i det synsättet - min anm.)

Dock fortsatte Hirn: "(...) kan man likväl icke bestrida, att den estetiska verksamheten ägt, och allt fortfarande äger, ett intimt samband med det erotiska livet." (s. 41)

"(...) kan det med skäl påstås, att konsten aldrig upphör att undervisa, aldrig upphör att behaga, aldrig upphör att stimulera, och aldrig helt förlorar sin magiska verkningskraft. Det är delvis på grund av dessa egenskaper som konsten intagit, och allt fortfarande intager, en så viktig plats i människornas liv." (s. 46)

"(...) vad vi erfara inför konsten är klart, ljust och lätt, därför att vi i betraktandet höja oss över våra omedelbara intressen och glömma den kamp, som förvirrar, fördystrar och tynger vår tillvaro." (s. 70f)

"Kontemplationen betecknar en momentan seger över livsvillkoren." (s. 72)

"Det är denna förmåga att giva en fast form - i toner, bilder eller ord - åt de uttryckta själstillstånden, som ligger till grund för den konstnärliga framställningens befriande makt." (s. 74)

"Det stora lyfter oss upp till sig och ger oss, i den estetiska illusionen, ett lån av sin egen storhet. Vi förnimma det som om det hos oss själva fanns någonting, som stämde överens med det sublima." (s. 118)

"De stora skapande personligheterna ha förstått att lyfta intrycken upp ur deras vardaglighet, och att göra företeelserna till bärare av mänskliga själstillstånd." (s. 174)

Mu!

Hur tänkte man här? Har den blöja på sig?

Ett urbota töntigt namn

När jag ser och läser om vissa namn på företag, hemsidor m.m., så kan jag undra: "Hur tänkte de då?". Tag som exempel Kvarndammen. Varför i h-e heter det så? Kunde man inte ha kläckt en bättre idé? Trodde de att vi skulle tänka så här: "Om jag vill söka efter bilar på bilauktioner, så är det ju absolut mest naturligt att jag letar efter Kvarndammen"???

Tacka vet jag namn som beskriver vad det handlar om. Tack, "Svenssons bageri"! Tack, "Olssons bilverkstad"! Tack, "Sonjas hårsalong"! Etc. Inget onödigt krångel, inget krystat och långsökt. Bara pang på rödbetan.

En liten knippa självberöm

Det trodde du inte, va? Att jag, gamle stöt, skulle fixa detta:

Då skall vi dessutom ta med i beräkningen att jag bara har chattat en enda gång i hela mitt liv. Min totala chattid uppgår till c:a 15 minuter. Och det här testet har jag bara gjort en (1) gång, om du nu trodde något annat.

Jag minns Lars

Apropå barytonsaxofon... Här kan du se och höra makalöse Lars Gullin - bakom Chet Baker. Biten är en av mina absoluta jazzfavoriter - "My funny Valentine". Bättre än så här blir det nästan aldrig.

Jag minns Gerry

I dag är det 13 år sedan Gerry Mulligan dog. Hans skicklighet på barytonsaxofon torde stå bortom allt tvivel. Jag njuter i fulla drag av att höra hans superba spel. I ett klipp från 1950-talet kan vi se och höra honom (här på klarinett) tillsammans med en annan stor berömdhet. Biten heter "One note samba" och den skulle bli mest känd spelad av Stan Getz och med sång av Astrud Gilberto.

Du läser väl fint?

Det är inte lätt att vara folkbildare. Ibland påminner kulturarbetare om lärare som försöker göra en ny elev till en fullfjädrad mästare på en (1) lektion. Dömt att misslyckas. Hur många misslyckade försök har icke gjorts i detta land att t.ex. få fler att läsa mer?

Alexander Weiss' bok "Även i detta land" (1977) ingick nog i ett sådant försök. Förlagstjänsts serie "Sverige läser" hade antagligen som ambition att få flera att läsa mera. Tusan vet om man lyckades. Detta är visst ingen dålig diktsamling. Men inte tror jag att en massa svenskar p.g.a. denna bok började läsa "fin" lyrik. Det hade nog i så fall varit bättre att sälja en samling med kända visor av Evert Taube. Många av dikterna i Weiss' bok hade kanske motsatt effekt - de skrämde måhända i väg läsare.

Om jag inte minns fel fanns det i ett avsnitt av "Macken" en parodi på just kulturarbetare. I ett krampaktigt försök att nå ut med finkulturen till folket åker en konsertpianist runt med en liten flygel. Han anländer till Roy och Roger och spelar ett finstämt stycke för dem inne i verkstaden. De sitter som två fågelholkar och fattar ingenting. Inte rusade de därefter åstad för att köpa någon skiva med en pianokonsert.

Nej, det spelar nog ingen roll om man så skänker bort "fina" böcker gratis. Sverige blir ändå inte fullt av litterära finsmakare. Däremot tror jag, att bloggar kan fungera bra som goda kulturspridare. Det finns många bloggare som är oerhört belästa och bevandrade - och dessutom mycket givmilda med tips. Men, för att återgå till början: jag borde ge något exempel ur boken. Jag väljer slutet på dikt nr 27 (Ingen dikt hade något namn, varje dikt hade däremot ett nummer):

"Vad alla människor ser främmande ut:
men så är de ju inte jag

Jag - denna kompromiss
mellan felaktiga och riktiga slutsatser
Någon, någons, ingens"
(s. 59)

Tomt snack

När vi gick vår runda tidigare i dag, kom vi fram till ett stugområde. Där låg stuga efter stuga, i ett väldigt antal, alla låsta och tomma. Jag tycker att det är resursslöseri. Kan man inte på något sätt lösa bostadsbristen med hjälp av dessa tomma sommarstugor? Borde inte hemlösa stackare få slippa sova utomhus i denna kyla? Skulle de inte kunna få sova i alla dessa tomma sommarstugor? Var är vår altruism när det verkligen kniper?

Liknande tankar slog mig under julen. Vad är vår gästvänlighet egentligen värd om vi inte kan bjuda in hemlösa till våra julbord? Där sitter vi i värmen och äter oss mer än mätta medan några andra går utanför, genomfrusna och utsvultna. Det är självgott kotteri. Uttrycket "Du skall älska din nästa såsom dig själv" är inte mycket värt om vi inte omsätter det i handling.

Om det här är vintern måste våren va' på väg (Lundell)

Körde en sväng. Gick en runda. Tog några bilder.
De ser knappast inbjudande ut. Det är kallt, rått och ogästvänligt.

Frukta icke. Vi går mot ljusare tider.
(Copyright Thomas O.)

Saker vi förlorade i branden

Sedd:

Susanne Bier went to Hollywood. Det var inte fel. "Things we lost in the fire" känns igen som en Bier-film men har alltså kryddats med Hollywood-grepp. Innan jag s.a.s. kom in i filmen kunde jag undra om det skulle bli en thriller eller ett drama eller en actionrulle eller vad. Men efter en halvtimme var jag fast. Strunt i etiketterna. Detta är en mycket bra film. Punkt.

Jag har tidigare bloggat om Susanne Bier och jag tyckte att hon är en av Nordens mest spännande regissörer. Det tycker jag fortfarande och nu i ännu högre grad än tidigare. Kritiker var ganska överens - en stark trea eller en svag fyra. I min bok får den här filmen en fyra på en femgradig skala. Den hade fått en femma om den hade klippts "tajtare". Ibland känns filmen lite seg med onödigt långa scener.

De extrema närbilderna är ofta helt perfekta men känns ibland påklistrade, krystade. Skådespelarinsatserna är fantastiska, särskilt av Halle Berry och Benicio Del Toro. Man lider med Benicio när han spelar nojig heroinist. Vissa scener är så starka att man nästan vill krypa och gömma sig. Man märker att det är en Bier-film, hon har definitivt satt sin signatur på den. Jag kommer förmodligen alltid att se fram emot en ny Bier-film med stor nyfikenhet och höga förväntningar. Hon har en egen ton, ett eget uttryck, som jag gillar skarpt. Hon ryggar inte för knepiga frågor och komplicerade känslor. På sätt och vis blir den här filmen i slutändan en "feel good"-film.

Ytterligare några rader om Liza

Man har krävt att Liza Marklund skulle ställa upp i "Debatt" - och hon vägrade. Så har man - lika förutsägbart som att fredag följer på torsdag - blivit upprörd över hennes vägran att ställa upp i "Debatt". Men, snälla nå'n... Det är väl inte alls konstigt att hon vägrade ställa upp? Det hade ju varit ungefär som att gå till sin egen offentliga avrättning. Mediadrevet är fruktansvärt när det väl kommer i gång. Hatet som har piskats upp mot henne är frånstötande och oanständigt. Hon vägrade vara en "räv" (i en rävjakt), som hon själv uttryckte det i TV4 nyss. Hon ställde däremot upp i en intervju inspelad i Spanien. Det räcker så, tycker jag.

Ett litet förtydligande

Jag kanske måste förtydliga mig apropå några tidigare bloggposter. Det är INTE så att jag försvarar Israels krig mot Gaza. Det är INTE så att jag hatar palestinier.

Krig är alltid avskyvärt. Men jag anser, att Israel hade rätt att försvara sig mot Hamas. Däremot gick Israel till överdrift. Nu har de lärt Hamas en läxa, men det kostade alldeles för mycket för Gazas befolkning. Det gick till kolossal överdrift. Det påminde om ett gängbråk där ena sidan hade slangbellor och den andra sidan hade bazookas.

Nu hoppas jag på åtminstone vapenvila. Fred är väl uteslutet. Jag tror, att det bara är en tidsfråga innan kärnvapen används mot Israel. Så mycket för den läxan...

Hur är hon klädd?!

Hjälp! Kan ingen "styla" Gry Forssell? Jag menar: hur ser hon ut i "Körslaget"? Är hon Barbamama eller en zeppelinare?

En ganska medioker sak

I dag är det exakt 40 år sedan The Beatles' platta "Yellow Submarine" släpptes. Den ingår inte i min skivsamling och jag sörjer inte särskilt för det. Enligt mig blev det inte något av det bästa Beatles gjorde. Och strax efter detta skulle man gå in i studion för att spela in "Let it be" - som jag tycker är en relativt svag platta.

Men... när man ser filmen "Yellow Submarine" (1968) och jämför med en del "utflippat" som visas på MTV i våra dagar, så kan man börja undra hur mycket som egentligen har hänt inom "filmad musik" sedan 1968. Det är inte uppseendeväckande stora delar nytänkande, om vi skall vara ärliga. I stort sett är det bara tekniken som har gått framåt.

En orättvist förlöjligad text

Så mycket den har blivit hånad, bespottad och förlöjligad. Det är lätt gjort. Jag ingick själv i skaran som tyckte att texten var bedrövligt töntig. Men handen på hjärtat - är inte texten trots allt ganska OK? Man kan tycka att det hela är väldigt naivt, men det är egentligen inte dumt. Gör tankeexperimentet att skriva en text med helt motsatt budskap. Det blir inte särskilt trevligt.

Originaltext:

Man ska leva för varandra

Det bara händer i livets spel,
att lyckan vänder och det blir gräl.
Det finns en mening med allt som sker,
men hårda ord, de gör problemen
fler och fler.

Man ska leva för varandra
och ta vara på den tid man har.
Man ska leva för varandra
för en gång finns bara minnen kvar.

Vem kan förklara och ge ett svar
på alla frågor som jämt vi har?
Att vara vänner är blott en del,
och man kan lära sig utav varandras fel.

Man ska leva för varandra
och ta vara på den tid man har.
Man ska leva för varandra
för en gång finns bara minnen kvar.

(Kompositör - och förmodligen textförfattare - Bengt Sundström)

Motsats-text:

Man ska bara se till sig själv

Det bara händer i livets spel,
att lyckan vänder och det blir gräl.
Det finns noll mening med allt som sker,
men hårda ord, de tar problemen
bort och ner.

Man ska bara se till sig själv
och bara döda den tid man har.
Man ska bara se till sig själv
för en gång finns bara minnen kvar.

Vem kan förklara och ge ett svar
på alla frågor som jämt vi har?
Att hata andra är blott en del,
och man kan gotta sig just åt varandras fel.

Man ska bara se till sig själv
och bara döda den tid man har.
Man ska bara se till sig själv
för en gång finns bara minnen kvar.

Go for it, Marie-Louise!

Nyhetsmorgon på TV4: Marie-Louise Ekman blev intervjuad med anledning av att hon är ny chef för Dramaten. Låt mig säga så här: om jag hade varit med i en samverkansgrupp el. likn. och intervjuat henne inför anställningen, så hade jag tänkt "Henne ska vi ha!". Om jag hade fått bestämma ensam, så hade jag anställt henne på direkten. I mina ögon gjorde hon ett mycket bra intryck. Jag tror, att hon kan lyfta Dramaten till nya höjder. Jag förväntar mig nu flera fantastiska föreställningar på Dramaten under hennes ledarskap.

Jag gillar särskilt det hon sade om klassiker och om dumhet. Hon menade, att Dramaten måste värna om klassikerna. Det gillar jag. Hon ansåg också, att ingen teaterbesökare skall behöva känna sig dum när h*n går på Dramaten. Även det gillar jag.

För övrigt anser jag, att Dramaten skulle kunna ägna sig åt klassikerna enbart. Varje medborgare borde någon gång i sitt liv få en chans att se en pjäs av exempelvis Shakespeare, Tjechov, Ibsen, Strindberg eller O'Neill. En riktigt bra teaterföreställning skall krypa in under skinnet och kan förändra ditt liv.

En låt som har etsat sig fast

Nyhetsmorgon på TV4: Lennart Persson om sin senaste bok "Sånger om sex, Gud och ond bråd död". Tittarna ombads skicka mail och berätta vilken låt som har betytt allra mest för dem. Jag kunde inte motstå den frestelsen. Men jag tänker inte avslöja vilken låt jag valde. Ni kan få gissa. Ledtråd här.

Debatt med hat - och några banala tankar

Jag såg på nätet "Debatt" om Liza Marklunds bok "Gömda" och om Gaza. Man kan väl säga, att det var låsta positioner i fråga om Gaza. Och ingen ändrade väl ståndpunkt p.g.a. programmet.

Två saker slog mig särskilt. Dels den infantila intoleransen som yttrade sig i att man vägrade titta på sin motståndare, dels den lugna och sakliga framtoningen hos Eli Göndör. Jag är ingen expert på det aktuella kriget, men nog tycker jag att Göndör har en poäng här. Det är inte konstigt om Israel har känt sig hotat. Hur mycket skall Israel finna sig i utan att försvara sig?

Var kommer allt hat ifrån? Varför kan man inte behandla varandra med ömsesidig respekt och tolerans? Beror det på indoktrinering ända från tidig barndom? Varför kan man inte bara ha överseende med olikheter? Inte går jag omkring och hatar muslimer, inte går jag omkring och hatar araber, inte går jag omkring och hatar palestinier, inte går jag omkring och hatar och hatar och hatar. Jag låter inte hat ta över min själ. Jag konstaterar bara "Jaha, vi tycker helt olika i den här frågan. OK. Du kan väl få leva ditt liv på ditt sätt så länge du inte skadar någon annan, men du får inte hindra mig från att leva mitt liv på mitt sätt så länge jag inte skadar någon annan. Vi är definitivt inte överens, men vi behöver ju inte döda varandra för den sakens skull."

Var kommer allt hat ifrån? Varför kan man inte bara lägga ned alla vapen och säga: "OK. Det är så här: vi kommer aldrig någonsin att bli överens. Låt oss sluta hata varandra. All den energi vi förbrukar till att hata varandra skulle kunna användas till mycket bättre saker. Låt oss bli konstruktiva i stället för destruktiva. Detta hatfyllda spel vi håller på med är ett förlora-förlora-spel. Ingen kan vinna, ty när den ena parten tror sig ha vunnit, så börjar den andra parten genast att förbereda sig för hämnd. Hämnd föder hämnd föder hämnd i en oändlig spiral. Det finns inget slut på denna konflikt så länge någon vill hämnas. Låt var och en få sköta sitt så länge det inte skadar någon annan."

Banala tankar? Ja, kanske det. Men de har aldrig testats i verkligheten...

En publikmagnet

Jag säger: - Manuset till den här boken borde ha refuserats.
Du säger: - Va?! Nu har han blivit galen, den där bloggaren.

Låt mig förklara. "Bibliotekskatten Dewey" är egentligen två böcker maskerade till en. Om det hade varit en gymnasieuppsats, så hade läraren kunnat sätta bockar i kanten och anmärka: "Avvikelse från ämnet!" om och om igen. Ena stunden läser vi om hur författaren tvingas gå till socialen, nästa stund handlar det om att katten har försvunnit, nästa stund handlar det om hur författaren tvingas genomgå en hemsk operation, nästa stund får vi veta att katten har förstoppning - etc. Det blir en avig blandning. Boken hade blivit bättre som två. Författarens självbiografi borde ha blivit en bok för sig och skildringen av den världsberömda bibliotekskatten borde ha blivit en annan bok för sig.

Nåväl, när detta väl är sagt - visst var det en fantastisk katt! Se bara på fotot ovan. Vem kan motstå de ögonen och den uppsynen? Och boken är värd att läsa just för skildringarna av den här kattens sällsynta liv och personlighet. Varje kattälskare måste läsa denna bok! Men ni kan hoppa över författarens självbiografiska stycken. De känns bara malplacerade.

En recension kan du läsa här. Observera att recensenten inte kan stava rätt till bibliotekarien. Du kan också läsa detta. Där har man också lyckats stava fel. (Vad är en bilbliotekarie? Någon som kan allt om bilböcker?)

På sandlådenivå

Du (om du finns) som tycker att konflikten gällande Israels gräns är en bagatellartad konflikt - förklara för mig vilken gräns som bör gälla. Är det någon av dessa två:

Är det denna karta nedan som bör gälla?
Är det kartan här nedan som bör gälla?
Eller är det kartan här nedan som bör gälla?

(De två översta bilderna har jag scannat in ur min Bibel - Bibelkommissionens översättning från år 2001. Den därefter följande kartan är hämtad från denna sida. Den sista kartan är hämtad från denna sida.)

Nå! Vilken karta bör vi gå efter? Eller bör vi gå efter någon annan karta som nämns här? Hur motiverar du ditt val? Varför skall vi gå tillbaka till 1967? Varför skall vi gå tillbaka till 1948? Varför skall vi gå tillbaka till Jesu tid? Kan vi inte lika gärna gå tillbaka till tiden då Moses levde? Allvarligt talat: detta tjafs om Israel är enerverande. Borde inte detta gälla?

Den enda möjliga lösningen till att få ett slut på denna konflikt är kanske att hela det s.k. världssamfundet vidtar åtgärder mot alla inblandade medan strider pågår. Så länge parterna lever i fred med varandra pågår inga diplomatiska eller ekonomiska sanktioner. Så fort som parterna börjar strida med varandra börjar också sanktionerna gälla - mot alla inblandade. Att fråga "Vem började bråka?" känns irrelevant.

Men... Gaza, då?

Någon kanske undrar varför jag inte skriver något om Gazakonflikten. Är jag feg? Nej. Min passivitet har flera förklaringar. Jag nämner tre.

1. Vad spelar det för roll vad jag tycker i den frågan? Skulle min åsikt väga extra tungt? Är jag någon expert i ämnet? Är jag exceptionellt klok och förståndig? Tror inte det.

2. Jag ser ingen enkel lösning på problemet. Konflikten mellan israeler och deras allierade å ena sidan och palestinier och araber och deras allierade å andra sidan förefaller vara en konflikt så illa infekterad att inget ljus kan skönjas i någon tunnel.

3. Jag blir mer och mer skeptisk till massmedia och bloggosfären. Man drar förhastade slutsatser till höger och vänster och slarvar oerhört med faktakontrollen. Så: vem kan man lita på?

För övrigt och slutligen är jag böjd att tro detta: Israel skulle inte ha burit sig åt på det här sättet utan goda skäl. Jag misstänker, som många andra, att Hamas kan använda vilka skurkaktiga och djävulskt fula trick som helst för att vända opinionen mot Israel. Jag tror på Bernard-Henri Lévy här.

Kommentarerna är också en del av bloggen

Det tål att påpeka. Många intressanta saker döljer sig s.a.s. bakom posterna. Man får inte glömma att kolla kommentarerna. I dag har jag kommenterat kommentarer och ibland blir de - kommentarkommentarerna, alltså - lika intressanta som själva bloggposten som gav upphov till kommentarerna. Så de' kan bli...

En liten liknelse

En del bloggar är lika flyktiga som dagsländors idéhistoria.

Jaha. Big deal?

När jag läser vilka bloggar som har blivit nominerade i olika kategorier, så tänker jag:
- Det är lugnt. Jag behöver inte hänga läpp. Jag är i gott sällskap, ty de bloggar jag finner mest intressanta är inte ens nominerade.

Språkpolisen griper in

Åh, vad jag retar mig på formuleringen "starta upp". Jag får knottror på huden, mitt hjärta slår en volt, jag får mord i blicken. Jag föraktar och avskyr detta uttryck. Antagligen tror de personer som använder den formuleringen att det låter snyggare, mera engelskt och därmed mera "världsvant" än det korrekta "starta".

Kan det vara Rolling Stones' fel? Visste Mick Jagger vad han gjorde när han struttade omkring på scenen som någon med DAMP och flaxade med armar och ben sjungandes "Start me up"? Insåg han då, att en massa svenskar skulle använda uttrycket "starta upp" för att verka moderna och nytänkande? Förbannad vare Jagger i så fall.

De personer som använder uttrycket "starta upp" borde betala 1.000 kr i böter varje gång de gör det. Dessutom: om man nu säger "starta upp", så borde man väl i konsekvensens namn säga "avsluta ner"?

Varning! Porr!

Den här hamnade i brevlådan i dag:

Akta er för att ha med en sådan in i Ryssland. Jag hörde talas om en svensk man som fastnade i ryska tullen p.g.a. en sådan katalog. Tullpersonalen ansåg att delar av innehållet var pornografi. Mannen måste förhöras innan han kunde släppas. Katalogen konfiskerades.

Suck. Man undrar: har ryska män aldrig sett ryska kvinnor i underkläder?

En stor norsk tänkare har dött

Arne Naess har lämnat oss. Han var en av Nordens största filosofer samtidigt som han var en av Nordens viktigaste presentatörer av olika filosofier.

Jag minns honom särskilt för böckerna "Empirisk semantik" (som var kursbok när jag läste filosofi i min ungdom), "Ekologi, samhälle och livsstil" och "Anklagelser mot vetenskapen".

Det finns inte många så skarpa hjärnor. Tyvärr verkade han ha blivit - milt uttryckt - lite konstig på gamla da'r. Jag såg en bit ur en TV-intervju där han berättade om sina samtal med dockan Timotei. Det var genant att titta på.

En habil pianist (Litotes)

Spana in Marc-André Hamelin. Snacka om skicklig pianist. Det finns massor av klipp på YouTube om du vill kolla hans teknik. Hur kan man spela så snabbt?

Ingen inspiration idag

Alltför mycket verklighet denna dag. Dessutom har jag nyss på annat håll läst en bloggpost som knäckte mig. En sådan bloggpost skulle jag aldrig kunna åstadkomma hur mycket jag än anstränger mig. Jag vill inte länka till den, eftersom upphovsmannen förmodligen brukar läsa min blogg och han är en känslig natur. Han kanske skulle sluta skriva om jag hävdar, att hans bloggpost gav mig skrivkramp och prestationsångest.

Jag skall inte klaga, men jag klagar ändå

I stort sett hela den här dagen har gått åt till att plocka undan allt julpynt och städa. Vad är det för liv? Om vi hade haft råd, så hade vi skaffat hemhjälp. Och i morgon skall jag börja jobba igen. Jag känner obehag inför det. Jag trivs inte. Det är det där tvånget att göra saker som jag inte känner för som gör mig nedstämd.

Jag har ända sedan barndomen känt aversion mot allting som begränsar min frihet. Det ligger inbäddat i min DNA-kod. Det rinner i mitt blod. Min första skoldag fick man dra mig iväg till skolan, ty jag ansåg det vara en kränkning utan dess like att beröva mig min frihet på ett sådant sätt.

Men vem är jag att klaga? På det hela taget - relativt sett - är jag som en bortskämd snorvalp. Jag är inte mano-depressiv, jag har inte panikångest, jag är inte schizofren, jag har ingen allvarlig sjukdom, jag är inte drogberoende, jag är inte misshandlad, jag är inte hemlös, jag svälter inte - etc. Och jag befinner mig inte i Gaza. Ändå klagar jag.

Jag klagar på ekorrhjulet. Jag klagar på vattentrampandet. Jag klagar på allt som framkallar min bergfasta och tröstlösa leda. Dagar fogas till dagar, veckor länkas till veckor, månad följer på månad och det ena året är det andra likt.

Men aldrig, aldrig, aldrig - tror jag - skulle jag få för mig att begå självmord. Trots allt tänker jag: Det finns alltid något att leva för. Det finns alltid något att se fram emot. Det finns alltid något som är värt mödan att kämpa för. Det finns alltid något kvar att utforska.

"En ung Jane Austen"

Sedd:

"En ung Jane Austen" är en hyfsad film som fungerar bra som lite tidsfördriv. Den är inte lika bra som TV-serien "Stolthet och fördom" med Colin Firth som mr Darcy - men vad är det? Kritikerna var ganska överens - man gav något mellan tvåa och fyra. Det är kul att ha sett den - bl.a. för naturscenerierna, vissa repliker och Anne Hathaway - men det är ingen film jag tänker se en gång till i första taget.

Välkommen till himlen

Om ni gillade "Stekta gröna tomater på Whistle Stop Café", så gillar ni nog den här också. Det är Fannie Flagg som har skrivit båda böckerna och hon har onekligen bra flyt i språkbehandlingen. Det tar inte emot någonstans. Här kan du läsa en beskrivning av boken som stämmer bra. Det här handlar om en "må bra-bok". När du väl har kommit in i den, efter så där 60-70 sidor, så lär du ha svårt att lägga boken ifrån dig.

Varför denna titel? Jo, änkan Elner Shimfissle förs till sjukhus, bedöms vara död och hamnar i himlen. Men hon återvänder till jordelivet - och kan berätta ett och annat om livet efter detta. De flesta tror att hon har blivit galen, men hon berättar en sak som hon inte rimligtvis kunde känna till såvida hon inte hade varit död och svävat högt uppe i luften...

En trevlig och gemytlig bok - som dock innehåller en mindre behaglig historia lite vid sidan om. Ungefär som i "Stekta gröna tomater..." är allt inte så oskyldigt som det verkar. Att göra en film baserad på boken känns som en självklarhet. Det är nog bara en tidsfråga innan den går på bio. En bra bagatell vill jag kalla denna bok - och jag ger den en fyra på en femgradig skala.

Franska aforismer

Den lilla miniserien avslutas här med "Franska aforismer" i urval av Stig Ahlgren och Magnus von Platen (Denna andra upplaga kom 1966). Njut av mitt smakfulla urval.

"Har man ingen karaktär får man skaffa sig levnadsregler." (Albert Camus, s. 12)

"Man bör hushålla med sitt förakt av hänsyn till det stora antalet behövande." (Francois René de Chateaubriand, s. 19)

"Den som aldrig ändrar mening älskar sig själv mer än sanningen." (Joseph Joubert, s. 40)

"Medelmåttan fördömer vanligen allt som ligger utom dess räckvidd." (Francois de La Rochefoucauld, s. 52)

"Ingenting irriterar mig så mycket hos dumheten som att den alltid är mera tillfreds med sig själv än vad förnuftet nånsin ger sig lov att vara." (Michel de Montaigne, s. 58)

"Ju intelligentare man är, desto fler märkliga människor träffar man. Vanliga människor märker ingen skillnad på folk." (Blaise Pascal, s. 63)

Svagt!

Läs kommentarerna till den här bloggposten.

Ritchie inspirerade Frank?

Det här var antagligen en starkt bidragande orsak till hans status som gitarrhjälte. Yngwie Malmsteen har väl alltid haft RB som sin förebild. Men en lite märklig detalj i det här sammanhanget är att jag tycker att det hela låter lite som Frank Zappa - före Zappas gigantiska genombrott. Jag menar: ungefär så skulle Zappa låta ett par år senare.

Spana in Spanarna

Jag har äntligen hittat tillbaka till Spanarna i radions P1. Det är så himla bra, att jag kan tänka mig att köpa hela programserien på DVD - även om det bara är ljud.

Snart slut på friheten

Nu har jag varit ledig så länge, att jag har blivit van vid att inte arbeta för brödfödan. Det kommer att bli en plåga att återvända till jobbet på måndag. Vi är fångar i våra lönearbeten.

Det hade väl gått an om jag hade kunnat få sköta mig själv, men det får jag ju aldrig. Det är alltid någon annan eller några andra som skall ha synpunkter på och inflytande i allt möjligt mellan himmel och jord. Allt skall dryftas hit och dit. Allting skall dras i långbänk. Möten läggs till möten så att man blir helt utmattad. Social interaktion är överskattat.

Engelska aforismer

Här fortsätter miniserien om aforismer. Gör vågen.

Den här boken kom 1966. Läs och lär av mitt perfekta urval.

"De gamla tror allt, de medelålders misstror allt, de unga vet allt." Oscar Wilde (s. 29)

"Denna värld är en komedi för den som tänker, en tragedi för den som känner." Horace Walpole (s. 35)

"Jag har alltid förvånat mig över folks lust att träffa berömdheter. Att man växer i sina vänners ögon för att man känner berömda människor bevisar ju bara att man själv är en nolla." W. Somerset Maugham (s. 66)

"En lärd man är en dagdrivare som fördriver tiden med studier." G. B. Shaw (s. 85)

"Den älskar inte som inte visar sin kärlek." John Heywood (s. 106)

"När ett verkligt geni uppträder kan man känna igen det på att alla dumbommar är i förbund mot det." Jonathan Swift (s. 123)

"Människor förändras genom vad de uträttar." W. H. Auden (s. 148)

"Det är bättre att vara en missnöjd människa än ett nöjt svin." John Stuart Mill (s. 150)

Mera bökigt än väntat

Oj, oj... Vad har jag gett mig in i? Jag försöker göra en bok av min blogg. Det är oerhört tidskrävande. Jag tänkte först, att boken kunde heta "Tre år med bloggen". Det lutar åt att den får heta "Fyra år med bloggen" i stället. Det hela blir ju inte enklare av att Word är så förbaskat krångligt. Jag hatar sådana program som utgår från en massa saker - precis som om jag inte kan tänka en enda tanke själv. Man kan säga, att "bokigt" är bökigt.

Amerikanska aforismer

Extra! Extra!! Exklusivt!!! Här startar en ny miniserie! Först ut:

"Amerikanska aforismer" (Denna upplaga från 1969) är ett urval gjort med ett leende på läpparna. En betydande del av boken är sammanställd så - "(...) där skämtet fått stor plats för att undanröja varje misstanke om en pedagogisk pekpinne". (Ur Thure Nymans förord, s. 6)

Men jag förtröttas icke i min folkbildariver. Således har jag, med min pedagogiska pekpinne, valt några aforismer ur denna samling för att göra mina läsare måhända en smula mera kultiverade.

"Filosofi: obegripliga svar på olösliga problem." Henry Adams (s. 13)

"Alla är vi dårar, men den som kan analysera sin galenskap kallas filosof." Ambrose Bierce (s. 14)

"En regering kan inte ha någon annan rätt över min person och egendom än den som jag avstår till den." H. D. Thoreau (s. 25)

"Jag tycker om människan men inte om människor." R. W. Emerson (s. 39)

"En vän är en person som jag kan vara uppriktig mot. Inför honom kan jag tänka högt." R. W. Emerson (s. 48)

"Den som inte förstår din tystnad förstår troligen inte dina ord." Elbert Hubbard (s. 52)

"En populär författare skriver vad folk tänker. Ett geni inbjuder dem till att tänka något annat." Ambrose Bierce (s. 93)

"Världen är mitt fosterland, hela mänskligheten är mina bröder och att göra gott är min religion." Thomas Paine (s. 117)

"Gud använder inte sakprosa utan talar till oss genom vinkar, antydningar, omen och dunkla liknelser hos föremål runt omkring oss." R. W. Emerson (s. 119)

Nej på fint papper

I nedan avbildade kuvert sändes min första refusering. Jag har tagit bort mitt namn och min dåvarande adress. Detta hände alltså (Se poststämpeln) redan 1971. Det har blivit några refuseringar därefter. Jag skriver inte tillräckligt kommersiellt gångbart. Nu gitter jag knappt bry mig. Det ges ut så mycket skräp. Jag vet att jag kan skriva bättre än många av de författare som inte har refuserats. Livet är inte rättvist.

Jag försökte få med ett knippe dikter och en novell i "Grupp 71" och fick alltså nobben. OK, jag kan förstå dem nu, men då tyckte jag att de var trångsynta och obildade töntar. Så här såg standardsvarskortet ut:
(Jag har suddat ut Gedins namnteckning - för att ingen skall kunna använda den i någon urkundsförfalskning. Mycket kan hända med nutida teknik...)

Idag är Wahlström & Widstrand en del av Bonnierförlagen och jag har fortfarande inte blivit "förlagd". Vem borde vara mest förlägen?

En egen logik

Posten har - som det heter - effektiviserat. Det betyder, att vi får vår post drygt en timme senare jämfört med hur det var före "effektiviseringen". För alla normala människor innebär effektivisering en förbättring. Så verkar det inte vara när det gäller Posten. Där förefaller man ha en egen logik.

Men det sorgliga är ju att Posten inte är unikt. Ibland kan jag undra om inte många s.k. förbättringar, rationaliseringar, omorganisationer och effektiviseringar hit och dit egentligen är sataniska påhitt för att hålla befolkningen på mattan - en sorts sofistikerat förtryck och nullifiering av folkviljan. Många förändringar är ju inte alls till det bättre utan ställer bara till en massa onödigt elände. De flesta av oss tycker väl att förenklingar är bra, men vissa myndigheter, företag och andra verkar tycka att deras huvudsakliga uppgift är att krångla till saker och ting så mycket det bara går.

Aha! Det finns foton i ett fotoalbum! Whoaow!

Nedan syns "Populära etiketter" i Picasas webbalbum.

Jag frågar mig: Hur tänkte man då? Hur smart är det att använda "pics" och "fotos" och "photography" och "photo" och "photos" och "pictures" som etiketter i detta sammanhang? Inte smart alls. Det är som att använda etiketten "mat" på all sorts mat, etiketten "fordon" på alla sorters fordon, etiketten "djur" på alla djurarter etc. - totalt redundant.

Dagens visdomsord

Det är mera rationellt att vara pessimist än att vara optimist. Pessimisten kan bli positivt överraskad, men optimisten kan bli negativt överraskad.

En pianokonstnär

Jag har mina käpphästar... Jag blir aldrig färdig med Glenn Gould. Han kommer troligen att vara en följeslagare under resten av mitt liv. Det finns något oemotståndligt fascinerande i hans genialitet. När jag ser och hör honom spela piano, så tänker jag ungefär:
Geniet lyckas få svåra saker att förefalla enkla.

Try Ry

När jag ändå håller på... Här kommer ännu en bit med Ry Cooder. (Lyssna färdigt!)

Fel val

Ibland blir jag förundrad över vissa kvinnors märkliga smak när det gäller män. Jag undrar irriterat: "Vad tusan ser hon hos honom?!". Ulf Lundell fångade den där känslan bra i låten "Hon" på dubbelalbumet "Club Zebra".

Detta sitter jag och funderar på medan jag lyssnar till Ry Cooders "Why don't you try me". Dessa kvinnor som kastar pärlor för svinen...

I väntan på god ton

I dag köpte vi en sådan här fåtölj, kallad Poäng, (med annan klädsel) plus en fotpall till vår lilla musikhörna:

När jag skriver detta sitter jag slött tillbakalutad i denna fåtölj och njuter av Lisa Ekdahls platta "Back to Earth".

Vår skivspelare för vinylplattor är (som jag har påpekat tidigare) kass, finito. Jag sparar till en ny. Efter nästa löneutbetalning tänker jag köpa en Pro-Ject Debut III Turntable:
Något gott att se fram emot!

Vänskap å ena och å andra sidan

Det här med vänskap kan ibland vara mycket märkligt. Jag är dock fullt och fast övertygad om att vänskap ofta handlar om att kunna vara tysta tillsammans utan att den tystnaden upplevs som pinsam eller obekväm.

Vänskap kan också visa sig på diametralt olika sätt. Jag menar så här: den man är vän med vill man å ena sidan göra något "märkvärdigt" inför och å andra sidan kunna visa sig precis som man är. Detta kräver ytterligare förklaring.

Våra bästa vänner vill vi behandla med största möjliga högaktning. Vi dukar så fint vi kan, vi tar fram det finaste porslinet, vi plockar fram våra dyraste bestick och våra elegantaste glas, vi lagar den godaste mat vi vet och dricker de ljuvligaste drycker vi känner till - om det nu är en riktig fest vi skall ha för våra vänner.

Men våra bästa vänner är samtidigt de som vi kan visa oss som allra alldagligast, ömkligast och sårbarast inför. Om vi inte kan visa oss vanliga, svaga och ynkliga inför våra bästa vänner, så har vi egentligen inga som vi kan kalla "våra bästa vänner". Uttrycket "i nöden prövas vännen" är då också väldigt relevant.

Så: å ena sidan kan man säga att vi vill göra oss till inför våra vänner, å andra sidan behöver vi inte alls göra oss till inför våra vänner. I en situation vill vi anstränga oss så mycket vi kan för att göra våra vänner nöjda och belåtna, i en annan situation kan vi allesammans ligga och slappa i en hög och kanske rapa och t.o.m. fisa utan att någon reagerar så särskilt negativt på det. Riktig vänskap rör sig inom ett stort område mellan högt och lågt, mellan förfinat och simpelt. Inför en riktig vän kan jag s.a.s. tappa masken utan att förlora ansiktet.

Samma och ändå olika

Körde en runda. Gick en sväng. Tog ett par bilder.
De båda bilderna är tagna från exakt samma position och
kameran är riktad åt samma håll båda gångerna.
Ändå förmedlar de - tycker jag - olika stämningar.

Copyright Thomas O.
Om du klickar på bilderna får du veta var korten är tagna.
(Det är en ordvits.)

Calle knäcker konflikten?

Finns det någon vettig människa som tror, att Carl Bildt kan bidra till en lösning av Mellanösternkonflikten? Jag tror det i alla fall inte. Jag tror, allvarligt talat, att både Israel och Gaza totalt struntar i vad en ständigt kostymklädd besserwisser från Sverige tycker.

Flinka fingrar

Äsch - jag kan inte låta bli. Nu länkar jag till ett YouTube-klipp igen. Det är simpelt, men jag försvarar mig med att jag kanske får ytterligare någon person att köpa en platta med Erroll Garners musik. (Tidigare bloggpost t.ex. här.)

Här ser vi en mästare i aktion. Det ser så lekande lätt ut. Han nästan stod upp vid pianot. Hans hållning var helt annorlunda än den klassiske pianisten Glenn Goulds. Gould nådde ju knappt upp till tangenterna med sin krökta rygg - så lågt som han satt. Men Garner och Gould hade grymtningarna och hummandena gemensamt. Båda var en plåga för inspelningstekniker.

För Erroll Garner var kanske detta bara "ännu en dag på jobbet". Men, oj, vilken vardagsnivå i så fall!

Några rader om "Gråta med ett leende"

Sedd:

"Gråta med ett leende" är en film som behandlar aktiv dödshjälp. Huvudpersonen Ramón (Spelad av Javier Bardem - just det, han som spelade den helvetiske, psykopatiske figuren i "No country for old men") har varit förlamad i nästan trettio år och är nu så less på livet att han vill dö på ett för honom värdigt sätt. Han är omgiven av goda människor som självuppoffrande hjälper honom på allehanda sätt för att han skall kunna leva ett någorlunda drägligt liv. Den enda person i filmen som tecknas mestadels negativt är en rullstolsbunden präst.

I en TV-intervju säger denne präst att Ramóns dödslängtan bara är ett rop på uppmärksamhet och att detta tyder på att Ramón inte har fått tillräckligt mycket kärlek av människor i sin närhet. Detta yttrande gör Ramóns svägerska på väldigt dåligt humör - hon som har bytt kateter på Ramón och på alla möjliga sätt hjälpt honom i hans oerhörda hjälplöshet. Senare kommer prästen på besök i huset, han och Ramón samtalar men lyckas knappt komma överens om någonting. Den scen där sedan svägerskan påminner prästen om hans oförskämda och förringande uttalande i TV-intervjun är en mycket bra scen. Prästen får sannerligen veta att även "vanligt folk" kan visa kärlek. Han blir svarslös och åker tillbaka dit han kom ifrån.

Vi tittare blir egentligen också svarslösa när det gäller filmens huvudfråga. Men vad kan man begära? Ingen sitter inne med svaret på vad som är rätt och fel här. När är aktiv dödshjälp försvarbart? När är det inte det? Det går att finna rationella argument för båda hållningarna. Men det är inte acceptabelt att skylla dödslängtan på avsaknad av kärlek från människorna i den dödslängtandes närhet, om dessa människor har visat all kärlek som står i deras makt.

Recensenterna var någorlunda överens om en stark trea eller svag fyra. Jag kan sälla mig till den skaran. Och jag håller inte med Ramón, men jag förstår honom.

Två bilder och en dikt

Körde en runda. Gick en sväng. Tog ett par bilder.

Copyright Thomas O.

Bilderna får mig att tänka på (Be mig inte förklara varför) en dikt av mästaren Dylan Thomas:
"Light breaks where no sun shines"

Små enkla tankar om stora svåra ting

Har ingen forskat i freds- och konfliktforskning angående humorns inflytande? Jag har en vild hypotes: Det uppstår inte krig eller allvarliga konflikter mellan två parter som båda har (helst samma sorts) humor. Risken för konflikt ökar när den ena parten totalt saknar humor.

Det samma kan sägas gälla sjävdistans. Två parter som båda har självdistans löper oerhört mycket mindre risk att hamna i konflikt med varandra - jämfört med två parter som båda har en oerhört överskattad uppfattning om sin egen betydelse.

Konflikter kommer alltid att pågå så länge den part som känner sig orättvist behandlad, förtryckt, skändad, förolämpad, kränkt etc. (förloraren, alltså) kräver hämnd. Hämnden är den enskilda drivkraft som mer än någon annan drivkraft håller en konflikt vid liv. Den näst starkaste drivkraften i sammanhanget är känslan av hot. Så länge part A känner sig hotad av part B kommer A att vara rustad för en konflikt med B.

Om båda parter hade kunnat strunta i hämnd- och hotkänslorna och i stället hade kunnat visa humor och självdistans, så hade konflikten kanske självdött. Om båda hade haft förmågan att lägga allt gammalt groll bakom sig, så hade bråket upphört.

Vad utmärker en hatfylld fanatiker? Jo, bl.a. den totala bristen på humor och självdistans. Hade Hitler humor och självdistans? Hade Stalin det? Hade Mao det? Hade Pol Pot det? Etc. Nej. Du finner inte en enda sådan genomond människa någonstans som samtidigt har humor och självdistans.

Visst, det är lätt för mig att säga detta - jag som (än så länge) bor och lever i en relativt sett skyddad del av världen. Jag lever inte bland ruiner utan tillgång till vatten och el. Jag har det tryggt och ombonat och kan lätt sitta här och tycka till om ditten och datten utan att behöva bli smutsig och blodig, utan att mista ett ben eller en arm. Visst, jag sitter här i min kammare och behöver inte vara med ute på slagfältet. Men skulle jag därmed ha förlorat min rätt att yttra mig? Har jag inte rätt till en åsikt även om jag står utanför och tittar på?

Detta är vad jag vill påstå: Hämndbegär och hat leder aldrig framåt.

Förlorad i Jane Austen

Självklart följer jag den nya TV-serien "Lost in Austen". Det är ett mycket smart grepp - att göra en ny serie baserad på en tidsresa tillbaka in i en äldre och världsberömd serie. Vi är många som ingår i Jane Austen Fan Club och jag ser inget stötande i detta djärva grepp. "Lost in Austen" är en snudd på genial blinkning till framför allt "Stolthet och fördom".

Sedan är det ju inte fel att Jemima Rooper är alldeles perfekt i rollen som miss Amanda Price. Om någon skulle undra vad jag menar med begreppet "fulsnygg", så kan jag exemplifiera med Jemima Rooper. Hon är inte s.a.s. klassiskt bildskön, men hon har en oerhörd utstrålning som gör att hon är snygg även om hon är - vad vissa skulle kalla - ful.

Men det som gör den här serien så sevärd är att teamet bakom den besitter sådan makalöst bra fingertoppskänsla för miljöer, tidsanda och anakronistiska förvecklingar.

Jag tror, att jag vågar hävda detta redan halvvägs: Här har vi en ny TV-serie att plocka in på listan över TV-historiens bästa serier! Endast från England kan vi vänta oss sådana mästerverk.

Ett varv till

Körde en runda. Gick en sväng. Tog ett par bilder.

Tidens tand är skoningslös. Tiden har inget hjärta.
"Här ska dansas Lambeth walk det går bra på alla språk.
Hej, hopp, hurra nu går det riktigt bra."

Traditionsenlig promenad

Varje år går vi samma promenad den 1 januari. Så även nu. Här tre bilder från denna drygt timslånga promenad:

En del är sig likt. En del är nytt. Vi fumlar och famlar och trevar oss fram genom våra liv. Vi försöker, vi gör så gott vi kan. Vi trampar vatten, vi förflyttar oss. Vi har förhoppningar, vi har drömmar. Vi kommer att bli överraskade - ibland positivt, ibland negativt. Det blir lätt att hävda "Det blir aldrig som man har tänkt sig". Vi kommer inte att bli överraskade. Det blir också lätt att småsint triumfatoriskt klämma ur sig "Vad var det jag sade?!".

Ingen har facit.