En hälsning

Gott Nytt År! till dig, Villy. Apropå detta.

"Bunta ihop dom!"

Det är intellektuellt ohederligt och tafflig retorik att - som många gör - försöka påskina att hela vänstern "kramar muslimer". Jag föraktar sådan klumpbildning, sådana generaliseringar. Det ger billiga poäng hos lättmanipulerade figurer. Ty jag hävdar min rätt att kalla mig vänstersinnad, men jag är alls icke positivt inställd till islam. Jag ser ingen motsättning i det. För mig är det ingenting konstigt. För mig är det däremot mycket egendomligt hur man t.ex. samtidigt kan vara feminist och försvara islams kvinnosyn.

En sorts minideklaration

Det finns inget parti som passar mig likt hand i handske. I det stora hela hör jag dock hemma på vänsterkanten. Jag har deklarerat detta tidigare i denna blogg. Men i vissa avseenden är jag inte särskilt vänstervriden. Jag är t.ex. positivt inställd till en stark rättsstat med ett polisväsende som kan visa musklerna mot allehanda brottslighet. Jag är för en stark stat som s.a.s. är något att hålla i handen när stormen går. Jag vill inte ha en tandlös stat där vanliga hederliga medborgare faller igenom och hamnar på bar backe när det krisar. Det finns mycket som enskilda kommuner inte mäktar med och där måste staten fungera som garant. När det gäller kulturpolitik kan många nog uppfatta mig som ganska konservativ och snobbig. Etc. Jag tror att det framgår ganska klart för mina trogna läsare att jag i grunden är för en sorts frihetlig socialism med kristna förtecken.

Inte korrekt

Politiskt korrekt - vad är det i själva verket? Borde inte det begreppet egentligen betyda att alltid hålla med den för tillfället gällande politiska majoriteten? Men det är väl knappast det folk menar med "PK"?

Hur som helst känner jag på mig att jag knappast är politiskt korrekt. Jag är kanske inte helt korrekt i något enda avseende. Jag är nämligen full av skenbara motsägelser. Exempel?

Jag kallar mig kristen socialist. Många kristna menar väl att kristdemokraterna står dem närmast. De menar nog samtidigt att man måste stå till höger på den politiska skalan om man är en "sann" kristen. Så är det inte för mig.

Jag är tolerant samtidigt som jag är för en stark rättsstat. Jag är också för ett starkt rättssamhälle samtidigt som jag är direkt avvisande till sharialagstiftning.

Jag tvivlar på liberalismen men hatar diktaturer. Jag tror inte på avregleringar men avskyr paragrafrytteri.

Jag vill ha flera poliser samtidigt som jag inte gillar ett starkare övervakningssamhälle. Jag vill att poliser skall sätta dit de stora bovarna och kanske se mellan fingrarna när det gäller t.ex. att cykla utan komplett belysning.

Jag tror på en socialism med mänskligt ansikte. Jag tror att man hade något riktigt bra på gång i Chile innan Pinochet förstörde allt. Jag tror också att man hade något verkligt bra i görningen i Prag våren 1968 - innan stridsvagnarna satte stopp för alltihop i augusti samma år. Jag tror på en socialism av Per Albin Hanssons modell.

Jag tror inte på de fria marknadskrafterna. De resulterar bara i en raffinerad form av djungelns lag. Äta eller ätas. Att roffa åt sig mer och mer - och sparka på dem som redan ligger.

Jag föraktar konsumismen men uppskattar goda valmöjligheter.

Jag tror på ökad jämlikhet och mindre klasskillnader. Jag blir upprörd på gränsen till vansinne när jag ser hisnande orättvisor. Samtidigt kan jag tycka att Jantelagen har sina poänger.

Jag är för s.k. finkultur - samtidigt som jag gillar bra s.k. populärkultur. Jag kan t.ex. ena stunden njuta av Haydns cellokonserter för att i nästa stund digga ABBA. Jag kan snabbt hoppa från Shakespeares sonetter till serier av Scott Adams. O.s.v.

Jag är inte övertygad om att mångkultur är bra. Om mångkultur leder till ökad segregation och gettobildningar, så är i alla fall inte jag längre intresserad av mångkultur.

Jag är inte heller övertygad om att klimatförändringarna är vår tids största globala problem. Jag kan tycka att det borde vara mera relevant att minska fattigdomen, hungern och vattenbristen.

Försök passa in mig i en färdig mall. Du kommer att misslyckas. Jag går inte i någons ledband. Det är vad verklig yttrandefrihet handlar om.

Jag - en konstig figur

Det blir så lätt antingen-eller i svensk debatt. Du är antingen helt för eller helt emot. Du måste passa in i olika mallar. Om du inte gör det, så är det aldrig fel på mallarna. Då är det något galet med dig.

Jag räknar mig som kristen socialist. Och jag gillar inte vissa yttringar inom islam. Sic. Därmed passar jag inte in i någon svensk mall. Ty om man ifrågasätter islam, så måste man väl vara nazist eller åtminstone sverigedemokrat? Och om man är socialist, så måste man väl gilla all slags mångkultur? Nej, säger jag. Det är inte så barnsligt enkelt.

Det är dags att påminna om den här nu ganska gamla bloggposten - och den här.

Ekonomi och politik - zzzzzzzzzzzzzzzzzz

Ekonomi och politik tycker jag är så tradigt att jag försöker undvika dessa båda ämnen. Om du tvunget vill veta, så skriver jag ibland om löner - så långt sträcker sig mitt intresse för ekonomi. Och om du tvunget vill veta vad jag tycker om politik, så trodde jag att det hade framgått av mina inlägg om makt och vänstern.

Om bara alla får rättvisa löner, så blir det bra ekonomi. Om bara alla får lika mycket makt, så blir det bra politik. Se där min enkla medicin.

Prova flera

Prova TV-serier, Makt och Vänstern.

Inte nu igen

Jag anser mig stå till vänster på den politiska höger-/vänsterskalan. Men jag vill aldrig någonsin bli associerad med detta. Till dessa jävla demonstranter vill jag bara säga:
- Skaffa er ett liv.

Några rader om en bok av Lukács

Tro det eller ej, men jag har faktiskt läst Georg Lukács' "Historia och klassmedvetande" (Denna upplaga från 1968 - det tyska originalet kom ut 1923) en gång i tiden. Jag var ung då och tyckte att jag hade hur mycket tid som helst. Det är annorlunda nu. I dag skulle jag inte orka läsa denna bok.

Om man ville räkna in sig själv i någon sorts intellektuell elit bland vänstermänniskor i slutet av 60-talet och början av 70-talet, så skulle man ha läst (eller låtsas ha läst) denna tegelsten. Smarta typer refererade titt som tätt till Lukács och då fick man hänga med och inte sitta där som en fågelholk. Man kunde fuska lite och läsa Gunnar Gunnarsons inledning noggrant. Man kunde t.ex. nästan utantill lära sig detta:
"Realismen innebär för honom i anslutning till Marx' och Engels' litteratursyn gestaltandet av det typiska och det individuella i de stora samhälleliga skeendena och konflikterna. Naturalismen återigen offrar för detaljbeskrivningen de stora linjerna i den berättande prosan - den blir 'beskrivande' i stället för 'berättande'." (s. 16)

Lukács har enligt Gunnarson påverkat Herbert Marcuse, Theodor Adorno, Erich Fromm, Lucien Goldmann och Claude Lévi-Strauss - för att nu bara nämna några. Gunnarson avslutade sitt förord så här klämkäckt: "Den ungdom i vårt land, som 'upptäckt' marxismens möjligheter, kan i detta arbete finna både vägar och irrvägar, men framför allt slipa sin tanke och förbereda sig för nästa stadium av det svenska samhällets utveckling: den socialistiska revolutionen." (s. 28)

Det är ingen lättsmält prosa Lukács utsatte oss för. Jag tänker ge några exempel från olika håll i denna essäsamling. När ni har läst de exemplen håller ni nog med mig om att personer som refererar till Lukács kanske inte har en aning om vad han egentligen menade.

"Ty motsatsen mellan en beskrivning av en del av historien och av historien som enhetlig process härrör inte ur skillnaden i omfång, dvs ur skillnaden mellan speciell och allmän historia; det är en metodologisk motsats, en motsats mellan skilda utgångspunkter." (s. 53)

"Klassmedvetandet är alltså, abstrakt och formellt sett, på samma gång en klassmässigt betingad omedvetenhet om den egna ekonomiska, historiska och sociala situationen." (s. 100)

"Varuformens universalitet betingar alltså, såväl i subjektivt som objektivt avseende, en abstraktion av det mänskliga arbete som objektiveras i varan." (s. 144)

"(...) att människan som de försakligade relationernas kärna och grundval endast kan upptäckas i och genom överskridandet av deras omedelbarhet, och att man alltså alltid måste utgå från det omedelbara i dessa reifierade lagbundenheter." (s. 254)

Kristallklart? Nej, jag undrar hur många ur den svenska arbetarklassen som tog till sig den här boken utan problem. Jag har då aldrig någon gång sett något plakat i ett demonstrationståg med texten "Ropen skalla: Mindre reifikation åt alla!". Vad var det egentligen som blev tydligare av Lukács' texter? Det kanske jag begrep när jag var ung, men nu gör jag det inte. Att nu försöka läsa "Historia och klassmedvetande" känns för mig som att yr och bakfull gå in i en dimma tjock som ärtsoppa.

Illich omläst

Nu är jag inte alls i fas med det omgivande samhället. Det finns så många företeelser i samtiden som jag inte alls gillar eller vill anpassa mig efter. Jag anser, att vi hade haft mera livskvalitet och mått bättre inombords om politiker och makthavare hade gjort som vissa tänkare, vetenskapsmän, debattörer m.fl. rekommenderade. Jag syftar bl.a. på André Gorz, Erik Dammann, Hartvig Saetra, Arne Naess, Harald Ofstad, Henryk Skolimowski, Rolf Edberg och Ivan Illich.

Varför tas inte flera sådana tänkare på allvar? Gitter inte politiker och beslutsfattare läsa deras verk? Eller har de läst men icke förstått? Eller har de läst men valt att förtiga? Det kan man fundera över. Men man kan också tänka kring vilket inflytande Illich haft på datoriseringen av samhället... (Läs det sista stycket före litteraturförteckningen via länken ovan, så ser du vad jag menar.) Man kan också komma att tänka på ett uttryck som "connecting people"...

Denna bok kom i sitt engelska original ut redan 1973. På svenska kom den först 1982. Det var en översättningslättja som är anmärkningsvärd. Boken borde ha nått ut till en stor svensk presumtiv läsekrets mycket fortare än så. På pärmens baksida kan vi läsa: "DET GEMENSKAPANDE SAMHÄLLET är den radikale och kontroversielle samhällskritikern Ivan Illichs mest grundläggande verk. Han gör här en sammanfattande och genomträngande analys av det moderna industrisamhället och dess självförstörande tendenser (...)".

Låt mig citera!
"Ett gemenskapande samhälle bör utformas så att det erbjuder alla sina medlemmar maximalt självständig handling med hjälp av redskap minimalt kontrollerade av andra. Folk känner äkta glädje, till skillnad från bara nöje, så länge deras handlingar är kreativa. Växer däremot redskapen längre än till en viss punkt, ökas reglementstvånget, beroendet, utsugningen och maktlösheten." (s. 32)
"Den enskilda människans handlingar i förhållande till samhället bestäms av de redskap hon aktivt behärskar eller med vars hjälp hon passivt behärskas. I den mån hon behärskar sina redskap, kan hon uttrycka sin mening i världen." (s. 33)
"Redskap alstrar gemenskapande i den mån de lätt kan användas, av vem som helst, så ofta eller så sällan som önskas och för att fullfölja ett mål som valts av den som använder redskapet." (s. 34)
"Ett rättvist samhälle skulle vara ett sådant där friheten för en person enbart begränsas av kravet att alla andra ska ha samma frihet. Ett sådant samhälle förutsätter en överenskommelse om att utesluta alla redskap som genom sin blotta natur hindrar den sortens frihet. (...) Ett samhälle som är uppbyggt så att utbildning genom skolor är en nödvändighet för att det ska fungera, kan inte vara ett rättvist samhälle." (s. 55)
"(...) i ett konsumtionssamhälle finns det oundvikligen två sorters slavar: de som har och som är fångar i beroendet och de andra som är fångar i avundet." (s. 61)
"När det är som bäst, är biblioteket prototypen för ett gemenskapande redskap. (...) biblioteken utnyttjas för lite på grund av att de har blivit organiserade till något slags respektingivande läroanstalter." (s. 81)
"Det industriella produktionsmonopolet kommer att bryta samman fullständigt på grund av att de mångförgrenade system som livnär dess expansion kommer att svikta ungefär samtidigt." (s. 122)

Om inte de är citat som väcker tankar, så vet jag inte någonting.

Förfining

Måhända var han en vulgär figur att umgås med, Mozart. Men vilken musik han skapade!

Jan Guillou var gäst i TV, han bjöd på festmåltid och en av hans gäster var Mozart. Programledaren frågade hur JG fick det att gå ihop - att kalla sig socialist och uppskatta "fin" konst. JG svarade, att det går alldeles utmärkt att förena. Och visst har han rätt. Varför skulle "fin" konst höra överklassen till? Nå, nu ett smakprov! Här är allegrot ur 25:e symfonin. (Tyvärr inga rörliga bilder. Det finns andra snuttar med samma stycke som försetts med rörliga bilder, men de inspelningarna låter inte lika bra.)

Detta är förfining. Älskar Gud.

En vision som aldrig blev verklighet

Varför blir så många förvånade över att pensionen har blivit så usel? Det är ju en del av Den Stora Omvandlingen - omvandlingen från ett samhälle som bryr sig om sina invånare till ett samhälle som låter sina invånare klara sig själva bäst f-n de kan.

Jag tror att Per Albin Hansson på sin tid hade en vision om den goda socialismen. Den visionen gick i kras någonstans på vägen. Jag tror, att de första spikarna i kistan slogs in av Gunnar Sträng - när han förhandlade med Wallenbergarna. Sedan dess har det gått utför. Det är märkligt att socialdemokrater skulle krossa drömmen om den goda socialismen i det här landet. Man har lagt sig platt för Marknaden. Man nonchalerar den lilla människan som har svårt att få ekonomin att gå ihop till det nödvändiga. Man struntar blankt i det samhälleliga ansvaret för den enskilde medborgaren. Så här: "Gammal och inte längre intressant på arbetsmarknaden? Jaha. Synd om dig. Vad bryr jag mig?"

Jag säger ungefär som Maria-Pia Boëthius: Detta land styrs av människor som inte älskar oss.

En röst i öknen

Jag kollade besöksstatistiken. Intresset för den här bloggen minskar. Bryr jag mig? Inte nämnvärt. När jag ser i Bloggportalen vilka bloggar som har flest besök, så är jag närmast stolt över att inte ha många besök på den här bloggen. Jag vill inte vara i det där sällskapet.

Jag tror, att intresset för min blogg har dalat därför att ni läsare inte riktigt vet var ni har mig. Det trivs jag utmärkt med. Ni skall inte vara säkra på vad jag kommer att tycka eller tänka om allt möjligt. Jag vill vara paradoxal, jag vill vara motsägelsefull. Själva livet är paradoxalt och motsägelsefullt. Jag är kristen och jag är "vänster". Jag gillar sex och jag gillar retreat. Jag gillar klassisk musik och jag gillar punk. Jag gillar Stanley Kubrick och jag gillar Lars von Trier. Jag gillar Dostojevskij och jag gillar MAD. Jag gillar gourmetmat och jag gillar bacon med ägg. Högt och lågt, fint och simpelt, det lågmälda och det eldiga - många kontraster kan jag älska. Är det så svårt att greppa? Skrämmer det bort dig? Blir du osäker, lille vän?

Ett försvar för demokratin från vänster

Via Occident fick jag reda på denna bloggpost. Just nu har den posten fått 536 kommentarer! En särskilt intressant detalj i sammanhanget är att Villy Søvndal står till vänster på den politiska skalan. "Pudelns kärna" är att försvara demokratin och vissa grundläggande fri- och rättigheter. Bloggposten ledde bl.a. till denna artikel.

Det fanns en tid då man använde uttrycket "Kyrkan mitt i byn". Skall danskarna behöva vänja sig vid uttrycket "Moskén mitt i byn"?

Några rader om Oscar Wilde

I min folkbildariver har det nu blivit dags för mig att plocka fram den här ur bokhyllan:

Jag scannade titelbladet eftersom pärmen bara är svart. Boken köptes förmodligen i Gleerups bokhandel i Lund i början av 70-talet. Det var på den tiden då böcker inte bara var färskvaror - som de är nuförtiden. Då kunde böckerna stå där i bokhandeln osålda i flera år.

Nå, till saken. Varför skall man läsa Oscar Wilde och varför på engelska? Helt enkelt därför att han var en av de mest kvicktänkta personer som har levt och därför att mycket av vitsigheterna försvinner vid översättning. Hans ofta mycket spetsfundiga och skenbart utochinvända citat är för alltid inskrivna i litteraturhistorien. Nu kan jag tycka, att den där kvickheten är smått gymnasial eller möjligen studentikos. Jag ställer högre krav på god litteratur numera. Men Oscar Wilde skrev ju så mycket mera.

Den här volymen - som alltså lär innehålla hans samlade verk - är på 1216 sidor och innehåller "stories, plays, poems, poems in prose, essays and letters". Många känner redan till "The Picture of Dorian Gray", "The Canterville Ghost", "The Happy Prince", "The Selfish Giant", "The Importance of Being Earnest" (Onödigt vetande: jag spelade Earnest i pjäsen när jag gick i gymnasiet. Man kunde spela teater under "timme till förfogande".), "An Ideal Husband" och "The Ballad of Reading Gaol". Så har vi då "A Few Maxims for the Instruction of the Over-Educated" och "Phrases and Philosophies for the Use of the Young"...

"Public opinion exists only where there are no ideas", "Art is the only serious thing in the world. And the artist is the only person who is never serious", "One should always be a little improbable" och "Industry is the root of all ugliness" är några sådana tankeväckande citat hämtade från de båda sistnämnda små verken (s. 1203ff).

Men visste ni, att Oscar var socialist? Närmare bestämt hyllade han frihetlig socialism. Om han hade levt och sett UCCP (eller USSR på engelska), så hade han sannolikt inte gillat vad han såg. I essän "The Soul of Man under Socialism" skrev han:
"Nobody will waste his life in accumulating things, and the symbols for things. One will live. To live is the rarest thing in the world. Most people exist, that is all." (s. 1084) och
"The form of government that is most suitable to the artist is no government at all. Authority over him and his art is ridiculous." (s. 1098f) och
"(...) all authority is equally bad" (s. 1099) och
"The new Individualism, for whose service Socialism, whether it wills it or not, is working, will be perfect harmony." (s. 1104)
Essän publicerades första gången i maj 1895. Drygt fem år senare dog han. Han fick aldrig veta något om ryska revolutionen eller Stalin eller...

En Gorz-bok

Hå, hå, ja, ja. Alla dessa tjusiga drömmar och visioner och ideal. En gång i tiden trodde jag verkligen att André Gorz' böcker skulle förbättra världen. Det gör jag inte längre.

Ah, så jag beundrade den här boken. Jag läste den såååå noggrant och strök under och bar mig åt. Jag kände mig så smart när jag läste den. Alla vi som hade läst den var upplysta. Alla som inte hade läst den levde i ett intellektuellt mörker. Boken kom ut 1982 på förlaget bokomotiv och jag var tidigt ute med att köpa den.

Det här är en mening som jag strök under medan jag kände mig som en smart läsare: "Det är alltså omöjligt att avskaffa det samhälleligt bestämda arbetets avpersonalisering, banalisering, för att inte säga trivialisering, om inte arbetsdelningen avskaffas, det vill säga med mindre än att man går tillbaka till hantverket och byekonomin." (s. 140) Sartre sade i något sammanhang att André Gorz var en av Europas skarpaste hjärnor. Jaha. Det var kanske därför jag inte riktigt hängde med i alla tankegångar.

"Det problem som en 'post-industriell socialism' måste lösa gäller alltså inte avskaffandet av Staten, utan avskaffandet av makten. Vi måste skilja på rätt och makt, på statsapparat och maktapparat, även om de hittills alltid har blandats samman." (s. 158) Snyggt formulerat, men var det sant? Var hamnar Kapitalet i det här resonemanget? Sida vid sida och feta nackar...

"Nästan alla arbetare, och naturligtvis också bönderna, var 'fixare' som hade fantasi och en känsla för teknik (...) Denna arbetets kultur har nu förstörts. Vad kan en kabelarbetare, en programmerare och en stansoperatris göra med sitt yrkeskunnande när de väl är hemma hos sig? När man dödade autonomin i arbetet försvagade man också människors förmåga att vara autonoma utanför arbetet." (s. 221) Jaha. Har det blivit bättre sedan 1982? Jag tvivlar.

Det kan vara deprimerande att återvända till sådana här böcker. Jag har lätt för att tänka: "OK. Det lät ju tjusigt då. Men har boken ändrat något? Tror inte det."

Ohly i Hultsfred

Trots krångel med ljudtekniken hörde nog alla vad Lars Ohly ville ha sagt.

Hans tal bjöd väl inte på några överraskningar, men det är ju inte heller av den anledningen man lyssnar på Första Maj-tal. Det var ungefär som väntat ett bra tal - bl.a. om Moderaternas otroligt vilseledande beteckning "Det nya arbetarpartiet".

Sverige nedrustas. Klasskillnaderna ökar. Det är fakta. "Du skall skämmas om du är arbetslös och fattig. Allt är ditt eget fel." Ungefär så resonerar regeringen. Solidaritet och jämlikhet känns väldigt - väldigt! - avlägset.

Det måste bli maktskifte senast 2010.

Hög standard

Så'n här musik görs inte i dag - eller? Ibland kan jag sakna det.

(Omslaget är något beskuret från båda sidorna vid scanningen.) Här drev Peps Blodsband helt uppenbart med ABBA på omslaget. (Jämför med detta omslag.) Det var inte särskilt modigt eller tufft vid den tiden. Antingen avgudade man ABBA eller föraktade man dem. Det fanns nästan inget mellanläge. Nu - med lite perspektiv - kan jag tycka att båda ytterligheterna har sina fördelar. Jag ser ingenting konstigt i att ena stunden lyssna på en Peps-låt för att i nästa stund höra på en ABBA-hit.

Men det jag framför allt saknar är bitar med tydliga vänsterbudskap och samtidigt en god portion självdistans och humor. Vänsterbudskap blir tyvärr alltför ofta begravda i ett pompöst och drygt allvar. Eller? Har jag missat nå't? Vilken är vår tids svar på denna platta? En ny platta med Mikael Wiehe? Nej. En ny platta med Eldkvarn? Njae...? En ny platta med Peps? Berätta! Vi behöver sådan musik i denna absurt prylhysteriska och konsumistiska tid.

Knepig marxism

Om Staffan Westerberg och "Vilse i pannkakan" var skräcken för alla små barn som växte upp under slutet av 1970-talet, så var den här boken skräcken för vissa som läste litteraturvetenskap i början av 1970-talet.

Hur tänkte man t.ex. när man gjorde omslaget till den här boken? Tänkte man: "Nu skall vi göra ett käckt omslag, så att alla kidsen slukar den här boken"? Det här är en otroligt svårsmält bok. Den kan få vilken litteraturintresserad person som helst att för all framtid vägra läsa vilken litteraturkritik som helst. Här står fikonspråket som spön i backen. Specialterminologin är som hämtad ur en science fiction-film. Meningsbyggnaderna är krångliga som egyptiska förklaringar till oändliga labyrinter. Vad sägs t.ex. om de här två meningarna?: "Det tycks mig som om romanformen i själva verket är en överföring till ett litterärt plan av det dagliga livet i det individualistiska samhälle som uppstått ur produktionen för en marknad. Det råder en sträng homologi mellan romanformen, sådan jag definierat den i anslutning till Lukács och Girard, och de vardagliga relationer som råder mellan människor och ting och därigenom också människor emellan i en marknadsekonomi." (s. 113) Kristallklart? Detta skrevs av Lucien Goldmann - en av husgudarna.

En annan husgud var så klart Georg Lukács. Han kunde uttrycka sig så här klämmigt: "Samtidigt som den borgerliga konsten och estetiken utvecklas i riktning mot ett utslocknande av den revolutionära epokens heroiska illusioner om en förnyelse av den antika demokratin, töms klassicismens idéer på sitt innehåll. Det uppstår en helt och hållet formell 'harmoni', som inte har något att göra med vare sig det förflutnas eller nuets liv: den blir tom och helt akademisk till sin karaktär och tar sig uttryck i ett självtillräckligt, trögt avståndstagande från livets fulhet." (s. 83f)

Ursäkta mig, men har jag missat något här? Borde inte marxistisk litteraturanalys vara någorlunda lättbegriplig? Detta är enligt min mening inte lättbegripligt. Borde inte marxism och arbetarklass s.a.s. gå hand i hand? Men... Jag har aldrig någonsin i hela mitt liv hört t.ex. en industriarbetare formulera sig på detta vis. Har jag varit döv? Tror inte det.

Den här antologin består av uppsatser skrivna av en intellektuell elit. Denna intellektuella överklass försökte på detta vis flirta med arbetarklassen. Det ledde ingenstans. Jag känner då ingen ur arbetarklassen som har slukat denna bok med hull och hår och därefter använt dess "begreppsapparat" som ett verktyg vid läsning.

Varför denna diskrepans mellan bokens budskap och dess tilltänkta publik? Jag har aldrig, vare sig förr eller senare, känt mig så "vilse i pannkakan" som när jag försökte tillgodogöra mig innehållet i denna bok.

Kristen vänster - ja!

Det här är välkommet. Vi som är kristna och ser på världen och livet med "vänsterögon" borde ta mera plats i det s.k. offentliga rummet. Det är ju inte så enkelt, som många tycks inbilla sig, att alla kristna är högertyper. Om du står till vänster, så kan du inte vara kristen - det är en variant. Om du är kristen, så måste du stå till höger - det är en annan variant. Den villfarelsen kan man se framträda hos personer som i vissa andra avseenden verkar vara intelligenta och förståndiga. Men så fort du nämner ordet "kristen", så verkar de tappa allt omdöme. Då ser de bara korståg, pogromer, intolerans och helveteshot m.m. framför sig och de är då inte mottagliga för något motargument. Jag behöver inte nämna några exempel. Det finns tydliga sådana här i bloggvärlden. Ni som brukar ha koll på olika bloggar t.ex. via intressant.se vet vilka jag kan syfta på.