Reslusten väcks

Det finns i alla fall en bra sak med att titta på Miss Marple i TV. Jag får inspiration att besöka flera platser - t.ex. Sidmouth i Devon. Det var där en del snygga naturscenerier utspelade sig i kvällens avsnitt. "Hur vet han det nu då?", undrar den skeptiske. Jo, från IMDb.

Liten bok

Det är alldeles självklart för mig att alltid ha en liten anteckningsbok med mig. Jag tänker: Man kan aldrig veta när det helt plötsligt finns anledning att anteckna något. Därför har jag alltid (när jag är påklädd) en sådan liten anteckningsbok och en penna med mig - överallt och alltid. Nu har denna lilla bok blivit så sliten och nött att jag blev tvungen att köpa en ny. Bland de gamla anteckningarna fann jag denna lapp:

Vad står det? Jo: "Dylan Thomas [korstecken] i Laugharne" och därefter:
"Time held me green and dying
Though I sang in my chains like the sea".
Dessa två dunkla rader avslutar dikten "Fern Hill". Det kan du kolla t.ex. här.
Var kan jag då ha befunnit mig när jag skrev ned detta citat? Jo, en ledtråd får du här. Jag befann mig alltså här.

Så här ser min nya lilla anteckningsbok ut i nyköpt och fräscht skick:

14 kr och 50 öre kostade den. Så har jag varit på sta'n och shoppat i dag...

Intryck från London - en sorts epilog

Texten har du
här

Intryck från London - en sorts avslutning

Före resan till London sade min fru att hon hade bestämt sig: Detta fick bli sista resan med flyg. Efter resan till London har jag bestämt mig: Detta fick bli sista resan till en sådan stor stad.

Det kan inte vara så, att vi har skapats för att bo i storstäder. Det känns klart onaturligt i mina ögon. Varje gång jag är i en riktigt stor stad kommer jag att tänka på det. Det blev väldigt tydligt i London. Trots att många londonbor var "polite" och trevliga, så kände jag ett obehag vid besöket. Jag såg detaljer där och detaljer där som fick mig att tvivla på Londons framtid. Jag fruktar, att London som vi känner det inte längre finns om 50 år. Då har förfallet gått för långt. Fulheten har spridit sig okontrollerat, kriminaliteten har ökat katastrofalt, föroreningarna har gjort att det är nästan olidligt att vistas där, social misär har spridit sig som en cancer, byggnader faller samman p.g.a. bristande underhåll etc. Burgess' och Kubricks dystopi "A clockwork orange" känns som en barntillåten variant av hur det verkligen kommer att bli. Så tänker jag.

Jag - en misantrop? Ja, ibland. Londonresan gjorde mig i alla fall inte till en större filantrop. Ingen verkade bry sig om någon annan. "Sköt dig själv och skit i andra" syntes vara livsregel nr 1. När nöden är som störst prövas vännen, säger vi. OK, jag säger: När nöden är som störst, så har du inte längre några vänner. Det är vad jag "läser mellan raderna" när jag betraktar stora folkmassor i stressframkallande miljöer.

Se på alla dessa flygresenärer som väntar på att få flyga iväg. Se dem spela världsvana. Se dem spela lugna. Se dem låtsas ha läget under kontroll. Se på alla dessa människor som åker tunnelbana. Se dem spela likgiltiga inför sina medpassagerare. Se dem spela lugna när de stressläser en tidning eller en bok stående tätt sammanpressade som sardiner i en burk. Se dem spela "coola". Skrapa bort fernissan och de spricker.

Nej. Vad är nu så "great" med Great Britain? Det kanske stämde en gång. Men nu? Det känns som om Storbritannien och i synnerhet England - "land of hope and glory" - är på väg mot sin oundvikliga undergång.

Intryck från London. 4

Dag 4 i London blev det inte mycket gjort. Medan de andra var inne på Madame Tussauds vaxkabinett, så satt jag och min polare i parken utanför. Jag löste knep och knåp medan folk gick eller joggade förbi. Det blev en sällsynt stund till långsamhetens lov där i parken. Ett par ekorrar skuttade omkring och verkade ha roligt. Här är den ene av dem uppe i ett träd:
Och här nedan är den andra - eller är det samma? - kloss intill mina fötter. Jag tänkte: "De här ekorrarna är säkert lyckligare än många londonbor".

Efteråt åkte vi tunnelbana in till Liverpool Street Station för att därifrån åka tåget ut till Stansted Airport. Vi hamnade på en restaurang där man hade för lite personal. Det tog en evighet innan vi fick lunchen till vårt bord. Men den var värd att vänta på - trots att ett sällskap bakom vårt bord var väldigt högljutt och gapflabbade åt allting. (När någon gapflabbar åt allting undrar jag alltid: "Vad har hon/han stoppat i sig? Kokain? Marijuana? Vad?") De uppförde sig som töntiga ouppfostrade snorvalpar hemma i någons vardagsrum - och inte som ett vuxet sällskap i en offentlig lokal. Nå, vi åt - som sig bör - fish 'n' chips och åkte sedan till Stansted. Så här såg det ut när vi lämnade London:

Jag tänkte: "London calling" kan nu bytas mot "London falling".

Intryck från London. 3

Det slog mig medan vi åkte rundtur i buss och båt, att det inte verkar finnas någon plan för hur London skall få växa, rent arkitekturmässigt. Om jag inte minns fel, så hade prins Charles i någon TV-intervju för några år sedan mycket starka invändningar mot förfulandet av London. Han menade att det blandades alldeles hej vilt mellan byggnadsstilarna. Jag håller med honom när jag ser t.ex. detta:

Nåväl, the show must go on. Tower Bridge sedd från vattnet:

Så här ser Themsen också ut - och jag förstår varför varken fiskare, badare eller fiskmåsar syntes till. Themsen verkar vara en tickande miljöbomb:

Entrén till Westminster Abbey - en fantastisk byggnad - syns här nedan. Men det retar mig att inträdet gick på 12 pund per vuxen. Jag tror inte, att Jesus skulle uppskatta kommersialiseringen av kyrkan.

Inte visste jag att jag har fått ett sjukhus uppkallat efter mig:

St Paul's Cathedral fångad i flykten medan bussen rullade...:

...och här några meter senare:

Sådana här tjusiga blomsteruppsättningar som här nedan såg vi inte många i London. De var däremot mycket vanliga i Dublin när vi var där.

Bild tagen under bussturen - Tower Bridge:

På kvällen den tredje dagen åkte vi tunnelbana till Notting Hill med avsikt att äta där. I vårt sökande efter lämpligt matställe lade jag märke till detta ganska vackra hus:

Vi gick från pub till pub på jakt efter mat och öl men vi fastnade till slut för en vanlig restaurang med grekisk mat. En av pubarna serverade inte ungdomar under 18 år efter ett visst klockslag - och då menar jag mat. Jag tänkte, att det var en löjlig regel. Om föräldrarna är med, så borde det vara OK.

Intryck från London. 2

Även detta är en del av London:

Så även detta - som nedan. Jag kan tycka, att en stad som inte håller förfallet stången är en stad med problem. Och jag skulle få se många platser där underhållet hade glömts bort eller helt nonchalerats.

Så här - nedan - kan statyn på Piccadilly Circus te sig. Jag tog bilden ur en vinkel där ingen reklam syntes i bakgrunden. Jag fick välja min placering med viss omsorg... Om man vill bli uttröttad av att se på rullande reklam, så är Piccadilly Circus ett bra ställe att befinna sig på.

Om man är i London bör man väl ändå besöka Carnaby Street - så känt under 60-talet. Så här såg det ut där denna regniga julidag anno 2008:

Jag åkte till London för att kolla att Lars-Åke Madelid skrev rätt i "Roadrunner". (Ironi) Allvarligt talat så blev jag nyfiken på att besöka en del av alla de platser som nämns i boken. (Tidigare bloggpost om detta.) Och jag kan glatt konstatera, att Madelid har gått grundligt till väga. Man kan utan överdrift påstå, att boken "Roadrunner" är ett gediget arbete. Himmel, vad den mannen måste ha jobbat med faktakontrollen! Nå, bilden nedan är tagen vid Kingly Street 9. Här fanns en gång "Bag O'Nails" - stället där Jimi Hendrix fick Jeff Beck att börja tänka på att söka sig ett annat jobb...

Här nedan ser vi huset på adress Wardour Street 90. Här låg en gång "Londons kanske mest berömda rockklubb, Marquee Club". ("Roadrunner", s. 36)

Bilden nedan är tagen vid Margaret Street 48-50. Här låg en gång "Speakeasy" - en partyklubb där Jimi Hendrix och Eric Clapton kunde sitta tillsammans för att se andra uppträda. (Källa: "Roadrunner") "Far out", kan man säga.

Det här stället nedan ligger vid Piccadilly Circus och innehåller det mesta du kan tänka dig när det gäller CD-album och filmer m.m. Jag som brukar tycka att NK:s skivavdelning är imponerande... Pyttsan. Den är amatörernas afton i jämförelse med det här "plejset":På detta övergångsställe nedan gick The Beatles en gång vid en paus under en inspelning. Vad är märkvärdigt med det? Jo, den lilla promenaden blev förevigad på omslaget till albumet "Abbey Road" och liksom med så mycket annat som förknippas med The Beatles tolkades omslaget på en massa olika sätt. Jag har tidigare bloggat t.ex. här om Abbey Road.

Det här var det närmaste jag kom Abbey Road Studios och jag lär aldrig komma närmare: Varför kom ingen ut på trappan och frågade om jag ville göra en provinspelning?

Intryck från London. 1

Det trodde du väl aldrig - att jag skulle hamna i ett tempel för Mammon. Men så blev det. Här tog jag ett kort från rulltrappan på väg ned från översta planet på Harrods. Tala om utbud. Harrods i London får NK i Stockholm att framstå som ett varuhus för bonntölpar.

Till minne av prinsessan Diana och Dodi Fayed finns det som nämns här och syns på bilden nedan nere i Harrods:

Vidare! Tänk så många oförglömliga uppträdanden som har ägt rum här - i Royal Albert Hall:

Det här monumentet finns i närheten av Royal Albert Hall och står där till minne av prins Albert:
Här nedan ser vi Royal Albert Hall från baksidan. Man har sett sämre baksidor.

Dag 1 hade vi tur med vädret. Det skulle vi inte ha dag 2.

Intryck från London - en sorts inledning

I'm back. Vi har varit i London några dagar. Jag tänker nu blogga om detta. Denna första post får bli en sorts inledning till den följetong som kommer.

Att resa planlöst och ta dagen som den kommer är inget för mig - i alla fall inte om tiden och kassan är begränsad. Om jag hade varit snuskigt rik och haft hur mycket tid som helst - tja, då hade jag tagit dagen som den kom och bilat genom Europa. Men nu var läget inte sådant. Vi hade fyra dagar på oss i London. Vi trodde väl lite naivt att vi skulle hinna med det vi hade planerat. Det gjorde vi inte. Låt mig uttrycka det så här: London är en gigantiskt stor stad. Stockholm känns som en löjlig förort i jämförelse. I London kan du åka tunnelbana i tre kvart från en sevärdhet till en annan - och då är du ändå kvar i centrala London. Det är mycket svårt att få grepp om London. Därför måste man läsa på innan man åker dit. Och då kan man förslagsvis läsa i denna bok:

Många tror, att den här serien "Första klass reseguider" är så himla fantastiskt bra och oslagbar och totalt heltäckande och allt möjligt. Det är inte sant. En bok som gärna vill utge sig för att vara "förstklassig" är inte förstklassig i mina ögon om den saknar vissa elementära saker i sitt register. I den här bokens register finns t.ex. inte namnet Abbey Road. I min begreppsvärld är det elementärt att ha med begreppet Abbey Road i registret till en bok om London. Det finns visserligen inte heller med i boken nedan, men den är ändå bra att komplettera med:

Det som kan sägas vara bonus med den här boken är den extra utvikskartan och guiden. Mycket bra!

Och om man skall åka tunnelbana i London - och det lär bli svårt att undvika - så skall man köpa en sådan här en-dags-biljett (Här lite större än naturlig storlek): Man tjänar snabbt in kostnaden för en sådan. Denna biljett kostar som synes drygt 5 pund och då kan man alltså åka hur mycket tunnelbana som helst under en dag. Och jag lovar: Om du tror att du kan promenera genom London från sevärdhet till sevärdhet och beta av alla sevärdheter utan att någon gång använda tunnelbanan... ja, ja, "Good luck", säger jag då.

Men trots att vi var lite pålästa före resan och dessutom köpte en-dags-biljetter för tunnelbanan hann vi inte med allt vi ville hinna med. Så t.ex. missade jag nu British Museum, British Library och Tate Modern. Att hinna med allt man vill i London under fyra dagar kräver stenhård planering och disciplin.

En vägvisare genom Londons pop- & rockhistoria

Vill du resa till London för att utforska platser som för evigt är förknippade med den engelska pop- och rockhistorians gyllene era under 1960-talet? Då är den här boken absolut något för dig:

Den är närmast nördig i all sin noggranna detaljrikedom. Från pärmens baksida citerar jag: ""Vi besöker de kända och okända platserna som spelat en viktig roll i rockens utveckling. Läsaren får veta var och hur banden bildades, platserna där många hitlåtar skrevs, viktiga mötesplatser som påverkat rockhistorien." Ibland blir det så överdrivet detaljerat, så att åtminstone jag frågar mig: "Jaha, vad har jag nu för nytta av att veta detta? Är detta på något sätt relevant?" Men bortsett från det är den här boken väldigt kul att läsa. Layout, design och upplägg är superbt. Med boken i hand kommer promenaderna och bussturerna i London bli garanterat intressanta. De detaljer som den här boken inte tar upp är förmodligen inte heller värda att nämna. Man kan utan att överdriva påstå, att den här boken är ett "gediget arbete".

Här får vi t.ex. veta detta (som jag visserligen visste redan innan, men jag nämner det i alla fall): "Efter att ha sett Hendrix gick en chockad Jeff Beck hem till sin fru och förklarade att han måste hitta ett nytt jobb, och Eric Clapton och Pete Townshend stämde träff för att diskutera hur de skulle hantera den uppkomna situationen." (s. 79)

Vet du vilken dag som Jimi Hendrix Experience hade sin första show för press och arrangörer i London? Det får du veta i denna bok: "Längst bort, framför ett stort rött draperi, finns en liten scen som går en liten bit in i lokalen, och avlöses av ett långsmalt minimalt dansgolv. På den här scenen stod Jimi Hendrix Experience, den 25 november 1966, när de under lunchtid hade sin första officiella mottagning och show för press och arrangörer." (s. 78f) Lokalen var Bag O'Nails, på Kingly Street i Soho.

Sådana fakta är den här boken fullspäckad med. Men det jag kan sakna är helhetssynen, den djupare analysen. Den finner man inte i den här boken. Mitt betyg till "Roadrunner" blir därför "bara" en stark fyra på en femgradig skala. När det gäller att fånga tidsandan och greppa fenomenet engelsk pop & rock under 1960-talet, så är - i mitt tycke - fortfarande Ian MacDonalds "En revolution i huvudet" nr 1.

Svagt

I går kväll var det svaga prestationer i "På spåret". Slutställningen blev blygsamt låg. Jag var snabbare än de tävlande vid några tillfällen. Jag "tog" t.ex. Rio de Janeiro tidigare än de. Men framför allt kan jag skryta med att jag har varit på två av de utomlands belägna platser som figurerade i programmet. Jag har nämligen kört bil från Berwick-upon-Tweed till Newcastle - exakt den sträcka man körde på TV. Jag kände igen Berwick när programmet hade hållit på i 23 minuter och 58 sekunder - innan man sedan svängde höger och ut på bron. Tror du mig inte? OK. Kolla då här och här.

Jag spinner lite på att jag visste mera än Jan Guillou vid flera tillfällen...

Lost in Immingham

En sida ur ett gammalt pass. Jag kan sakna det - stämplarna var ju verkliga bevis på att man hade åkt och kommit fram. (Förstora bilden? Klicka på den.)

En kompis och jag tänkte tågluffa till Irland. Far out. Vi hade ingen aning om vad saker och ting kostade. Vi gick och gick och liftade och gick och gick och liftade. Pengarna räckte inte till många tågresor. Vi tältade i Bremens stadspark. Vi flummade runt i London och sov på YMCA där. Vi svalt. Vi sade, att vi skulle "härda" oss. Egentligen var vi anorektiska. I London tog mina pengar nästan slut och jag var för stolt för att låna. Vi skilde oss åt där. Jag tog tåget till Grimsby och sedan bussen till Immingham. Där tänkte jag ta färjan till Göteborg. Tji fick jag. Det pågick hamnarbetarstrejk. Jag fick gå till närmaste polisstation och fråga var jag kunde ställa upp mitt tält. En fotbollsplan tyckte de var OK. På kvällen när jag skulle försöka sova kastade några småglin småsten på mitt tält. Jag skrek till dem: "Stop that! I haven't done you any harm. Leave me alone." Så blev det.

Framme i Göteborg fick jag ringa hem och meddela att jag var i Göteborg och så pank att jag inte kunde ta mig hem på egen hand. Mor och far körde många mil för att hämta den förlorade sonen.

Engelsk kuststad

Äsch. Vi tar ännu en bild från England sommaren 2000.

Jag känner doften från hamnen och lukten av fish'n'chips från något matställe. Jag hör måsarnas skrän och gubbarnas pubskrävel. Jag känner vinden från kusten. Jag super in hela miljön. I'm back in England.

Lugna gatan

Här var det inte mycket trafik. Nu retar jag mig på mig själv för att jag inte var noggrannare med anteckningar om var och när kortet togs. Jag är dock säker på att det togs sommaren 2000 på vår Englandsresa.

Men sedan då? Togs kortet på en söndag? Hur dags på dagen? Är kortet taget i den ort där vi bodde? Jag är säker på att vi bodde i en s.k. villavagn i Berwick-upon-Tweed. Det har jag bloggat om tidigare här.

Hur som helst: här står nog kyrkan mitt i byn. Det känns tryggt.

Vida vidder

Sommaren 2000 körde vi ut på engelska landsbygden, parkerade bilarna (Vi var två familjer) och gick en lå-å-ång promenad. Jag ställde mig på en punkt och tog ett kort, vred kameran en liten bit och tog bild nr 2, vred kameran ytterligare en liten bit och tog bild nr 3. Nu tejpade jag ihop de där bilderna. Så här blev resultatet:

Nej, jag vet: det blev ingen succé. Men på något sätt känns detta mera ärligt än att ta ett kort med extrem vidvinkel.

Hur promenaden var? Regnig.

Lågvattenmärke

Whitby (Englands östra kust, norr om Scarborough), maj 1987.
Här kliver man inte direkt från balkongen ut i båten.
Oh, ja visst! 100 kr antingen till mig eller till Lutherhjälpen direkt.

Fildelning

Fildelning à la Scarborough, maj 1987.

Mitt kort! Varje gång du använder något av mina kort vill jag ha 100 kr. Om du sätter in dem på mitt konto, så tar du dock en omväg. Jag tänker nämligen skänka dem till Lutherhjälpen.