En bedrövlig historia

Det här med den österrikiska familjen där mannen samtidigt var far och morfar till sju barn... Jag kan knappt sluta tänka på det konstiga i hela historian. Hur kunde mannens fru leva och bo under samma tak utan att misstänka något? Att grannarna inte märkte någonting är kanske inte så konstigt. Jag menar: vad vet vi egentligen om våra grannar? Jag kanske har en hustrumisshandlare som granne utan att jag har en susning om det. Jag kanske har en satanist som granne utan att jag har anat något. Vad vet man egentligen om andra människor som man inte lever tillsammans med? Men detta med frun...

Hon måste väl antingen vara gravt förståndshandikappad eller inblandad? Om hon har IQ noll badboll, så är det kanske inte så konstigt om hon inte har märkt något. Men om hon är normalbegåvad - hur i all sin da'r kan hon då ha levt i 24 år tillsammans med den mannen utan att misstänka något? Och om hon har misstänkt något - varför har hon då inte polisanmält? Hon måste väl ha undrat varför han gick ner i källaren så ofta? Smög hon aldrig ljudlöst efter honom ner i källaren en enda gång under dessa 24 år för att spionera lite? Etc.

Den här fruktansvärda händelsen är så svår att greppa att jag känner mig ställd.

Freds Guldkorn

För att anknyta till en tidigare post: Fred Åkerström var så grymt bra. Enligt min ringa mening skall han räknas som en av Sveriges bästa sångare genom tiderna. Hans frasering, hans känsla för ordens valörer, hans pausering, hans artikulation... Allt var perfekt. Dessutom var hans repertoar ganska bred. För att få en ganska rättvis bild av den spännvidden måste man lyssna på mera än "Glimmande nymf". Då kan det här albumet vara en bra början:

Här finns bl.a. "Jag ger dig min morgon", "Fragancia", "Han hade seglat för om masten", "Nordsjön", "Balladen om Joe Hill", "Så lunka vi så småningom" och - givetvis - "Glimmande nymf". Jag hörde den sistnämnda biten alldeles nyss och jag blev överraskad över min reaktion. Jag trodde att jag hade "härdat" mig. Det hade jag inte. Det gick inte att hålla tårarna tillbaka. Jag blir så där blödig när något är ofattbart bra.

Ingen skivsamling är komplett utan något album med Fred Åkerström!

Och nu blir det reklam...

När SIA slutade göra lakritsglass blev jag sur. Fattade de inte att jag ville ha den? Nu har jag hittat en annan. Namnet är kanske inte så "catchy", men oj, vilken god lakritsglass de gör! Lägg namnet på minnet: Otto & Glassfabriken.

Åkerström till åminnelse

Ibland saknar jag vissa saker på You Tube. Det hade t.ex. inte varit i vägen om det funnits flera låtar med Fred Åkerström därute. Han blev troligen mest känd för "Jag ger dig min morgon". Det kan kännas lite platt, med tanke på allt annat han gjorde. Han var en fantastisk s.k. trubadur. Hans inspelningar med gruppen Trio CMB var magiska. Jag får t.ex. fortfarande gåshud när jag hör "Glimmande nymf" på albumet med samma namn. Ett album som f.ö. är värd en hedersplats i din skivsamling. Åtta Bellmantolkningar som går utanpå det mesta.

(Bilden är en detalj; teckningen är gjord av Johan Tobias Sergel. Har Peter Dahl månne kollat? - min retoriska fråga.)

Jag har ett speciellt minne med Fred Åkerström. Det var kanske 1980, jag var "grön" i mitt yrke och jag var på tjänsteärende i ett fängelse. Då plötsligt, utan att jag hade fått minsta lilla förhandstips, fanns en gitarrförsedd Fred där i en korridor. Han skulle ge en liten konsert för de intagna. Det var OK om jag stannade och lyssnade. Så jag satte mig ned bland fångar och "plitar" och lyssnade.

Om väggar kunde tala... När han sjöng "Glimmande nymf" med sin makalösa stämma tror jag att alla vi som lyssnade fick samtidig gåshud. Snacka om "Hallelujah moment". Bättre än så blir det aldrig. Det var ett oförglömligt ögonblick. Ett minne för livet.

Vik hädan, djävul

Jag läser detta och försöker förstå. Jag kan inte fatta det. Här har vi en historia ur verkligheten, en historia som inte ens en författare med väldigt livlig fantasi hade kunnat hitta på - eller? Vad är det vi ser när vi ser bilden på den 73-årige mannens ansikte? Är detta en normal människa? Nej, det vägrar jag tro. Är det ondskan personifierad? Ja, kanske det. Åter igen: verkligheten överträffar dikten.

Man kan undra: var går gränsen för mänsklig ondska? Är det här? Kan det bli värre? Finns det några förmildrande omständigheter? Jag kan inte se en enda. 24 totalt förstörda år...

Nu väntar jag bara på att Leif Silbersky skall försvara honom. "Leffe" kan väl få det till att pappan/morfadern handlade i självförsvar, att det hela var en olyckshändelse - eller vad som helst.

Action!

Det här är en ganska bra parodi:

Men masken? Den påminner ju mest om Groucho Marx. Och rösten? Den påminner ju mest om Björn Afzelius. Lite bättre kan du nog, Per.

Dagens dansk. 2

Under en kort period snöade jag in på böcker av Hans Scherfig. Jag gick t.o.m. så långt att jag lät bokhandlaren importera böcker från Danmark särskilt till mig.

Jag fastnade för Scherfig i och med läsningen c:a 1978 av "Den försvunne ämbetsmannen" (Första svenska upplaga 1945). Den var (på den tiden när jag läste den först) något så ovanligt som en rolig kriminalhistoria med samhällskritik. Scherfig är troligen mest känd här i Sverige för romanen "Frydenholm" (Första svenska upplaga 1978), en s.k. bred episk roman. Men man bör följa den här bloggens råd och läsa "Idealister" (Första svenska upplaga 1944!) före "Frydenholm".

Här drev Scherfig mycket roligt med idealister av olika slag. Yttringar av oförnuft kläs av nakna och blir skrattretande, som t.ex. villfarelsen om barfotagåendets välsignelse. Det är kul läsning och det hela blir inte sämre av att läsas på danska. Jag har som s.k. halvdansk (= uppvuxen i Skåne) ganska lätt för danska språket.

Dagens dansk. 1

Egentligen borde man väl vara intresserad av våra nordiska grannländers författare. Men jag måste erkänna, att jag är mest intresserad av vissa danska författare och bryr mig inte särskilt mycket om de norska, finska eller isländska.

Jag känner lite speciellt för danskar i allmänhet. Jag finner dem trevliga, naturliga, chosefria och lätta att umgås med. Sedan spelar det väl in att jag "turade" som yngre. Det betyder, att man åkte färja Helsingborg-Helsingör t.o.r. Det tyckte man var väldigt häftigt och spännande. Då lärde man känna en del danskar visserligen mycket flyktigt och ytligt, men man lärde sig också lite danska på kuppen.

Av danska författare är bl.a. Leif Panduro en gammal favorit. Jag snöade först in på "Skit i traditionerna" från 1958. (Den avbildade upplagan här ovan är från 1969.) Sedan blev det "Aj, min guldtand", "Vägen till Jylland", "En man från Danmark" och ett par till. Alla en fröjd att läsa. Panduro kunde skriva med flyt. Läsningen gick som en dans. Så här - "pang på rödbetan" - börjar denna bok:

"I början var det en faslig röra.
Jag kommer inte alls ihåg hur jag hamnade på det här stället. Det är lite dimmigt för mig, förstår ni. Jag var i alla fall väldigt trött, även om konstapeln sa att jag var full. Han var satans envis på den punkten, det skulle aldrig falla honom in att tro på att jag var trött."

En enda bra låt och inte mer. 2

Ny provokation: Den enda bra låt som Tom Robinson Band gjorde var den här:

De stack ut på motorvägen och kom aldrig igen?

En enda bra låt och inte mer. 1

Nu provocerar jag en aning. Jag är ute på hal is, men jag chansar. Jag påstår alltså: Den enda bra låt som Bachman Turner Overdrive gjorde var den här:

Varför är det för övrigt ganska effektfullt med stamning i en låt? Det passade bra t.ex. här och i The Whos "My generation".

Tillbaka till originalet!

Nu spelas det på radion en "speedad" discoversion av en gammal god låt - "Ella elle l'a". Glöm den. Originalet som jag skrev om här är mycket bättre. Här alltså med oemotståndliga France Gall (Om det hade funnits en charmmätare, så hade den rusat i toppen och sprängts...):

Så här är det ofta. Man tar en gammal bra låt och försöker göra den mera modern - och så går det åt skogen. Om man skall göra en cover på en bra låt, så skall man vara säker på att covern blir bättre än originalet, annars skall man låta bli att tafsa och kladda på det.

Näver omvärderad

I går insåg jag, att jag har haft fel i många år. Tidigare har jag nämligen ansett Pälle Näver (Musiken på den sidan har jag inte valt, så klandra inte mig...) vara en poet som inte hade någonting vettigt att meddela. Jag har rynkat på näsan och tänkt "populistiskt dravel". Men i går hörde jag flera av hans dikter läsas högt och då var det som om något viktigt tillfördes. Pälle Nävers poesi är värd att tas på allvar och bedömas lika seriöst som annan lyrik.

På baksidan av denna bok (från 1970) står det:
"Pälle Näver har varit soldat och bonde, rallare och skogsarbetare. Från sitt Småland har han i trettio års tid varje vecka levererat dikter till tidningar runt om i landet - han torde vara en av våra mest lästa lyriker.
Få poeter kan så fint som Pälle Näver fånga ögonblicken av lycka och vemod, då livet stillnar. Hans innerliga, utsökta naturlyrik är av högt och bestående värde."
Jag är nu beredd att hålla med. Det tar många år att begripa vissa saker.

Hans dikter är bra rimmade och har god rytm. Jag kan tänka mig att varenda dikt i denna bok går att tonsätta. Det är dessutom inte helt långsökt att jämföra hans lyrik med Dan Anderssons - och i så fall föredrar jag Pälle Nävers.

IKEA-pärs

I dag köpte vi nya möbler från IKEA. Att sätta ihop dem var en fysisk ansträngning som orsakade mycket stånk och stön. Efter fullbordat dagsverke av mig, händige herrn, var jag så svettig att man kunde undra om jag hade varit ute och sprungit en mil. Tack så mycket, IKEA, för att jag sparade mina joggingskor, skrev jag ironiskt.

Neil Young känns inte gammal

Slarvig har jag varit när det gäller att följa Neil Youngs utveckling. Jag har lyssnat lite sporadiskt då och då genom åren. Det tog flera år efter utgivningen innan jag begrep att "After the goldrush" (från 1970) var ett mästerverk. Men när någon spelade den då nyutgivna låten "Heart of gold" (ur "Harvest", 1972) i något radioprogram blev jag ordentligt nyfiken på Neil för första gången. Men sedan har jag haft dålig koll, utom när det gäller det live-inspelade dubbelalbumet "Weld" med Crazy Horse. Där hörde jag "Like a hurricane" och sedan var jag ett fan. Nu har många tipsat om det här nya albumet:

Ja, vad skall man säga? Jag trodde inte, att han kunde göra så bra ifrån sig numera. Efter bara två genomlyssningar vill jag fråga, om det här månne kan räknas in bland det bästa han har gjort? Bara en sådan låt som den magiskt repetitiva "Ordinary people" måste gå till musikhistorien - inte bara därför att den är över 18 minuter lång. Men en annan låt - "No hidden path" - är längre än 14 minuter och den går inte heller av för hackor. Det är en prestation bara det - att hålla lyssnarens intresse vid liv för en låt som är så lång.

Allmusic skriver ganska intressant om albumet. Det är snygga och starka melodier till mycket bra texter. Jag hävdar, att Neil Young fortfarande känns ung och alert. Och det här albumet motiverar fortsatt nyfikenhet inför hans göranden och låtanden.

Dagens recept

Vi kallar den av okänd anledning "Agnethas chokladkaka" eller, slarvigt, "Agnethakaka". God är den i alla fall och den har hängt med sedan, tror jag, början av 70-talet. Godast blir den om den har fått "stå till sig" flera timmar i kylskåpet.

Ingredienser till själva kakan:
2 ägg
3 dl socker
3 dl mjöl
1 msk vaniljsocker
1 msk kakao
2 tsk bakpulver
1½ dl mjölk
150 g smält smör

Ingredienser till chokladsåsen:
50 g smör
1 tsk mjöl
2 msk socker
3 tsk kakao
1 dl grädde

Tillagning:
Vispa ägg och socker poröst. Blanda därefter i mjöl, kakao, bakpulver och vaniljsocker. Häll i mjölken lite då och lite då, samtidigt som du vispar. Häll sist i det avsvalnade smälta smöret. Häll smeten i lämplig (gärna rund) form. Placera i ugn som är 200 grader varm. Låt formen stå där i 40 minuter. Glöm inte att lägga över folie efter lite mer än halva tiden - på så sätt minskas risken för vidbrändhet. När kakan väl är färdigbakad, så skall den stå och svalna. När den har svalnat häller man över chokladsåsen och brer ut den t.ex. med en "slickepott", så att den täcker hela kakan. Du värmer alltså lämpligen chokladsåsen under omrörning strax innan kakan har svalnat färdigt. Tålamod, tålamod...

I detta läge - när kakan är helt färdig - är frestelsen stor att ta en rejäl bit av kakan omedelbart. Men - gör icke det! Låt "Agnethakakan" vila i kylskåpet först. Till sist: en klick vispad grädde ovanpå alltihop är inte fel.

Nanny...

Det här visste du antagligen inte... Ah, det känns bra att kunna stila lite. I dag lärde jag mig att vi hade en stor kvinnlig operastjärna långt före Birgit Nilsson - och det handlar om en för mig tidigare helt okänd person. Nanny Larsén-Todsen hette hon från år 1916, då hon gifte sig. Så här stod det om henne i "Ugglan", d.v.s. andra upplagan av Nordisk familjebok (1904-1926):

Hon fick Litteris et Artibus 1920 och blev utnämnd till hovsångerska 1922. Året därpå skrev hon kontrakt med både La Scala i Milano och Metropolitan i New York. Sin sista föreställning gav hon 1937 i Paris. Se här vad en recensent skrev om en Wagneropera där Nanny hade en huvudroll.

Det är inte utan att man kan fundera över berömmelsens flyktighet.

Bra reklamfilm

Jag hävdar, att reklamfilm är en alldeles speciell konstart. De bästa reklamfilmerna är mästerverk och borde gå till filmhistorien. Men de är sällsynta. Jag uppskattar grovt räknat att 95 % av alla reklamfilmer är rent strunt och bättre glömda. En bråkdel av de återstående fem procenten innehåller de där otroliga guldkornen. Den senaste riktigt bra reklamfilmssatsningen var de följetongsliknande reklamfilmerna för ICA. Dessförinnan var det den första reklamfilmen för Ipren. Ja, alltså, däremellan var det ett par reklamfilmer som Roy Andersson gjorde. Just nu är den bästa reklamfilmen den här:

Mycket skickligt gjort! Här finns inget att klaga på. Det kommer nog att dröja ett bra tag innan vi får se en reklamfilm som är bättre än den här.

Den bästa polisserien?

Ibland undrar jag om inte "Spanarna på Hill Street" egentligen är den bästa polisserie som har visats i svensk TV. När jag ser den här snutsnutten (Den vitsen var omöjlig att undvika...) blir jag nostalgisk:

Här lade man ribban. Och ingen efterapare har överträffat originalet. Eller? Så känns det i alla fall. Vem vet - om jag nu skulle återse några avsnitt kanske jag skulle "dissa" serien. En del serier som jag har försökt se om igen sisådär 20-30 år senare håller inte längre. Men jag har svårt att tro att den här seriens återseende skulle göra mig besviken.

"Bara" + 36 miljoner

Det här gillar jag inte. Då menar jag inte att jag ogillar det "dåliga" resultatet. Det jag inte gillar är att Svenska Kyrkan håller på med aktier o.likn. Skall Svenska Kyrkan vara ett vinstdrivande företag? Vad har jag missat här? Vad skulle Jesus ha tänkt? Själv tänker jag på månglarna i templet.

Ströyer i min barndom

Det här var en del av min uppväxt: Jag beundrar sådana kreativa personer som kan hitta på den ena goda idén efter den andra i en till synes aldrig sinande ström. Ströyer lästes med förtjusning i hemmet när jag var barn. Alla bilder var förstås inte mästerverk, men han höll en väldigt hög klass sett i stort. Han kunde med en enda teckning och en enda lakonisk kommentar fånga pudelns kärna hos många samtidsfenomen. Ibland behövdes det en mindre följd av bilder för att visa ett händelseförlopp. Hur som helst: Ströyer var väldigt skicklig på att fatta sig kort och samtidigt ha en bra poäng. Han var visserligen inte en lika skicklig tecknare som EWK, men han var nästan alltid rolig. Han var inte lika vass och elak som t.ex. Hans Lindström eller Leif Zetterling är nu, men det var alltid en högtidsstund att hålla i ett nytt nummer av Ströyers dagbok.

I den här årgången (som kom 1963) kan man få en hyfsat bra bild om viktiga händelser i Sverige och utomlands det gångna året (alltså 1963, kan jag förmoda). En del teckningar är närmast tidlösa - eller åter igen aktuella. Exempel: Till texten "Postens service skall förbättras" ritade Ströyer först en bild kallad "NU", där folk står i en lång kö till en kassa. I bilden under, kallad "I FRAMTIDEN", sitter folk på pinnstolar i en lång kö till samma kassa.

Strul

Problem med Blogger. Det går inte att lägga ut någon bild. MBT (Man Blir Trött). Vad jag hade tänkt att skriva om får du veta när Blogger fungerar felfritt igen. Nu får det va'. Jag går och lägger mig och konstruerar ett korsord i stället. God natt!

Tidens tand har bett

Inte blir man yngre. Att jag blir äldre märks bl.a. på två saker.

1. Jag pallrade mig i väg till läkare i förra veckan för att ta ett PSA-test. Jag vill veta. Jag vill inte gå omkring och grunna. Man börjar ju undra när man har kommit några år över 50. I dag kom svaret. Proverna visade normala värden. Puh, då kan jag andas ut när det gäller det.

2. Det hjälper inte med kom-ihåg-lappar. Jag körde till affären för att köpa några saker. Huvudanledningen till utrusningen var inköp av tuggummi. Det stod "Tuggummi" så tydligt på lappen. Jag kom hem med allt som fanns nedskrivet på lappen - allt utom tuggummi. Det här med ålder och bristfälligt minne är inte roligt. Min fasa är att jag skall glömma en spisplatta på, att strykjärnssladden sitter kvar i vägguttaget, att kylskåpsdörren inte är riktigt stängd etc. när jag är sist ut hemifrån. Allt måste dubbelkollas - minst.

Sue Foley!

What the f*ck!? Varför har ingen tipsat mig om henne tidigare? Hon är ju hur bra som helst. Hennes hemsida har du här. Det här klippet har många år på nacken, vilket bevisar att hon var himla bra på gitarr redan då.

Det här leder mig osökt in på detta märkliga fenomen att man kan bli hur känd som helst utan att kunna nå'nting, medan andra kämpar på som bara den utan att bli kända.

Dylan igen

Apropå förra posten:

Jag kunde inte låta bli. Frestelsen blev för svår.

Några rader kring en Dylan-text

Texten till "It ain't me, babe" är egentligen en av Dylans mest intressanta texter. Den handlar ju, som många vet, om mannens vägran att finna sig i vad som helst när han går in i ett förhållande. Gör ett tankeexperiment. Tänk om en kvinna hade skrivit denna text - med några ord utbytta här och där - och själv sjungit denna låt. Hon hade blivit en ikon. Hon hade blivit hyllad som en förebild inom kvinnorörelsen. Men nu handlar det om en man som kräver vissa saker. Då passerar det hela förbi ganska obemärkt. Möjligen höjde någon på ena ögonbrynet och undrade vart hans politiska protestsjungande hade tagit vägen. Jag menar: Bob Dylans berömmelse står ju inte och faller med "It ain't me, babe".

Det spännande med den här texten är att mannen har mage att ställa krav på kvinnan. Han skulle lätt kunna bli kallad mullig mansgris eller nå't för sådana tilltag. Men om kvinnan ställer motsvarande krav på mannen, så är det beundransvärt, tufft och kaxigt.

Så här är det: Du kan inte som man säga till din kvinna att hon borde diska, tvätta eller städa. Det är nästan skilsmässoorsak. Men du kan som kvinna säga till din man att han borde byta däck på bilen, måla fasaden eller skruva i några skruvar. Det är bara vad som förväntas av en man att han skall göra. Om han vägrar, så är han en oduglig latmask.

Ser ni den haltande logiken?

Ett förhållande där den ene förväntas utplåna sig själv för den andres skull är inget sunt förhållande. Man måste tillåta varandra vissa spelrum. Det får inte bli ett närande/tärande-förhållande. Och ett par som gör allting tillsammans är i mina ögon ett omoget par. Man måste få utvecklas åt olika håll. Det behöver inte betyda att man glider isär.

Vad är det för fel på avtal? Man kommer överens om olika förhållningssätt och så håller man sig till det. När och om det finns anledning att omformulera eller revidera avtalet - ja, då får man väl göra det i bästa samförstånd. Om jag gillar att diska, så gör jag det. Om jag hatar att dammtorka, så kan jag slippa det - i utbyte mot något annat. Så enkelt - och ändå ganska knepigt - är det.

Två vårtecken

Trots den kalla vinden gavs det två vårtecken i dag.
1. Jag såg en fjäril medan jag var ute och joggade
2. Jag grillade.

Det första hände utan min inverkan. Det andra hände därför att jag ville det. Det ena vårtecknet är lika gott som ett annat.

Imperietnostalgi

Ibland kommer jag på mig själv med att sakna Imperiet. I sina bästa stunder var de Sveriges bästa band.

"Märk hur vår skugga" gjorde de på sitt särskilda sätt - fantastiskt bra!

Louise och Jill - och så Amy

Såg "Psalmtoppen" på TV. Louise Hoffsten var gäst och sjöng två psalmer. Hon är ju bara så bra att jag blev tvungen att leta upp något på nätet med henne. Vad fann jag då? Jo, det här numret nedan. Louise tillsammans med Jill Johnson - två av mina favoriter bland svenska sångerskor!

Märkligt sammanträffande... Är det fler än jag som tycker att den här biten låter som en psalm?

Och när jag ändå håller på: Här sjunger Amy Winehouse samma låt... Sorry, Louise och Jill. Ni är fantastiska, men Amy gör i alla fall den här låten med mest "feeling".

En lysande idé

Gäst hos Lasse Bengtsson: Muhammad Yunus. Den mannen var verkligen värd Nobels fredspris 2006. Det är en gåta att ingen har kommit på en sådan briljant idé långt tidigare. Jag har lyssnat på ett föredrag där en präst verksam i utlandet berättade om vilka fantastiska effekter mikrokrediter kan ha. Och det är givetvis sant som Yunus sade i TV nu på morgonen: Fattigdom är inte de fattigas fel. Fattigdom beror på fel i systemet.

Läs även detta och detta. En liten insats kan göra stor skillnad.

Agneta positiv överraskning

Ja! Hon kan sjunga också. Inte nog med att hon ser mycket bra ut. Hon kan dessutom höja stämningen flera knäpp. Och så sjunger hon alltså bra till råga på allt. Vem? Agneta Sjödin i "Så ska det låta". Att Victoria Tolstoy kan sjunga väldigt bra visste jag ju redan innan och hon gjorde mig inte besviken. De båda manliga gästerna gjorde också bra ifrån sig. Och humöret kan man inte klaga på. Ett mycket bra program denna kväll!

Adrenalinstinna hannar

Den här boken kom ut redan 1985, men den känns delvis skrämmande aktuell:

Man skulle kunna göra en doktorsavhandling om den kroppsliga kemi som gömmer sig bakom maktutövning. Man kan t.ex. fråga sig hur många viktiga beslut som har fattats med inblandning av olika droger. När man ser hur vissa människor beter sig när de får reda på att New York-börsen kanske håller på att krascha, så kan man dessutom börja undra hur långt vi har kommit i den s.k. evolutionen.

Nå, tillbaka till boken. Man kan ha olika uppfattningar om Gunnar Adler-Karlsson, men man kan aldrig vifta bort honom som oväsentlig. I den här boken lade han fram många teser och hypoteser som tvingar läsaren att tänka efter. Redan tidigt i boken känns det som om vi får något i halsen:
"Där tror jag vi har den verkliga maktpyramiden i Sverige. Elva steg, icke mer! Tar vi hälften av dessa steg, de sex första, når vi sammanlagt knappt 4.000 individer. Dessa utgör vad som i någon vettig mening kan kallas 'överklass'. Det är de som utövar all väsentlig makt i Sverige. De utgör ingalunda någon decil, några tio procent, utan bara en halv promille av svenska folket." (s. 13)

"[Walter Benjamin - min anm.] hävdar att individerna i dessa ledande grupper i vårt samhälle, som inbillar sig vara fruktansvärt unika som människor, drivs framåt av en blind och enfaldig massinstinkt, vinstbegäret kombinerat med speldjävulen." (s. 33)

"De vill vinna. Punkt och slut." (s. 34)

"Människor har en enastående förmåga att övertyga sig själva om vikten och värdet av det, som de själva arbetar med. Kanhända är det denna känsla, denna självöverskattning på gränsen till fanatism, som är vårt verkligt stora problem i tillvaron." (s. 183)

Sömnpiller

Kan det inte göras straffbart? Vad? Jo, att hålla totalt menlösa och andefattiga föredrag. Ett exempel på psykisk tortyr är föredrag där man har en Power Point-presentation som bara består av ord, ord, ord och inte en enda bild - och definitivt inte några rörliga bilder med ljud - och föredragshållaren läser innantill från Power Point-presentationen, och så kan man sitta och följa med i texten på de utskrifter av Power Point-presentationen som har gjorts! Pedagogik? Zzzzzzzzzz... Giv mig styrka och tålamod. Något lika mördande långtråkigt får man leta länge efter. Bojkotta tråkiga föredrag! Lagstifta!

... eller nå't? Ja' vet inte...

Frågan är om inte denna är den bästa svenska TV-sketchen någonsin:

Perfekt manus och perfekt skådespel är två ingredienser. Vem känner inte igen dessa märkliga typer? Och vem har inte varit med om något sådant fullständigt urflippat och bortkastat möte? Ibland kan jag undra om inte sådana möten är regel snarare än undantag. Suzanne Reuter tyckte f.ö. själv i en intervju att den här sketchen tillhör det bästa hon har gjort.

Tjänstefel?

I mitt tycke är en lärare som gör följande klandervärd. Läraren X ger en ofullständig och opedagogisk förklaring till hur en uppgift skall göras. Elev Y försöker göra uppgiften enligt instruktionerna, men misslyckas med det. Y räcker upp handen och ber om hjälp: "Jag förstår inte". X säger då: "Ja men, hur svårt kan de' va'?".

I min begreppsvärld är ett sådant beteende rent ut sagt ett j-la oskick. En lärare skall aldrig antyda att en elev är dum - i synnerhet inte om läraren är själva källan till att eleven känner sig dum. Tjänstefel eller inte? I vilket fall som helst tycker jag att en sådan lärare skall ha en "knäpp på näsan".

Nunnan

Sedd:

Den här filmen fick en Guldbagge för bästa dokumentärfilm. Jag tycker i så fall, att det säger en del om kvaliteten hos svenska dokumentärfilmer. Mitt första intryck av denna film blev en viss besvikelse. Att jämföra den med den dokumentära TV-serie som gick förra året, om några kvinnor som provade på klosterlivet, är väl inte alltför långsökt - och då vinner TV-serien. Den knappa timme som den här dokumentärfilmen varar känns för kort. Det hade varit fullt möjligt att göra en spännande dokumentär i långfilmslängd. Jag finner det hela en aning slarvigt. Här finns (visserligen ganska naturligt med tanke på ämnet, men ändå...) en massa obesvarade frågor. Den här hemsidan säger egentligen mera än hela filmen.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 30

Personer som fäller den ena triviala kommentaren efter den andra - bara för att låta flabben gå, kan man tro. Om du nyser, så säger de "Oj, har du blivit förkyld?" eller "Prosit" eller något annat lika meningslöst. Om du gäspar, så säger de "Har du inte sovit i natt?" eller något annat lika banalt. Om du harklar dig, så säger de "Har du ätit något olämpligt?" eller något annat lika likgiltigt. Alltid har de någon totalt redundant kommentar att fälla. Världen skulle vara en bättre plats att leva i om de bara kunde hålla käften i stället.

This is England?

Sedd:

På sina håll har den här filmen närmast betraktats som ett mästerverk. Hold your horses, säger jag. Så himla bra är den inte. I min bok får den en svag fyra. Den tillför inte så mycket nytt, den slår mest in öppna dörrar och den är inte särskilt duktigt gjord. Här är en recension. Här är en annan.

Om man vill se mästerverk som handlar om angränsande ämnen, så kan man i stället se "A Clockwork Orange", "Kes - falken" och/eller "American History X". Now we're talking. Alla de tre filmerna är värda 9 av 10 i min betygsbok.

Spring, Lola!

Sedd igen: Nu har jag sett den igen. Jag gillar den för dess tempo, klippning, foto och "upplägg". (Och så Franka Potente, så klart.) Det finns en del missar, men det kan jag stå ut med. Någon tyckte att den påminde om en korsning mellan "Pulp fiction" och MTV. Det är ingen stollig jämförelse. "Upplägget" med tre varianter av händelseförloppet är tufft. Vi tvingas tänka medan Lola springer: Vad hade hänt om...?

Tom Tykwer är väldigt duktig på att använda filmmediets möjligheter. Som jag tidigare nästan nämnde är tempot, klippningen och fotot i särklass. Här drar vi inte i långbänk. Här kör vi full fart från början och hela vägen. Inte en sekund känns överflödig. Kameran är plötsligt placerad rakt ovanför, flera meter upp i luften - mycket effektfullt. Och musiken känns inte påklistrad eller störande. Den bidrar effektivt till stämningen.

OK, om man nu skall gnälla litet... Manuset är ju inget mästerverk i klass med filmhistoriens bästa manus, men man kan väl vara nöjd med en väldigt bra gjord film. Ty det är just vad det här är: ett grymt bra hantverk. Ett långfinger i luften åt alla pretentiösa filmskapare som innerst inne är misslyckade författare och tror att ett hyfsat bra manus är allt som behövs för att en film skall bli kanonbra. Se och lär. Så här gör man en film som aldrig släpper greppet om tittaren. Så här bygger man upp scener. Så här använder man kameravinklar, panoreringar, åkningar etc. på ett himla skickligt sätt.

Medelmåttigt om Idi Amin

Sedd:

Jag har hört en cineast höja den här filmen till skyarna. Jag förstår inte varför. "Svenskan" gav den 5 av 6 möjliga. Jag fattar inte. Så himla märkvärdig var den inte. Jag snabbspolade några gånger, eftersom jag tyckte tempot var för slappt. Ingenting i den här filmen är vidare originellt. Det mesta är ganska mediokert och knappast nyskapande. Att dessutom kalla den en thriller är ju nästan löjligt. Nej, det här var ingen film jag jublar över. Den här recensionen och denna är adekvata.

Omvänd Skytte

Om jag hade haft möjlighet att inte bli avbruten under mitt läsande, så hade jag säkert läst den här boken i ett enda sträck. Ty så flyhänt är den skriven, så lättsmält är den att läsa.

Det går inte att förneka, att Göran Skytte kan konsten att skriva. Det hedrar honom att han inte utnyttjat den begåvningen till att tjäna storkovan på simpla kriminalromaner.

Jag kan tycka, att det är intressant att läsa Göran Greiders krönikor ibland. Och de båda Göran påminner en aning om varandra. Båda är bombastiska, de tar plats och märks och har mycket bestämda åsikter. Göran Skytte har jag haft dålig koll på sedan han hade TV-serien där han intervjuade kända personer i en timme åt gången. Att han skriver för "Svenskan" är jag måttligt förtjust i. Politiskt sett står jag klart närmare Greider. Ändå har jag svårt för att helt hålla med Greider här.

Jag tycker att Greider överdramatiserar en aning. Så himla vänstervriden tycker väl inte Skytte att Svenska kyrkan är. Så himla aktiefixerad är väl ändå inte Skytte.

Nåväl, det som gör den här boken så läsvärd och intressant är skildringen av en vilsen vuxen mans väg till den kristna tron. Göran Skyttes väg dit påminner lite om min egen väg dit. "Little by little, bit by bit", kan man säga. Skytte blev inte slagen i huvudet med en påk som Gud höll i. Det blev inte jag heller. Tron har smugit sig sakta fram, som en vig indian. Det är starkt att läsa om Skyttes knaggliga väg; jag hade inte väntat mig en så pass öppenhjärtlig beskrivning. Skytte verkar vara en riktigt trevlig figur - om man skall döma av boken. Jag har tidigare tyckt att han var en odräglig besserwisser. Den ståndpunkten har jag fått revidera. Han skildrar ju hur han, långtifrån besserwissrig, har kastats hit och dit mellan tro och tvivel - och nu är han kristen och troende "på riktigt".

Detta med att erkänna sin kristna tro som känd intellektuell kan inte ha varit lätt. Det kan även Göran Greider intyga. I intellektuella kretsar kan det uppfattas som "fnoskigt" och "knäppt". En del undrar om man helt har tappat omdömet. Och visst, jag kan erkänna att jag har sett en del konstigt beteende hos starkt troende kristna.

Jag har t.ex. svårt att se mig själv stående med uppåtvända handflator och blundande lovsjunga för full hals. Den där hänryckningen känns främmande för mig. Då kanske någon hävdar, att jag inte tror tillräckligt starkt. Ursäkta, men vem avgör det? Är det inte upp till mig att bedöma styrkan i min tro? Måste "den sanna tron" - vad nu det är - ta sig uttryck i fullständig hänryckning och kanske t.o.m. tungomålstalande? Är jag en sämre kristen om jag inte hamnar i extas? Nej, så tror inte jag. Och jag vill inte ha mig något skrivet på näsan. Då sparkar jag bakut.

Dagens viktigaste text

Låt dem bara gå på... Dagens viktigaste text är i alla fall omkring 1.900 år gammal.

"Ett nytt bud ger jag er: att ni skall älska varandra. Så som jag har älskat er skall också ni älska varandra. Alla skall förstå att ni är mina lärjungar om ni visar varandra kärlek."
(Johannesevangeliet 13:34-35)

Be för mera och skönare sex?

OK. Nu kan jag väl få kommentera tidningsartiklar igen? Den här artikeln är intressant. Det är så typiskt att danskarna hinner före oss. Det är ofta så. Danskarna kommer på bra idéer och sedan hakar vi på - långt efter. Frågan är väl närmast hur lång tid det skall ta innan vi hakar på. Jag kan mycket väl tänka mig att man i kyrkans förbön ber för alla äkta par som håller på att mista "glöden" att de skall få större lust till varandra. Det är givetvis inget fel i att makar har sex med varandra - "bara" för sexets skull, utan tanke på att skaffa barn. Det var bl.a. Kay Pollak som ville inbilla oss att präster i Svenska kyrkan anser att det är skuldbelagt - i filmen "Såsom i himmelen", med dess taffliga personskildring. Det finns inget här att skämmas eller känna skuld för. Det finns nämligen inget vackrare och finare två människor kan ge varandra än fysisk kärlek som båda är "med" på.

Och när detta väl är skrivet, så kan jag tycka att Expressen fegade när de valde en sådan påklädd och oskyldig bild på ett kärt par. Varför inte visa en icke upphovsrättsskyddad bild på ett naket älskande par? Det måste inte bli provocerande porr bara för att det är naket.

OK, jag erkänner: det här är inte lätt. Det är en svår balansgång. I ena stunden kan jag tycka att det är för mycket sexfixering i vissa tidningar. I nästa stund kan jag tycka att man är onödigt pryd i samma tidningar. Säger jag då emot mig själv? Njae, inte nödvändigtvis. Sex är onekligen något som engagerar många... Man kan inte tiga ihjäl det - varför man nu skulle vilja det. Den springande punkten är väl om sex presenteras med finess eller inte. Jag tycker att man har löst det smakfullt och med finess t.ex. på den här sidan.

En Tom man inte kommer undan

Ibland åker jag buss samtidigt som en bekant. Vi brukar då alltid prata om nylästa böcker, men efter ett tag halkar samtalet in på Bob Dylan. Vi är överens om att man inte kommer undan Dylan. Han finns liksom alltid med på ett hörn. Men det finns flera sådana storheter, tror jag - andra kända singers/songwriters som åtminstone jag inte kommer undan. Jag tänker på Leonard Cohen, Neil Young, Van Morrison, Bruce Springsteen och kanske några till - men absolut också Tom Waits. Jag är inte något stort Waits-fan, men jag anser att vissa av hans bitar inte lämnar mycket framför sig. En del av hans låtar är helt klart Stora Mästerverk. Hans musik har en sådan där förunderlig charm som väldigt deppig musik ibland kan ha. Nu är jag ingen expert i ämnet, men jag antar att hans album "Swordfishtrombones" är hans verkliga höjdpunkt. Det albumet innehåller flera oerhört bra stycken. "Soldier's things" är ett sådant - här i en speciell variant: Att Tom Waits är en betydande poet skall jag inte behöva särskilt poängtera. Den här texten är ett bevis på det. Andra texter som skingrar eventuella tvivel på hans storhet som poet är t.ex. "Tom Traubert's blues", "Town with no cheer" och "In the neighborhood".

Tom Waits har dessutom ett alldeles eget uttryck. Man känner genast igen hans låtar och ingen annan låter som han. Men ibland kan jag få intrycket att han s.a.s. är fången i myten om honom själv - som en tungsint och lite knepig figur. Det må vara som det vill med den saken. Hans bästa låtar är odödliga mästerverk.

Dylan revisited

Ute på pub med en god vän. Vi pratade om allt möjligt. Vi var löjligt överens om en hel del. Bl.a. har vi den här låten som en av våra absoluta favoriter:

Det här leder mig osökt in på den här gamla posten. Magi. Lyssna och upplev. Bättre än så här blir det aldrig.

Utmaningen avklarad

Nu har jag fixat utmaningen här. Jag säger som Edvard Persson - här översatt till rikssvenska: "Vi klarar oss nog ändå". Man måste inte blogga utifrån vad massmedia hittar på.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 29

Lärare... Bor de på en annan planet? De inbillar sig att vi andra kan komma loss från våra arbeten när som helst och utan minsta lilla problem. Man förväntas komma rusande till dem så fort de viftar med ett lillfinger. Och så finns det rektorer och andra som påstår: "Om man bara är tillräckligt intresserad, så skaffar man sig ledighet". Suck. Skolfolk lever i en skyddad verkstad. MBT (Man Blir Trött).

Gorz drömde om vägen till paradiset

Det är nu ett tag sedan som jag senast skrev något om en Gorz-bok. Jag tänkte att det kunde vara dags igen. "Vägen till paradiset" kom ut i svensk översättning 1984 - ett år efter det franska originalet.

Av omslaget framgår inte att boken har en undertitel som är ganska väsentlig: "bortom arbetssamhället". Tyvärr kan man väl nu, så här pass lång tid efter utgivningen, konstatera att Gorz' visioner inte har blivit verklighet. Han drömde om ett samhälle där man ägnade mindre tid åt lönearbete och mera tid åt sådana sysslor som man hellre lade ned tid på. Han trodde, att datorernas intåg skulle göra det möjligt.

Så här drömde han: "En mångfald av produktionssätt likaväl som levnadssätt och livsrytmer kommer att existera sida vid sida och varje människa kommer att utvecklas i flera dimensioner och ge rytm åt sitt liv i övergångarna från en del till en annan inom denna mångfald. Lönearbetet blir inte längre den viktigaste verksamheten." (s. 75) Ursäkta, men jag kan inte inse att vi har nått dit än så länge, i alla fall. Vidare: "Produktionen av det nödvändiga kräver en så liten mängd arbete att ingen skulle kunna överleva på det om han fick betalt bara för de timmar han utförde ett effektivt arbete." (s. 76)

Fler citat: "När tekniken tenderar att mycket snabbt och påtagligt minska mängden samhälleligt nödvändigt arbete blir behovet av en banalisering av detta arbete trängande. (...) Datoriseringen möjliggör denna yrkenas banalisering och vars och ens mångsidighet. Den kan få självförvaltningen och den demokratiska kontrollen att växa, på villkor, naturligtvis, att man kräver det av den." (s. 83) Jaha, det låter kanske flott...

Men hur har det blivit? Vi trodde väl i vår enfald att datorerna skulle ge oss mera tid över till roligare saker. Så har det inte blivit. Nu skall vi göra ännu flera tråkiga saker med hjälp av datorerna. Vi drömde om det papperslösa samhället. Vi inbillade oss ju, att papper blev överflödigt när allting skulle datoriseras. Så blev det inte. Vi drunknar i utskrifter. Datorerna skulle göra oss mera självförvaltande? Ja, det kan ju stämma såtillvida att vi förväntas klara av alltmer själva - med hjälp av datorerna. Sådant som det tidigare fanns särskild personal för skall nu var och en fixa själv. Man skall vara sin egen tidsredogörare, man skall vara sin egen sekreterare, man skall vara sin egen alltiallo. Så: vart tog all den där lediga tiden vägen?

Ack ja, jag tror att det är dömt i förväg med sådana här böcker. De personer som borde läsa dem och ta dem till sig - om böckerna hade stämt - är våra riksdagsledamöter och kommunpolitiker, men jag tror inte att de har tillräcklig intellektuell kapacitet för att omvandla dessa teorier till verklighet. Men den här boken kom inte att stämma med verkligheten. OK för detta: "Enda uppgiften för partierna så som de numera ser ut är att vidarebefordra statens vilja till medborgarna och inte tvärtom." (s. 123) Men detta?: "Lösningen ligger i minskningen av den samhälleliga arbetstiden: att ingen utövar sitt yrke mer än i snitt fyra timmar om dagen. På det sättet kommer det att bli många fler som har avancerade kunskaper och som tar ett allmänt ansvar." (s. 124) Jaha du, André. "Dream on", hade jag kunnat säga. Men han är tyvärr inte längre bland oss.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 28

Folk som vill visa sin makt genom att uppträda som förbisedda. Vad menar jag? Exempel? Jo: jag finns till förfogande och kan hjälpa till, men ingen verkar lägga märke till att jag finns. Jag kan i princip sitta och rulla tummarna i en halvtimme utan att någon skulle bry sig. Då passar jag på att gå på toaletten...

Vad händer då?! Jo: från ingenstans störtar alla zombies fram och kräver plötsligt min fulla uppmärksamhet genast! Vem väckte dem? De bara står där och ser uppfordrande ut. Jag skall känna mig skyldig och skämmas för att jag avvek från min plats. Men när jag var på min plats, så var det ingen som brydde sig...

Det är som någon variant av Jantelagen: "Du skall inte tro att du slipper undan. Vi skall minsann sätta dig på plats."

Dagens Iris

Dags för Iris igen. Här i en underbar duett:

Den go'a texten har du här.

En sällsynt nyttig kurs

I dag har jag varit elev på en sällsynt nyttig kurs. Vi lärde oss Hjärt-lungräddning. Det borde egentligen alla människor få lära sig. En timmes utbildning - och du kan rädda liv! Som ett bevis på att vi gått kursen fick vi var sitt "kompetenskort":

Jag minns att jag gick en liknande kurs 1985. Då var det annat som gällde. Det jag lärde mig då är inte längre relevant. Nya rön har lett till andra råd. Jag kan bara rekommendera alla som får chansen att gå en sådan här kurs: Gör det!

Fram till dess kan du gå in på hemsidan för HLR-rådet.

Dum design. 6

Ibland blir det långa pauser... Nu knyter jag an till en gammal serie. Om vi ger en vid definition av ordet "design", så vill jag påstå att detta är dum design:

Man tror förstås, att man har kommit på något väldigt smart när man har konstruerat återförslutningsmöjligheten här. Tanken är alltså, att man skall kunna öppna påsen och sedan stänga den igen utan att tuggummin på ett icke önskvärt sätt trillar ut när man inte vill det. Tja, det hade väl varit en ganska OK tanke, om det inte hade varit så att den där återförslutningen är alltför effektiv. Påsen är ju nästan omöjlig att öppna igen. Sådant står jag inte ut med. Jag får krupp. Min enkla lösning på detta problem är att klippa sönder påsen. Då kommer jag garanterat lätt åt tuggummin närhelst jag vill ha dem. Visserligen ökar då risken för att tuggummin skall trilla ut i onödan, men det är smällar man får ta. För in lite spänning i vardagen: Klipp sönder en tuggummipåse!

"Clintan" rymmer

Sedd:

Jag verkar kanske feg och lat, men jag tycker den här betygsättningen är korrekt. En stark trea kan "Flykten från Alcatraz" vara värd, men inte mer. En duktigare regissör och producent hade kunnat göra den här filmen till en gastkramande historia. När jag såg den här filmen fick jag en oemotståndlig lust att snabbspola ett par gånger - och det skall man inte behöva göra med en film som utger sig för att vara Action/Thriller.

Jag tänker så här: att se en film med Clint Eastwood kan aldrig vara bortkastad tid. Jag är nämligen så enfaldig att jag tror det finns någonting bra i vilken film som helst där han är med. (Jo, t.o.m. de där filmerna med orangutangen har sin charm.) Det är ofta roliga lakonismer i hans filmer. I den här filmen är han ovanligt fåordig i ett par scener. En ordväxling är t.ex. den där han pratar med en annan fånge på dennes födelsedag. Den andre fyller 35 år och undrar när hans medfånge (spelad alltså av "Clintan") fyller år. Clint Eastwood svarar att han inte vet vilken dag som är hans födelsedag. Då frågar den andre fången ungefär: "What kind of childhood did you have?" Clint: "Short".

En annan detalj med den här filmen: I inledningen står det att handlingen började 1960. I den svenska textremsan har något ljushuvud "översatt" årtalet till 1969!

En bra krydda tycker jag är att hela storyn bygger på verkliga händelser. Det var faktiskt tre fångar som lyckades rymma från det "rymningssäkra" fängelset 1962. Ett år senare stängdes Alcatraz-fängelset.

Summa summarum: en hyfsat sevärd film, med vissa longörer, men med bra skådespelarinsatser.

Lugn upphetsning

Dagens lilla mysiga länktips har du här. Det är en bra beskrivning - i min översättning: "Det [tantra] är konsten att förbli lugn i stadier av hög sexuell upphetsning".

Nu bestämmer jag att det är vår på riktigt

I dag räfsade jag i trädgården och samlade därmed ihop allt möjligt gammalt bråte som samlats under senhösten, vintern och "förvåren". Det blev en så'n där grön hårdplasttunna full med trädgårdsavfall. Efter det blev det dags för den årliga ritualen att dra fram trädgårdsmöblerna. Nu var våren nästan här. Sedan - kronan på verket - bytte jag däck på bilen. Ja, d.v.s. egentligen bytte jag hjul och därmed även däck. Nu var våren väldigt nära. Sedan såg jag en massa starar på en gräsmatta. Nu är våren verkligen här - därför att jag säger det.

Tre år!?

Hur gick det till? Nu har jag bloggat i tre år. De åren svischade förbi. Jag tänker inte göra någon sammanfattning av dessa års bloggande och betygsätta mig själv. Det är lite för mycket navelskådande. Men det är ju ganska kul att kunna konstatera att det gick att hålla på så pass länge. Hur det blir i framtiden vet ingen.

Dagens Amy - good

Hon sjunger sensationellt bra, med en fantastisk inlevelse och så mycket blueskänsla att tapeterna gråter.

Men rädda henne från det öde som verkar vara utstakat. Här sjunger hon "You know that I'm no good". Texten handlar om hur usel hon är och att hon bara för med sig trubbel. Texten kan leda vidare till frågor som "Kan någon älska henne?", "Är hon värd att älska?", "Kan hon förlåtas?" etc. Mitt svar på alla dessa frågor är: Ja! Jag önskar henne allt gott. Jag mår illa av att se bilder på henne där hon verkar vara nära undergång. Jag vill att det skall gå bra för henne. Jag ser det goda i henne trots att jag aldrig har träffat henne - och håller inte med om texten.

Och det är bl.a. detta som kristendomen måste handla om. Den kristendom som bespottar och föraktar en "fallen" människa är ingen sann kristendom i mina ögon. På Bibelsajten står det bl.a. "Jesus valde alltid att stå på de små och utstöttas sida". Just det. Det verkar vara något som den kristna högern har missat.

Gammal är äldst...

I dag har jag ägnat mycket tid åt Livsloppet och Vatten för livet. Vi som jobbar ideellt för sådana här saker förefaller vara en krympande skara. När jag var tonåring stod jag och sålde Vietnambulletinen; senare skulle jag samla in pengar till Folket i Bild/Kulturfront, Svenska Freds, Greenpeace och Amnesty International m.fl. Nu sitter jag här och bloggar och är mest engagerad i Lutherhjälpen. Så det kan bli.

Men vad gör dagens ungdomar - mera än att skaffa sig tinnitus, dega omkring, spela knasiga spel, käka onyttig mat, måla graffiti, sabba fotbollsmatcher, krossa skyltfönster, välta bilar och kasta molotovcocktails? Nu generaliserade jag givetvis, men allvarligt talat: Vad engagerar sig dagens ungdomar i egentligen? Vad brinner de för? Flera mp3-låtar? Dyrare handväskor? Mera konsumtion? Snabbare bredband? Vad?

Spela Allan

I det här sammanhanget är det rätt att spela Allan. Ingen skivsamling är komplett utan någon symfoni av Allan Pettersson. Just den här LP:n (från 1976) har jag haft i min ägo i många år nu och den gör jag mig aldrig av med (Bilden är en detalj):

Jag älskar kommentarer till album när de är generösa och när någon s.a.s. har lagt ned en del krut bakom dem. Fylliga booklets med en mängd snudd på onödigt vetande finner jag väldigt spännande att läsa. Här var det dock inte fråga om någon booklet, men ah... så bra "cover notes" Lars Sjöberg skrev till detta album... Låt mig citera!

"'Det var nån som sa, att jag komponerar i självömkan, i helvete heller, hur tror dom att man kan skriva musik när man sitter inkrökt i sig själv? När man skapar måste man stå ovanför och utanför sånt; medkänsla, javisst, medkänsla med alla dom som lider. I min barndom fick vi lära oss älska - men vi lärde oss också att hata...'
För Allan Pettersson är musiken som sådan mer än ett mål. Den är också ett medel, en väg till rening och frigörelse. (...)
Sjätte symfonin tillhör Allan Petterssons mest personliga verk, och näst efter den jättelika nionde symfonin är den hans största symfoni, både i speltid och spännvidd. (...)
slutet av Allan Petterssons sjätte symfoni är som det friska vattnet i oasen efter en lång och mödosam vandring. Och ibland är den drycken den bästa av alla."

Så strålande bra skriven är inte varje booklet. Vad jag här kan tillföra är inte mycket. Jag kan bara instämma med Lars Sjöberg när han hävdade att denna symfoni kan leda tankarna till Sibelius, Tjajkovskij och Brahms. Så bra är det - men det är inte plagiat, nej, det är oomtvistligt Pettersson. Det här är mäktig och odödlig musik. (Den kommer således aldrig att spelas på någon reklamfinansierad radiokanal.)

Runt och runt

Jag ser att andra bloggare bollar frågor mellan varandra. En fråga var visst "När du tänker på Rolling Stones, vilken är den första låt du kommer att tänka på då?". Det är lustigt hur hjärnan arbetar. Den första låt jag kom att tänka på var "Empty heart" - på en gammal EP. Som tvåa kom "If you need me" - på samma gamla EP. Eftersom ingen av de låtarna mig veterligt finns ute på nätet med Stones, så får det bli den här låten (av Chuck Berry) som jag väljer - också den fanns på samma gamla EP:

Man hade ju kunnat tro, att jag skulle ha valt "Salt of the Earth", eftersom det är den bästa Stones-låt jag vet. Man hade också kunnat tro, att jag skulle ha valt "Satisfaction", eftersom det förmodligen är den mest kända av alla Stones-låtar. Jag var dock ganska nära att välja "It's all over now" - också den en tidig Stones-låt. Hur som helst - håll till godo med denna. Videon är en ganska skickligt hopsatt sak med studioversionen av låten.

Gnäll som slutar med en utmaning

Jag läste någonstans om att vi bloggare inte skulle ha något att komma med om inte massmedia hade gett oss ämnen att skriva om. Man menade väl, att vi inte kan skriva om något annat än det som rapporteras om i olika sammanhang som nyheter.

Det är som vanligt. Massmedia känner hotet från bloggosfären och då tar man till olika medel att platta till oss bloggare och göra oss oviktiga. Men bloggandet har kommit för att stanna. Det är bara trist att olika tidningar knyter olika kändisar till sig och låter dem blogga i tidningarnas namn. Det verkar lite desperat.

Nu finns det 26.010 bloggar registrerade i Bloggportalen. Det betyder antagligen att det finns väsentligt flera personer som bloggar.

Min blogg hamnar inte högt uppe i någon topplista. Men jag bryr mig inte särskilt mycket om det. Jag vet ju sedan lång tid tillbaka att folk ofta har konstig/dålig smak. Jag vill inte sälja mig billigt för att bli mera populär eller ökänd eller bara omtalad. Jag vill inte förekomma i det här sällskapet. De verkligt intressanta bloggarna finns inte här - bland dessa mest besökta i Bloggportalen. Jag kan inte inse poängen i t.ex. att läsa tonåriga tjejers avslöjanden om deras senaste klädinköp och annat ytligt tjafs. Däremot kan jag tycka att det är vansinnigt intressant att läsa mognare människors funderingar om politik, tro, resor, filmer, böcker, musik och annat som även jag finner intressant att skriva om.

Nå, jag antar nu en utmaning mot mig själv. Jag skall försöka blogga i en vecka framåt utan att använda massmedia som en räddare i nöden. Jag skall inte kommentera en enda nyhet eller annat som presenterats i press, radio eller TV. Jag skall bara skriva om saker som ingen journalist bryr sig om. Kommer jag att fixa det? Vi får se.

En sövande bok om bibliotek

Påbörjad och uppgiven:

Jag är ledsen, men jag kan inte stämma in i hyllningskören. Den här boken har ju fått så många lovord - i alla fall från personer som vill ge sken av att vara väldigt intresserade av bibliotek. Man skall ha läst den här boken för att kunna räknas in i de intellektuellas "in crowd" eller de högpannades "jet set", känns det som. Jag önskar, att jag kunde skriva något i stil med "Detta är världens bästa bok om bibliotek". Men det kan jag inte göra, ty jag finner denna bok tråkig och seg. Den borde ha varit spännande som en nagelbitare, som en kriminalroman skriven av Val McDermid eller Dennis Lehane i högform. Men si, jag tycker denna bok är ungefär lika spännande som en tågtidtabell. Jag gav upp på sidan 96.

Det stupar på språket. Manguel kan inte skriva fängslande - eller är det översättarens fel. Flytet saknas. Det blir en ökentorr prosa, helt humorlös och nästan humörlös. Jag hade önskat passion, blod, svett och tårar. Kapitelindelningen är krystad med långsökta titlar som "Biblioteket som myt", "Biblioteket som makt", "Biblioteket som skugga" och "Biblioteket som tillfällighet". Vissa illustrationer och bilder känns dessutom helt malplacerade, överflödiga och intetsägande. Jag hade önskat flera interiörbilder från kända bibliotek och bilder föreställande kända personer - i synnerhet författare - i sina egna bibliotek.

Visst är Manguel lärd och beläst. Det råder väl inget tvivel om det - när man ser noterna, bildförteckningen och namnregistret. Den här boken är inget hafsverk - det påstår jag inte. Men det är ju ingen rock'n'roll i språket. Det svänger inte det minsta. Varje mening känns trög, trög, trög.