Det beror på...

Om mångkultur innebär att jag lätt kan få tag i t.ex. grekisk, italiensk och kinesisk mat, så är jag för mångkultur. Om mångkultur innebär att jag lätt kan få se t.ex. indiska, japanska och brasilianska filmer, så är det OK med mångkultur för mig. Om mångkultur innebär att jag lätt kan få höra t.ex. egyptisk, irländsk och argentinsk musik, så är jag med på det mångkulturella tåget.

Det handlar om att leva i fredlig samexistens med ömsesidig respekt.

Men om mångkultur betyder att min gamla svenska kyrka skall byggas om till moské? Nej! Då är jag inte längre med.

Mötesplats Ekvatorn?

Ibland kan jag tycka att ordet "mötesplats" är missbrukat. Det pratas och skrivs om mötesplats hit och mötesplats dit. Man kan få intrycket att om vi bara skapar en himla massa mötesplatser, så löser sig alla problem. Tillåt mig tvivla.

Begreppet "mötesplats" innehåller ju ingen kvalitetssäkring i sig självt. En mötesplats kan uppstå i en svinstia, på en bordell, i ett slakteri eller var som helst. Och ordet "mötesplats" avslöjar inte heller ett iota om hur mötet bör gå till, vad mötet skall avhandla, vilka som skall mötas eller vad mötet bör leda fram till. Det säger inte heller att mötena måste bli givande, utvecklande och berikande.

Alltså: när någon säger "mötesplats", så osäkrar jag min revolver.

Sällsynt: bra möte

Det blev sent i dag. Det enda jag nu hinner rapportera är att jag har varit på ett mycket bra möte. Mötets ordförande skötte sin uppgift perfekt och vi som skulle tillföra goda idéer och kloka synpunkter gjorde faktiskt det. Mötet pågick i två timmar och jag kunde lätt ha hållit på en timme till - så intressant blev det. Sådant händer sannerligen inte varje dag.

Omöjlig möteseffektivisering?

Åck, åck, åck. Nu skall jag snart iväg till ett möte. Detta möte blir antagligen ett ohyggligt långbänksmöte. Jag är ingen mötesmänniska. Om jag hade fått bestämma, så skulle man aldrig ha diskussionsmöten. När man möts, så borde all diskussion vara avklarad i förväg - via t.ex. mail, SMS, telefon eller brev. På möten bestämmer man bara vad man har kommit fram till och/eller arbetar man. Den som är dåligt förberedd får skylla sig själv. Alla har haft lika goda chanser att förbereda sig. I tveksamma fall har man sluten omröstning och majoriteten får bestämma, hur liten övervikten än är. Ordföranden har utslagsröst. Ingen fråga får ta mer än tre minuter i anspråk. Har man en dagordning på 20 punkter, så får mötet ta maximalt en timme. Vore inte det ett bra mål att sträva efter?

Möten, möten, möten - futilt

Dagens fråga och dagens svar:

- Har du varit på möte?
- Nej, jag har arbetat.

Jag är bergfast övertygad om att svindlande summor försvinner ut i ingenting p.g.a. en massa meningslösa möten. Det hade många gånger varit bättre att jobba med de gamla vanliga sysslorna än att ödsla tid på möten. Den löpande, nödvändiga verksamheten som bara måste rulla på blir lidande av dessa ständiga avbrott då anställda är borta på möten.

Ofta kunde det som avhandlas på möten lika väl skötas med gruppmail. Man måste inte alltid träffas rent fysiskt för att reda ut saker och ting. Många sammankallande har inte tänkt så långt innan de kallar till möte.

Snart slut på friheten

Nu har jag varit ledig så länge, att jag har blivit van vid att inte arbeta för brödfödan. Det kommer att bli en plåga att återvända till jobbet på måndag. Vi är fångar i våra lönearbeten.

Det hade väl gått an om jag hade kunnat få sköta mig själv, men det får jag ju aldrig. Det är alltid någon annan eller några andra som skall ha synpunkter på och inflytande i allt möjligt mellan himmel och jord. Allt skall dryftas hit och dit. Allting skall dras i långbänk. Möten läggs till möten så att man blir helt utmattad. Social interaktion är överskattat.

Malm

Bragdmedaljen till mig! Jag har ägnat två sena kvällar åt att montera ihop två sådana här attiraljer - och fixat det: Jag läste någonstans att Ingvar Kamprad tycker, att den här finanskrisen är bra - som ett reningsbad. Lätt för honom att säga. Det lär väl inte gå någon nöd på honom.

Det är ungefär som när Kay Pollak far land och rike runt och tjatar om "Att växa genom möten" och "Att välja glädje". Har han provat att hålla de föreläsningarna i South Bronx' slum eller varför inte i Calcuttas tiggarkvarter? Jag undrar om svarta knarklangare och heroinister eller blinda och hemlösa krymplingar jublar över hans budskap. Malm innehåller endast undantagsvis guld.

Fint och populärt samtidigt?

Borde den s.k. finkulturen nå ut till det s.k. folket? Är det ett mål värt att sträva efter? Är det ett mål möjligt att uppnå?

Det var tre frågor. Jag vill svara "Ja" på de två första. På fråga nr 3 svarar jag: "Njae... Kanske."

Jag håller med Bruno K. Öijer när han hävdar, att mycket av den poesi som skrivs i dag är esoterisk - d.v.s. för de redan invigda. "(...) det är poesi som når fram till andra poeter möjligtvis och akademiker. Men den berör inte människor, det känns ganska värdelöst." Precis!

Vad är det för vits med kultur som bara cementerar de kotterier som redan finns? Var äger då "de spännande mötena" rum? Å andra sidan: När man försöker arrangera "spännande möten", så uppstår sällan någon spänning. Bibliotek som placerar motorcyklar i utlåningshallen... Skaffar då plötsligt mc-knuttar lånekort och börjar läsa Wittgenstein och Canetti? Å nä. Så lätt är det inte. De kollar in "bågarna" och sedan drar de vidare - utan att ha lagt märke till bibliotekets resurser.

Vad är poängen med att ställa ut konst som ingen vanlig människa begriper? Vad vill man uppnå? Väcka tankar och känslor? Jo, jo, man väcker känslor av irritation och tankar som "Konstig konst är ingenting för mig. Aldrig mera ett besök på ett konstmuseum!".

Den som vill försöka få vanliga Svenssons att bli intresserade av "fin kultur" måste för det första vara förb-at bra påläst och för det andra vara en gudabenådat bra lyssnare. Jag tänker då t.ex. på Daniel Sjölin i "Babel special". Visserligen är "Babel special" ett tv-inspelat radioprogram, men det kan jag förlåta. Jag tror, att Sjölin kan nå ut till människor som normalt sett inte bryr sig om ämnen han behandlar. Han brukar vara mycket väl förberedd och han är en utomordentlig lyssnare. Dessutom verkar han vara rätt så ödmjuk och inte särskilt egofixerad. Det finns andra som leder kulturprogram där jag retar mig på programledarens självbelåtenhet och stoltserande med snyggt franskt uttal m.m....

En annan sådan programledare som jag tror nådde andra människor än de redan invigda är Orvar Säfström. En av de största förluster som Sveriges Television har blivit utsatt för var när Orvar slutade med "Filmkrönikan". Efter det har det bara gått utför med "Filmkrönikan" - och nu är den skrotad!

Murarna mellan "finkultur" och "populärkultur" kan vittra sönder - hoppas jag. Men krystade försök att "nå ut till folket" kommer inte att lyckas. Att t.ex. spela opera i högtalarna vid snabbköpskassakön är kanske ingen strålande idé...

Låt mig få vara asocial

Lite apropå förra posten: Ibland blir jag så oerhört trött på folk. Jag blir rent asocial och vill inte träffa någon. Folksamlingar skyr jag då som pesten. Häromdagen tänkte jag, att det borde bildas en förening FFFA - Föreningen För Folksamlingars Avskaffande. Där skulle jag genast bli medlem. Vi skulle givetvis aldrig träffas.

Vi skulle ha vissa privilegier. Vi skulle t.ex. kunna utrymma en hel arena när någon viktig match spelas - bara för att vi skall kunna se matchen i "splendid isolation". Likadant med s.k. shopping. Harrods i London skulle således tömmas på folk - bara för att vi skall kunna gå där i lugn och ro och helt för oss själva se, lukta, klämma och känna på allt möjligt. Etc.

Nytt nr av Trots allt

I dag upptäckte jag nya numret av Trots allt. En av de få riktigt nödvändiga tidskrifterna i detta land. I senaste numret finns det bl.a. en intervju med Louise Hoffsten och en annan intervju med Marcus Birro. Och Magnus Sundell har en mycket intressant "kommentar" under rubriken "Att handskas med energitjuvar, dåliga vibbar och jobbiga typer".

Han vänder s.a.s. uppochner på resonemanget. Man påstår ju ofta, att man skall undvika typer ("energitjuvar" och andra) som inte tänker likadant som en själv och att man mår bäst av att bara umgås med likasinnade. Tvärtom, menar han. "(...) vi utvecklas definitivt mer i mötet med människor som inte är som vi själva, som tycker och tänker eller beter sig på ett sätt vi inte känner igen oss i. (...) Ett annat bättre råd till oss skulle vara att våga tänka lite mer på andra, lite mindre på oss själva. Att bry oss lite mer om våra medmänniskor. Inte bara dem vi 'tycker om'. Utan också dem vi inte spontant gillar, men som behöver oss. (...) Att undvika energitjuvar är (...) ett riktigt moment 22 - som kommer att sluta med att vi alla är varandras energitjuvar och inte vill ha med någon annan än oss själva att göra. Qi fick vi..." (s. 13) Mycket klokt formulerat!

För att återgå till Hoffsten och Birro. Det blev två mycket bra intervjuer - så klart. Både Hoffsten och Birro har ju haft väldigt tuffa perioder i sina respektive liv. Och en stor del av intervjuerna kretsar kring det.

Birro: "Det är när man inte tar itu med saker som man mår dåligt. (...) Det är litteraturens förmåga att sätta ord på saker som man själv inte har satt ord på. Man har en känsla och så läser man om en annan människa som har samma känsla. Det är en mötesplats." (s. 27) Och så slutar artikeln så snyggt med ett citat från Leonard Cohens låt "Anthem":
"There is a crack in everything
that's how the light gets in".

Hoffsten: "Jag är troende, men inte religiös. (...) Jag skyr all form av fanatism. Fanatiker har brist på humor och det är bland det viktigaste som finns. Du kan inte ta dig själv på för stort allvar. Du är en liten skit i den här världen, så är det bara... Haha!" (s. 10)

Köp eller låna! Men framför allt: läs Trots allt!

Snicksnack

Det här har några år på nacken nu, men det är fortfarande giltigt.

Liten tanke. 2

Ständigt och jämt återkommer jag till detta: "Action speaks louder than words". Ni må kalla mig antiintellektuell eller ickeintellektuell eller något annat med -ell. Jag får knottror och vill bara avlägsna mig så fort jag kan om jag fastnar i ett möte som inte leder någonstans. Jag får spader när jag märker att jag hamnat i en typisk "Mycket snack och lite verkstad"-situation. Jag anser, att långt fler än hälften av alla möten är helt fruktlösa. Om folk bara kunde lära sig att tänka själva, att fatta egna ansvarsfulla och etiskt oantastliga beslut och skrida till verket utan att vänta på OK från höger och vänster, så skulle mycket vara vunnet. Är man rutinerad i sitt yrke, så vet man "med ryggmärgen" vad som bör eller skall eller måste göras. Då finns ingen anledning att vänta för att konferera med alla andra om vad som bör/skall/måste göras. Är det självklart, så är det självklart. Jag är van att arbeta ensam, att tänka själv och själv agera. Det brukar gå bra. Jag är övertygad om att de flesta möten bara finns till för sin egen skull. De fyller egentligen inget annat syfte än att få tiden att gå.

Men tiden hade ju kunnat användas så mycket bättre!

För att återgå till en tidigare post: En f.d. kriminell gav inte ett ruttet lingon för alla "utvecklande" samtal han hade haft med en psykolog. Han önskade, att han hade fått göra något vettigt med sina händer i stället. Just det.

Tidsbegränsade möten

Ett av de bästa beslut vi någonsin har tagit i den styrelse där jag nu har suttit ordförande i tre år är detta: Varje styrelsemöte får hålla på som mest i 1½ timme. Förr i tiden - när mötena inte hade någon s.k. deadline - kunde de hålla på i evigheter. Är mötena tidsbegränsade måste alla ledamöter skärpa sig. Ve den som maler och maler och tuggar och tuggar utan att komma till någon poäng.

Utvikning kring en upphittad lapp

Jag rotade lite bland mina vinylplattor. Inklämt mellan två album låg en lapp. Jag plockade fram den och - look what I found:

En Richard Thompson-text. En av alla hans sylvassa. Och som han spelade gitarr på den här låten! Det är något av det "grymmaste" gitarrspel man kan höra.

Här har du hans hemsida. Han är generös med ljudexempel. Gå till "Audio downloads" och välj t.ex. "Live in Studio 4A: Oops! I did it again"! Vem hade kunnat ana att han skulle tolka Britney Spears?! Så borde det vara oftare: oväntade, spännande möten kan berika vårt inre.

Deadline

I dag var jag med på ett tidsbegränsat möte. Det fick inte hålla på längre än till en viss utsatt tid. Det gjorde att vi blev effektiva och inte svamlade iväg. Vi fick en massa kloka saker ur händerna - eller rättare sagt ut mellan tänderna. Så borde alla möten vara: korta, koncisa, effektiva och givande.

Möten som psykisk tortyr

Personlig men inte privat... Ibland är det svårt att veta var gränsen går. Om jag nu skriver, att jag inte är en vän av långa möten - vad är jag då? Personlig eller privat?

Jag mår nästan fysiskt illa av sega möten där man långa stunder egentligen inte avhandlar någonting. Jag blir fnoskig av "mycket snack och lite verkstad". Det hade passat mig utmärkt, om man före vartenda möte hade kommit överens om en tidsgräns och när denna tidsgräns nås så skall alla bara avlägsna sig. Oavsett om man är klar eller inte.

En gång nyligen var jag på ett möte som inte borde ha tagit längre tid än en halvtimme eller max tre kvart. Vi satt nästan två timmar. Mycket ineffektivt och tjafsigt.

Jag är nästan en eremit i mitt arbete, men jag får banne mig en massa saker gjorda av mig själv. Möten stup i kvarten är ett hinder i arbetet. Och jakten på konsensus eller största möjliga enighet i alla tänkbara frågor är som kvicksand - den bara sänker dig. Den suger musten ur dig. Du tappar gnistan.

Mitt drömyrke - alltså? Författare som lever (gott) på sin konst.