Mera!

Nu kan ni testa Juridik, Kierkegaard, Lista, Lyrik och Reklam. Och de gamla etiketterna har uppdaterats. Ha det!

En tjock och djup bok

Den här boken kom ut 1970 på förlaget Bok och Bild och Teddy Brunius stod för urvalet. 645 sidor med endast västerländsk visdom. Om jag minns rätt så var den inte kursbok när det begav sig. Jag bara köpte den ny i alla fall - av äkta intresse.

Här förekommer några namn som man kanske inte hade väntat sig i detta sammanhang. Jag syftar t.ex. på Jesus, Paulus och Francesco Petrarca. (Vän av ordning säger nu något i stil med "Hallå där! Jesus skrev väl aldrig någonting!" Nej, det gjorde han nog inte. Men han höll Bergspredikan - och det är den som är med här.) Det vanliga är ju att bara ta med "renodlade" filosofer. Men det stora flertalet av de "visa" män (ty det förekommer bara män här) som får statuera exempel är de som nära på alltid förekommer i liknande verk: Platon, Aristoteles, Marcus Aurelius, Thomas av Aquino, Niccolo Machiavelli, Francis Bacon, Blaise Pascal, Benedict Spinoza, Gottfried Wilhelm Leibniz, David Hume, Immanuel Kant o.s.v.

Jag bläddrar och ser vad jag har strukit under. Som vanligt fastnar jag hos Kierkegaard - nordens störste filosof genom tiderna. Ur hans "Dagböcker" kan vi läsa bl.a. följande.

"Det mest upphöjt tragiska ligger utan tvivel i att vara missförstådd." (s. 422)

"Människor förstår mig så litet, att de inte ens förstår min klagan över att de inte förstår mig." (s. 426)

"Många människor når ett livsresultat på samma sätt som skolpojkar som fuskar genom att skriva av facit utan att själva ha räknat talet." (s. 427)

"Man måste egentligen ha lidit oerhört mycket i världen, ha blivit oerhört olycklig, innan det ens kan bli tal om att börja älska nästan. Först i självförnekelsens bortdöende från jordisk lycka och glädje och goda dagar, först däri blir 'nästan' till." (s. 441)

"Genierna är som åskväder: de går mot vinden, förfärar människorna, rensar luften." (s. 448)

Och så bläddrar jag fram till slutet av boken. Där finner vi ett utdrag ur Sartres "Existentialismen är en humanism". Ack, så platt i jämförelse! När jag ser Sartre så vid sidan om Kierkegaard framstår Sartre som en dvärg och Kierkegaard som en jätte.

Baklänges sidospår kring en baklängesfilm

Sören... Ständigt denne dansk...
Jag återkommer till denna kryptiska inledning.

I går såg jag "Benjamin Buttons otroliga liv". Den kommer att gå till filmhistorien - inte som en av världens bästa filmer, men som en av de filmer som har det mest originella manuset (löst baserat på en novell av F. Scott Fitzgerald).

Jag avslöjar inte alltför mycket om jag nu skriver att huvudpersonen levde livet baklänges. Fotot, klippningen och lite av filmens "plot" ledde mina tankar till "Forrest Gump" (Det finns andra - t.ex. här och här - som har gjort den jämförelsen, så jag är inte helt snett ute) och "Dagboken". Svenska kritiker var inte särskilt eniga. Betygen spretade hit och dit. Själv kan jag tycka, att filmen som helhet är värd en svag fyra.

Vad har då allt detta med danske Sören att göra? Granska bilden ovan - innan du klickar på den. Vad står det? "Life can only be understood backward". Påminner det om något? Svar:

"Livet kan bara förstås baklänges men det måste levas framlänges." (Søren Kierkegaard)

Så har jag då åter en anledning att påminna om denne danske filosofs briljanta formuleringar. Frågan kvarstår om Fitzgerald hade läst Kierkegaard.

Ett gudomligt bra citat av Nordens störste filosof

Följande är ett citat med den geniale danske filosofen Søren Kierkegaard (1813-1855) som upphovsman.

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon hjälper andra.
För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han gör. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.
Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.
All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon."

Det är ett citat som förtjänar uppmärksamhet. Det förekommer också i många olika sammanhang här på nätet. Men vad nästan ingen gitter uppge är varifrån citatet är hämtat. Detta är ett undantag, men där har bloggaren stavat fel till filosofens efternamn. Nå, är jag nöjd med angivelsen "Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed. En ligefrem Meddelelse, Rapport til Historien"? Svar: nej. Här skriver en bloggare som är noga med källangivelser. Således: "Synspunktet for min Forfatter-Virksomhed. En ligefrem Meddelelse, Rapport til Historien" finner vi i band 18 av Kierkegaards "Samlede vaerker", utgivna i början av 1960-talet. Vi finner citatet på sidorna 96 och 97 i nämnda volym, vilket betyder "Andet afsnit, Capitel I, A. Den aesthetiske Produktivitet, § 2". Rubriken till denna andra paragraf är "At man, naar det i Sandhed skal lykkes En at føre et Menneske hen til et bestemt Sted, først og fremmest maa passe paa at finde ham der, hvor han er, og begynde der."

Originalet av detta mästerverk gavs ut postumt 1859.

Några rader om Chatwins "Drömspår"

Den här boken (1988) köpte jag i juli 1992. Jag blev genast fascinerad av den och jag kan fortfarande, 16 år senare, tycka att den är fantastisk. Redan på sida 8 får vi en förklaring till bokens titel: "Det var under Arkadys tid som skollärare han fick kännedom om den labyrint av osynliga vägar som slingrar sig över hela Australien och av européerna är kända under namnen 'drömspår' eller 'sånglinjer', av aboriginerna som 'förfädernas fotspår' eller 'lagens väg'."

Boken handlar till stor del om förflyttning, om vandring, om att inte stanna för länge på en och samma plats. "Större delen av Australiens vildmark var ofruktbar buskskog eller öken, där nederbörden alltid var ojämn och där ett fett år kunde följas av sju magra. Att förflytta sig i ett sådant landskap var att överleva, att stanna kvar på en och samma plats var självmord." (s. 66)

"Alla de stora läromästarna har predikat att människan, ursprungligen, var en 'vandrare i den här världens brännheta och öde vildmark' - orden är Dostojevskijs storinkvisitors - och att hon för att återupptäcka det mänskliga i sig måste göra sig kvitt allt som binder henne och ge sig ut på vägarna." (s. 180f)

Det är därför det känns så befriande att t.ex. blåsa iväg på en motorväg och samtidigt lyssna på Ulf Lundells "Ute på vägen igen" eller någon annan "väglåt". Bruce Chatwin var inte bara klok, han hade också den goda smaken att citera Søren Kierkegaard. I ett brev från 1847 skrev SK:
"(...) varenda dag promenerar jag mig till ett tillstånd av välbefinnande (...) jag har promenerat mig till mina bästa tankar (...) Alltså, om man bara fortsätter att promenera blir allt bra." (s. 190)

Finns det en rädsla nedärvd i våra gener från den tid då vi ständigt hotades av rovdjur? Chatwin tycks ha menat det. "(...) alla dessa 'förbryllande fobier' som Freud sökte men inte lyckades förklara, kan i själva verket förklaras av den ständiga närvaron av rovdjur i människornas urtidshem." (s. 258)

"Det är en allmän biologisk regel att flyttande djurarter är mindre 'aggressiva' än stationära. (...) Själva flyttningen är, som pilgrimsfärden, den svåra resan (...) Djurrikets 'diktatorer' är de som lever i en överflödsmiljö. Anarkisterna är, som alltid, 'landsvägsriddarna'." (s. 303)

Bruce Chatwin dog alltför ung. Han borde haft mycket kvar att ge oss läsare. Det finns alltför få sådana personliga röster som hans. Han hittade annorlunda vinklar och ingångar. I hans böcker finns ett tilltal, ett allvar, en originalitet och en stil som jag uppskattar väldigt mycket.

Dötrist om Kierkegaard

Kan man betygsätta en bok som man inte orkar läsa ut? I så fall gör jag det nu. Den här boken (Från år 2000) får en tvåa på en femgradig skala - mycket beroende på en erbarmligt torr och tråkig prosa som saknar all spänst och livsgnista. Jag är intresserad av Kierkegaard och jag vet att böcker om honom kan bli spännande, men den här är nästan öken. Här kryllar det av psykoanalytiska påståenden som tas för odiskutabla sanningar. Författaren Lis Lind är antagligen övertygad om att hon vet mer om Kierkegaard än vad han själv visste eller någon annan hittills har vetat. Hon drar bl.a. slutsatsen att SK måste ha varit latent homosexuell - och så letar hon upp en massa formuleringar ur SK:s efterlämnade skrifter för att stödja denna djärva tes.

Allting ses som oerhört avgörande och livsviktigt. Inget undgår analytikern. Allting betyder något dramatiskt omvälvande. Ursäkta, men jag går inte på det. Den här boken är en sådan där vetenskaplig sak som kan få massor av människor avtända inför tanken att göra akademisk karriär. Skall man skriva så här himla tillkrånglat, högtravande och knastertorrt så får det vara - tänker man.

När man kan skriva biografier som är lika spännande som den värsta kriminalroman, så kommer den här boken ut... Suck.

Ytlig eller djup?

Ola med bloggen "Fula fula ord" antydde här att det kan vara ytligt att vara intresserad av böcker, film och musik. Då gick min reptilhjärna i gång och jag kände mig tvungen att protestera. Men nu har jag lugnat ned mig och föroppningsvis kommit fram till en klokare hållning. Låt mig därför vika ut mig en aning. Jag har tidigare bloggat om tänkande t.ex. här, men nu är det läge för att återkomma till ämnet.

Frågor man kan ställa sig är t.ex. följande (Mina svar inom parentes).
- Kan man vara djup utan att vara filosof? (Ja)
- Kan man vara filosof utan att vara djup? (Njae?)
- Kan man syssla med kultur utan vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara kulturell? (Ja)
- Kan man syssla med humaniora utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att ägna sig åt humaniora? (Ja)
- Kan man vara väldigt intelligent utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara väldigt intelligent? (Nej?)
- Kan man vara mycket kreativ utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara kreativ? (Ja)
- Kan man vara naturvetare utan att vara djup? (Ja)
- Kan man vara djup utan att vara naturvetare? (Ja)

Svaren är inte självklara. Man kan även fråga sig t.ex.
- Är man djup om man sysslar med yoga?
- Är man djup om man sysslar med meditation?
- Är man djup om man är hinduist/buddhist/taoist?
Mitt svar på alla de frågorna är: Nej, inte per automatik.

Men den första frågan man bör ställa sig i det här sammanhanget är rimligen:
- Vad innebär det att vara djup - till skillnad från ytlig?
På den frågan försöker jag svara:
- Man är djup om och när man går under ytan - om man s.a.s. borrar sig ner under det för de allra flesta uppenbara och visar fram något tidigare dolt och obekant. Man kan även visa något på ett tydligare, klarare och/eller mera pedagogiskt sätt än tidigare.

Kan det duga som en preliminär definition? Om vi utgår från den definitionen, kan vi då ge exempel på "djupingar"? Ja, enligt mig var Einstein en djuping. Vincent van Gogh var en annan. Henrik Ibsen var en tredje. Sören Kierkegaard var en fjärde. Lars von Trier är en. Johan Asplund är en. Johan Galtung är en. Tomas Tranströmer är en. Göran Sonnevi är en. Bob Dylan är en. O.s.v. Men jag är inte säker på t.ex. Samuel Beckett, Andy Warhol, Joni Mitchell, David Lynch eller Lars Vilks.

En slutsats man kan dra är i alla fall att intresse för böcker, film och musik inte är ett ofrånkomligt krav.

Kierkegaard - hvergang!

Den förra posten fick mig att tänka på (min ständige följeslagare) Søren Kierkegaard - av två anledningar.
1. Han skrev någonstans i "Antingen - eller" något i stil med att man borde spara allting som tonåringar skriver. De där alsterna kan nämligen innehålla många kloka saker.
2. Han hävdade: "Subjektiviteten är sanningen".

Dags för ett långt Kierkegaard-citat! Detta är hämtat ur (orig:s titel): "Synspunktet for mit forfatterskab. (Andet afsnit, Capitel 1, §2)", vilket ingår i Søren Kierkegaards samlede værker. Bd. 18, Gyldendal 1991.

"Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål, måste jag först finna henne där hon är och börja just där. Den som inte kan det lurar sig själv när hon tror att hon hjälper andra.

För att hjälpa någon måste jag visserligen förstå mer än vad han gör, men först och främst förstå det han gör. Om jag inte kan det så hjälper det inte att jag kan och vet mera.

Vill jag ändå visa hur mycket jag kan så beror det på att jag är fåfäng och högmodig och egentligen vill bli beundrad av den andre istället för att hjälpa honom.

All äkta hjälpsamhet börjar med ödmjukhet inför den jag vill hjälpa och därmed måste jag förstå att detta med att hjälpa inte är att vilja härska, utan att vilja tjäna. Kan jag inte detta så kan jag inte heller hjälpa någon."

Någon som fortfarande tvivlar på att den mannen var ett geni?

Några rader om Händels "Sarabande" i D-moll

Det här är ett av de absolut vackraste musikstycken jag känner till. Det är också ett av de mest vemodiga jag har hört.

Första gången jag hörde detta stycke var när jag såg filmen "Barry Lyndon" för första gången. (Jag har bloggat om filmen här.) Den scen, där man bär iväg den lilla kistan och "Sarabande" spelas, skakade om mig ordentligt. Den gör det fortfarande - efter att jag sett filmen kanske fem gånger. Filmen är ett fantastiskt mästerverk och musiken i den sitter som en rökare i krysset. Helt kongenialt.

Här framförs stycket av en ensam pianist. Inte lika pampigt - men fortfarande svindlande vackert. Jag har nog skrivit det förut, men nu skriver jag det igen: Det vemodiga, sorgliga och tragiska inom lyrik, musik, film, teater, bildkonst etc. är också, i min smak, ofta väldigt vackert och oerhört gripande. Jag vet, att jag inte är ensam om den åsikten. Frågan är varför vi känner så. En "hjärnskrynklare" kan nog reda ut det. Själv tror jag, att det har ett samband med förlorade illusioner. Om man aldrig har längtat, älskat, drömt, fantiserat om något paradisiskt vackert och blivit besviken, så kan man nog inte heller få en sådan vemodig och bitterljuv skönhetsupplevelse. Kraschade drömmar kan vara en stark drivkraft - om de inte knäcker en. Minns Søren Kierkegaard, som påstod att mången man har blivit geni, hjälte, diktare p.g.a. "den pige, han aldrig fik".

Återfunnet citat

I ett manus jag fick refuserat citerade jag Sören Kierkegaard. Jag hade delat upp boken i olika avsnitt: Prosa, på allvar; Prosa, på skämt; Dikter, några mörka och några ljusa. Som en sorts slogan för hela boken hade jag detta Kierkegaard-citat:

"Är det inte svagsint att alltid vara vaken, alltid medveten, aldrig drömmande och dunkel!"

Det finns alltid anledning att återvända till denne Nordens störste filosof.

Lille Sartre

Den här boken var som en liten husbibel för mig när jag var betydligt yngre - i slutet av tonåren och några år därefter. Jag tyckte den var fantastiskt djupsinnig och hade en verbal fluens som jag ville eftersträva. Nu ser jag annorlunda på den.

Nu skulle jag vilja påstå, att den här boken är en ganska typisk representant för vad som kan komma ut ur vad jag vill kalla den franska intellektuella aristokratin. Sartre hyllades som de franska intellektuellas gud par préférence i många år. Han var nästan som en jättestor rockidol. Och så där håller det på. Idoler byts ut. Och vissa åker upp och ner på kändistoppen. Fortfarande håller t.ex. Bernard-Henri Lévy på med sitt intellektuella tugg - han har egentligen inget viktigt att säga men han säger det på ett begåvat sätt.

Något liknande kan man säga om denna bok. Den har egentligen inte så värst mycket nytt att komma med, men det framförs på ett förvillande intelligent sätt. Skall man sammanfatta Sartres existentialism så kan man göra det så här: Gud finns inte och människan är en varelse full av meningslöshet; vi känner främlingskap inför varandra och hela tillvaron är absurd; vi har frihet som vi måste använda under ansvar och detta ger oss ångest; vi kan inte fly från oss själva; vi skapar själva livets mening genom våra handlingar. - Sic. Så djupsinnigt var det. På omslaget till boken står det så här: "De bärande idéerna i Sartres filosofi och diktning". Jaha. De sammanfattas i boken egentligen på 50 glesskrivna sidor - resten av boken är en underdånigs intervju av Den Store Filosofen.

Existentialismen är så mycket mera än Sartres version av den. Min favorit bland existentialister är Søren Kierkegaard - och han var nota bene kristen. Där hade vi en verklig djuping - men han var onekligen svårtolkad. T.o.m. den erkänt "svåre" filosofen Ludwig Wittgenstein tyckte, att Kierkegaard var väldigt svår att förstå sig på.

Hur som helst: Sartre framstår som en mycket "mediakåt" liten intellektuell dvärg i jämförelse med den skygge intellektuelle giganten Kierkegaard.

Krav, krav, krav

Det ställs hela tiden nya krav. Varför är folk aldrig nöjda? Varför varför varför skall alla möjliga ribbor höjas hela tiden? Om det finns tillgång till böcker på hundraelva språk i en bokhandel, så kommer det givetvis snart in någon kund som kräver böcker på något av de språk som inte finns representerade - även om det av denne ensamme kund efterfrågade språket endast talas av en liten försumlig minoritet på kanske ett par hundra individer. Om skivbutiken har 123 musikstilar representerade, så kommer det givetvis in en kund och skäller ut personalen för att de inte har köpt in något som representerar den 124 musikstilen. Om fiskaffären har 37 olika sorters fiskar, så kommer det givetvis in en kund och frågar uppfordrande varför man inte har skaffat den 38 sorten. Etc. sine fine, da capo, ad infinitum, in absurdum. Folk blir aldrig nöjda.

Jag kommer att tänka på den makalöst kloke danske filosofen Søren Kierkegaard. Så här skrev han i "Antingen - eller" (Stig Ahlgrens översättning): "Människorna är orimliga i sina krav. De utnyttjar aldrig den frihet de har, men fordrar den de icke har. De äger tankefrihet, de fordrar yttrandefrihet."

Går det, så går jag

I morse gick jag i rask takt en hyfsat lång runda på c:a 35 minuter. Det är nya tider nu sedan mina joggingskor har gått sönder och tappat så gott som all stötdämpningsförmåga. Jag riskerar inte mina knän genom att jogga med kassa skor. Nå, det som slog mig när jag gick där i morgondimman var att just gång är en motionsform som är väldigt svårslagen. Du behöver inga redskap och ingen särskild utrustning. Du kan i stort sett bege dig ut och gå i de kläder och skor du har på dig just för tillfället. Visserligen blir du lite svettig om du går snabbt och långt, men det är smällar man får ta. Förslitningsskadorna är nästan helt försumbara. Kort sagt: gång är förmodligen den mest idealiska motionsformen. Dessutom kanske den danske filosofen Søren Kierkegaard hade rätt när han påstod, att det inte finns något problem som inte kan lösas med hjälp av en lång promenad.