Sthlm kort

Det blev en liten tripp till Stockholm. Vi hade väl tänkt att stanna där till fredag eftermiddag, men nu fick vi lämna Kungl. Hufvudstaden i dag på förmiddagen. Jag går inte in på några detaljer, men jag fick köra frun till akuten på Södersjukhuset (SÖS) i tisdags. Där blev vi först väldigt snabbt och proffsigt omhändertagna. Allt gick i en rasande fart - tills att vi skulle till röntgen. Där började de lååååååååååååååååååånga väntetiderna. För att göra en lång historia kort: vi tillbringade c:a fem timmar väntande på "SÖS"! När ena armen var gipsad och hulda makan hade fått vila en stund efter gipsningen kunde vi äntligen lämna sjukhuset.

Det krävs operation och vi vill att den utförs hemmavid. Därför blev vår Stockholmsvistelse kortare än beräknat. Men vi hann uppleva en del ändå. Bl.a. gick vi en ganska lång promenad till och från Gamla stan i går på kvällen. Vi fick vara med om en nästan magisk afton. Stockholm i skymningen en ljum och vindstilla sommarkväll är mycket svårslaget. Kanske finns det ingen annan huvudstad som kan erbjuda något mera makalöst. När vi var i närheten av slottet och på väg till Strandvägen stannade jag upp och sade ungefär:
- Stå här och vrid dej 360 grader runt. Se vad som fångar ögat. Det finns inget störande inslag någonstans. Allt är vackert. I hur många andra städer har du så vackra vyer vart du än ser? London t.ex. är fult i jämförelse. Och här kan du bada i vattnet mitt i sta'n. I hur många andra huvudstäder gör du det? Nej, Stockholm är fantastiskt. Det kommer vi inte ifrån.

Sopporr

Känsliga läsare varnas. Personer som blir sexuellt upphetsade av sopor (Ja, vadå? Man kan inte vara säker. Allt är möjligt...) kan bli kåta av det som följer. Jag tog några kort vid "vår" återvinningsstation för en halvtimme sedan. Man kan undra om det är en ny installation av Lars Vilks eller någon annan "kreativ" konstnär. Själv misstänker jag dock, att detta är någon slapp och ansvarslös halvidiots verk. Så här såg det ut:

och så här:

och så här:

och så här (Här har man helt enkelt inte haft den ork eller IQ som krävs för att vika ihop kartongen så att den får plats att tränga in i containern):

Kom sedan inte och säg, att det är konstigt att jag är misantropisk ibland.

Stilskola

Mina damer... Släng "foppatofflorna" och använd sandaler i stället. Visa era vackra fötter. Det behöver inte vara högklackat. Här är tre exempel på snygga "platta" sandaler. Enkla men ändå stiliga! Vackert, vackert...

eller:
eller:

Tvenne krafter

Stagnelius var kanske den djupaste poet detta land har haft. Vem mer än han kunde t.ex. ha skrivit "Suckarnas mystèr"? Andra strofen börjar så här:

"Tvenne lagar styra menskolifvet
Tvenne krafter hvälfva allt, som födes
Under Månens vanskeliga skifva.
Hör, o menska! Makten att begära
Är den första. Tvånget att försaka
Är den andra."

Så mycket livsvisdom som ryms i dessa rader! Och ändå dog han 29 år gammal. Två krafter styr våra liv: makten att begära och tvånget att försaka. Med andra ord: "You can't always get what you want" (Jagger). Vi kan inte bara ge efter för våra lustar till höger och vänster och bara göra det som faller oss in, ta för oss av allt möjligt för att skaffa oss gränslös njutning och hävda att alla som inte gör så är hämmade eller neurotiska. Nihilismen och hedonismen i förening leder till fördärv. Frihet kräver ansvar. Frihet utan ansvar är barbarismens tyranni.

Att försaka är också att behärska sig. Att kontrollera sina impulser och lustar är inte fel. Behärskning är nämligen ett steg mot mästerskap.

Båda behövs. Om vi bara begär och begär och begär går det mot katastrof. Om vi bara försakar och försakar och försakar går det också då mot katastrof. Åter igen: livet är en balansgång. Och Stagnelius var en mästare i lyrikens balansgång.

Tuva och Ulf igen

Såg på TV att Ulf Malmros håller på att spela in en ny film - åter igen med underbara Tuva Novotny. Två av mina favoriter gör åter film ihop. Det måste bli bra.

Tuva fick frågan om hon är rädd för Ulf Malmros. Hon svarade mycket klokt att hon inte är rädd men att hon känner väldig respekt - ja, att de har ömsesidig respekt för varandra. Just det. Det är en väsentlig skillnad. En film blir aldrig bra p.g.a. rädsla. Men den kan bli riktigt bra om den bygger på respekt.

Meryl, mera Meryl!

Kan inte låta bli...

Detta är alltså ur filmen. Meryl Streep sjunger! Min nya favorit-ABBA-låt!

Mamma Mia!

Sedd:

Vilken film! En riktig "må-bra-film". Den som inte blir på bra humör av den här filmen är antingen hjärndöd eller en obotlig torrboll. Jag kapitulerar. I surrender. How can I resist you?

Och Meryl Streep... Hon är ju bara helt oemotståndlig. Om hon inte får en Oscar för sina insatser här, så är det något allvarligt fel på juryn. När hon sjöng "Slipping through my fingers" och "The winner takes it all" var jag väldigt nära lipen.

Mitt betyg? En femma på en femgradig skala. Något annat vore tarvligt. En del stollar tycks mena, att sådana här filmer som helt saknar djupa budskap absolut aldrig kan få högsta betyg. Varför det?, frågar jag då. Man får ta filmen för vad den är - knappt två timmar rolig avkoppling. Att sedan storyn kanske inte stämmer rent logiskt hela tiden... Who cares? Sedd som harmlös underhållning är den här filmen svårslagbar. Jag skall köpa den och se den om och om igen.

Dötrist om Kierkegaard

Kan man betygsätta en bok som man inte orkar läsa ut? I så fall gör jag det nu. Den här boken (Från år 2000) får en tvåa på en femgradig skala - mycket beroende på en erbarmligt torr och tråkig prosa som saknar all spänst och livsgnista. Jag är intresserad av Kierkegaard och jag vet att böcker om honom kan bli spännande, men den här är nästan öken. Här kryllar det av psykoanalytiska påståenden som tas för odiskutabla sanningar. Författaren Lis Lind är antagligen övertygad om att hon vet mer om Kierkegaard än vad han själv visste eller någon annan hittills har vetat. Hon drar bl.a. slutsatsen att SK måste ha varit latent homosexuell - och så letar hon upp en massa formuleringar ur SK:s efterlämnade skrifter för att stödja denna djärva tes.

Allting ses som oerhört avgörande och livsviktigt. Inget undgår analytikern. Allting betyder något dramatiskt omvälvande. Ursäkta, men jag går inte på det. Den här boken är en sådan där vetenskaplig sak som kan få massor av människor avtända inför tanken att göra akademisk karriär. Skall man skriva så här himla tillkrånglat, högtravande och knastertorrt så får det vara - tänker man.

När man kan skriva biografier som är lika spännande som den värsta kriminalroman, så kommer den här boken ut... Suck.

Tjejer - tag er rätt

Alla damer/flickor/tjejer/kvinnor... Se hit! I dag hände det en märklig sak på nakenbadet. Två unga vackra kvinnor låg på en plätt och solade, två andra likaledes unga och vackra kvinnor låg ungefär tio meter därifrån, på samma gräsmatta. Som från ingenstans kommer en ung man och lägger sig mitt emellan de fyra kvinnorna. Den unge mannen tar av sig alla kläder - som brukligt är på ett nakenbad - och lägger sig först på magen för att sola ryggen. Så långt allt väl. Men sedan vänder han sig om för att sola framsidan. Och då får han erektion - som han inte gör någonting åt för att dölja. Tvärtom. Han verkar stoltsera med den styva saken... Det är inte OK. Två av tjejerna klär på sig, packar ihop och går därifrån - därför att de är störda av hans stånd. Någon halvtimme senare har han tydligen sagt något olämpligt till de andra två tjejerna - ty de lämnar också hastigt platsen. (Jag befann mig för långt ifrån för att kunna höra vad han/de sade.) Facit: en ensam kille körde iväg fyra tjejer.

Då undrar jag: Varför gick fyra tjejer iväg p.g.a. en ensam störd kille? Tjejerna var ju i majoritet. En av dem hade lätt kunnat säga till killen: "Hör du du, vi är här för att sola och bada. Vi är inte här för att göra dig kåt. Om du blir kåt av att titta på oss, så får du väl gå till utedasset och dra en handtralla eller nå't. Vi tänker inte hjälpa dig med det." Jag lovar, att det borde ha fått honom avtänd. Eller: om han hade börjat kaxa sig och bli aggressiv... Ja, då borde väl fyra tjejer kunna brotta ned honom och tillkalla hjälp?

Vad är det för fel med er tjejer som tar så'n här skit?

Garderobsrensning

I dag rensade jag garderoben. Många konstiga saker upptäckte jag - saker som jag inte ens visste att jag hade och saker som jag hade glömt bort. Den här tröjan var min favorittröja några år:

Nu går den inte att använda längre. Den har krympt på längden, så att den ser lika bred ut som den är lång. Men jag slår vad om att den är unik i hela universum. Mönstret och färgerna bestämde jag - om jag nu minns rätt. Hustrun stickade. Jag har inte mage att slänga den. Den får bevaras i kär hågkomst.

Den är f.ö. lik mig på något sätt - hoppas jag. Svårförutsägbar, lite hit och lite dit, inkonsekvent, paradoxal, svår att bara gå liknöjt förbi.

Ständigt denne Leffe

Jag säger bara Leif Silbersky. Vad skall man ta sig till? Får han haspla ur sig vad som helst utan påföljd? Nu senast vill han väl ha det till att Anders Eklund inte kan klandras för sina handlingar. "Är det någon som ska klandras så är det Vår Herre (...)", sade han enligt den här artikeln. Ack, ack, ack. Det är mycket Vår Herre kan beskyllas för i så fall. Ge mig Alvedon eller nå't. Jag orkar inte med denne Leffe.

Kärt återbesök

I dag var jag tillbaka på stranden där jag brukar sola och bada som Gud skapade mig - alltså utan en tråd på kroppen. Det är en himla skön upplevelse. Om man har vant sig vid att sola och bada naken bland andra nakna människor, så känns det fånigt och onaturligt att sola och bada med badbyxor på.

De som aldrig har provat på att sola och bada nakna ute i det fria vet nog inte vad de går miste om. De kanske tror att en nakenstrand är Sodom och Gomorra? Jovisst, där gökar alla med alla; fellatio, cunnilingus, 69:an och allt möjligt annat praktiseras bakom varje buske. (Ironi) Faktum är att jag har solat och badat naken på olika nakenstränder och aldrig säger aldrig har jag sett ett enda "handarbete" eller något annat som skulle kunna väcka anstöt. Min erfarenhet av nakenstränder är att de är ganska pryda. Ingen brukar göra något som kan reta någon annan. Ingen tittar snett på någon annan. Var och en sköter sitt och alla kan känna sig trygga.

Så - varför inte prova på? Känn solens strålar värma och lätta vindpustar smeka din nakna hud. Känn vattnet omge hela din kropp utan något plagg i vägen. Upplev att "bara vara" utan något som helst krav. Det är inte mycket som går utanpå detta att sola och bada naken (Vitsigt).

Bob gav igen med samma mynt

Typiskt Bob. Genialt enkelt. "Om ni tar bilder på mig, så tar jag bilder på er", tänkte han nog. Han var mycket tuffare än alla andra rockikoner. De andra (i Beatles, Stones, Who och alla de andra) kunde ju hela tiden skydda sig bakom de andra gruppmedlemmarna. Bob var "on his own" - alltid. Det finns ingen annan rockikon för vilken det uttrycket är lika relevant: "Ensam är stark". Och här sjunger han kanske bättre än någonsin - jag tycker faktiskt han sjunger riktigt vackert:

Texten stämmer inte.
Den finns inte heller att läsa här.
Vi får gissa.

Om "The boss"

Låt mig börja med mitt betyg. Det blir en femma på en femgradig skala. Men det är en femma som är naggad i kanten. Varför? Jo: det hade blivit en klockren och stark femma om boken dessutom hade försetts med ett låt- och personregister. Jag hade velat kunna se på vilka sidor man nämnde James Dean, John Steinbeck m.fl. och var någonstans låten "Badlands" analyserades. Nu får jag lita på mitt eget krackelerande minne för att återvända till passager jag vill läsa om igen. Dessutom hade boken mått bra av bättre korrekturläsning. Bortsett från dessa kanske småsinta påhopp vill jag säga, att denna bok är en sådan bok jag önskar att jag själv hade skrivit. En rent förbaskat bra bok.

Jag har läst några recensioner om den och hela tiden jämför man med den där andra boken om Springsteen - den som råkade ges ut samma dag. En sådan jämförelse faller sig givetvis naturlig, men jag låter bli den här och nu - helt enkelt därför att jag inte har läst den där andra boken och inte känner något oemotståndligt behov av att göra det. En god recension om Adeens & Ohlssons hittar du t.ex. här.

Nu är jag delvis jävig, eftersom jag är bekant med Janne Adeen sedan flera år tillbaka. Jag skall dock försöka hålla mig opartisk. Men jag påstår nu, att det här är en bok som är väldigt nära idealet. En snudd på felfri och perfekt bok. Omslag, layout, design, disposition etc. är klanderfria. Författarna är onekligen väl insatta i ämnet för boken och gör ingen hemlighet av att de dessutom diggar Springsteen. De är dessutom kloka och förståndiga män som kommer med många smarta jämförelser, belästa och bildade referenser och kommentarer. Som läsare får jag både bekräftelser på saker jag själv tänkt och nya tankar och Aha-upplevelser.

Jag har aldrig varit något stort Springsteen-fan. Mitt intresse för hans karriär har varit ganska ljumt. Jag blev skeptisk när han hade byggt upp sina muskler lagom till "Born in the U.S.A.". Jag tänkte: "Å nä, nu har han flippat ut helt. Är muskler plötsligt viktigare än hjärna?" Men det var då, det. Tiden har gett honom rätt. Jag har dock alltid gillat "Born to run", "Darkness on the edge of town" och "The river". "Nebraska" gick mig spårlöst förbi när den kom. Nu har Adeen och Ohlsson gjort mig nyfiken på alla Springsteens studioalbum. Jag vill lyssna mig igenom samtliga låtar!

Av de båda författarna är Adeen den som skriver mest personligt. En del tycker kanske det kan bli alltför privat. Men när han skriver om "Nebraska" dansar Adeen på lina utan att någon gång trilla ned. Han är precis på rätt sida om den där känsliga gränsen mellan det mycket personliga och det alltför privata. Om man hamnar på fel sida där, så kan resultatet lätt bli genant, pinsamt, patetiskt. Så icke här.

Kul detaljer med boken är bl.a. att Richard Ohlsson lyckas få med en hänvisning till den danske filosofen Søren Kierkegaard (En sådan hänvisning skulle kunna ha känts väldigt krystad och långsökt, men inte här) och Janne Adeen får till de här go'a meningarna:

* "Den här skivan [Lucky town - min anm.] fick mig att förstå en sak: stora artister vägrar att stryka medhårs, de ger publiken vad den behöver, inte vad den vill ha." (s. 152)
Jämför gärna med detta:
"Your debutante just knows what you need
But I know what you want."
hämtat ur Bob Dylans "Stuck inside of Mobile with the Memphis Blues again".

* "(...) jag kan lugnt säga att den bästa bilåkarplattan någonsin är Darkness on the Edge of Town." (s. 128)
Jag är beredd att hålla med. Jag är också beredd att hylla en sådan formulering. Det är sådana kategoriska och tvärsäkra påståenden när det gäller en smaksak som ger läsningen en extra krydda.

Jag anar en viss påverkan från väldigt ambitiösa och, kan man kanske säga, kaxiga musiktidskrifter som Pop och Uncut. Tidskrifter som tog/tar pop och rock på mycket stort allvar och respekterade/respekterar sina läsare. Deras anda svävar på något sätt över denna förträffliga bok. Här flamsar och tramsar vi inte. Här tar vi "song lyrics" på blodigaste allvar.

Summa summarum: Om du är det minsta intresserad av Bruce Springsteen, så måste du läsa denna bok!

Dagens länktips

Möjligen är detta det bästa länktips någon kan ge denna dag. Jag är inte ensam om att ha tänkt i dessa banor. Ranelid tänker som jag. Men han formulerar sig så ofantligt mycket bättre än jag.

Mardröm. 3

Det finns ingen annan krönikör/kolumnist/skribent/bloggare att läsa något av. Alla andra skrivande människor är passiva och levererar ingenting. Du kan endast läsa saker skrivna av unga tjejer som bloggar om sina andefattiga vardagar, mode och shopping.

Mardröm. 2

Det finns ingen annan musik att lyssna på. Och den spelas oavbrutet - 24 timmar om dygnet, 365 dagar om året - på hög volym. Musik av och med BWO. Jag tror, att jag får en stroke av blotta tanken.

Mardröm. 1

Det finns inga andra skor att ha på sig. Alla andra skor har försvunnit från planetens yta. Endast "Foppatofflor" i grälla färger finns kvar.

Om jag tittar tillräckligt länge på bilden kommer jag att vomera.

Orättvist förbisedd: Lasse Tennander

Jag letade i You Tube efter något med Lasse Tennander. Resultatet blev oförskämt magert. Kom igen, folks. Lasse Tennander är värd många träffar i You Tube. Det bästa han har gjort tillhör också det bästa inom svensk singer-songwriter-tradition. Han har visserligen inte varit svindlande produktiv, men det han har gjort är sannerligen inget att skämmas för. Här kan du se hans turnéplan m.m. Passa på om du har möjlighet!

Behandla varsamt

Ännu en kanske oväntad konstellation. På bilden saknas George Harrison. Gruppen hette The Traveling Wilburys och gav ut två album. Roy Orbison var bara med på det första albumet. Han dog tyvärr endast några veckor efter att "debutalbumet" kommit ut.

Jag gillar så'nt här - när det blir bra. (Det kan också gå helt åt skogen.) Var och en var ju megakändisar på var sitt håll. Här förenades de, utan en massa krusiduller och märkvärdigheter. De hade liksom ingenting kvar att bevisa. De bara gillade att spela tillsammans. Gott nog.

Jeff Lynne var ju en av förgrundsgestalterna i Electric Light Orchestra. En gång för många år sedan nu sade jag till en sällsynt kunnig musikexpert att om The Beatles hade fortsatt spela tillsammans, så hade de förmodligen låtit som just Electric Light Orchestra. Experten höll med mig. Han hade tänkt i samma banor. Och Traveling Wilburys lät som en blandning av bl.a. The Beatles och Electric Light Orchestra - om man tänker bort ELO:s ofta arbetsamt pompösa arrangemang.

Neil igen

Dags för lite Neil Young igen. Här en kanske oväntad duett. Låten heter egentligen "Only love can break your heart" och videon har en kass bildkvalitet, men i alla fall:

Paul och Neil ihop? Man tänker väl först: "Nej, nej, nej. Hur skall det gå? De har ju så olika utstrålning." Men om man tänker efter... Om någon i The Beatles kunde ha skapat den här melodin, så tänker jag att det måste ha varit Paul McCartney. Men lyriken? Njae... Det är nog bara Neil som kan knåpa ihop det så.

Låt mig få vara asocial

Lite apropå förra posten: Ibland blir jag så oerhört trött på folk. Jag blir rent asocial och vill inte träffa någon. Folksamlingar skyr jag då som pesten. Häromdagen tänkte jag, att det borde bildas en förening FFFA - Föreningen För Folksamlingars Avskaffande. Där skulle jag genast bli medlem. Vi skulle givetvis aldrig träffas.

Vi skulle ha vissa privilegier. Vi skulle t.ex. kunna utrymma en hel arena när någon viktig match spelas - bara för att vi skall kunna se matchen i "splendid isolation". Likadant med s.k. shopping. Harrods i London skulle således tömmas på folk - bara för att vi skall kunna gå där i lugn och ro och helt för oss själva se, lukta, klämma och känna på allt möjligt. Etc.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 34

... eller Dagens i-lands-problem: Varför har en del människor så fruktansvärt svårt för att tänka utanför givna mallar? Vi spelade minigolf/bangolf tidigare i dag. Vi hade väl hunnit till bana 5 när ett par ställde sig i kö bakom oss. Det fanns flera lediga banor framför. Men det här paret skulle prompt vänta tills att vi var färdiga. Vi tänkte ungefär: "Jaha, de är så'na jobbiga typer" - och så hoppade vi över några banor för att bli kvitt dem. När vi så hade avverkat ett par banor var det dags att klara av de banor vi hade hoppat över. Snart var vi jämsides igen. Tror ni att de hade fattat galoppen? Tror ni att det hade gått upp ett ljus? Tror ni att de hade förstått vinken? Ack nej. De här två personerna kunde inte fås att frångå sitt inrutade mönster. De tänkte väl att det var ett regelbrott att inte spela banorna exakt i nummerordning. En banvakt skulle kanske komma och slå ner dem? Man skulle kanske publicera deras namn och porträtt för allmän pilkastning? Alltså: Vad är det som fattas sådana personer? Har de något syndrom med fyra versaler? Vad är det för felprogrammering hos dem? Jag var nästan beredd att gå fram till dem och fråga: "Hur tänker ni? Varför står ni här och köar när det finns andra lediga banor ni kan spela i stället? Tror ni att det inte går att räkna ihop slutpoängen om man inte spelar banorna exakt i nummerordning? Va? Nu vill jag veta: Hur tänker ni?"

Sju bilder

Stack till norra Öland. Tog några bilder. Här kommer en del av dem. Copyright: Thomas O.

Med dessa bilder vill jag bara ha sagt att livet har sina sköna stunder.

Intryck från London - en sorts epilog

Texten har du
här

Intryck från London - en sorts avslutning

Före resan till London sade min fru att hon hade bestämt sig: Detta fick bli sista resan med flyg. Efter resan till London har jag bestämt mig: Detta fick bli sista resan till en sådan stor stad.

Det kan inte vara så, att vi har skapats för att bo i storstäder. Det känns klart onaturligt i mina ögon. Varje gång jag är i en riktigt stor stad kommer jag att tänka på det. Det blev väldigt tydligt i London. Trots att många londonbor var "polite" och trevliga, så kände jag ett obehag vid besöket. Jag såg detaljer där och detaljer där som fick mig att tvivla på Londons framtid. Jag fruktar, att London som vi känner det inte längre finns om 50 år. Då har förfallet gått för långt. Fulheten har spridit sig okontrollerat, kriminaliteten har ökat katastrofalt, föroreningarna har gjort att det är nästan olidligt att vistas där, social misär har spridit sig som en cancer, byggnader faller samman p.g.a. bristande underhåll etc. Burgess' och Kubricks dystopi "A clockwork orange" känns som en barntillåten variant av hur det verkligen kommer att bli. Så tänker jag.

Jag - en misantrop? Ja, ibland. Londonresan gjorde mig i alla fall inte till en större filantrop. Ingen verkade bry sig om någon annan. "Sköt dig själv och skit i andra" syntes vara livsregel nr 1. När nöden är som störst prövas vännen, säger vi. OK, jag säger: När nöden är som störst, så har du inte längre några vänner. Det är vad jag "läser mellan raderna" när jag betraktar stora folkmassor i stressframkallande miljöer.

Se på alla dessa flygresenärer som väntar på att få flyga iväg. Se dem spela världsvana. Se dem spela lugna. Se dem låtsas ha läget under kontroll. Se på alla dessa människor som åker tunnelbana. Se dem spela likgiltiga inför sina medpassagerare. Se dem spela lugna när de stressläser en tidning eller en bok stående tätt sammanpressade som sardiner i en burk. Se dem spela "coola". Skrapa bort fernissan och de spricker.

Nej. Vad är nu så "great" med Great Britain? Det kanske stämde en gång. Men nu? Det känns som om Storbritannien och i synnerhet England - "land of hope and glory" - är på väg mot sin oundvikliga undergång.

Intryck från London. 4

Dag 4 i London blev det inte mycket gjort. Medan de andra var inne på Madame Tussauds vaxkabinett, så satt jag och min polare i parken utanför. Jag löste knep och knåp medan folk gick eller joggade förbi. Det blev en sällsynt stund till långsamhetens lov där i parken. Ett par ekorrar skuttade omkring och verkade ha roligt. Här är den ene av dem uppe i ett träd:
Och här nedan är den andra - eller är det samma? - kloss intill mina fötter. Jag tänkte: "De här ekorrarna är säkert lyckligare än många londonbor".

Efteråt åkte vi tunnelbana in till Liverpool Street Station för att därifrån åka tåget ut till Stansted Airport. Vi hamnade på en restaurang där man hade för lite personal. Det tog en evighet innan vi fick lunchen till vårt bord. Men den var värd att vänta på - trots att ett sällskap bakom vårt bord var väldigt högljutt och gapflabbade åt allting. (När någon gapflabbar åt allting undrar jag alltid: "Vad har hon/han stoppat i sig? Kokain? Marijuana? Vad?") De uppförde sig som töntiga ouppfostrade snorvalpar hemma i någons vardagsrum - och inte som ett vuxet sällskap i en offentlig lokal. Nå, vi åt - som sig bör - fish 'n' chips och åkte sedan till Stansted. Så här såg det ut när vi lämnade London:

Jag tänkte: "London calling" kan nu bytas mot "London falling".

Intryck från London. 3

Det slog mig medan vi åkte rundtur i buss och båt, att det inte verkar finnas någon plan för hur London skall få växa, rent arkitekturmässigt. Om jag inte minns fel, så hade prins Charles i någon TV-intervju för några år sedan mycket starka invändningar mot förfulandet av London. Han menade att det blandades alldeles hej vilt mellan byggnadsstilarna. Jag håller med honom när jag ser t.ex. detta:

Nåväl, the show must go on. Tower Bridge sedd från vattnet:

Så här ser Themsen också ut - och jag förstår varför varken fiskare, badare eller fiskmåsar syntes till. Themsen verkar vara en tickande miljöbomb:

Entrén till Westminster Abbey - en fantastisk byggnad - syns här nedan. Men det retar mig att inträdet gick på 12 pund per vuxen. Jag tror inte, att Jesus skulle uppskatta kommersialiseringen av kyrkan.

Inte visste jag att jag har fått ett sjukhus uppkallat efter mig:

St Paul's Cathedral fångad i flykten medan bussen rullade...:

...och här några meter senare:

Sådana här tjusiga blomsteruppsättningar som här nedan såg vi inte många i London. De var däremot mycket vanliga i Dublin när vi var där.

Bild tagen under bussturen - Tower Bridge:

På kvällen den tredje dagen åkte vi tunnelbana till Notting Hill med avsikt att äta där. I vårt sökande efter lämpligt matställe lade jag märke till detta ganska vackra hus:

Vi gick från pub till pub på jakt efter mat och öl men vi fastnade till slut för en vanlig restaurang med grekisk mat. En av pubarna serverade inte ungdomar under 18 år efter ett visst klockslag - och då menar jag mat. Jag tänkte, att det var en löjlig regel. Om föräldrarna är med, så borde det vara OK.

Intryck från London. 2

Även detta är en del av London:

Så även detta - som nedan. Jag kan tycka, att en stad som inte håller förfallet stången är en stad med problem. Och jag skulle få se många platser där underhållet hade glömts bort eller helt nonchalerats.

Så här - nedan - kan statyn på Piccadilly Circus te sig. Jag tog bilden ur en vinkel där ingen reklam syntes i bakgrunden. Jag fick välja min placering med viss omsorg... Om man vill bli uttröttad av att se på rullande reklam, så är Piccadilly Circus ett bra ställe att befinna sig på.

Om man är i London bör man väl ändå besöka Carnaby Street - så känt under 60-talet. Så här såg det ut där denna regniga julidag anno 2008:

Jag åkte till London för att kolla att Lars-Åke Madelid skrev rätt i "Roadrunner". (Ironi) Allvarligt talat så blev jag nyfiken på att besöka en del av alla de platser som nämns i boken. (Tidigare bloggpost om detta.) Och jag kan glatt konstatera, att Madelid har gått grundligt till väga. Man kan utan överdrift påstå, att boken "Roadrunner" är ett gediget arbete. Himmel, vad den mannen måste ha jobbat med faktakontrollen! Nå, bilden nedan är tagen vid Kingly Street 9. Här fanns en gång "Bag O'Nails" - stället där Jimi Hendrix fick Jeff Beck att börja tänka på att söka sig ett annat jobb...

Här nedan ser vi huset på adress Wardour Street 90. Här låg en gång "Londons kanske mest berömda rockklubb, Marquee Club". ("Roadrunner", s. 36)

Bilden nedan är tagen vid Margaret Street 48-50. Här låg en gång "Speakeasy" - en partyklubb där Jimi Hendrix och Eric Clapton kunde sitta tillsammans för att se andra uppträda. (Källa: "Roadrunner") "Far out", kan man säga.

Det här stället nedan ligger vid Piccadilly Circus och innehåller det mesta du kan tänka dig när det gäller CD-album och filmer m.m. Jag som brukar tycka att NK:s skivavdelning är imponerande... Pyttsan. Den är amatörernas afton i jämförelse med det här "plejset":På detta övergångsställe nedan gick The Beatles en gång vid en paus under en inspelning. Vad är märkvärdigt med det? Jo, den lilla promenaden blev förevigad på omslaget till albumet "Abbey Road" och liksom med så mycket annat som förknippas med The Beatles tolkades omslaget på en massa olika sätt. Jag har tidigare bloggat t.ex. här om Abbey Road.

Det här var det närmaste jag kom Abbey Road Studios och jag lär aldrig komma närmare: Varför kom ingen ut på trappan och frågade om jag ville göra en provinspelning?

Intryck från London. 1

Det trodde du väl aldrig - att jag skulle hamna i ett tempel för Mammon. Men så blev det. Här tog jag ett kort från rulltrappan på väg ned från översta planet på Harrods. Tala om utbud. Harrods i London får NK i Stockholm att framstå som ett varuhus för bonntölpar.

Till minne av prinsessan Diana och Dodi Fayed finns det som nämns här och syns på bilden nedan nere i Harrods:

Vidare! Tänk så många oförglömliga uppträdanden som har ägt rum här - i Royal Albert Hall:

Det här monumentet finns i närheten av Royal Albert Hall och står där till minne av prins Albert:
Här nedan ser vi Royal Albert Hall från baksidan. Man har sett sämre baksidor.

Dag 1 hade vi tur med vädret. Det skulle vi inte ha dag 2.