Till vilken nytta?

Jaha? Och? Gången är krattad till vilket jobb som helst?

Noll inspiration

Nä. Jag gitter helt enkelt inte. Världen är galen och jag kan inte rätta till den.

Oktobermörkret är här

Var ute på en pub med en god vän. Efteråt: väntan på buss. Känn spänningen...



Take a walk on the wild side...

Tomt

Ingen inspiration i dag.

"Blandade känslor" - eller "Var detta allt?"

Sista lediga dagen. I morgon skall jag tillbaka in i spiltan och ta på mig selen igen. Just nu känns det som att det inte är någon större skillnad på lönearbete och slaveri. Min arbetslust för tillfället är nog inte mätbar.

Sommaren blev liksom aldrig riktigt av. Den kom s.a.s. aldrig i gång på allvar. De vanligaste uttrycken denna sommar, på TV och på andra ställen, var nog "uppsprickande molntäcke" och "solchanser". Denna svenska sommar känns som en spottloska i ansiktet. Ett hånflabb rakt i nyllet: "Du trodde väl inte att du skulle få en varm, skön sommarsemester?! Hur dum får man bli?"

Och ändå blir det kanske som efter snart sagt alla semestrar: efter några dagar är jag tillbaka i den vanliga lunken och tycker att det mesta är ganska OK. Jag är till stor del en arbetande människa. Jag formar ganska mycket av min identitet utifrån min yrkesroll. Utan mitt arbete blir jag lätt en vem som helst, det femte hjulet under bilen, den som varken blir sedd, bekräftad, tillfrågad eller tilltalad.

Icke alerta

Skärmbildsdumpning gjord alldeles nyss:

Åter igen: Vad sysslar de med på Bloggportalen? Går de i ide ibland? Inlägg skapade den 13 maj är icke "Nypublicerade inlägg från denna blogg". Skärpning!

Studentikost?

Man kan undra om de här grabbarna är lite understimulerade.

Man kan undra om tjejer i samma ålder skulle kunna komma på samma idé.
Sannolikt inspelat här.

Så kan det kännas ibland

Bild hämtad från BoreMe. Här obetydligt beskuren av mig:

Jag kan känna igen mig i hennes situation.

Jag skall inte klaga, men jag klagar ändå

I stort sett hela den här dagen har gått åt till att plocka undan allt julpynt och städa. Vad är det för liv? Om vi hade haft råd, så hade vi skaffat hemhjälp. Och i morgon skall jag börja jobba igen. Jag känner obehag inför det. Jag trivs inte. Det är det där tvånget att göra saker som jag inte känner för som gör mig nedstämd.

Jag har ända sedan barndomen känt aversion mot allting som begränsar min frihet. Det ligger inbäddat i min DNA-kod. Det rinner i mitt blod. Min första skoldag fick man dra mig iväg till skolan, ty jag ansåg det vara en kränkning utan dess like att beröva mig min frihet på ett sådant sätt.

Men vem är jag att klaga? På det hela taget - relativt sett - är jag som en bortskämd snorvalp. Jag är inte mano-depressiv, jag har inte panikångest, jag är inte schizofren, jag har ingen allvarlig sjukdom, jag är inte drogberoende, jag är inte misshandlad, jag är inte hemlös, jag svälter inte - etc. Och jag befinner mig inte i Gaza. Ändå klagar jag.

Jag klagar på ekorrhjulet. Jag klagar på vattentrampandet. Jag klagar på allt som framkallar min bergfasta och tröstlösa leda. Dagar fogas till dagar, veckor länkas till veckor, månad följer på månad och det ena året är det andra likt.

Men aldrig, aldrig, aldrig - tror jag - skulle jag få för mig att begå självmord. Trots allt tänker jag: Det finns alltid något att leva för. Det finns alltid något att se fram emot. Det finns alltid något som är värt mödan att kämpa för. Det finns alltid något kvar att utforska.

Gäsp...

Det var länge sedan jag var inne och besökte Flickr och Picasa. Nu är jag där och snokar. Jag kan lätt konstatera, att jag inte har missat mycket under den tiden jag har varit frånvarande. De flesta foton som ligger ute där är mig likgiltiga. De säger mig sällan någonting intressant. Visst, jag kan hålla med om att många bilder är otroligt skickligt gjorda, men det räcker inte för mig. En vacker yta är inte nog. I min värld skall en bild helst säga något, ha ett budskap, få mig att tänka, förstärka en känsla eller på annat sätt få mig att reagera. Men bilderna i Flickr och Picasa är sååå intetsägande. Den enda reaktion - i stort sett - som de framkallar hos mig är leda och uttråkning. Det är kanske en bild på tusen som är något att ha.

Perplex in the city

Sedd:

What's the big deal? frågar jag mig. "Sex and the city" måste väl vara en av TV-historiens mest "hajpade" serier? Det kanske är en könsgrej, detta. Jag kan i alla fall inte inse storheten. Fyra bortskämda och snuskigt rika shopaholics pratar och pratar och pratar om ständigt nya "dagens i-landsproblem".

Nu drabbar alltså filmen oss. Samma oändliga prat om allt och ingenting. Och nästan inget sex. En naken mansrumpa "in action" var egentligen allt man fick se när det gäller erotiskt vågade scener. Typisk tjejfilm, alltså - så där lagom "fräck". Jag snabbspolade genom nästan hela filmen och missade inget viktigt.

Det är skillnad på långbänk och långbänk

Låt mig gnälla.

Nu måste jag lämna tillbaka båda dessa böcker innan jag har hunnit läsa dem. Det är så irriterande. Jag har lånat dem från biblioteket och lånetiden är förkortad därför att andra vill läsa dem. Grr!

Vofför gör di på dette viset? När jag läser vill jag dra i långbänk. Det är min hämnd på många andras långbänkar.

Så många gånger som jag har blivit irriterad på saktmodiga människor - slöa figurer som släpar kundvagnar framför sig ett steg i dag och ett steg i morgon, tröga typer som aldrig kan bestämma sig, lata zombies som aldrig kan få tummen ur, degproppar som man skulle vilja sätta en blåslampa på, etc. Det där kan jag inte stå ut med. Men andra får stå ut med att jag vill ha vanlig lånetid på mina boklån!

Vad är den manliga motsvarigheten till bitterfitta? Surkuk? Så känner jag mig nu.

Get to the point

Det är en konst att fatta sig kort utan att det blir snudd på meningslöst. Vissa verkar inte besvära sig om att begränsa ordflödet. Tangentbordet verkar gå av sig självt. Orden forsar fram och knappt hälften är nödvändiga. Jag tycker bloggosfären är en utmärkt arena för alla som vill uttrycka sig kort och koncist. Men en del bloggare har inte fattar finessen med att snabbt komma till poängen och så sluta där.

Nyligen såg jag filmen "Magnolia" för andra gången. Jag blev less på den och snabbspolade med valet X2 - med textremsan i behåll. Jag missade inget viktigt...

Mycket väsen för ingenting

Min fru och jag skulle plocka svamp. När jag tog den här bilden stod jag med ryggen mot den skog vi skulle leta svamp i.

Efter några minuters vanding rakt in i skogen fann vi en samling trattkantareller. Det skulle visa sig att vi inte hittade så många fler. Men de här svamparna hade sett sina bästa dagar. Nu var de lite torra och småtrista:

Den berömde bloggförfattaren Thomas O. - med den makalösa bloggen A vadå? på adressen http://imponera.blogspot.com - blev trött på det hela. Han tänkte: "Ta mej aldrig mera med ut i skogen för att leta efter svamp. Det är ju lika dötrist som att leta efter en vettig ordföljd i bokstavsröran här nedanför."

Bkljbnnmjnsdgdgjmnknkndgfidetsfsklklktfbnrttvbvnhjfbknj
shjsdvsdvar
ghghghgbnbmenjlghljxdmxmxzcv
gångvkjkxdnmxdvbkjghtrj
rhghfbvnrhtenfrvbcnxmzljkdfwqskogmbnhjht
klhgfvnbmlkxcqsomhqwrts
dfghjklsaknadezxcvbnmlkjhgfdsqwr
tptrwsvampmnbnbmbnghghgjfhfdg

Veckohandla - ett h-e

Våjjne våjjne, vad det är tradigt att veckohandla. Det kryper inuti mig när vi skall handla för hela veckan och halva sta'n har valt samma butik och samma tid för att storhandla. Trångt och stressigt. Alla har bråttom. Var och en tror att just h*n är viktigast på hela Jorden. Alla försöker göra smarta val. Vissa tror att de är smartare än alla andra. De flesta skall skynda vidare. Medan vissa andra tror att de har hela nästa vecka på sig. Jag hamnade bakom en kvinna som skulle handla potatis och hon valde varenda potatis med kolossal noggrannhet. Det tog en evighet för henne att fylla en normalstor plastpåse avsedd för potatis. Efter kom jag, märkbart irriterad, tog skopan och fyllde påsen på nolltid. Blä. Ibland känner jag mig allergisk mot folk. Kan man inte få boka hela butiken för sig själv?

Livsfara - en ledans antidot

Någon dokumentärfilmare satt i TV en gång och pratade om detta att jobba i ett krigsdrabbat område. Han nämnde något om att det ger en väldig "kick". Enligt honom verkade det nästan vara en del av den mänskliga naturen - att på olika sätt leta upp fara (inte bara i krig) och utsätta sig för den. Bara för att få in lite spänning i vardagen. Bara för att skingra ledan.

Då vet jag lugnare och säkrare sätt att knäcka ledan.

Självömkan

Det är synd om mig. Jag knegar och sliter utan att någon tackar mig för det. Min fru är på lasarettet. Den stationära datorn har drabbats av virus som tillintetgjort HP Image Zone, så jag kan inte redigera en enda bild på något vettigt sätt. Etc.

Dessutom: Jag ser framför mig 47 veckor av tradiga och enahanda sysslor - innan nästa sommarsemester dyker upp. Vad är meningen med lönearbete? Bara att tjäna ihop pengar för att kunna överleva.

Vad är för övrigt meningen med livet?, kan man undra. Ska' de' va' så här? En ständig rundgång? Samma visa år ut och år in? Ständiga upprepningar? Trampa vatten? Snurra runt i ekorrhjulet? Några veckor i frihet och sedan tillbaka in i spiltan? Tjafs, tjafs och åter tjafs? Oändliga kvasiproblem? Eviga dönickediskussioner? Evinnerliga rapporter om pseudohändelser? Outsinliga mängder skit och strunt i press, radio, TV, böcker och på bio och internet? Onödiga och dumma frågor från alla håll och kanter? Aldrig ett enda tack för hjälpen? Missförstånd, intriger och ondska? Hur skall jag orka?

Skrattets och glömskans bok

Det fanns en period då jag tyckte att Milan Kundera var en av de absolut viktigaste författarna. Jag var helt fascinerad av "Varats olidliga lätthet". (Bloggad om här.) Och den här (Denna upplaga från 1983 - det tjeckiska originalet kom 1978) hamnade på andra plats bland mina Kundera-favoriter:

Nu är jag inte lika "såld" på hans böcker. Mitt intresse dalade efter "Varats olidliga lätthet". Det jag uppskattade särskilt mycket med de böcker av honom som jag läste var att intrigerna var sekundära. Det var viktigare att föra resonemang och leverera tänkvärdheter än att berätta en bra historia. Det gillar jag - ibland. Det kräver att författaren har något verkligt intressant att leverera i stället för en händelsebeskrivning. Och det hade han förvisso i dessa båda böcker. Jag har försökt att plöja mig igenom några av hans senare böcker, men jag har inte orkat. De kändes inte alls lika angelägna, spännande eller originella.

Ett ganska säkert tecken på att en bok jag äger är/var bra är att jag har gjort ganska många understrykningar i den. Det gäller bl.a. för de här båda nämnda böckerna. I och för sig kan en bok som helt saknar understrykningar ändå vara väldigt bra, men då finns där ingen särskild formulering som är så där helt gudomligt briljant och absolut nödvändig att stryka under. Då är det boken i sin helhet som är ett mästerverk. Det kan t.ex. gälla vissa böcker av John Steinbeck, Georges Simenon och Ernest Hemingway.

Nå, i den här boken finns en del mycket intressanta saker värda att citera. "Just den här bristen på livsinnehåll, den här tomheten, är motorn som driver henne att skriva." (s. 105) Här skrev jag en kommentar i mitt exemplar: "Graham Greene (ungefär): Hur står folk ut med att leva utan att skriva? Dötrist." Nu tycker jag att det hade varit mera adekvat att i min kommentar byta ut ordet "skriva" mot "skapa".

"Det får inte bli fråga om att ersätta ett slags makt med en annan, utan vi måste bestrida själva maktens princip, bestrida den överallt." (s. 122)

Men bokens mest intressanta del - i mina ögon - är den som handlar om "litost". "Litost är ett tjeckiskt ord som är oöversättbart till andra språk. (...) en känsla som är en syntes av många andra känslor, sorg, medlidande, självförebråelser och längtan." (...) "Litost är ett plågsamt tillstånd som väcks vid åsynen av den plötsligt avslöjade egna ömkligheten. Ett av de vanliga läkemedlen mot den egna ömkligheten är kärleken. (...) Litost fungerar som en tvåtakts motor. Efter känslan av kval följer längtan efter hämnd. Hämndens mål är att verka så att partnern visar sig vara lika ömklig." (s. 135ff)

Senare (och detta förmedlas i boken genom språkröret Petrarca): "Skämtet är en barriär mellan människan och världen. Skämtet är kärlekens och poesins fiende. (...) Kärleken kan inte vara löjlig. Kärleken har inget gemensamt med skrattet." (s. 162) Här är jag nu inte riktigt beredd att hålla med. Jo, jag kan instämma i att kärleken inte kan vara löjlig. Men att skämtet skulle vara fiende till kärleken och poesin? Njae... Måste alltså kärlek och poesi vara humorbefriade? Måste man således alltid vara allvarlig när man ägnar sig åt kärlek eller poesi? Nej, menar jag. Man kan väl ha roligt utan att samtidigt tycka att något är löjligt?

Summa summarum: Även om man inte håller med om allt, så är den här boken en sällsynt läsvärd en. Det svämmar inte precis över av så originella författare som Kundera - författare som har mycket kloka och väldigt intressanta tankegångar och lyckas formulera dem klockrent.

Sömnpiller

Kan det inte göras straffbart? Vad? Jo, att hålla totalt menlösa och andefattiga föredrag. Ett exempel på psykisk tortyr är föredrag där man har en Power Point-presentation som bara består av ord, ord, ord och inte en enda bild - och definitivt inte några rörliga bilder med ljud - och föredragshållaren läser innantill från Power Point-presentationen, och så kan man sitta och följa med i texten på de utskrifter av Power Point-presentationen som har gjorts! Pedagogik? Zzzzzzzzzz... Giv mig styrka och tålamod. Något lika mördande långtråkigt får man leta länge efter. Bojkotta tråkiga föredrag! Lagstifta!

Boring, boring, boring

När man, som jag nu, är ensam hemma och sjuk så är det ganska naturligt att man är lite nyfiken på vad TV kan erbjuda. Och jag tittar och zappar. Jag säger bara: Stackars den människa som inte har något annat att titta på än SvT24 Direkt. Det står tanter och farbröder i riksdagen och pratar självgott och pösmunkigt om ditt och datt. Den ena plattityden efter den andra framställs som en väldigt djup sanning. Det är så trist och tröttande att jag nästan vomerar igen. Men jag kan inte vomera, ty jag är uttorkad.

Jag skulle aldrig kunna bli politiker. Jag skulle dö av leda efter en månad.