Den banale Eichmann

Vi får aldrig, aldrig, aldrig någonsin glömma... Vi människor kan under vissa extrema omständigheter bli förvandlade till monster. En person som blev betraktad som ett ovanligt känslokallt monstrum var Adolf Eichmann. Jag minns fortfarande små brottstycken ur de TV-inslag som handlade om Jerusalemrättegången mot honom. Han som var ansvarig för transporterna till koncentrationslägren under nazitiden hade lyckats hålla sig undan rättvisan ända till år 1960, då han greps i Argentina. Boken "Den banala ondskan" (Denna svenska första upplaga från 1964) av Hannah Arendt handlar just om Eichmann och hans ondska.

Titeln är sällsynt välfunnen. Ondskan är just banal. Man skulle t.o.m. kunna säga att ondskan är väldigt korkad. Men samtidigt kan den alltså vara normal. Om Eichmann kan vi säga att "(...) vi står inför en normal människa. Eichmann var inte ens någon utpräglad judehatare." (s. 7) Eichmann visste vad han gjorde men han hade två ursäkter för sitt handlande. "Han hade inte i sin makt att göra något annat än vad han gjorde (...) Därnäst hade han bara gjort sin plikt, han visste inte att han handlade moraliskt orätt." (s. 10) [Båda citaten ur Harald Ofstads inledning - min anm.]

"Det fanns två saker som han kunde göra bra, bättre än andra: han kunde organisera, och han kunde förhandla." (s. 51) Han hade kanske kunnat undgå rättvisan helt om han inte hade haft sådan fallenhet för att skryta. Men en annan brist i karaktären skulle nog märkas desto mera. "Han var nämligen nästan totalt oförmögen att se något från en annan människas synpunkt." (s. 54)

Vidare var han rigid - "(...) ord för ord upprepade [han] samma standardfraser och självuppfunna klichéer (när han lyckades konstruera en mening själv upprepade han den, tills den blev en kliché) varje gång han refererade till en episod eller händelse som var viktig för honom. (...) Ju längre man lyssnade på honom desto tydligare blev det, att hans oförmåga att tala hade nära samband med en oförmåga att tänka, dvs. att tänka från någon annans ståndpunkt." (s. 55)

Ända in i döden var Eichmann banal. Hans sista ord var andefattiga floskler. "Det var som om han under dessa sista minuter sammanfattade allt som denna långa läxa i mänsklig gemenhet lärt oss: ondskans banalitet är alltför hemsk för att kunna uttryckas i ord." (s. 238)