Wikströms senaste en litterär besvikelse

Tyvärr... Jag är ledsen att behöva skriva detta, men jag blev besviken på Owe Wikströms senaste bok "Till längtans försvar - eller vemodet i finsk tango". Det känns som att äta gammal skåpmat. Boken känns som ännu ett dubbelalbum av Ulf Lundell - man önskar att han kunde ha gallrat i sitt egna stoff. Det verkar som om Owe Wikström här tror att vi läsare har all tid i världen för att komma fram till någon sorts poäng med läsandet. Det har vi inte.

Här finns inte särskilt många originella tankar och resonemang. Inför väldigt mycket tänker jag: "Ja visst, så har jag också tänkt" och "Det där känner jag igen från... [någon känd guru]". Det mesta är upprepningar - antingen av något Wikström redan skrivit om eller av något han refererar till. Många stycken är ganska poänglösa. Man tänker: "Jaha - var det något att ödsla så många ord på?". Jag hade hoppats att han skulle ha skrivit mera stringent och kommit till "pudelns kärna" mycket snabbare. Jag tror, att han kan mycket bättre än så här. Den här boken ger intryck av att vara ett hopkok för lite extra kosing. Den verkar i mina ögon lite svamlig och ofokuserad.

En recension här.