Allting gick åt helvete - eller?

Den här boken köpte jag på ett bokbord troligen mot slutet av år 1977. Nu är ämnet på tapeten igen. När man har varit med ett tag, så börjar man undra om inte allting kommer, försvinner och dyker upp igen i cykler.

Boken gavs ut av Folket i Bild/Kulturfront, FIB-juristerna och Ordfront. Gissa om Jan Myrdal bidrog med något? Så klart. Hans "Tryckt frihet" hämtades ur "hans" tidning nr 1976:19. Så här skrev han bl.a.: "Det blir JK som administrativt skall sköta tryckfriheten. Och vad sådana herrar går för vet vi av erfarenhet!"

Ack ja. Stor sak. Blev det så förskräckligt? Men jag skulle inte bli förvånad om den här boken kommer ut i ny upplaga.

En ny bekantskap för mig

Inte vet jag hur jag kom att tänka på honom. Det bara blev. En man som har gett ut ett album som heter "The outsider" kan inte vara helt ointressant, tänkte jag. Den här bilden är från konvolutet:

Så där satt jag när jag var liten. Envist luktande på min hand. Jag hade precis upptäckt doften av hud.

Nå, till saken. Han heter Rodney Crowell. Lägg namnet på minnet, om du inte redan har gjort det. På albumet finns en ljuvlig duett: han sjunger Dylans "Shelter from the storm" tillsammans med Emmylou Harris. Ah, vad kan då gå fel?

Texten till "Don't get me started" är vass. Vad sägs t.ex. om det här?:
"But these slick politicians Man you've got to admit
Seem crazy as bedbugs and they don't give one whit
About the man on the street with his back to the wall
Who can't find a quarter for to make a phone call
Meanwhile back in Washington champagne will flow
Tell that to the homeless man with nowhere to go".

Hans hemsida har du här.

Återanvänt. 9

1987 roade jag mig bl.a. med att översätta några Talking Heads-texter. Så här blev "Heaven" i min svenska tolkning:

Himlen

Alla försöker att gå till en bar.
Den barens namn, namnet är Himlen.
Bandet i Himlen kör min finaste sång.
Spelar om igen, spelar natten lång.

Refräng:
Himlen är ett plejs där inget nå'nsin händer.
Himlen är ett plejs där inget nå'nsin händer.

Där är ett party, allihop är där.
Alla går ifrån vid exakt samma tid.
Är svårt att begripa: ingenting alls
kan va' så exotiskt, kan va' så häftigt.

(Refräng)

När kyssen är över, börjar det igen.
Och ingenting blir olikt, blir på exakt samma sätt.
Är svårt att begripa: ingenting alls
kan va' så exotiskt, kan va' så häftigt.

(Refräng)

Märkliga djur i Vår Herres hage. 3

Vissa - inga namn nämnda - av de deltagande i Idol! Vilka galningar det finns... Kunde ingen ha stoppat dem innan de hamnade i TV och gjorde bort sig inför alla tittare?

Lisa igen

Det blev bara tvunget att kolla in albumet där Lisa Ekdahl sjöng "Now or never" och "It had to be you" - som jag skrev om här. Den här bilden är från albumets omslag (Kan man kalla det omslag när det är ett papper som sitter löst på framsidan? Booklet kan man väl inte kalla det, ty det är bara ett enda blad.) Fotot är taget av Dawid (?)

Den här recensionen kan jag instämma i. Jag vill tillägga, att den här plattan får mig att tänka på - rätt eller fel - mötena mellan Getz och Gilberto. Möten som gjorde bossa nova känd över hela världen. Fortsätt med jazzen, Lisa!

V - som i victory

Det har tidigare i dag klagats på olika håll över Anna Hedenmos sätt att intervjua partiledare i SvT. Kritiken fick absurda proportioner. Man ville framställa Hedenmo som en allianshatare och en Perssonslickare. Tramsiga överdrifter.

Man skulle däremot kunna hävda, att Rundström och Knutson var icke opartiska och definitivt avogt inställda mot Lars Ohly i Utfrågningen i kväll. Knutson var närmast jönsig i sitt fientliga utspel. Ohly fick mina sympatier. Den här gamla knappen kommer väl till pass:

Det är till mycket stor del just rättvisa som valet handlar om. Borgarna bryr sig inte om det. De bara tjafsar på med sitt eviga tugg om skattelättnader och mindre krångel för småföretagare. Boring.

Vad jag däremot kan sakna hos V är någon sorts klart uttalad rakryggad hållning när det gäller rättsrötan i dagens Sverige. Jag anser t.ex., att det är för lätt att göra grova brott utan påföljd och att straffen ofta är för milda och tandlösa. Jag kan vidare tycka, att fängelsevistelser kan påminna lite väl mycket om boende i vandrarhem. Jag vet: många anser, att frihetsberövandet är straff nog. Det håller jag inte med om. Det skall t.ex. inte vara möjligt att - som har skett - fortsätta sin kriminella verksamhet inifrån fängelset.

Dagens länktips

Kolla det här - massor med intressant läsning! Gack sedan och köp pappers-versionerna...

Märkliga djur i Vår Herres hage. 2

Utanför mitt fönster kan jag nästan varje dag se en ung man/pojke få plötsliga anfall, då han helt planlöst rusar iväg, framåtlutad, med en väldig fart. Man kan undra vad det är för slags demoner som jagar honom. Jag tror inte, att det är stor idé att fråga honom. Han verkar inte kontaktbar. Före psykiatrireformen hade jag nog inte kunnat se honom där.

Rösta rätt - rösta rött

Det gick nästan inte att låta bli... Jag måste bara testa om jag röstar efter övertygelse. Alltså gjorde jag SvD:s test. Om man skall döma utifrån det, så är min politiska inställning en s.k. röd-grön röra, med mest rött i. Stämmer bra.

Dagens länktips

Lite att fundera på... Fördjupa dig i detta.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 1

I mitt jobb har jag kontakt med många människor, både i telefon, per brev eller e-post - och ansikte mot ansikte. Det är inte utan att jag ibland undrar om någon med mig skämta aprilo.

I dag blev jag uppringd av en person som jag inte riktigt visste hur jag skulle uppträda mot. Han talade väldigt högt och hade någon förvirrad idé som han ville driva vidare - så långt det gick. Ganska snart undrade jag om alla hästar var i stallet eller om han drev med mig. Han fick mig att tänka på radioprogrammet Hassan.

Vadå, jag sjuk?

Tidigare i dag kände jag mig hängig och snuvig, så jag slutade tidigare. Näsan rinner och jag nyser stup i kvarten. Jag var hemma strax före kl. 15 och lade mig att läsa en skvätt. Då föll jag i sömn. Allt är således inte OK. Men jag sjukskriva mig? Nej! Då måste jag vara så helkass att jag knappt kan ta mig upp ur sängen. Att vara sjukskriven är ingen bra affär. Bättre då att utnyttja flex och komp.

Att välja bort

I höst skall jag titta mindre på TV, bl.a. för att kunna hinna med att läsa mera. Detta bloggande tar mycket tid, men det vill jag inte skära ned på. Och jag känner att läsandet har blivit lidande. Slutsats? Titta mindre på TV. Det betyder t.ex. att jag inte skall se Sopranos - trots att jag gärna vill.

En vinnare?

Det behövs artilleri av annat slag än Rundström och Knutson för att sänka Persson. Jag vill påstå, att Persson klarade utfrågningen galant. För att han skall hamna i allvarlig gungning krävs intellekt av mera raffinerad sort. Man pratar inte omkull honom hur lätt som helst. En sådan som Johan Ehrenberg (ETC) skulle däremot kunna få Persson att svettas ymnigt. Persson kanske t.o.m. skulle tappa fattningen så pass mycket att han sade något icke genomtänkt och fick folket i stugorna att tappa hakorna.

Just nu ser det ut som om han fortsätter att vara statsminister efter valet.

Eve om Marilyn

Jag kan inte hålla mig. Jag gör en halv Kerstin Hallert, d.v.s. jag skriver en liten recension innan jag helt har hunnit uppleva det jag skall recensera. Hunnen en bit in i denna bok vill jag påstå, att ingen Monroebibliografi är komplett utan den (Abrams, 2005; original edition by Alfred A. Knopf, 1987):

Bilderna är superba. Ingen annan fotograf kom kanske MM så kloss inpå som Eve Arnold. Det är så nära och så finkänsligt, aldrig pinsamt eller vulgärt.

Men det här är inte bara en bilderbok. Här finns även kapitel som till stor del kretsar kring de sista åren av hennes liv, speciellt inspelningen av "The Misfits". Eve Arnold var inte bara mästerlig bakom kameran, hon kunde även formulera sig lysande. Så här inleds kapitlet Creating Marilyn: "She was named Norma after the silent screen actress Norma Talmadge and Jean after Jean Harlow. Her mother was a film cutter (her father she never knew). She was raised by a series of foster parents and spent two years in an orphanage which looked out over the RKO lot. From its windows could be seen the hillside on which is spelled out HOLLYWOOD in great letters." Jag vet inte vad ni tycker, men jag känner mig i alla fall förflyttad dit i både tid och rum.

Det banala blå

Nja, jag är skeptisk. Det finns uppenbart olika åsikter om den här filmen. Jag såg den i natt för första gången och en liten stund tänkte jag "Ska den här få en femma?". Snart kom jag ur den villfarelsen, tänkte på en fyra, men slutet sänkte betyget ännu mer. Det får bli en trea.

Fotot kan man inte klaga på och musiken passar bra in i sammanhanget, men storyn? Nä, nä, banal. Dessutom är filmen på tok för lång. Man skulle lätt kunnat ha klippt bort mer än en halvtimme. Och slutet skall vi bara inte tala om. Det här är definitivt en film som jag inte tänker se igen.

antifåfängt

Det kändes nödvändigt att bränna av flera låtar med Nick Cave. Vanligtvis brukar jag lägga ned ganska mycket möda på att fixa snygga omslag och jag skriver ofta ut mitt-personliga-urval-låtlistan med hjälp av Word. Nu tänkte jag bryta denna vana. Resultatet ser ni här. Detta är omslagets framsida:

Det här är omslagets baksida:
Och de här bitarna valde jag - kräset:
En fattigmansvariant...

Lisa för själen?

Såg och hörde Lisa Ekdahl på TV. Hon förblir en gåta för mig. Jag blir inte klok på vad hon vill. Men strunt samma - det är jazz hon skall syssla med! Kolla hennes hemsida och lyssna på "It had to be you" och "Now or never". Oemotståndligt!

Kräkmedel i brevlådan

I morse, samtidigt med den lokala morgontidningen, kom det en liten tidning om "Nya Moderaterna". Jag klarar inte av dem. Jag får spykänslor. De är äckliga och motbjudande i sin självförhärligande uppenbarelse. Tro inte att Sverige blir bättre med dem vid makten. Det blir ett land med ännu större klyftor och klasskillnader. De kommer att göra det avsevärt tuffare och svårare för "vanligt folk". Om du är en medel-Svensson och har svårt att få pengarna att räcka till nu, så skall du inte inbilla dig att "det nya arbetarpartiet" (Ho, ho) kommer att göra det lättare i framtiden.

I moderaternas Sverige försvinner skyddsnäten helt och hållet. Om du blir dödssjuk eller urfattig eller hemlös eller utbränd eller allmänt "samhällsonyttig", så kommer inte moderaterna stå först i kön för att hjälpa dig. De kommer att hävda: "Det är rätt åt dig" eller "Då är det bara tack och adjö" eller "Du har väl rika släktingar som kan hjälpa dig? Om inte - synd om dig. Inte mitt problem."

Återanvänt. 8

Det här skrev jag den 3 juli 2004 - här obetydligt bearbetat.

Credo

"God is a concept by which we measure our pain."

Så skrev John Lennon. Han var en omåttligt egotrippad figur som lade ut dimridåer. När han skrev de orden, så trodde han att han var fruktansvärt smart. I don't believe in Lennon. Ateister tror ofta, att de är så himla smarta. Jag vet. Jag har länge varit där - i det där vilsna landet.

Nu tror jag något annat. Jag bekänner, att jag tror på Gud, Jesus och den helige ande. Jag bekänner, att jag tror på tro, hopp och kärlek.

En ny värld har öppnat sig för mig. Jag lyssnar gärna på musik som jag inte trodde jag skulle ägna en tanke - jo, kristen musik. Jag läser gärna böcker som jag inte trodde jag skulle ägna en blick - jo, kristen litteratur. Just nu läser jag med stor förtjusning Dag Sandahls "Jesus - motspänstig medmänniska".

Jag är trött på alla ateistiska och agnostiska argument. Jag tycker inte, att de är på något sätt starkare eller klokare än de troendes argument. Tvärtom. Jag tycker, att argumenten för Guds existens är väsentligt mycket starkare än argumenten emot.

Jag är trött på all negativism. Jag är trött på blasé attityder. Ge mig glad, positiv, varm och energisk gudstro i stället!

Nu får det vara nog med mitt ateistiska och agnostiska liv. Jag är less på det. Så mycket rikare livet blir om man tror på Gud! Fram för musiker, författare, regissörer och andra som öppet deklarerar sin tro!

Jag bär numera alltid ett kors runt min hals. Det gör jag för att visa min tro. Ett kors i en halskedja måste betyda något. Det får aldrig bara bli ett smycke vilket som helst. Det är mycket störande när gangstrar och andra tvivelaktiga figurer bär kors runt halsen. Om man inte är kristen skall man inte bära ett halskors. Det ger fel signaler.

Kalla mig naiv, lättlurad, godtrogen eller vad ni vill. Jag tror i alla fall. Jag är vid mina sinnens fulla bruk. Jag har aldrig känt mig mindre naiv, lättlurad och godtrogen än nu.

Handikappad och förbannad

Det är antagligen lätt att bli sur om man har ont, men har man verkligen ont hela tiden man är sur? Frågan dök upp i min skalle efter att jag hade råkat ut för några funktionshindrade som verkade vara på uselt humör. Exempel: Överviktig tant som går med hjälp av rullator tar sig ombord på bussen. Hon blänger och stirrar på alla i sin omgivning med mord i blick. Man skulle kunna tro att hon tänker: "Va fan glor ni på?! Har ni inte sett en rullator förr? Sköt er själva, era jävla lyckostar!"

Det är inte lätt att vara snäll och omtänksam mot sådana personer.

En Artur Lundkvist-bok

Den här boken kom ut i original 1939. Just den här utgåvan, som Aldusbok, fanns i bokhandlarna 1965. Jag har väl aldrig tillhört Artur Lundkvist Fan Club, men jag tycker att han skrev flera vansinnigt intressanta essäer. Den här samlingen har, som synes, stötts och blötts (Det senare med kaffe).

Det är som Lundkvist skriver i förordet: "När 'Ikarus' flykt' utkom var den kanske för tidigt ute. Intresset för flertalet av de författare som behandlades var ännu obetydligt." (s. 5) Hans stil i denna samling påminner inte så lite om Susan Sontags stil i "Konst och antikonst", som jag bloggade om här. Fascinerande och fängslande utflykter i litteraturens och konstens värld!

Han fångar t.ex. Henry Millers författarskap nästan i en enda mening: "Han är mannen som känner sig ha kommit hem genom sin landsflykt, han är diktaren som funnit sitt rätta sammanhang genom att ställa sig utanför." (s. 140) Eller så här: "Det fundamentala hos honom är att han betraktar världen som ett sköte: en plats där han är hemma och där livet är ett tillstånd av oavbruten skapelse, oupphörlig tillblivelse." (s. 146) Så snygga och träffande formuleringar läser man inte varje dag. Och i den här boken duggar de tätt!

Jag har gjort massor av understrykningar i denna pocketbok - och det känns helt adekvat. Att läsa bra essäer känns helt enkelt som att använda tiden väldigt väl. Man känner sig begåvad och bildad när man läser dem. Det är mer än vad man kan säga om en hel del annan litteratur.

Nick - jag nickar ja

Låt mig fortsätta på det inslagna spåret - bra och äkta. Det här är både bra och äkta, trots att det leder tankarna åt så olika håll att man skulle kunna tro, att han bara härmar några andra (Bilden är en detalj):

Jag har äntligen hittat Nick Cave. Det här var en intressant bekantskap som jag måste lära känna mera. Hans stil är mycket egen - samtidigt som den påminner om en blandning av Tom Waits, Richard Thompson och David Byrne. Det finns ögonblick då jag kan undra om han har blivit galen - precis som man kunde undra när det gäller David Byrne. Så kan det vara med musik som rör om och berör. Och starka texter och starkt engagemang i förening kan bli magi.

"Abattoir Blues" gavs ut tillsammans med "The Lyre of Orpheus" och fick den här recensionen i muzic.se - och så den här recensionen i Blaskan. Jag stämmer in i lovsången. Betyg? En stark fyra.

Monica: Förut...

Låt mig skriva detta en gång för alla: Jag är en allätare när det gäller mycket, t.ex. musik. Det finns dock två oundvikliga krav jag ställer. De är:
1. Det måste vara bra.
2. Det måste vara äkta.

Därför kan jag ena stunden digga Miles Davis, nästa Bob Dylan, nästa Olle Adolphson, nästa Vivaldi, nästa Television, nästa Imperiet etc. Och det här är både bra och äkta:

Monica, Monica... Jag saknar henne! Hur kan man låta bli att älska hennes röst? Jag trodde, att hon lät raspig, slö, slapp, lat, loj, likgiltig och alltså avtändande. Mitt minne svek mig. Så fel jag hade. Hon hade en väldigt vacker och sensuell röst. Och vilket bra material som samlats på detta album! Mest känd är hon antagligen för inspelningen av Ted Ströms "Vintersaga", denna underbart deppiga låt med oförglömliga rader som t.ex. "Det är då som det stora vemodet rullar in / Och från havet blåser en isande gråkall vind" eller "Kärleken får leva mellan nattskiftet och drömmen / Kärleken går på billigt vin". Men här finns även så fina saker som "Känslan i maj" och "Heden". Inte ett dåligt spår.

Ni som känner denna blogg vet att här slösas inte med 5:or. Det blir ingen femma denna gång heller, men det blir absolut en fyra!

Läs mer om Monica här.

Dagens länktips

Det här tål att tänka på.

Valet kan bli en rysare

Det är inte svårt för mig att hålla med om det mesta i detta. Jag fruktar en borgerlig valseger. Det blir i så fall det gamla vanliga "Sköt dig själv"-stuket - och "Allt är ditt fel".

"Har du inte råd att köpa privat det som tidigare finansierades med skatter? Nähä, vad angår det mig? Sköt dig själv. Ta tag i ditt liv. Alla har samma chanser. Mer till de rika och mindre till de fattiga. Ty de rika har gjort sig förtjänta av mera och de fattiga är lägre stående varelser som skall hållas nere. Vem som helst kan bli vad som helst. Om du inte lyckas, så är det ditt eget fel."

Ja, ungefär så går de på, de borgerliga. Jag saknar Roy Anderssons små, små kortfilmer som visades för en massa år sedan, inför ett annat val. Ni minns väl scenen där sjuksköterskan puttade in sängen med den sjuka gamla damen in i ett kalt, mörkt rum som mest påminde om ett bårhus? Ingen medkänsla, ingen omvårdnad, ingen omtanke. Jag är rädd för att det blir verklighet om Reinfeldt & kompani skall styra och ställa. I deras Sverige finns det inte plats för fattiga, sjuka och andra bromsklossar i det perfekta kapitalistiska systemet.

Samtidigt tycker jag, att sossarna har blivit en samling pampar som bara dunkar varandra i ryggen och har tappat kontakten med verkligheten. Tage Erlanders ord om att lyssna på "rörelsen" känns oerhört avlägsna. Och V håller på att trilla ur riksdagen. Puh, det här valet kan bli en rysare.

Återanvänt. 7

Det här var från början ett hotmail som jag skrev till någon (minns inte längre vem) i september 2004. Här har jag redigerat det en liten aning.

Hyss

Jag har hittat på ett nytt litet hyss som roar mig. När jag kör familjens bil ensam, så lyssnar jag på någon av Vivaldis flöjtkonserter med JÄTTEHÖG volym. Detta är mitt sätt att protestera mot alla ohängda snorvalpar som dräller omkring i sina BMW och spelar intelligensbefriad dunka-dunka-muzak med outhärdliga basgångar och fruktansvärda trumljud.

Jag ser ett krig växa fram. Kriget mellan förfining, förädling och finess å ena sidan och förfulning, vulgarisering och plumphet å andra sidan. Det är inget tvivel om vilken sida jag ställer mig på. Och det har ingenting med höger-/vänster-skalan att göra - enligt mitt sätt att se.

När jag kör genom sta'n med Vivaldi till uppseendeväckande hög ljudstyrka, så skjuter jag en elegansens pil genom den fula tristessens kompakta soppa. (Där fick jag till det. Se upp, Tranströmer och Ranelid!)

Det måste vara en mänsklig rättighet att få njuta av gudomligt vacker musik. Sådan musik som Vivaldis flöjtkonserter gör oss människor en aning "finare" än vad vi var tidigare. Vi lyfter en liten bit från simpelhetens träsk. Vi känner oss förädlade och förfinade.

Vad gör den dumma dunka-dunka-muzaken? Den leder oss ingenstans utom möjligen bakåt. Vi blir mera lika aporna än vad vi var före lyssnandet. Den sänker oss ännu djupare ner i vulgaritetens kvicksand.

Och det är så typiskt för denna tid vi lever i. Dokusåpor som når nya bottennappnivåer. Påstådda experter sitter i en idoljury och beter sig som om de vore hämtade ur Pinochets diktatur - ty de är lika fascistoida som dessa kreatur. Och Farmen skärgården, Expedition Robinson etc. försöker hitta nya sätt att chockera tittarna på... Förnedrings-TV och överfallsjournalistik och osedvanligt meningslös tidsfördrivsdynga... Var är proteststormarna? Säg inte att folk faktiskt gillar dessa program?

"What can a poor boy do?" Varför inte spela Vivaldi på hög volym i bilen?

Ett under av tydlighet

Är inte detta en underbar monteringsanvisning?
Finns det någon som fattar vad som menas? Jag vill gärna veta.

150? Dream on...

Lita inte på denna bok. Jag har gjort alla dess test och räknat ut min IQ. Enligt denna bok har jag en IQ över 150. Ni fattar. Det är inte rimligt. Det kan aldrig i livet stämma. Jag som känner mig dum, av någon anledning, nästan varje dag. Jag fattar ingenting. Jag måste vara dum som inte begriper hur jag kan ha en IQ på 150.

Anledning att slösa till det

Vi gick ut och åt - hustru min, våra döttrar och jag. Sonen är numera på annan ort och läser på folkhögskola, så han kunde inte följa med. Vi brukar knappast gå ut och äta på restaurang, ty vi är inte så pass välsignade med god ekonomi. Men det kanske gör att man uppskattar det mera - när det väl händer. Vi hade dessutom en speciell anledning att slösa till det i kväll. I dag är det nämligen 30 år sedan vi gifte oss!

Vi hamnade på en restaurang med grekiskt stuk och vi blev inte besvikna. Frun tog moussaka och själv tog jag bifteki. Flickorna käkade pasta - den ena med köttfärssås, den andra med kycklingfilé och fetaostsås. Gott är bara förnamnet.

Så småningom - efter nästa löning, typ - skall vi fortsätta fira. Då sticker vi iväg, bara vi två, ner till Österlen och gottar oss.

Att sluta tidigt

Nu har jag en massa flex och komp att ta ut. Dejligt, som dansken säger. Jag tänker ta ut ledigt lite här och lite där. I dag slutade jag t.ex. en och en halv timme tidigare än vanligt. Du milde vad mycket man kan hinna med hemma på den tiden! Bland annat hann jag med att klippa gräset, rensa kanterna, räfsa ihop allt och frakta det till återvinningstunnan. Det är inget kul jobb att göra efter arbetet, om man slutar vid vanlig tid.

Och nu skall vi ut och äta - mera om det senare.

Erroll forever

Den här plattan har hängt med länge nu och den är fortfarande i gott skick. Den kom ut 1970 och känns ännu förbluffande modern.

Jag vet - en del skulle fnysa lite nedlåtande och kalla det här cocktailmusik, därmed insinuerande något om lätt förgånget etc. Never mind. Det här är i alla fall ett av mina största favoritalbum alla kategorier.

Just nu kan jag inte komma på en enda annan pianist som har eller har haft ett så alldeles eget sound. Redan efter ett ackord eller en notrad kunde man känna igen Erroll på hans suveräna vänsterhandsspel och hans väldigt karakteristiska anslag. Han kunde som ingen annan "trixa" med rytmen och takten, så att man först satt som ett levande frågetecken och undrade "Vilken bit är detta nu då?". Helt suveränt övergick han sedan till mera igenkänningsbara tonföljder, dock med hans helt personliga stil.

Här tolkar han "For once in my life", "Yesterday", "The look of love", "Spinning wheel" m.fl. på ett sätt som gör nästan alla andra tolkningar överflödiga. Han har jämförts med Chaplin och Picasso. Någon kallade honom jazzens Debussy. Hans konserter var helt improviserade och han var "a master in the art of improvisation" (Citerat ur omslagets baksida). Han har också kallats "the perpetual renaissance man" (Ibid). Inte utan anledning har den pianospelande Clint Eastwood refererat till Erroll Garner, t.ex. i "Dirty Harry" - där en biograf i filmen visar "Play Misty for me".

Läs mera förslagsvis här och här.

Spårat - som för längdskidåkning

Är asfalt av sämre kvalitet nuförtiden? Visst varade väl asfalt längre förr? Tanken slog mig när jag körde bil i dag. Drygt sex timmar på våta och farliga asfaltvägar gjorde mig lite skraj. Jag fick sitta på helspänn hela tiden för att inte vattenplana ut från vägen - och kanske ut ur livet. Tricket var att välja ett spår som inte redan fanns där p.g.a. utnötning. Nog tycker jag att det är dålig asfalt som bildar djupa urgröpningar där folk kör mest - det påminner om preparerade spår för längdskidåkning. Inte var det väl så t.ex. på 60-talet? Vad är det för undermålig asfalt som används nu? Och varför måste den vara svart? Den reflekterar ju nästan inget ljus alls. Hur rimmar detta med Vägverkets nollvision? Om man riskerar vattenplaning varje gång man kör bil på blöt asfalt, så kommer många, många människor att dö i trafiken p.g.a. dålig asfalt.

Ledstjärna

I dag kändes det väldigt tydligt att Gud ledde mig. Jag har haft ett otroligt flyt, alla pusselbitar bara föll på plats och jag kan inte förklara det på något annat sätt. Gud visade vägen från början till slut.

Och så avslutades dagen med en trerätters middag tillsammans med andra kristna: god mat, goda drycker och gott sällskap. Inte dumt!

Lite om upphovsrätt, forts.

Ibland kan jag få intrycket att personer som vill avskaffa upphovsrätten m.m. inte har alla bestick i lådan. De verkar resonera ungefär så här: Det var bara en slump att Vincent van Gogh målade de tavlor han gjorde. Det hade lika gärna kunnat vara någon annan. Det var bara en slump att Beatles gjorde alla låtar de gjorde. Det hade lika gärna kunnat vara jag. Etc. Så, varför skall han/de ha upphovsrätt?

Man tycks mena, att allt som skapats och producerats och konstruerats och komponerats o.s.v. lika gärna kunde ha gjorts av någon annan och därför skall upphovsmännen/-kvinnorna inte favoriseras med upphovsrätt. Upphovsrätten tillhör väl alla? Alla är väl lika delaktiga? Idéerna svävar väl bara runt i etern, fria att greppa för vem som helst när läget är rätt?

Suck. Det är bara att acceptera: alla är inte lika kreativa. De som vill avskaffa upphovsrätten är på sätt och vis därmed positiva till att Jantelagen dras till sin yttersta spets: "Du skall inte tro att du är något. Att du har lyckats komma på en massa bra idéer skall inte ge dig några fördelar. Det skall vara fritt fram att parasitera. Du är helt utbytbar. Det du har gjort kunde lika väl vem som helst ha gjort."

Återanvänt. 6

Om slarv tycker jag inte. Det gör mig irriterad varje gång jag upptäcker att något gjorts enligt modellen "Fort men fel". Jag tar det som en kränkning, som en personlig förolämpning. Följande något reviderade text från 2003 handlar om en sorts verbalt slarv.

Ordlekar

Nu får det vara nog med verbala tävlingar som inte når ända fram. Jag menar så här: Vi har väl alla råkat ut för krystade tävlingar där man leker med ord. Vem känner t.ex. inte till svaret på frågan "Vilken stad är detta: Liten underbyxa?" Svaret skall vara Trosa. Ho, ho. Väldigt roligt.

Men det som irriterar mig är när sådana konstruktioner inte stämmer stavningsmässigt. Vi har väl alla även stött på frågan "Vilket land är det som har en leksak i tvättmedel?" Svaret skall vara Bolivia. Eller "I vilket land går alla vilse?" Svaret skall vara Irland.

Man dör av skratt? Nej, man dör av irritation. Svaren är ju felstavade och därmed är hela frågekonstruktionen fel. Har någon sett ordet boll stavas med endast ett l? Kan med andra ord bol räknas som en korrekt stavning av ordet boll? Svaret måste bli nej. Har någon sett ordet irra stavas med endast ett r? Kan med andra ord ira räknas som en korrekt stavning av ordet irra? Svaret måste åter igen bli nej. Men sådant verkar inte bekymra de personer som hittar på sådana ordlekar. De skulle antagligen lägga kvalitetsribban så löjligt lågt att de skulle tillåta följande landfrågor:

1. Liten fågel och läge inte längre vild?
Svar: Mesopotamien.
Förklaring: mes å på tam igen - uttalas mesopotamien.
2. Begrav honom en gång till?
Svar: Jordanien.
Förklaring: jorda'n igen - uttalas jordanien.
3. Nästan kastrull åter, men utan k.
Svar: Australien.
Förklaring: kastrull utan k blir astrull; nästan astrull blir austral; austral åter blir austral igen - uttalas australien.

Kan vi acceptera slikt? Nej! Följande kan däremot godkännas:
1. Inte i tid - och likgiltig?
Svar: Senegal.
Förklaring: sen-egal.
2. Optimistisk flöjtspelare?
Svar: Japan.
Förklaring: ja-Pan.
3. Lika slät och mjuk som en italiensk flod?
Svar: Polen.
Förklaring: Po-len.

Stoppa språkets förflackning! Upp till kamp för de perfekta ordlekarna!

Lite om upphovsrätt

Här som i en del andra sammanhang gäller god citatsed. Det jag skriver på denna blogg vill jag alltså inte se lösryckt ur sitt sammanhang och publicerat som om det vore någon annan upphovsman än jag bakom. Det är OK att citera, men då skall man också ange källa. Detta gäller även foton. Jag äger upphovsrätten till mina kort. Om någon vill använda något av mina foton, så skall det anges att jag är fotografen.

Det är inget konstigt med det. Det är praxis, god sed och vanlig hyfs.

Röd hink

Vissa bilder vet jag inte riktigt varför jag tar. Det var nog något med färgerna som fick mig att ta det här fotot. En riktig lantkatt - nära intill ser vi hästlort.

Undrar om hinken är från Spanien? Det kanske är en spann "jor"?

Dagens hjälte

Det var ju bra att det slutade väl. Det hade lika gärna kunnat sluta med tragedi. Men visst är vi lite för handfallna när sådant här händer? Vad yrar jag om? Det här.

Spolar själv

Kan inte låta bli att länka till detta. Kom sedan inte och säg att katter är dumma.

Seriös betygsättning?

Det är något skumt med betygsättningen i Bloggportalen. Betyget kan t.ex. vara 5.0, men likväl kan det samtidigt vara 6 stjärnor ifyllda. Hur skall man tolka det? Dessutom är jag skeptisk till sådan betygsättning. Det blir som på TV:s alla idoljakter: de som blev populära hos alla små kids med egna mobiltelefoner vann. Här är det alla som blir populära hos alla små kids med egna datorer som vinner. Fram för en opartisk jury - utan någon släktskap eller bekantskap med någon enda bloggare!

Surt, sa räven? Ja, det är klart. Jag erkänner: jag är sur. Jag är en usel förlorare. Den här bloggen är värd mer än 5.0, om man jämför med vissa som har fått t.ex. 5.5!

Återanvänt. 5

Dikter skall inte vara onödigt långa eller onödigt tillkrånglade; det är min åsikt. Här kommer en från år 2000:

Konstig typ

Ingen människa
är en öppen bok.
Sex ord på
tunnelbanan.

Bloggar

Nu har jag kollat Bloggportalen lite noggrannare. Det är ju rent otroligt så många bloggare det nu finns registrerade där. Många har säkert mycket vettigt att blogga om, men ofta kan man ju bli minst sagt fundersam. En del bloggar är så totalt likgiltiga och intetsägande, en del för fram så knäppa och förryckta åsikter, en del har så obeskrivligt ful layout etc.

Och så kan vissa få misstänkt höga betyg. Där finns bl.a. en blogg som får svindlande högt betyg, trots det mediokra innehållet och trots det svårlästa, lutande och krångliga typsnittet. Man skulle kunna misstänka fixat röstfiske.

Rösta på mig! Ge mig en massa 8:or och 9:or!

Ingen frukost utan yoghurt

Den här är helt i min smak. Jag försöker ha den i beredskap till varje frukost. En frukost utan yoghurt är ett fiasko.

Det är nästan ingen risk att hotellfrukostar blir fiasko. Ribban verkar höjas lite då och då. Nuförtiden är det nästan standard att ha oerhört dignande frukostbord på hotell. Ah, det är en njutning att bo på hotell, bl.a. just för att äta frukost där. Förr i tiden kunde man tycka att det var gentilt med möjligheten att rosta bröd. Nu nästan kräver man nygräddade våfflor med sylt och grädde.

Tiderna förändras - och snart blir jag en yoghurt själv. Jag ägnar mig ju åt yoga och jag är ganska hurtig med konditionsträning.

Med sprattel

Ur min samling med kitschiga vykort har det nu blivit dags att plocka fram detta:

Kan ett s.k. franskt kort ha tysk text? "Auf dem Zippel-zappel-Zeppelin" skall nog föreställa lite vitsigt. Zippel var/är väl en fabrik, zappel betyder sprattel och Zeppelin vet alla vad det är. Nog är det lite ekivokt? Den unga damen rider något som påminner om en hårt stoppad korv. Hon flyger grensle upp i (sjunde?) himlen med ett förföriskt leende. Och korven/zeppelinaren har vingar. Vad hade tecknaren knaprat i sig?

Bad

Denna sommar har jag badat som aldrig förr. Nu fattar jag hur man kan vilja bada utomhus året runt. Det skulle jag också kunna tänka mig, om jag hade bott närmare vattnet. Nu är det ett projekt att ta sig till ett utomhusbad - och då blir det ingen daglig vana. Annars verkar det vara väldigt bra för hälsan och humöret. Alla vinterbadare jag har träffat på har varit pigga, glada och friska personer.

Fem orsaker till extas - lista 90

Vanor (Jag har min egna matematik):
1. Jogga tisdag morgon före frukost
2. Jogga onsdag morgon före frukost
3. Jogga lördag eftermiddag före kvällsmat
4. Jogga söndag eftermiddag före kvällsmat
5. Yoga måndag, torsdag och fredag morgnar före frukost
(Mitt nya schema)

Dagens andra länk

Det här ger en tankeställare.

Återanvänt. 4

En period roade jag mig med att översätta några Dylan-texter. Här är en av dem, från år 2000 - fritt efter "Ballad of a thin man".

Ballad om en liten sprätt

Du går in på ditt rum med ett finger i din kran.
Du har så knäppa vanor och du gör en prillig plan.
Du kämpar på, men du liknar en gran
som dör på en ödelagd slätt.

Nå'nting är på gång här, men du hajar ingenting. Gör du, lille sprätt?

Du vaknar upp ur slummern och flackar med din blick.
Du plockar fram gitarren och provar ett trick.
Och alla andra skriker: "Sluta! Hör så falska stick!"
Du står i: "Varför, suck, kan nu inget va' lätt?"

Nå'nting är på gång här, men du hajar ingenting. Gör du, lille sprätt?

Med ringen i örat tror du att du är tuff.
Men du tar aldrig ansvar, alla ser dig som en bluff.
En lyxbåt på annons - reellt utan ruff.
Ah, du gör otroliga fel och saknar allt vett.

Nå'nting är på gång här, men du hajar ingenting. Gör du, lille sprätt?

Du ser många stjärnor,
hyllar skarpa hjärnor -
men din är snor.
Nej, några kärnor i ditt plagiatliv
finns inte som ger dig nå'n respekt.
Hur som helst, ur vår allas aspekt
är du ju klart suspekt -
ett återvinningsodugligt, tråkigt rabiat liv.

Du önskar bli professor, men det krävs mer än så.
Med små snuttar från nätet går du helt bet på
den djupare sanning som jag lyckats nå.
Du kollar serier - står dig slätt.

Nå'nting är på gång här, men du hajar ingenting. Gör du, lille sprätt?

Nå, en gråhårig man han går fram till dig och frågar nå't.
Han testar dig lätt och se'n har han helt förstått
att du fräckt smiter undan när du låtsas ha brått.
Och du flyr från all fördjupning - "Ge mig nå't lätt!"

Nå'nting är på gång här, men du hajar ingenting. Gör du, lille sprätt?

När du hör en enbent mänska ropa efter stöd
så flyr du och hoppas du själv slipper nöd.
Du har så mycket fri tid. Den rinner bort - livets glöd.
Du är en haj som saknar bett.

Nå'nting är på gång här, men du hajar ingenting. Gör du, lille sprätt?

Ah, du går ut från ditt rum - tror du klarar alla små skär.
Men du går fel och du stapplar - faller båd' här och där.
Det borde stiftas lag emot ett så'nt stort besvär.
Du verkar gjord av luft och fett.

Nå'nting är på gång här, men du hajar ingenting. Gör du, lille sprätt?

Dagens länk

Hon är bara bäst.
Iris

Dagens rockrader

Så snyggt, så tänkvärt, så poetiskt:
"I have a friend I've never seen
He hides his head inside a dream"
(Ur "Only love can break your heart" av Neil Young)

Dagens mattips

Grillad ytterfilé, crème fraiche med vitlök, bearnaisesås och så detta:

Ah, det godaste jag har ätit på länge denna sommar. Grillad ytterfilé är min senaste favorit. Flintastek kommer aldrig mera in i vårt hus och landar aldrig mera på vår grill. Och så potatisen... Den här potatisen kommer vi att köpa flera gånger, var så säker.

Far out-partiet

Medan hustru min såg paret Reinfeldt på TV4 såg jag sommarandakt på SvT1. Nu efteråt har jag fått ett litet referat om inslaget med paret Reinfeldt. Det var nog tur att jag inte såg det. Jag hade kanske kastat ut TV:n. De ville framstå som ett vanligt medel-Svensson-par. "Nya Moderaterna" ett nytt arbetarparti? Kiss my ass. På frågan hur de får det "att gå ihop" med alla barn och mycket jobb, så svarade de tydligen något om städfirma och au pair. Som om det vore en vanlig och realistisk lösning för vanligt folk...

Blir man trött eller blir man trött när politiker lever i en värld och vanligt folk i en helt annan?

Dagens länk

Bra rutet! Jag håller helt med - om detta.

Flykt från borgerlighet

Det är lite oavsiktligt komiskt ibland med seriösa filmrecensioner. Man kan få intrycket att den recenserade filmen kommer att förändra världshistorien. Man kan undra om det har någon sanning i sig. Nå, efter ett antal decennier kan man avgöra om den där filmen faktiskt förändrade världshistorien eller inte. Den här filmen hette på svenska "Yrke: reporter" och jag ville minnas den som ett magiskt mästerverk:

Nu är jag inte lika imponerad längre. OK, det är ett skickligt hantverk med stundtals svindlande vackert foto och begåvad kameraföring. Den lååånga scenen i slutet då kameran åker inifrån hotellrummet ut genom ett galler och vidare ut på den där öppna platsen etc. - utan ett enda klipp - har faktiskt med rätta gått till filmhistorien. Men tempot är ju så typiskt Antonioni och därmed lite påfrestande saktmodigt. Om man skulle försöka marknadsföra den här filmen som en thriller i dag, så skulle man bli utskrattad eller betraktad som knäpp - så lite spänning har den i sig för nutida åskådare.

Fråga: hade den här filmen rönt lika mycket uppmärksamhet om någon okänd regissör hade gjort den med okända skådespelare? Svar: tror inte det! Den hade sannolikt gått spårlöst förbi. Men nu var det den store Antonioni som regisserade och då lade automatiskt filmrecensenterna sina pannor i djupa veck. Filmen handlar kort uttryckt om en reporter som är less på tillvaron och får ett unikt tillfälle att byta identitet. En annan man på samma hotell har plötsligt dött och huvudpersonen (alltså reportern), spelad av Jack Nicholson, tar den dödes identitet. Det skulle han inte ha gjort. Ty då börjar eländet på riktigt. Den döde var en illegal vapensmugglare och hade en hel del att stå till svars för.

I tidningen "Fönstret" nr 1975:14 skrev Jan Lindhagen bl.a. att filmen handlade om "flyktförsök från den borgerliga världen." (s. 8) Och: "Yrke: reporter är Antonionis eget signum. Han är, just som filmskapare, en konstnär som på kapitalets villkor förgäves söker bryta sig ur den borgerliga rollen." (s. 9)

I "Filmrutan" nr 1975:2 borrade sig Willmar Andersson djupare ned i vad Antonioni kan ha menat. "Vad Locke [reportern - min anm.] saknar är - för att låna några av existensfilosofins uttryck - innerlighet och tillägnan. Och när vare sig det ena eller det andra finns, blir såväl tal som handling utan innehåll. Därmed skulle det vara bäddat för det stora främlingskapet: känslan av att leva i ett vakuum utan relationer till varken medmänniskorna eller omvärlden. Kommunikationsnätet har brakat samman. Motiveringarna att arbeta har försvunnit med en rökpuff. Existensen är hotad." (s. 78f) och "med YRKE: REPORTER har filmen efter vad jag kan förstå fått sitt klassiska existentialistiska verk (...) Filmen (...) frilägger känslor av tomhet, ångest och hopplöshet. Antonioni håller skalpellen med säker hand." (s. 80)

Jag var existentialist en period. Det är jag inte längre. Existentialismen kan sammanfattas i Becketts formulering "Kvinnan föder grensle över en grav". Inte särskilt uppbyggligt. Så, om "Yrke: reporter" skulle vara en hyllning till existentialismen, så klarar jag mig bra utan den.

En Fromm-bok

En viktig bok, utan tvekan. Fromms påverkan på andra tänkare inom socialpsykologin och dess angränsande områden är svåröverskådlig. Jag skall inte här göra en regelmässig recension av denna bok. (Original 1943. Denna upplaga från 1982.) Jag vill bara påpeka, att den en period i mitt liv var väldigt viktig - liksom några andra av Fromms klassiker: "Den destruktiva människan", "Att ha eller att vara?", "Kärlekens konst" och "Är människan ond eller god?". Bäst av dessa var den monumentala "Den destruktiva människan".

Under min Fromm-period slukade jag allt han påstod, nästan otuggat. Nu kan jag tycka, att han var lite onödigt omständlig och att hans stil var lite väl pretentiös.

När jag nu bläddrar igenom "Flykten från friheten" blir jag förbluffad över hur få understrykningar jag gjorde. Minnet har spelat mig ett spratt. Jag inbillade mig, att understrykningarna skulle dugga tätt här. Icke. Boken förefaller nu ganska svamlig och flummig. En Elias Canetti skulle ha formulerat sig oerhört mycket mera stringent och en Francesco Alberoni skulle ha skrivit mycket mera medryckande. Vad Fromm försöker säga är egentligen - väldigt kortfattat - att människan får ångest av frihet. Och för att undfly ångesten flyr vi från friheten - in i masochism, maktbegär och auktoritetsbeundran.

En förklaring till att Hitler kunde ta makten...

Godis

Kvällens godisskål:

Några av mina favoriter finns med i ormgropen. Geléhallon, vanilla fudge, salta lakritsfiskar, Geisha-kolor (inte -kulor), sockerbitar. Tänk, så onödigt, så överflödigt, så onyttigt. Men, oj, så gott.

Återanvänt. 3

Nu blir det långt. Följande stycke skrev jag 1988. (Jag har bara bytt ut något ord här och något ord där - rent kosmetiska ändringar.) I stort sett håller jag väl med mig själv...

Att ha en positiv inställning - en essä

Det är en trend nu att ha en positiv inställning. Som vanligt när det gäller trender, så förenklar man skamlöst. Man polemiserar och polariserar. De nyfrälsta rabblar likt ett kassettband sina inpluggade läxor ur den senaste världsförbättrarläran. De hittar en auktoritet, en guru, att lita på och lyda. De tvivlar aldrig så länge trenden gäller och de är helt oemottagliga för motargument. De är övertygade om att den trend de nu har hakat på kan lösa alla sorters problem och att den är ett lämpligt redskap till alla möjliga uppgifter. De ser också ned på alla de stackars okunniga som ännu inte har insett det geniala i den lära de själva nu omhuldar.

Dessa kännetecken kan även ses hos dem som nu "puffar" för den positiva stilen. Personligen tror jag, att en positiv inställning visst är nyttig och användbar. Men jag vill varna för alla de negativa människor som ständigt är beredda att ta ner de positiva på jorden.

De är alltför många, dessa humorlösa glädjedödare, dessa trångsynta förändringsfiender, dessa beskäftiga Jante-domare, dessa grälsjuka bromsklossar, dessa präktiga zombies som aldrig välkomnar någon förändring, som bara klagar och gnäller och tjafsar, och egentligen aldrig bidrar till någon utveckling. Många av dem vill visa sig världsvana genom att vara eller spela blasé. Deras frånvaro av engagemang är dessutom bekväm: de anstränger sig inte nämnvärt och behöver därmed inte bli besvikna över klena resultat. De är också fega: de tar inte ansvar för något, de behöver inte stå till svars.

De negativa agerar sällan; de reagerar desto oftare. De är dessutom så många, att det inte alls är underligt om en från början positiv individ så småningom ger upp, "degar ihop", tappar sina ideal och blir en av dem - en av dessa negativa sömngångare som bara vaknar upp när de hittar något att klaga på.

Om man vill hålla fast vid en positiv inställning, så måste man komma ihåg, att fienderna är många och kan vara starka. Man måste också komma ihåg, att de när som helst är beredda att trycka ner andra i skorna, göra dem obetydliga och få dem att känna sig onödiga. Det tror jag många glömmer bort i sin trendiga iver att visa ett positivt sinnelag.

Många har en tendens att bagatellisera problem, le och rycka på axlarna åt dem. Den naiva godtrogenheten är farlig. Vi har sett vad den kan leda till: Hitler hade t.ex. inte blivit den han blev, om man på ett tidigt stadium hade insett faran och stoppat hans "karriär".

Många glömmer också bort, att man faktiskt inte kan allt man vill. Bl.a. sätter ju naturlagar och andra oföränderliga förhållanden hinder i vägen. Målen måste alltså vara någorlunda realistiska (och etiskt godtagbara) - och det kan de vara även om okreativa negativister inte tror det.

Det är förvisso lättare att vara kreativ i en positiv miljö, där andra tror på ens förmåga, vilja m.m. än i en negativ miljö, där man bemöts med misstankar, nedlåtenhet m.m.

Detta måste väl vara ett av målen med en positiv inställning: att den goda kreativiteten får växa, så att en utveckling till det bättre kan ske. Utan våra kreativa individer vore vi kanske fortfarande grottmänniskor. Utan förändringar skulle vi inte ha några förbättringar. Om man inte är med i lotteriet, så har man inte heller chans att vinna i det.

Städa-leda

Jag städar. Nu måste jag ta en paus. Det händer varenda gång jag städar: jag tar i så att jag badar i svett. Att dammsuga huset blir för mig som en brottningsmatch med en sumobrottare runt 200 kg. Det är en förbannad plåga. Så, innan jag städar andra våningen måste jag alltså ta en paus.

Jag undrar om detta har något samband med att jag har så lätt för att ta sönder saker. Oräkneliga är alla föremål jag har förstört genom åren. Dammsugare är bara en artikel. Kaffebryggare är en annan, sedan tillkommer alla glas, koppar, tallrikar, vaser etc. i en oändlig rad. Jag måste ha fel på motoriken. Det är nog också därför det blir så kämpigt för mig att dammsuga.

Men varför skall det vara så grymt tråkigt att städa? Finns det något tradigare? Hur skall man göra det lustbetonat? Vilken morot kan locka? Att bli bjuden på hämtmat? "Bjuden"? Det är ändå hushållets pengar. Vi delar på alla inkomster och utgifter. Men städa måste man ju. Det skulle bli dyrt att belöna städning så.

Hur göra det mera lustbetonat, alltså? Lyssna på musik i hörlurar? Det räcker inte som kompensation. Då blir jag i stället påmind om hur outhärdligt lång tid det tar att städa. Det enklaste vore att strunta i städning, men det alternativet faller bort p.g.a. sin egen orimlighet. Med två katter i huset måste vi städa grundligt minst en gång i veckan, annars får hustrun känning av allergi.

Farväl till en soffa

Min hulda maka och jag körde iväg, med släp, till en återvinningsstation. På flaket fanns det gamla färgburkar, en fågelbur, en hamsterbur och en massa annat kasserat material. Men framför allt fanns det en gammal utdragssoffa.

Den var ett gediget hantverk, helt i trä. Det fanns inte ett enda spik, inte en enda skruv, inte ett enda nubb i den. Allt var av trä. Soffan var pluggad ihop. Vi hade försökt få den såld, men ingen ville ha den. Innan vi bestämde oss för att slänga den, så hade den stått på vår uteplats med en presenning över. Den var s.a.s. placerad i långvården. Men tiden gick och inget hände. Vi fick ingen presumtiv köpare. Frun stod och tittade länge på träsoffan, där den låg i en jättecontainer. Hon tog mentalt avsked.

På vägen hem tänkte vi på detta tidens tecken: "Köp, slit och släng". Det gäller fortfarande, trots att uttrycket myntades redan på 60-talet. Vi kom att tänka på hur usla skor är nuförtiden. Helst skall man innan man köper ett par skor fråga om de kan användas utomhus, om man kan gå på grusgångar med dem, om man måste trippa fram försiktigt med dem, om man skall undvika gatstensgator, om man kan ha dem när det är kallare än fem minusgrader ute, om man kan ha dem när det är varmare än 20 grader ute etc. Man bör beväpna sig med ett helt utfrågningsbatteri före köp. Skor nuförtiden är så kassa, att de mycket väl kan vara färdiga för soptippen efter en veckas användning. Skomakare hånskrattar åt dem. Skorna består ofta mest av hoplimmad papp. Fusk är inget ovanligt - det är det normala.

Yrkesstolta hantverkare? En utdöd art.

Livekonsertsamspel

Nu provar jag att blogga i sängen. Det känns lite krystat. Det är lättare att använda det extra tangentbordet och den extra musen. Nåväl, nu måste jag skriva något med någorlunda substans i alla fall.

En annan bloggare skrev om en konsert. Det fick mig att tänka på publikens betydelse. En livekonsert blir s.a.s. sällan bättre än publiken, skulle jag tro. Om musikerna märker att åhörarna "är med på noterna", så märks det i sin tur på de musicerande. Det är definitivt ett samspel, en fråga om att vara "på samma våglängd". De bästa konserterna jag har varit på hade en publik som blev alldeles "i gasen" - utan att sabotera det hela. Ibland kan ju vissa personer bli på tok för mycket p.g.a. för stort alkoholintag eller så, men då har de ju egentligen inte på konsert att göra. Nej, den bästa publiken är den som får artisten/-erna att känna sig gudabenådade och alldeles underbara.

Sura kommentarer till denna post kommer att raderas...

Dig more Rigmor

Ah... Rigmor Gustafsson, Nils Landgren och Fleshquartet tillsammans. Det kan inte bli fel. (Fotograf? Sannolikt Joerg Grosse Geldermann. Tyvärr kan jag inte kontrollera det just nu.)

När sedan Rigmor sjunger den ljuvliga "I will wait for you" - som gav namn till hela albumet - är jag sååå lycklig.

Det är givetvis inte allt. Här finns även "Is it a crime", "If you go away" och "Fire and rain", för att nu nämna ytterligare tre av mina favoriter bland dessa riktigt go'a låtar.

Rigmor - jag skall vänta på dig... Någon gång stannar väl turnén här.

Återanvänt. 2

En kort period 1987 greps jag av hybris och försökte skriva som den store mästaren Elias Canetti. Jag skrev små korta prosastycken om olika karaktärer/typer. En av dessa betraktelser kallade jag

Handlingsbeskrivaren

Hon kan aldrig vara tyst. Allt måste verbaliseras och få sin plats på hennes livskarta. Hon skulle aldrig kunna meditera. Hon är i grunden nervös och rädd för tomhet.

Hon kan t.o.m. prata för sig själv även om andra människor är närvarande. Hon verkar tro att hennes handlingar egentligen inte är genomförda om hon inte samtidigt som hon gör dem berättar att hon gör dem.

Det är som om livet är en enda utdragen lektion med osynlig lärare, där elevens samtliga prestationer bedöms och vid ett bestämt tillfälle i framtiden kommer att utvärderas och kanske bestraffas. Hon måste alltså klä handlingen i ord för att därigenom kanske få den ursäktad eller åtminstone förstådd.

Om hon bara kunde koppla av och hålla tyst!

Lite genant

På min arbetsplats finns det en kvinnlig kollega som ibland är som ett plåster inpå mig. Jag har försökt att vara tydlig: Jag är inte intresserad. Men det biter liksom inte. Hon är alltid efter mig. Jag kan inte anklaga henne för sexuella trakasserier, eftersom hon aldrig gör några sådana anspelningar. Men hon visar bara alltför tydligt att hon tycker jag är snygg och spännande. När jag går på lunch, så går hon på lunch. När jag skall läsa tidningen, så vill hon ha i gång ett samtal om någon notis i den. Etc. Så där håller det på. Ganska harmlöst, men ändå.

I dag hade jag på mig en kortärmad skjorta i något sidenliknande material som hon blev nästan galen i. Hon måste bara känna på kvaliteten. Alltså: jag är inte intresserad av henne. Men jag vill ju inte vara otrevlig eller oförskämd mot henne. Lite jobbigt är det. Och lite genant.

Blod, svett och tårar

Sommaren 1989. Vårt torp stod på tre hörn. Under det fjärde hörnet stod en domkraft. Varför? Vi hade upptäckt mögel under golvet. Det gällde att gå grundligt till väga. (Jo, det är jag som slavar på bilden.)

När jag tänker tillbaka på allt det där besväret och tragglandet och mödan, så saknar jag det inte ett skvatt. Torpet blev mera en belastning än någon avkoppling. Visst, vi har några kul minnen från den tiden, men de är lätt räknade i förhållande till allt slit och alla vedermödor som det förde med sig att renovera ett torp.

Så: om du funderar på att köpa ett fallfärdigt ruckel bara för att du tycker det är kul att visa dig händig... Tänk en gång till.

Teknikens under, forts.

Aldrig får man vara glad. Nu försökte jag scanna in en bild direkt till den bärbara datorn. Det gick inte. Nähä, tänkte jag, då får jag väl scanna in den till den stationära datorn och sedan hämta in den hit. Det gick inte heller.

Kul när tekniken skapar nya problem...

Teknikens under

I dag kom routern, men det blev smolk i glädjebägaren. Inte förrän nu kom jag ut på internet med den bärbara datorn. Nu fungerar det någorlunda, men den stationära datorn vill inte släppa in den bärbara datorn i nätverket hur lätt som helst. Suck.

En sak är säker, dock. Utan hjälp av ungdomar hade jag inte suttit här nu och bloggat. Det är bara att dra sig tillbaka och låta dem sköta det tekniska. Jag fattar noll.

Återanvänt. 1

Det är knappast en nyhet för den trogne läsaren av denna blogg: Jag har försökt att ge ut en bok. Mina ofta krampartade krior har jag samlat i en pärm som jag helt enkelt kallar "Thomas' blivande författarskap". Jag kommer att återanvända en del av materialet här. Jag väljer ut sådant som jag fortfarande tycker är ganska OK. Här nu en prosadikt från 1986:

De auktoritära lakejerna
(Tack till Milgram och Miller)

De blinda lydarna
de rädda skrikarna
de nöjda slavarna
de vilsna efterföljarna
de vettlösa vetarna
de uppblåsta nollorna
de stressade slarvarna
de blåögda bödlarna
de löjliga preciöserna
de stångande dumskallarna
de hjärndöda hjärntvättarna
de viljelösa fåren
de inställsamma vargarna
de okänsliga känsloblottarna
de principfasta imbecillerna
de väluppfostrade torterarna

Se dem, lika allihop
Se dem strutta omkring
Se dem skrävla högt i hop
Se dem hoppa i ring

Ingen egen tanke
ingen egen känsla
inget eget beslut
inget eget ansvar

I deras tomma ögon
ser vi döden
Av deras buttra miner
lär vi ondska
Hos deras stela kroppar
ser vi rädsla
Med deras sätt att vara
blir vi Eichmann

Jag bubblar...

... av vrede mot Posten. Ingen router i dag heller. Det är Postens fel och ingen annans.

Vad har hänt med alla gamla stolta flaggskepp? Förr kunde man lita på Posten, SJ, Televerket och alla andra ikoner som bara fungerade i alla lägen. Nu hör det mera till undantagen att X2000 kommer fram i tid, att det finns nätanslutning där du försöker ringa, att ett paket kommer fram fortare än en häst travar etc.

Jag spinner

Tog en bild på skärmen:

Min blogg fick betyget 5.0. Så många som 197 personer har brytt sig om att ge betyg. Jag är nöjd. Jag vill tacka alla som uppskattar den här bloggen! Det visar, att jag kanske inte är så snett ute. Det visar också, att de bokförlag som har refuserat mig var snett ute. Ha! Mitt betyg är inte så grymt mycket sämre än vad vissa andra väldigt proffsiga bloggare har fått. Ja, det här var kul - det ger inspiration att fortsätta! TACK igen!

Tillbaka inne i spiltan

I går var det första dagen på jobbet efter semestern. Jag kan inte förstå mig på folk - de finns! - som tycker att det är skönt att "komma in i normala gängor igen". Har de inget liv utanför arbetet? Kan de inte komma på någonting att göra, om inte arbetsledningen kommenderar dem till att göra det? Det är beklämmande att se människor som nästan plattas till som nålstuckna ballonger när de inte lönearbetar. Hela deras världsbild förefaller rasa. Fritid är för dem bara något ont som måste slås ihjäl. Jag fattar det inte. För mig är i stället lönearbetet ofta ett hinder i bildningsresan och självutvecklandet.

Jag hoppas, att man om kanske hundra år kan se tillbaka till vår tid och suckande ta sig för pannan: "Tänk, på 2000-talet höll man fortfarande på att arbeta för att kunna skaffa sig en inkomst, så att man kunde ha råd att köpa olika varor och tjänster. Så primitivt!"

Vilse i pannkakan?

Vad sysslar man med på Posten? Vi beställde en bärbar dator och lite annat smått och gott i förra veckan. Varorna skulle - normalt sett - komma till företaget i dag. Icke. Posten fattade inte att flera paket skulle till samma adress. Något hamnade i en bil och något hamnade i en annan bil. Datorföretagets representant sade, att så där gör Posten hela tiden. Den vänstra handen verkar inte ha den blekaste aning om vad den högra handen gör. Nu saknar vi en router. Kul ;-<

En barnboksklassiker

Originalet kom 1974. Den här versionen är från 1988:

Må den finnas i varje svenskt hem där det finns småbarn. Det tillhör uppväxten att ha läst och läst om och om igen Jan Lööfs moderna klassiker "Sagan om det röda äpplet". Det här är så nära fulländning man kan komma i den här genren. OK - den som letar småfel finner dem. Ett exempel: Dörren in till Olssons Frukt har vredet till höger utvändigt. Inne i affären är samma vred också till höger. Märkligt. Men det må vara Lööf förlåtet. Det är ju dessutom så, att dagen då händelserna utspelar sig är den 1 april (om nu frukthandlaren river datumbladen ordentligt på sin almanacka)...

Sättet varpå handlingen leds framåt och det helt friktionsfria samspelet mellan text och bild - det är ju rena fröjden att se och läsa! Den här boken måste för all framtid vara inskriven i småbarnsbilderböckernas historia.

Italiensk "feel good"-film

Ibland har man tur. Vi chansade och såg filmen "Bröd och tulpaner" på TV i kväll. Det var ingen nitlott. Snarare var det en italiensk fullträff. Och så var hon ju så vacker, så vacker - Licia Maglietta i huvudrollen. Betyg? 4 (av 5).

Ett lyxproblem - men dock...

När sonen flyttade hem igen tillfälligt, så kom vi på idén att skaffa en bärbar dator. Vi åkte därför några dagar senare in i staden för att sondera terrängen och - med maximal tur - återvända hem med en bärbar dator. Så blev det nu inte. Plötsligt samma dag hade i stället sonen skaffat en bärbar dator - att ha med sig när han börjar studera igen. Äldsta dottern kommer förmodligen att använda den här datorn ganska flitigt när hon börjar gymnasiet nu i augusti. Behovet av ytterligare en dator i huset kändes akut. Vår bärbara dator kan vi förhoppningsvis lösa ut på måndag. Jag hoppas kunna använda den relativt ostörd bl.a. till bloggande.

Samband?

När jag tidigare i dag skulle lacka några brädor upptäckte jag, att lackens nyans påminde om nyansen hos en del sorters whisky. När jag sedan luktade på lacken, så märkte jag att även lukten påminde om någon whisky. Jag vågade dock inte smaka lacken. Finns det någon kemist där ute? Hur kan grundlack påminna om whisky?

Rokoko-jazz

Jag minns hur vi satt och gapade på musiklektionen, någon gång i slutet av 60-talet, när fröken lade på en (vinyl-)platta med Swingle Singers. Oj, oj, oj - kunde klassisk musik låta så?! Och måste man inte sjunga ord? Här frambringade man ju läten som inte betydde något särskilt - rent semantiskt, alltså. De sjöng fram sina känslor med trallanden och lallanden. Att de bara tordes!

Då och där blev jag intresserad av klassisk musik för resten av mitt liv. Några år senare skulle min då bäste vän intressera mig för Eugen Ciceros pianoversioner av några kända klassiska verk. Det ökade mitt intresse för klassisk musik. Den här plattan var det första Cicero-albumet som jag föll pladask för:

Eugen Ciceros medmusiker på plattan var Peter Witte på bas och Charly Antolini på trummor. Denna lilla trio fick till ett sväng som skulle kunna göra tolvmannaband gröna av avund. (Ungefär som Jimi Hendrix Experience fick till mycket mera sväng än Blood, Sweat & Tears.) Albumet spelades in den 14 mars 1965 på en SABA T 600-bandspelare och man använde fem U 67-mikrofoner - om nu någon är intresserad av gammal inspelningsteknik. "Låtarna" var C. P. E. Bachs "Solfeggio c-moll", Scarlattis "Sonate C-dur", Couperins "L'adolescente", Ciceros egen "Bach's softly sunrise", Mozarts "Fantasie in d-moll" och J. S. Bachs "Erbarme dich, mein Gott". "Uppjazzad" klassisk musik när den är som bäst!

Jag köpte senare ett par album till med Cicero där han tolkade Chopin och Tjajkovskij - även de mycket hörvärda. Du som trodde, att Jacques Loussier var ensam om att "jazza till" klassisk musik kan tänka om.

God sås

Kycklingfilé med vitlök, grädde, gräslök och buljong. Såsen blev så god att jag bara måste göra så här:

Florens 1983 - ångest 2006

Vi reste till Italien i juli 1983. På en guidad dagsutflykt kom vi till Florens och besökte bl.a. Heliga Korsets Kyrka.

Men vad är det som skymtar nere till vänster? Låt oss gå närmare. Vad är det vi ser? Jo, detta:
Dante tittar snett nedåt på pöbeln. Tänker han på den gudomliga komedin?

Ah, jag längtar till Italien. Jag måste dit igen. Det finns så mycket kvar att se. Florens är jag inte färdig med, inte heller Rom. Sedan vill jag utforska Capri, Sicilien, Neapel m.m. Men samtidigt vill jag ju se mera av England och Skottland och äntligen komma till Irland. Sådan är jag - italiofil (Finns det ett sådant ord?) och anglofil på en och samma gång.

Ångest... Livet räcker inte till!

Äckligt

I går kväll zappade jag ibland över till "Uppdrag granskning", men jag blev så irriterad att jag snabbt zappade tillbaka. I dag ville jag kolla vad jag egentligen missade. Därför gick jag hit och såg programmet i repris via datorn.

Jag blir bara så himla förbannad att jag inte riktigt vet hur jag skall formulera mig. Det är så jävla äckligt. Dessa gubbar - och kärringar - som är så snuskigt giriga kan inte ha någon moral. Först skall de ha en orimligt hög lön, sedan skall de ha bonus oavsett prestation, ovanpå det skall de ha absurda optioner och som grädde på moset skall de ha sanslösa pensioner även om de rullar tummarna.

Electrolux gick dåligt, så man sparkade 162 anställda i Sverige den 24 april och flyttade jobben till Polen. På detta tjänade man kanske 40 miljoner. Samtidigt fick 160 av bolagets chefer c:a 185 miljoner i bonus. Rim och reson?

En del av de intervjuade självgoda, pompösa och inflytelserika personerna gjorde väldigt retfullt intryck på mig. De andra av dem verkade mindre begåvade. Antagligen tvivlar ingen av dessa cyniska personer någonsin på systemet. Var och en är nog övertygad om sin egen höga förträfflighet. Ingen av de inblandade pösmunkarna (som ibland påminner om övergödda grisar) verkar kunna se det sjuka.

Det är inte konstigt om många vanliga människor skiter i jobbet, maskar och myglar, börjar för sent och slutar för tidigt - och super sig fulla på helgerna. Varför skall man anstränga sig? Cheferna lägger ju ändå beslag på allting. Den genomsnittlige knegaren får vara nöjd om h*n får ett par procents löneökning. Och regeringen - oavsett sammansättning - ser mellan fingrarna.

Ge mig en spypåse.

Bra val av skådespelare

Respekt! Vi skall vara väldigt tacksamma för mycket, bl.a. bra extramaterial till filmer. (Det mest frikostiga i den vägen som jag känner till är extramaterialet till Roy Anderssons "En kärlekshistoria". Tack!) Jag ser mig inte själv som en filmnörd, men när det kommer till "Gudfadern" - då kan jag vara nördig. Del I och II blir jag sannolikt aldrig någonsin trött på. Enligt min mening går de inte att överträffa. Till väldigt stor del beror det på denne man - här på omslaget till DVD-boxens extramaterial:

Francis Ford Coppola bakom kameran. Han hade odds emot sig. Ingen visste riktigt vem han var. Producenterna ville ha andra skådespelare. Man tyckte, att Ryan O'Neal eller Robert Redford borde passa i rollen som Michael Corleone. Man lät t.o.m. Martin Sheen provfilma. Och Marlon Brando som Vito Corleone? Kommer aldrig på fråga! tyckte man.

Vi skall vara evigt tacksamma att Coppola var så envis. Han hade bestämt sig: Marlon Brando skulle spela Don Vito och Al Pacino skulle spela Michael. Basta. Vad blev resultatet av hans envishet? Jo, bl.a. två skådespelarinsatser som för evigt har gått till filmhistorien som något av det bästa skådespelare kan prestera.

Det här får mig att tvivla på producenter och andra som påstår sig veta vad som "slår" bäst. Hur är det med rekryteringsföretag? Hur kan vi vara säkra på att de gör ett bra jobb? De är ju skyddade från insyn.

Deckardrottning?

Miss Marple... Bättre engelska TV-serier har det gjorts. Filmatiserade Christie-deckare är lätta att parodiera - inklusive Hercule Poirot-historier. Den gamla deckardrottningen var t.ex. ganska svag för olyckliga kärlekar. Hon var också svag för att ha ett onödigt stort persongalleri. Och så detta med "skenet bedrar" - ständigt är det någon som är någon annan än vad h*n utger sig för att vara. Och ständigt är det något som egentligen förhåller sig på ett helt annat sätt än vad man lurats tro.

Och ständigt är det bara antingen Hercule Poirot eller miss Marple som inser sanningen. Alla andra är helt blinda, döva och tröga. Agatha Christie skrev deckare som om hon hade varit en fabrik med löpande band: mata in det och det och det - och ut i andra änden kommer en story enligt standardformulär 1A.

Lorrygänget hade kunnat göra en lysande parodi på spektaklet.

Skön röst

Det ena leder till det andra... När jag var inne på Richard Thompsons hemsida kom jag att tänka på Christine Collister - hon har sjungit tillsammans med honom. Kolla in detta - välj t.ex. "klipp" nr 5. Snacka om "likable"!

Utvikning kring en upphittad lapp

Jag rotade lite bland mina vinylplattor. Inklämt mellan två album låg en lapp. Jag plockade fram den och - look what I found:

En Richard Thompson-text. En av alla hans sylvassa. Och som han spelade gitarr på den här låten! Det är något av det "grymmaste" gitarrspel man kan höra.

Här har du hans hemsida. Han är generös med ljudexempel. Gå till "Audio downloads" och välj t.ex. "Live in Studio 4A: Oops! I did it again"! Vem hade kunnat ana att han skulle tolka Britney Spears?! Så borde det vara oftare: oväntade, spännande möten kan berika vårt inre.

Så nära

Säkert? Jovisst, det tror jag på. Då kan du berätta sagan om Rödluvan och vargen likaväl. Skyll inte på mig - jag röstade nej. Apropå detta.

Fem orsaker till extas - lista 89

Låtar om sommaren:
1. Lovin' Spoonful: "Summer in the city"
2. The Kinks: "Sunny afternoon"
3. Frank Sinatra: "Summer wind"
4. Mahalia Jackson: "Summertime"
5. Bryan Adams: "Summer of '69"

Smart av fisk

Nu har vi ätit fisk. Man blir ju intelligent av fisk, sägs det. Jag löste därför det här intelligenstestet lätt som en plätt (och det är ändå hämtat ur Eysencks "Lekstuga för snillen"!):

FÖRARE = 7
FOTGÄNGARE = 11
BILOLYCKA = ?

Dagens jönsigaste t-shirt

Sett på sta'n i dag: en t-shirt med texten (om jag minns rätt) "Riktiga män väger mer än 90 kg".

Patetiskt. Mannen som bar t-shirten kunde nog inte ens stava till ordet gym. Hans kondis var förmodligen så kass, att han inte ens skulle orka gå fem kilometer i någorlunda rask takt. Varför inbillar sig vissa män, att pondus sitter i en stor ölmage? Jag har sett så många exempel på det. De går omkring och spänner sig och riktigt stoltserar med sina absurda magar. De verkar t.o.m. inbilla sig att det är sexigt. Men inte känner jag några kvinnor som tänder på typ tjugo kilos överviktig fetma.

Och vad är förresten en "riktig man"? Har det med vikten att göra? Kan inte tro det. Jag har sett små, korta och lätta män som definitivt är mera "att hålla i handen när stormen går" än någon stor, lång bjässe på hundra kg eller mer.

Fem orsaker till extas - lista 88

Låtar att lyssna på i bilen - med anknytning till vägar:
1. The Beatles: "Penny Lane"
2. Bob Dylan: "Highway 61 revisited"
3. Bruce Springsteen: "Thunder Road"
4. The Kinks: "Dead End Street"
5. Canned Heat: "On the road again"

Tombstone

Som tidsfördriv en kväll får den väl duga. Men den kommer definitivt inte att gå till filmhistorien som någon väldigt sevärd film. Det beror inte på genren - det finns många bra westernfilmer. Det beror inte på temat - som är "Här skall det bli räfst- och rättarting". Nej, det beror på mediokert handhavande från regissör och producent.

I händerna på John Ford eller Sam Peckinpah hade det här sannolikt blivit en grymt bra rulle. Nu blir det bara en hyfsat bra actionfilm.