Några rader om "Maffiabröder"

Sedd igen:

Martin Scorseses "Maffiabröder" är ett mästerverk. Det är väl i och för sig tacksamt att göra film om maffian - spänningen kommer per automatik, kan man tycka - men det är absolut inte alla maffiafilmer som är mästerverk. "Maffiabröder" vill jag placera som god trea bland alla maffiafilmer som jag har sett. Plats nr 1 och 2 går till "Gudfadern" och "Gudfadern II".

Här finns några makalösa kameraåkningar som måste gå till filmhistorien som några av de mest eleganta och tjusigaste som gjorts. Dessutom spelar här Joe Pesci en av filmhistoriens äckligaste typer. Jag önskade att hans karaktär i filmen skulle gått ett hemskare öde till mötes.

Bra köp

Dagens kap:

Endast 149 kr för c:a 10 timmars spänning. Fjärde säsongen av "Bläckfisken" väntar jag mig mycket av. Om jag inte minns alldeles galet, så fick serien en kvalitetshöjning i och med att domaren Silvia Conti trädde in i handlingen. "Bläckfisken" blev en av de få riktigt magiska TV-serierna. När det gäller maffiaskildringar i TV-serier håller jag fortfarande denna som numero uno. "Sopranos" grep mig aldrig på samma sätt.

När det däremot gäller filmatiserade skildringar av amerikansk maffia är det fortfarande "Gudfadern" och "Gudfadern II" som är Mästerverken. Martin Scorseses maffiafilmer - med "Maffiabröder" som bäst - nafsar dem i hälarna.

Slut på andra säsongen av "Bläckfisken"

Nu har jag sett färdigt andra säsongen av den italienska maffiaserien "Bläckfisken". Det är med blandade känslor jag tar farväl av den säsongen. Jag är nyfiken på nästa säsong, men jag är ännu mera nyfiken på säsong fyra där domare Silvia Conti (spelad av Patricia Millardet) klev in på arenan.

Det som gjorde mig besviken med de här båda första säsongerna var det relativt sega tempot. Det var lite för mycket snack och en aning för lite verkstad. Skådespelarinsatserna var knappast värda Oscars och dialogerna var ofta krystade och onaturliga. Ibland stämde de inte ihop rent logiskt. Hur kan man t.ex. säga (ur minnet): "Jag trodde du var en idealist. Jag hade hoppats att du skulle vara intresserad av pengarna."? I min värld låter det klart ologiskt. Dess värre förekommer det flera sådana märkliga och osammanhängande uttalanden i början av den här serien. Det känns som om de bara pladdrade på för att få tiden att gå.

Och när skurkarna var så klantiga måste det ha varit lätt att vara polis... I det sista avsnittet för säsong två ringde bovarna först för att kolla om de tilltänkta offren var hemma. Ett av offren lyfte luren och sade "Hallå?", men ingen svarade i andra änden. Alltså blev offren misstänksamma och hann sätta sig i säkerhet. När skurkarna kom fram var de tilltänkta offren inte längre där. - Sådana tabbar gör knappast bovar i nutida TV-serier.

Jag har ägnat cirka 12 timmar åt de här två boxarna och ibland har jag tänkt: "Nä, jag borde använda tiden åt något vettigare". Synd. Nu hoppas jag, som sagt var, på de kommande säsongerna. Jag minns avsnitten med Silvia Conti som väldigt bra. Jag vill inte bli besviken igen.

På baksidan av det här avbildade omslaget står det: "Sopranos och Gudfadern i all ära... gör plats för den bästa maffiaskildringen någonsin!". Tro dem inte.

Mäktig förstascen

Världens bästa film har även världens bästa förstascen. Marlon Brando var absolut briljant.

Märkligt att Marlon Brando även skulle vara med i en annan av världens bästa förstascener - nämligen i "Sista tangon i Paris". Den scenen har jag tyvärr inte hittat i dess fulla längd, men man kan se en liten snutt här - efter 6 minuter och 40 sekunder ser vi Brando titta upp och skrika.

Italiensk fotmassage

Italienska språket kan vara så effektfullt. I en TV-serie om den italienska maffian är det trovärdigt om skådespelarna talar italienska:

Men effekten blir minst sagt konstig i en dubbad amerikansk film - i alla fall om man känner till originalet:

Repris!

Kom igen, SvT! Visa Bläckfisken i repris! Börja gärna från avsnitt 1 och visa serien i sin helhet under hela sommaren.