Banal humor som inte är rolig

Jag letade upp detta för att se om det var roligt. En gång i tiden tyckte jag kanske att det var skojigt. Men nu frågar jag mig: Är detta roligt? Mitt svar är definitivt: Nej.

Jag tror, att man här försökte göra sig lika roliga som Monty Python-gänget. Man misslyckades totalt.

Härligt är att shoppa?

Helt otroligt - Wal-Mart. Se här och här och här. Det är lätt att associera till förra posten. Konsumismen - hallelujah...

En bok om kitsch

För den som är intresserad av kitsch är denna bok nödvändig läsning:Denna bok kom ut 1969 och jag har återvänt till den då och då, med några år emellan. Det är alltid lika tragikomiskt. Det som en person betraktar som "fint" är i en annan persons ögon kitsch. Är kitsch synonymt med pekoral? Njae, pekoral är väl snarare det ofrivilligt komiska inom litteraturen.

Man kan undra hur någon kan tycka att t.ex. denna omslagsbild är vacker. Den är dåligt hantverk och den är töntig. Varför skulle någon vilja stå naken på en klippa, omsvept av något genomskinligt stycke, spela fiol och drömma sig bort medan segelbåtar passerar därute på böljan den blå? Det verkar dessutom vara vindstilla där båtarna är, men seglet ser spänt ut. Jag tänker: "Denna tavla är illa genomtänkt".

Undertiteln är "An anthology of bad taste". Då tycks man förutsätta, att det finns något som rent objektivt sett är dålig smak. För Gillo Dorfles är massproducerade kopior (bl.a. många souvenirer) automatiskt kitsch - som exempelvis handdukar, glasögonfodral, ostpaket m.m. med den gåtfullt leende Mona Lisa. Han gillar inte reproduktioner över huvud taget.

Gillo Dorfles står som huvudansvarig upphovsman, men här finns även bidrag av John McHale, Ugo Volli, Hermann Broch m.fl. Det handlar om kitsch inom konst, skulptur, arkitektur, politik, religion, reklam, film och annorstädes. Boken går dock inte in på kitsch inom musik eller litteratur.

Kitsch är nostalgisk, den är irrationellt romantisk, den är stockkonservativ. Kitsch spelar med våra känslor på ett uppenbart beräknande sätt. Ett exempel ser jag i den bild som finns på sidan 130. Vi ser en välkammad, rakryggad, ordentligt klädd och förmodligen väluppfostrad liten flicka räcka över en bukett blommor till en gammal, sittande - och antagligen trött - kvinna. Bildtexten lyder:
"Children and old people are the source of the worst type of sentimentality, which inevitably produces the purest form of kitsch".

Vidare: "Married couples and marriage are an inexhaustible source of kitsch" (s. 132). Ett exempel på detta illustreras med ett foto föreställande "The Webbers, professional nudists, dance in the open air in front of the admiring eyes of their little daughter".

Kristendomen kommer inte undan. Något av det mest kitschiga i hela boken är en gräslig samling objekt i ett arrangemang som är avsett att hylla påven Johannes XXIII. Det är konstgjorda blommor, snäckor, musslor och en sjöhäst i en delvis symmetrisk gruppering - framför ett porträtt av påven. (s. 149) Det ser helt förryckt och förvirrat ut.

Att reklam erbjuder många tillfällen till kitsch-upplevelser borde vara allmänt bekant. Man kan ju ibland få intrycket att reklambyråerna försöker överträffa varandra i dålig smak.

Ett annat tacksamt fält är film och foto. Där finns det hur mycket som helst att ösa fram. En relativt stor del av boken handlar om kitsch inom porren. Bildexemplen i boken visar onekligen att porr lätt blir kitsch. Två foton på sidan 247 får illustrera det: Vi ser en ung blondin med bar överkropp. Hon gapar med en svårtydd min medan en orm slingrar sig fram på hennes mage, över hennes ena bröst och upp mot hennes ena axel; på den andra bilden ser vi bara ett par bröst på en liggande kvinna, medan fyra små leksaksbilar befinner sig strax ovanför hennes bröst - kanske på väg till det ställe där vägen delar sig?

Kort sagt: den här boken är en guldgruva om man samtidigt vill (hån-)skratta och ta sig för pannan inför diverse dårskaper. Den skulle kunna vara utgångspunkten för en fantastisk dokumentär TV-serie om kitsch inom olika områden, från olika tider och i olika länder.

Valfrihet mellan strunt och skräp

Det blir alltmera sällan som jag ser på TV. Jag sörjer inte. Jag tycker det är bedrövligt hur mycket trams och flams och allmän dynga som visas. Det är såpor hit och såpor dit. Den som är den värsta bitchen eller den mest motbjudande skitstöveln blir hyllad som hjälte. Om det är att vara socialt kompetent att intrigera, bilda pakter, ljuga och svika så är jag gärna social idiot.

Mer och mer blir infantilt. Folk skall väl passiviseras genom infantilitet. Det är nog så den dolda agendan är tänkt. Ett barnsligt, naivt och ytligt folk är lättmanipulerat, lättnavigerat och lättlurat. Personer som vill propagera för mera allvar, djup och substans blir misstänkliggjorda. Se bara på Roy Andersson. Han kom redan 1997 ut med boken "Vår tids rädsla för allvar" och den har nog inte varit mera aktuell än nu. Men ve honom att rida på så höga hästar. Vem är han att sätta sig till doms över vanligt folk? Tvi vale för stort styggt troll. Vill jag fjanta och lattja bort min tid till ingen nytta, så angår det inte någon. (De fyra sista meningarna var ironiska.)

Upp stiga orden...

Jaha. Nu är det i gång. Pajkastandet till höger och vänster. Det kommer att hålla på ända fram till valdagen. Det här tar nog något slags rekord i begreppsförvirring.

Strid för stridens egen skull?

Internet avslöjar hur lågt vissa människor kan sjunka. När man läser en del dynghögskommentarer kan man ibland undra om de som kommenterar lever bara för att avsiktligt vantolka bloggposter, kolumner och krönikor - och för att vara allmänt stökiga och "pain in the ass". Vissa kommentatorer verkar dessutom ha noll förmåga att inse när slaget är förlorat. De stångar sina pannor blodiga och fattar inte att de gör bort sig. Varför har en del personer så fruktansvärt svårt för att välja sina strider? Varför inte bara lägga ned och strunta i att kommentera?

Jag provar den metoden allt oftare. Härom dagen hade jag på en offentlig plats kunnat ta en strid med en kärring som saknade hyfs, men i stället gick jag bara demonstrativt därifrån och behandlade henne som luft. Jag hoppas budskapet gick fram, men man kan aldrig vara säker.

Trams

Oerhört fånigt. Tror de att det är tufft? På vilket sätt skulle det vara tufft? Jag fattar ingenting när det gäller
2LAX9
Det är ju bara ett krångligt sätt att skriva 2009.
2009 är fyra tecken, 2LAX9 är fem tecken.
MM9 hade varit bättre.

Tosiga formuleringar

Lasse Anrells "Floskeltoppen" i Aftonbladet är alltid rolig. Det roar mig alltid att se hur kända personer formulerar sig helt uppåt väggarna fel. Vad sägs t.ex. om följande dåraktigheter?

"Blir du påkörd i 30 km/h är risken att dö bara 1 på 10, medans blir du­ påkörd i 50 km/h så är det precis tvärtom.”

”Under tidigare år då Socialdemokraterna hade ansvaret förtidspensionerades 140 personer om dagen. Tio av dessa var ung­domar under 25 år. Idag är det tvärtom.”

”Inte mindre än 25 nya barn har fötts i Storå, Löa och Stråssa enligt senaste sammanställningen.”

Man undrar hur det står till bland hjärnvindlingarna.

Föredömligt kortfattat

Jag tycker att man skall hushålla med orden. Jag anser att det är föredömligt att fatta sig kort. Jag finner många bloggar oerhört sega och tråkiga just därför att bloggförfattarna är så otroligt mångordiga och segar sig fram. Det är väl bättre att vara rakt på sak och inte krångla till det i stället för att gå en massa onödiga omvägar och aldrig komma fram till någon poäng. Många bloggar är så tjatiga och gnatiga och omständliga och trögtuggade att man nästan mår illa. De stoltserar med långa och krångliga meningsbyggnader och metaforer och bildspråk och poetiska vändningar och bisatser och semikolon och tankestreck och allt möjligt utan att komma till saken. Pudelns kärna är helt dold och oåtkomlig. De tuggar och tuggar och idisslar och idisslar. Aldrig ser man någon ljusning. De bara ältar och ältar och tjatar och gnatar. De kommer aldrig till något vettigt avslut. Det är helt annat med min blogg. Här kommer jag till saken med en gång och håller inte på med en massa tramsig utfyllnad eller en massa onödigt dödkött. Pang på rödbetan och sedan är det nog med det. Min blogg är ett föredöme i sin fåordighet. Jag är hela tiden precis och vet alltid vad jag vill. Många andra bloggar är så flummiga och obestämda att man undrar hur författarna bakom hittar fram till tangentbordet. Tänk om alla kunde vara så fokuserade och exakta som jag - så mycket bättre bloggosfären vore då. Här kommer man till pudelns kärna direkt och utan omsvep. Inget tjat, inget gnat. Raka rör. Inget dösnack. Inga dimridåer. Klara besked. Jag orkar inte med sådana bloggar där man aldrig kommer vidare utan bara trampar vatten. Jag står inte ut med poänglösa bloggar med en massa vackra ord helt utan substans.

Et cetera da capo sine fine ad infinitum in absurdum

Poängen?

Fråga: Vad vore livet utan "Hajk"?

Svar: Inte lika roligt.

Mycket krångel, klent resultat...

Hujedamej

- Vi kräver respekt!
(Bilden är hämtad härifrån.)

De får aldrig min röst

Jag kommer aldrig någonsin att lägga min röst på ett enfrågeparti. Tänk efter. Hur skulle Sverigedemokraterna eller Piratpartiet kunna leda landet? Det skulle bli total katastrof efter en månad.

En spådom

Man säger om 80-talet "Å nej, det var det där hemska årtiondet med de töntiga pudelfrissorna".

Man kommer att säga om 00-talet "Å nej, det var det där hemska årtiondet med alla töntiga och ytliga modebloggar".

Dagens citat

Hämtat härifrån. Kommentarer överflödiga.

Några rader om "Moln över Hellesta"

Sedd igen:

Den är lite kult - "Moln över Hellesta". Det är en sådan film man måste ha sett för att få en någorlunda rättvisande bild av svensk filmhistoria. Jag minns att jag tyckte den var ganska obehaglig när jag såg den första gången. Det var på TV, förmodligen en regnig sommarsöndag. Den är klassad som thriller och rekommenderad åldersgräns är 15 år. Jag lovar: de flesta 15-åringar har sett betydligt mera spännande filmer än den här. Men den har onekligen en viss charm. Här blandas god konst med kitsch - ganska kul. Man kan se den bara för dialogen, ljussättningen och klippningen - som alla är bra. Det som jag tycker är en aning kitschigt är bl.a. det myckna ätandet och kaffedrickandet. Här kan du läsa några recensioner ur folkdjupet. En stark trea eller en svag fyra ger jag.

Mys?

Hur tänkte man här?

Bilden är hämtad härifrån. Hela tiden får man bekräftelser på att världen är galen.

Träaktigt

På min lilla lunchpromenad i dag tog jag denna bild med min mobiltelefon:

Vi ser en mansfigur (Jag tror att han har något som skall föreställa ett skägg) tillverkad i trä. Mansfiguren i sig är nog ett konstverk. Han har sedan, försedd med tomteluva, placerats på en liten trestegstrappa. Trappan är i sin tur placerad på två korta bryggor som har sammanfogats. Bilden ger anledning till många frågor. Exempelvis följande.

Är detta ett skämt? Vad är det i så fall som är så roligt? Är det ett practical joke, utfört förslagsvis av några gymnasister? Är det en installation - helt seriöst menad av någon missförstådd konstnär? Är detta ett resultat av egenmäktigt förfarande? Är detta stötande? Är detta tankeväckande? Är detta konst? Etc.

Dagens irritationsobjekt. 2

Fula teckensnitt! Det retar mig att se F som ser ut som 7 med ett streck på "magen". Ett stort F skall aldrig aldrig aldrig kunna blandas ihop med siffran 7.

Några rader om en överskattad man

Mary Warnocks bok "Sartres filosofi" (Denna upplaga från 1966) läste jag 1970. På den tiden var jag väldigt svag för Sartres författarskap och tankevärld. Det är jag icke numera. Nu tycker jag att han var "hajpad" - en ganska svamlig ordvrängare som inte var någon större tänkare. En ganska typisk fransk intellektuell superstar, med andra ord.

Denna bok har följande kapitelrubriker: Cartesianismen, Intet, Varat-för-andra, Att vara i världen, Friheten samt Den radikala omvändelsen. De avslöjar en del om bokens innehåll. Det som jag nu ogillar med hans filosofi är dess oskarpa konturer, dess kvasivetenskaplighet, dess pompösa pseudointellektualism. Det är antagligen omöjligt att bevisa och/eller motbevisa dess reliabilitet och validitet. Det är ungefär som att motbevisa en dikt. Ty så ser jag på Sartres filosofi: den är mera ett appendix till hans skönlitterära författarskap än en fristående disciplin.

"(...) Sartre, som anser att vi är ansvariga för allting, också tror att ansvarsbördan är mer än vi kan bära, och att vi hittar på konster och knep för att undgå den.
Av dessa knep är till exempel ironin ett. (...) Men ett långt viktigare knep är den Onda Tron, i vilken vi låtsas att undvikliga saker är oundvikliga. På ett eller annat sätt består Ond Tro i att låtsas för oss själva och andra att saker och ting inte kunde vara annorlunda (...)" (s. 53)
Djupsinnigt? Nej. Det är ungefär lika fjantigt som att påstå att vi alla, var och en för sig, har lika stora chanser att bli FN:s generalsekreterare. Bullshit.

"Människorna sätts ner i världen, och de blir vad de väljer att bli genom att handla och känna som de gör." (s. 54)
Djupsinnigt? Nej. Var och en sin egen lyckas smed, alltså. Skitsnack.

"Varat-för-andra definieras på två besläktade sätt. För det första är jag medveten om min egen kroppsliga existens som något som är bekant för andra människor. För det andra är jag medveten om andra människors kroppar och därigenom om deras existens i världen." (s. 64)
Djupsinnigt? Nej. Det är ungefär en lika trivial truism som att hävda, att vi människor finns i olika raser.

"Mitt uppfattande av den Andres blick har alltså två huvudkonsekvenser. För det första är jag som objekt för den Andres blick ett ting, utan tvivel inte helt bestämt, men möjligt att bedöma i termer av sannolikhet som många andra objekt i världen, som vädret till exempel. (...)
Den andra konsekvensen är, att när jag en gång blivit medveten om den Andre, inser jag att jag inte helt är situationens herre." (s. 79f)
Djupsinnigt? Nej. Banalt och löjligt pretentiöst? Ja.

"(...) i varje sorts mänsklig relation är man dömd att inta endera av två grundläggande attityder: Sadism eller masoschism." (s. 132 - Jo, det var felstavat i boken.)
Djupsinnigt? Nej - nonsens.

Så här kan jag hålla på. Men jag sätter stopp här. Jag tycker det blir uppenbart att Sartre var en filosof-wannabe. Han ville vara så djup, så djup, men det slutade med ett magplask. Han var en skönlitterär författare som önskade att han kunde vara en Stor Tänkare.

Psykisk tortyr

Att välja mellan Körslaget och Dansbandskampen... Det är som att välja mellan vinterkräksjuka och migrän. Här har vi en ny tortyrmetod värre än fängelse: tvångsmatning med Körslaget och Dansbandskampen dygnet runt.

Jag är trött på allt detta populistiska och vulgära daltande med käcka, glada amatörer och halvfigurer som gräver finkulturens grav. Ge mig hellre grårandiga proffs och besserwissriga kultursnobbar!