En samling av en mästare

Bill Evans var en av jazzens främsta pianister. Den här plattan bör man därför ha:

(Omslaget är scannat och därmed kraftigt beskuret.)
Bill Evans är kanske mest känd här i Sverige för att ha spelat in en odödlig LP med Monica Zetterlund - "Waltz for Debby". Lira hade i nr 4 för år 2009 en alldeles lysande essä som handlade om inspelningen av just det albumet.

"The best of Bill Evans" innehåller mästerverk som "Beautiful love", "Spartacus love theme", "I've got you under my skin" och "My foolish heart". Inspelningarna gjordes mellan 1962 och 1966. Har jazzen någonsin egentligen varit mera intressant och spännande sedan dess?

Kan inte låta bli... Besök här

Tidens tand

Jag lyssnar på den här plattan och tänker: "Visst är den bra, men med nutidens måttstock räcker den inte så värst långt". Att räkna den som tidernas bästa liveplatta känns inte alls adekvat.

Det finns livealbum som är bättre. Det här albumet var väldigt bra när det var nytt, men det är förbisprunget nu. Det känns framför allt snålt med tio bitar och en total speltid på knappt tre kvart. Nu är vi bortskämda med konserter på minst två-tre timmar. Bruce Springsteen & The E Street Band, Deep Purple, Rainbow och U2 är bara några exempel på grupper som har gjort bättre livealbum sedan Stones gjorde "Get yer ya-ya's out!".

Förvandling

För inte så länge sedan såg det ut så här i ett av våra rum:

Nu ser det ut så här i det motsatta hörnet av samma rum:

Trägen vinner. Detta skall nu vara min musikhörna. Här skall jag sitta med hörlurar och lyssna på favoriter som Bach, Beethoven, Haydn, Händel, Mahler, Mozart, Sibelius, Tjajkovskij och Vivaldi. (Om ni undrar, så kan jag meddela att jag har många flera vinylplattor än de som syns på bilden.) Så bör livet vara. Man får sitta i lugn och ro och njuta - utan att bli störd av världens dårskap.

Fynd

I dag var vi runt en sväng in på stadsmissionen. Hulda makan köpte en bra inbunden bok för 10 kr och jag köpte dessa båda vinylplattor för sammanlagt 10 kr (Bilderna är resultat av scanning och därför inte helt överensstämmande med verkligheten - de är beskurna både hit och dit):

Jag har lyssnat igenom dem och kunnat konstatera att de båda överraskade mig positivt. Lill sjöng underbart på "Månskugga", "Alla männskor talar till mej", "Sången han sjöng var min egen" m.fl. och Östen sjöng och pratade texter av Hjalmar Gullberg, Anders Österling, Jacques Werup m.fl. på ett "redi't" bra sätt.

Jag gjorde en överraskande upptäckt: Östen tonsatte Göran Sonnevis dikt "Om kriget i Vietnam". Det hade jag ingen aning om.

Dags för betyg

Nu har jag "skummat" igenom den här boken som jag tidigare bloggade om här. Jag är redo för att sätta betyg.

Det är inget snack. Denna bok skall ha betyg 5 på en femgradig skala. Jag har bara tre invändningar, men de är så pass obetydliga att femman ändå gäller.

1. Jag saknar någon sorts signatur till varje beskrivning. Jag vill veta vem som skrev texten t.ex. om Ulf Lundells "Vargmåne". Jag vägrar tro, att alla fyra författarna är lika "medskyldiga". Det hade väl inte varit omöjligt att använda signaturen JG för alla poster skrivna av Jan Gradvall, AR för Annina Rabe etc.

2. Urvalet känns ibland lite egendomligt. Exempel? Den enda roman av Björn Ranelid som får vara med är "Synden". Det känns inte helt adekvat.

3. Registret är inte helt tillförlitligt. Det borde inte vara något problem att åstadkomma ett felfritt register i dessa dagar. Exempel på miss? Peter Schildt regisserade "Glappet", men hans namn finns inte med i registret.

Bortsett från sådana klagomål är detta en helt fantastisk bok. Den måste finnas i varje hem. Det är bara en tidsfråga innan jag köper den.

Genomlyssningarna kompletta

Nu har jag lyssnat färdigt på The Beatles. Jag håller fast vid min tidigare torgförda åsikt att vartenda album innehåller minst en dålig bit. Inget album kommer undan. Jag har tidigare gått igenom en del album. Komplettering: Andra kassa bitar på dubbelalbumet är "Don't pass me by" och "Revolution 9", på "Magical Mystery Tour" kunde vi ha sluppit "Flying" och "Blue Jay Way", på "Yellow Submarine" är de sju sista bitarna nästan olidliga, på "Let it be" tål jag inte "Maggie Mae" och "One after 909" och - slutligen - sänks kvaliteten hos "Abbey Road" allvarligt p.g.a. "Maxwell's silver hammer" och "Octopus's garden".

Jag minns - så tydligt som om det hade hänt i förra veckan - hur vi ungdomar på den tiden det begav sig sade om The Beatles när de hade gett ut skivan "Yellow Submarine":
- De kan ge ut vilken smörja som helst nu. De är så stora att ingen vågar ge dem någon dålig recension.

Men en trevlig effekt av genomlyssningarna var denna: "Let it be" är ett bättre album än vad jag tidigare har föreställt mig. Där finns flera bitar som jag tycker mycket om - "Across the universe", "Let it be", "I've got a feeling", "The long and winding road" och "Get back".

Och trots några bottennapp här och där gjorde The Beatles helt makalös musik. Enligt min ringa mening var de tidernas största pop-/rockband. Och när jag skriver rock, så menar jag rock. (Att de var ett kolossalt framgångsrikt popband står ju bortom allt tvivel.) De kunde faktiskt stundtals få det att svänga lika rockigt som ett riktigt hårdrockband. Speciellt tydligt hör man det på det vita dubbelalbumet.

Men till sist - och främst - var The Beatles helt unika i att ständigt flytta fram gränserna för vad man kunde göra inom popen/rocken. De var först med sååå mycket. Deras kreativa mod, skaparlust, nyfikenhet och energi verkade aldrig kunna ta slut. Och varje nytt album fr.o.m., säg, "Help!" gjorde publiken olidligt nyfiken inför varje nytt LP-utsläpp från de f.d. Liverpool-grabbarna.

Några rader om "Tusen svenska klassiker"

I dessa dagar håller jag på att roa mig med denna bok:

Som så många andra är jag svag för listor. Och detta är en sorts lista. Lika säkert som att fredag har föregåtts av torsdag kommer klagomål på urvalet. Någon recensent klagade t.ex. på att det fanns med alltför många plattor med Kent här. Det kan jag i och för sig hålla med om, eftersom Kent aldrig har tillhört mina favoriter.

"Varför finns de med och inte de?", "Varför finns här tre exempel med dem och inget exempel alls med honom?" etc. Ständigt samma gnäll.

Men strunt i gnället. Tag denna bok för vad den är: Ett urval gjort av fyra personer som är väl insatta i ämnet. Det kommer alltid att finnas gnällspikar som hittar något att klaga på. Never mind.

Jag ler igenkännande och tänker ofta "Är det sååå länge sedan?!" Någon recensent undrade vad man skall använda boken till. Tja, vad skall man använda en lista till? Tradig kommentar. De här samlade exemplen är bevisligen saker som visar en stor del av "den samtida kultur som speglat, definierat och format Sverige".

Jag gillar den här boken så här långt (hunnen 50 sidor in). Jag har svårt för att tycka illa om ett sådant kaxigt projekt. Jag finner ambitionen storartad och lovvärd. Här har du en recension. Hämta inspiration, bilda dig en egen uppfattning - och skriv en egen lista! Gör det bättre själv, om du kan!

Tre exempel

I en tidigare bloggpost påstod jag att det finns album där inte en enda bit var dålig. Jag hävdade samtidigt, att bitarna förvisso kunde vara olika bra men att ingen var kass. Nu kräver vän av ordning att jag skall upp till bevis. Således nämner jag tre förträffliga album där alla bitar var mer eller mindre bra - och ingen var dålig.

Leonard Cohen: "Ten new songs"
Miles Davis: "Kind of blue"
Bruce Springsteen: "Darkness on the edge of town"

Minst en kass bit på varje album

Nu kanske jag retar någon rigid Beatlesfan, men jag hävdar bestämt följande.

The Beatles gjorde inte ett enda studioalbum helt befriat från ganska kass musik.

Det finns bevisligen album gjorda av andra där varenda bit var bra. De var visserligen olika bra, men ingen bit var helt kass. På Beatles' album fanns det alltid med minst en riktigt dålig bit.

På första LP:n "Please please me" har vi t.ex. "There's a place"; på andra LP:n "With The Beatles" har vi bl.a. "Little child"; på "A hard day's night" har vi "I'll cry instead"; på "Beatles for sale" får vi genomlida "Honey, don't"; på "Help!" plågas vi av "Act naturally"; på "Rubber soul" finns av någon outgrundlig anledning "What goes on" med; på "Revolver" är "Doctor Robert" ett bottennapp; på "Sgt Pepper" borde vi ha sluppit "Within you without you"; på [The white album] har vi den otroligt fåniga "Ob-la-di, ob-la-da" etc. Inte ett enda album utan någon kass bit.

Strängt taget kan man säga att bl.a. alla bitar där Ringo sjöng var kassa - med undantag för "With a little help from my friends".

Deras första LP

Nu har jag påbörjat ett litet projekt som inte alls känns plågsamt. Jag skall lyssna igenom The Beatles' samtliga studioalbum - sådana de blev i den nyligen utgivna boxen - rent kronologiskt från början till slut. I bilen denna dag:

Ah, visst var det bra redan från starten! Men det var inte sensationellt bra. Vi hade ju bl.a. några svenska band som lät ungefär lika bra. Nej, det som skulle göra denna grupp odödlig var den ständigt pågående utvecklingen. Från bra via bättre till bäst.

Men redan här har vi alltså några bitar som står sig väl i konkurrensen med nutida musik. Jag tänker i första hand på "I saw her standing there", "Please, please me", "Love me do" och "Twist and shout" (Samtliga utom "Twist and shout" av Lennon & McCartney). När det gäller den sistnämnda biten var det tydligen så, att det var den man spelade in sist. Man tänkte, att John Lennon knappt skulle ha någon röst kvar efter det. Det var klokt tänkt. Han kunde skrika långt innan han gick i Janovs primalterapi.

Mera om albumet här.

Drygt...

Jag fortsätter med etiketter. Det tar tid, kan jag meddela. Jag går igenom varenda post från begynnelsen och framåt. Just nu är jag i augusti 2006. Tålamod. Prova etiketterna nedan så länge.

Nostalgisk tripp tillbaka till Mothers

Den här plattan (släppt i maj 1967) har hängt med länge nu. Jag köpte den när den var relativt ny, jag var ansvarslös tonåring och livet lekte. Jag tycker att Mothers of Invention var som bäst i början av deras historia. Detta är den platta som jag rankar som deras näst bästa - efter det sanslösa mästerverket "We're only in it for the money". Jag älskar det respektlösa och svårförutsägbara anslaget, de galna infallen och den hämningslösa spelglädjen. Ah, jag blir som ung på nytt när jag hör "Plastic people", "Son of Suzy Creamcheese", "Brown shoes don't make it" m.fl. De håller än! Men mest i gång går jag på den instrumentala låten "Invocation & ritual dance of the young pumpkin". Ett sådant gitarrspel har det bara funnits en enda person som kunnat leverera och det var Frank Zappa. Om man någonsin tvivlade på att han var en vass gitarrist redan i början av hans karriär, så räcker det att lyssna på den här låten för att skingra tvivlet. Tänk dig Miles Davis, Frank Zappa och Jimi Hendrix på scenen, jammande tillsammans. Det hade blivit en odödlig klassiker.

Pinsamt innehav

Sparks' "Propaganda" ... Hur kunde jag tycka den var bra?

Något lika stimmigt och fjantigt är svårt att finna. Detta är så pinsamt.
Nog pratat om det.

Ett album med Bryan Ferry

Det är kanske inte helt korrekt att gilla Bryan Ferry, men jag gör det ändå. Det anses ju ibland som suspekt att gilla musik framförd av en figur som verkar vara en fåfäng klädsnobb. Dessutom kan det i vissa sällskap betraktas som lite fjolligt att som man gilla en sådan sångare. Min fru är ju inte ensam om att ha ansett honom vara en av de sexigaste varelser som har gått i ett par skor. I don't care.

Vi kommer inte undan det faktum att Bryan Ferry åtminstone har varit en väldigt bra cover-sångare. Han har spelat in flera fantastiskt bra tolkningar av gamla hits - men dessutom gjort egna kompositioner och skrivit egna texter som han inte behöver skämmas för.

På detta album från 1978 kan vi höra honom sjunga sådana "gamla godingar" som "Hold on (I'm coming)", "Take me to the river", "Carrickfergus" och "That's how strong my love is". (Den sistnämnda överträffar originalet, enligt min åsikt.) Han sjunger dessutom egna verk som "Sign of the times", "When she walks in the room" och "This island Earth" alldeles lysande. Kort sagt: ett mycket bra album.

Lite om "Two of a mind"

En mycket bra platta med två briljanta musiker:

(Omslaget är scannat och därför inte fullständigt.)
Albumet "Two of a mind" med Gerry Mulligan på barytonsax och Paul Desmond på altsax kom ut 1962 och är ännu ett bevis på att jazzen var helt makalöst bra på den tiden.

Om man vill få någon jazzhatare att omvända sig, så kan man låta den personen lyssna på denna platta. Då börjar hatet troligen smälta. Annars är den där jazzhataren tondöv och obildbar.

Paul Desmond och Gerry Mulligan var redan stora var för sig. Tillsammans blev de giganter. Samspelet blev utsökt.

Övriga musiker på plattan var John Beal, Wendell Marschall och Joe Benjamin på bas samt Connie Kay och Mel Lewis på trummor. Låtarna spelades in under tre sommardagar i New York City. Här får vi höra "All the things you are", "Stardust", "Two of a mind" (komponerad av Paul Desmond), "Blight of the fumble bee" (komponerad av Gerry Mulligan), "The way you look tonight" och "Out of nowhere". Allt framfört på ett elegant och säkert sätt.

Hon kom in genom badrumsfönstret

God mat, gott rödvin, skön fåtölj och "Abbey Road" på skivtallriken. Svårt att överträffa! Lyssna bara på denna snygga övergång! Klippet börjar med slutet på "Polythene Pam" och plötsligt går vi så makalöst elegant över till "She came in through the bathroom window". En snutt ur världens bästa andrasida på en LP?

En sak som slog mig när jag nu lyssnade på denna LP-sida för kanske hundrade gången är att Ringo var en duktig trummis. Det glömmer man lätt.

Klassisk musik för moderna människor - blä

Aj, aj. Ungdomligt oförstånd får jag skylla på. Varför köpte jag den här plattan? (Omslaget är scannat och således ej komplett avbildat.)

När jag precis hade köpt den tyckte jag väl att den var "häftig" och "fräck". Nu finner jag den ganska vedervärdig. Denna inspelning är nästan helgerån. Lyssna själv på detta - och håll med mig.

Modernisering som vulgarisering. Populism som kulturkross.

Olika teknik - olika upplevelse

Nu är den köpt. Nu börjar jag ett nytt - eller snarare nygammalt - liv.

Givetvis lyssnade jag på den här. Känslan var makalös. Det ÄR en annan feeling med vinyl än med CD. (Visserligen har jag inte samma platta som CD, men jag hasplar ur mig detta i alla fall.)

CD-tekniken är stressframkallande. Den främjar slit-och-släng-tänkandet. Med en vinylspelare blir du mera omsorgsfull och noggrann. Du avsätter tid för musiklyssning på ett helt annat sätt än när du lyssnar på CD-album. CD-tekniken inbjuder till snabbspolning och överhoppande av bitar som inte genast fångar ditt intresse. Med vinylspelare infinner sig ett lugn och en eftertänksamhet som inte så lätt dyker upp om du lyssnar på en CD. Du väljer LP-musik med större omsorg och när du väl har bestämt dig, så får lyssningen ta tid. - Nu menar jag generellt. Om du lyssnar på ett album med Enya kan det kanske kvitta.

En vinylplatta har två sidor. Du lyssnar gärna färdigt på en hel sida (bl.a för att inte utsätta utrustningen för onödiga risker med skadad nål m.m. som kan bli fallet om du hoppar över den ena biten efter den andra) - och då har kanske c:a 25 minuter passerat. Ett CD-album har bara en sida. Att lyssna färdigt på det kan ta en timme eller mera - således snabbspolar du gärna. Och det totala "lyssningspasset" blir då kanske bara 20 minuter. Själva tekniken inbjuder till stress.

När du lyssnar på en gammaldags LP, så kan du se skivan snurra runt där på skivtallriken medan pickupen rör sig sakta in mot mitten. När du lyssnar på ett CD-album, så försvinner skivan in i en apparat och du ser inte vad som händer. Där försvinner s.a.s. synintrycken på kuppen. Det kan ha en meditativ effekt att se LP-skivan ligga där och snurra runt, runt, runt.

Den som väntar...

Tålamod, tålamod... Jag har tålamod. Snart, snart... Jag skall snart köpa en ny grammofon. Då jädrar i min låda skall jag lyssna på den här vinylplattan från 1976. (Bilden är scannad och beskuren både här och där)

Jag lyssnade på den LP:n långt innan jag blev Gould-fan. När jag hade hört hans andra studioinspelning av Goldbergvariationerna var jag fast. Ingen som Gould. Smakprov från Toccata i D-dur, BWV 912, här.

En ganska medioker sak

I dag är det exakt 40 år sedan The Beatles' platta "Yellow Submarine" släpptes. Den ingår inte i min skivsamling och jag sörjer inte särskilt för det. Enligt mig blev det inte något av det bästa Beatles gjorde. Och strax efter detta skulle man gå in i studion för att spela in "Let it be" - som jag tycker är en relativt svag platta.

Men... när man ser filmen "Yellow Submarine" (1968) och jämför med en del "utflippat" som visas på MTV i våra dagar, så kan man börja undra hur mycket som egentligen har hänt inom "filmad musik" sedan 1968. Det är inte uppseendeväckande stora delar nytänkande, om vi skall vara ärliga. I stort sett är det bara tekniken som har gått framåt.