Nada

För mycket IRL. Men roligt besvär... Jag hoppas kunna återkomma till kvällens övningar. Mer får ni inte veta nu.

Mera gitarr

Jag blir så trött på att saker jag har länkat till inte längre går att nå. Så - alltså - gör jag detta i stället:
Jag rekommenderar er att gå in på YouTube och sök Chris Rea med "Road to hell" och Dire Straits med "Brothers in arms".
Varför? Hyfsat gitarrspel. Det får man aldrig för mycket av.

Carlosarah

Oj, oj, oj. Jag säger bara: Gå in på YouTube och sök Santana. Jag lovar: Det är inte bortkastad tid. Se och hör t.ex. detta. Gudomligt vackert!

Dagens länktips

Det var ett tag sedan... Som jag tipsade om gitarrsolon. Det kan vara dags nu. Framtidens bästa gitarrist är en kvinna? Kolla detta och sök henne på You Tube. Fantastiskt skickligt!

Gud gav mig allt

En himla bra låt till en hyfsat bra - men spattig - video:

Men vem är kvinnan? Carina Berg?

Gröna lökar

Om inte detta är kult, så vet jag inte...

Men hur hade ni det med genusperspektivet, Booker T. och kompani?

Ännu en favorit i Idol

De har ju sagt att de är på jakt efter unika personligheter i årets Idol. Nå, här är en:

Så ung och redan så duktig... Någon kommentator påstod att hon inte är så unik. Nähä. Då är inte Tracy Chapman heller unik, inte Cyndi Lauper, inte Melanie, inte Elkie Brooks... o.s.v. De är bara dussinartister? Vem är då unik? E.T.?

Ännu en favorit i Idol

Det är väldigt kaxigt att ge sig på en av tidernas bästa bitar. Det är dessutom oerhört stöddigt att framföra den låten utan orgel. Det är vidare snudd på vansinne att sjunga den låten med tanke på att Gary Brooker sjöng originalet så gudomligt bra. Men han fixar det. Det här är en klart godkänd version.

Ännu en favorit i Idol

Oops... Inte trodde jag att man kunde göra en så annorlunda och bra tolkning av "Summertime". Respekt!

Min favorit i Idol

Oh, my God! Vill du veta vem jag har som favorit i Idol så här långt? Här är svaret (Ledsen att behöva beskära i överkant, men jag gör inte reklam):

Är hon lika bra i fortsättningen blir hon väldigt svårslagen. Jag hoppas att vi här ser en blivande stor stjärna.

Världens bäste gitarrist?

Jag är inte överens med Time Magazine om detta. För det första är det så förutsägbart och mesigt att ständigt och jämt utse Jimi Hendrix till världens bäste gitarrist. Han dog så ung att han inte hann göra så mycket. Ritchie Blackmore har hunnit med mer. Så här ser min personliga och klart subjektiva lista ut:

1. Ritchie Blackmore
2. Carlos Santana
3. Jimi Hendrix
4. David Gilmour
5. Eric Clapton
6. Mark Knopfler
7. Neil Young
8. Frank Zappa
9. Richard Thompson
10. Stevie Ray Vaughan

Det är tycke och smak... Jimmy Page funkar inte på mig. Inte Yngwie Malmsteen heller. Och inte John McLaughlin. Och inte Larry Coryell. Och inte Slash. Och inte...

Brådmoget

Oj! Det här är ju nästan lite obehagligt.

Får man vara så duktig när man är så ung? Det är inte rättvist.

En tramsig hämnd är också en hämnd

Den här videon är intressant på minst två sätt:1. Man kan hämnas oförrätter begångna av olika sorters jättar genom att använda t.ex. YouTube. Tänk vilka möjligheter som öppnar sig...

2. Det är inte alls säkert att man kommer längre med allvar än med skämt. Jag vågar påstå, att den här videon har fått sådant oerhört genomslag (Mer än 3 miljoner visningar!) just därför att den är lagom fjantig. Om den hade varit helt allvarlig, så hade den kanske bara fått ett par tusen tittare.

Chuck-chock

Gosse - som han kunde rocka... Frågan är om inte Lillian Roxon hade helt rätt när hon skrev "Chuck Berry may be the single most important name in the history of rock" i hennes "Rock Encyclopedia" från 1969. Det har visserligen hänt en del sedan 1969, men ändå... Vilken katalog med låtar! Vem har inte någon gång hört "Roll over Beethoven", "Rock and roll music", "Sweet little sixteen", "Johnny B. Goode", "Around and around", "Memphis, Tennessee" eller "No particular place to go"? Mästerverk allihop! Under andra halvan av 1950-talet skrev han flera odödliga låtar än vad andra bara kan drömma om. När det begav sig var jag alltför ung för att hänga med i de svängarna. Men historien har ju visat Chuck Berrys storhet.

Jag kan tänka mig att han då upplevdes som en chock eller som en blixt från klar himmel. Hans självsäkra och originella scenuppträdande i kombination med hans medryckande melodier och texter med hög igenkänningsfaktor var så tufft att något lika omtumlande inte skulle visa sig förrän Jimi Hendrix dök upp.

Men det bör också sägas, att en del av hans bitar gjordes bättre av andra. Så kan jag t.ex. tycka att The Beatles gjorde en cover på "Roll over Beethoven" som överträffade originalet. Likaså gjorde The Rolling Stones en tuffare version av "Around and around".

Det är också så, att en hel del inledningar är till förväxling lika. Det är vidare så, att en del texter känns lite tveksamma om de nu framförs av en 50+-man. Jag menar t.ex. "Sweet little sixteen"...

Men bortsett från sådant gnäll: Chuck Berrys musik är odödlig. Om 100 år - om det fortfarande finns mänskligt liv då - kommer man kanske att jämföra hans betydelse med (varför inte) Beethovens.

Live i Gdansk

Lyssnade nyss på valda delar ur den här:

Det finns en särskild hemsida om denna konsert här. Vilka superlativer skall man ta till? Alla känns förbrukade. Finns det t.ex. någon mera ultimat gitarrsololåt än "Comfortably numb"? Vem kan göra den bättre än Gilmour? Det ser ut som en omöjlig fråga. Ungefär som att fråga "Vilken dag kan göra söndagen bättre än en söndag?".

Ritchie inspirerade Frank?

Det här var antagligen en starkt bidragande orsak till hans status som gitarrhjälte. Yngwie Malmsteen har väl alltid haft RB som sin förebild. Men en lite märklig detalj i det här sammanhanget är att jag tycker att det hela låter lite som Frank Zappa - före Zappas gigantiska genombrott. Jag menar: ungefär så skulle Zappa låta ett par år senare.

Try Ry

När jag ändå håller på... Här kommer ännu en bit med Ry Cooder. (Lyssna färdigt!)

Maskinhuvud

Det här måste vara ett av rockhistoriens bästa album. Möjligen är det hårdrockens bästa album genom tiderna.

Här förenas röjarmusik med snygga melodislingor, perfekt samspel och eminenta soloinsatser. Du kan ta vilken låt som helst på albumet och ge dig hän. Det är inte bara "Smoke on the water" på denna platta som är värd att gå till musikhistorien, om nu någon tyckte det.

Några rader om ett Cooder-album

Äntligen har jag skaffat den här plattan. Inte en dag för tidigt. Jag hade bara en vinylplatta med hans musik tidigare, bl.a. med den magiska låten "I think it's going to work out fine" (som var signaturmelodi till en TV-serie med Jan Hemmel och Christoffer Barnekow - jag blir galen; vad hette den serien?!). Här finns givetvis den låten med, men också den lika magiska biten som användes i filmen "Paris, Texas". Ry Cooder är väl inte världens bäste gitarrist, men han kan onekligen spela med mycket "feeling" - och det betyder en hel del. Han är klart originell och går sina egna vägar. Många olika stilar har det blivit, men man hör ändå att det är Ry som håller i gitarren. Ingen skivsamling är komplett utan något med Ry Cooder.

Clapton wasn't God

Det är nog - skulle jag tippa - alltid intressant att läsa stora berömdheters självbiografier. Att Eric Clapton är en av vår tids största gitarrister kan väl ingen förneka. Att han var Gud - som en del väggklotter påstod - var dock fel. Av hans självbiografi får vi bl.a. veta en hel del om motgångar han har haft i livet. Han har sannerligen inte åkt på en räkmacka genom tillvaron. Men, visst... om han inte hade tjänat ihop så mycket pengar, så hade han nog inte levt i dag. Han var nära att ta livet av sig, han har varit nära att dö bl.a. till följd av fem samtidiga magsår, med mera.

Det som griper mig mest med denna självutlämnande bok är hans beskrivningar av vilken oerhörd kamp han har haft mot sitt missbruk. Han har verkligen varit djupt nere i drogberoende. Om det inte var heroin, så var det starksprit och kokain. Det förefaller vara ett mirakel att han ö.h.t. kunde spela en ton under de förhållandena.

Det glädjer mig att EC särskilt lyfter fram ett par album som jag alltid har diggat ända sedan de kom ut: "Behind the sun" (som jag bloggade om här) och hans personliga favoritalbum "Journeyman". Lika fåfängt glad blir jag för att han nämner låten "Just like a prisoner" från "Behind the sun", eftersom den biten är min favoritlåt med EC. Du kan höra den här. Lägg särskilt märke till det gudomligt skickliga och känsliga gitarrspelet fr.o.m. 3 minuter och 20 sekunder in i låten. Efter att han har sjungit "That's why you never know how I feel", så ger han oss detta makalösa spel i mer än två minuter! Gåshud varenda gång...

Om nu EC inte var Gud - har han mött Gud? Jag tror det. Läs detta citat (som skildrar en händelse på Hazelden i slutet av år 1987), så kanske du håller med mig:
"I den stunden gav mina ben vika nästan som av sig själva och jag sjönk ner på knä. Ensam i mitt rum bad jag om hjälp. Jag hade ingen aning om vem jag vände mig till, jag visste bara att jag inte orkade kämpa längre, att jag inte hade någon kraft kvar. Sedan mindes jag vad jag hade hört om att överlämna sig, något jag hade trott att jag aldrig skulle kunna göra på grund av min stolthet, men jag visste att jag inte skulle lyckas på egen hand, så jag bad om hjälp, och där, liggande på knä, överlämnade jag mig.
Jag kände snart att något hade hänt inom mig. En ateist skulle förmodligen säga att det bara rörde sig om en förändrad inställning hos mig, och på sätt och vis är det sant, men det handlade om mycket mer än det. Jag hade hittat en plats att vända mig till, en plats jag alltid vetat existerade men som jag aldrig riktigt velat eller behövt tro på. Ända sedan den dagen har jag knäböjt varje dag, på morgonen för att be om hjälp, och på kvällen för att tacka för mitt liv och, framförallt, för min nykterhet. Jag väljer att knäböja därför att jag vill ödmjuka mig när jag ber, och för mig, med mitt uppblåsta ego, är det det bästa jag kan göra." (s. 243)

Jag kan inte låta bli att ta ett knippe citat till. Denna gång från bokens epilog:
"De sista tio åren har varit de bästa i mitt liv. (...)
När jag skriver detta är jag sextiotvå år, jag har varit vit i tjugo år och mitt liv är rikare än någonsin tidigare. (...)
att stiga upp på scenen och inte kunna göra mitt bästa är det värsta jag kan tänka mig. Därför tror jag inte att det blir några fler stora turnéer för min del, hur mycket jag än älskar att spela. (...)
Jag lärde aldrig känna Stevie Ray Vaughan närmare. Vi spelade bara tillsammans några gånger, men det räckte för att jag skulle förstå att han var jämbördig med Jimi Hendrix när det gällde inlevelse. (...)
Musiken kommer alltid att hitta fram till oss (...) och liksom Gud är den alltid närvarande." (s. 332ff)