Sin fars son

Äpplet faller inte långt från trädet... Jag har en kollega på jobbet att tacka för den här länken.

En samling av en mästare

Bill Evans var en av jazzens främsta pianister. Den här plattan bör man därför ha:

(Omslaget är scannat och därmed kraftigt beskuret.)
Bill Evans är kanske mest känd här i Sverige för att ha spelat in en odödlig LP med Monica Zetterlund - "Waltz for Debby". Lira hade i nr 4 för år 2009 en alldeles lysande essä som handlade om inspelningen av just det albumet.

"The best of Bill Evans" innehåller mästerverk som "Beautiful love", "Spartacus love theme", "I've got you under my skin" och "My foolish heart". Inspelningarna gjordes mellan 1962 och 1966. Har jazzen någonsin egentligen varit mera intressant och spännande sedan dess?

Kan inte låta bli... Besök här

En väldigt tråkig bok om en spännande person

Den här hade kunnat bli en fantastiskt bra bok, men det blev den inte. Keith Knox' "Jazz amour affair - En bok om Lars Gullin" kom ut 1986. Men den verkar inte färdig.

Det är kanske inte så lätt att göra en bok baserad på bandinspelade intervjuer. 150 sidor av bokens totalt c:a 220 sidor bygger just på intervjuer - gjorda av Keith Knox. Det är intervjuer inte bara med Lars Gullin själv utan även med olika personer som stod honom nära, i privatlivet eller i musikerlivet.

Jag skulle kunna tänka mig att Gunnar Lindqvist borde haft mera tid på sig att redigera och bearbeta materialet. Nu känns boken slarvig. Det blir det ena långa citatet efter det andra, med hopp från person till person. Det blir aldrig spännande litteratur. Boken hade kunnat bli mycket bättre med stramare tyglar och mera beskrivande och berättande text. Att läsa intervjusvar efter intervjusvar blir snabbt ganska tröttande.

Dessutom har boken en väldigt tråkig och fantasilös layout med två spalter och trist format. Den påminner om en tradig lärobok i samhällskunskap för gymnasiets första årskurs under slutet av 1960-talet. Ett sömnpiller m.a.o.

Visserligen får man reda på många intressanta saker om Gullin, men det kostar på i onödan. Ingen normal läsare orkar läsa vartenda ord i denna tröga textmassa.

Det är trist att konstatera sådant. Lars Gullin var värd ett mycket bättre öde än denna bok.

Tre exempel

I en tidigare bloggpost påstod jag att det finns album där inte en enda bit var dålig. Jag hävdade samtidigt, att bitarna förvisso kunde vara olika bra men att ingen var kass. Nu kräver vän av ordning att jag skall upp till bevis. Således nämner jag tre förträffliga album där alla bitar var mer eller mindre bra - och ingen var dålig.

Leonard Cohen: "Ten new songs"
Miles Davis: "Kind of blue"
Bruce Springsteen: "Darkness on the edge of town"

Svängig blues

Även detta är kult, mina vänner.

Sedan kom synt och det kan man ibland tycka var synd.

Ännu flera etiketter

Nu kan ni roa er med Jazz, Konst och Löner.

Ännu en etikett

Kolla även Miles Davis. Det kommer mera... Jag är framme vid maj 2007 nu.

Lite om "Two of a mind"

En mycket bra platta med två briljanta musiker:

(Omslaget är scannat och därför inte fullständigt.)
Albumet "Two of a mind" med Gerry Mulligan på barytonsax och Paul Desmond på altsax kom ut 1962 och är ännu ett bevis på att jazzen var helt makalöst bra på den tiden.

Om man vill få någon jazzhatare att omvända sig, så kan man låta den personen lyssna på denna platta. Då börjar hatet troligen smälta. Annars är den där jazzhataren tondöv och obildbar.

Paul Desmond och Gerry Mulligan var redan stora var för sig. Tillsammans blev de giganter. Samspelet blev utsökt.

Övriga musiker på plattan var John Beal, Wendell Marschall och Joe Benjamin på bas samt Connie Kay och Mel Lewis på trummor. Låtarna spelades in under tre sommardagar i New York City. Här får vi höra "All the things you are", "Stardust", "Two of a mind" (komponerad av Paul Desmond), "Blight of the fumble bee" (komponerad av Gerry Mulligan), "The way you look tonight" och "Out of nowhere". Allt framfört på ett elegant och säkert sätt.

Runt midnatt

I dag är det 56 år sedan Miles spelade in "'Round Midnight" i studion i New York. Då var hans medmusiker Sonny Rollins (tenorsax), Charlie "Chan" Parker (tenorsax), Walter Bishop (piano), Percy Heath (bas) och Philly Joe Jones (trummor). Hur vet jag det? Jo, tack vare Bill Coles biografi (1976), där alla inspelningar t.o.m. "Lonely Fire" från 1972 listades.

Det här klippet verkar vara från en konsert i Stockholm 1967. Om vi skall tro informationen på YouTube var medmusikerna då Wayne Shorter, Herbie Hancock, Ron Carter och Tony Williams. Sämre band kunde man ha. Vid den tiden var jag alltför ung och grön för att kunna fatta storheten i detta. Mognad tar tid.

Jag minns Lars

Apropå barytonsaxofon... Här kan du se och höra makalöse Lars Gullin - bakom Chet Baker. Biten är en av mina absoluta jazzfavoriter - "My funny Valentine". Bättre än så här blir det nästan aldrig.

Jag minns Gerry

I dag är det 13 år sedan Gerry Mulligan dog. Hans skicklighet på barytonsaxofon torde stå bortom allt tvivel. Jag njuter i fulla drag av att höra hans superba spel. I ett klipp från 1950-talet kan vi se och höra honom (här på klarinett) tillsammans med en annan stor berömdhet. Biten heter "One note samba" och den skulle bli mest känd spelad av Stan Getz och med sång av Astrud Gilberto.

Flinka fingrar

Äsch - jag kan inte låta bli. Nu länkar jag till ett YouTube-klipp igen. Det är simpelt, men jag försvarar mig med att jag kanske får ytterligare någon person att köpa en platta med Erroll Garners musik. (Tidigare bloggpost t.ex. här.)

Här ser vi en mästare i aktion. Det ser så lekande lätt ut. Han nästan stod upp vid pianot. Hans hållning var helt annorlunda än den klassiske pianisten Glenn Goulds. Gould nådde ju knappt upp till tangenterna med sin krökta rygg - så lågt som han satt. Men Garner och Gould hade grymtningarna och hummandena gemensamt. Båda var en plåga för inspelningstekniker.

För Erroll Garner var kanske detta bara "ännu en dag på jobbet". Men, oj, vilken vardagsnivå i så fall!

Art for art's sake

Det är gott att ha kollegor med god smak. Den här musik-DVD:n har jag fått låna av en sådan kollega:

Gott folk, är det bra eller är det bra? Trumslagaren Art Blakey var inte bara duktig på trummor; han var även bra på att omge sig med makalösa musiker. När man ser och hör den här filmen, inspelad vid en konsert i Tokyo och en i London 1965, så kan man allvarligt börja fundera på om inte jazzen var som allra bäst just då. Så mycket spännande jazz som spelades mellan, säg, 1955 och 1965! Det här är så bra, att jag blir mållös. Man måste jämföra med det absolut bästa som har åstadkommits inom jazzen, det är min amatörmässiga åsikt.

Inte nog med det. Jag har mina aningar om att många av nutidens jazzmusiker försöker fånga den magi som uppstod inom jazzen vid den nämnda tiden. Jag tror, att många musiker håller med mig om att det som skapades då inte går att överträffa. Så'na kompositioner! Så'na musiker! Så'na solon! Det är bara att buga och tacka.

Favoritbitar på denna DVD? Ja: "Dat Dere" (som Monica Zetterlund sedan gjorde på svenska - "Va' e' de' där"), "Moanin'" och "The Egyptian".

En bok om film och en om musik

De här båda böckerna gör mig glad och besviken på samma gång. De är uppbyggda på samma sätt, med samma "approach" och samma layout. "General editor" bakom "The little black book - movies" är Chris Fujiwara. Till sin hjälp har han haft c:a 60 medarbetare. De är inga blåbär, om man säger så. De vet verkligen vad de skriver om. De är filmkritiker, redaktörer, doktorer, professorer m.m. från flera olika länder.

"General editor" bakom "The little black book - music" är Sean Egan. Till sin hjälp har han haft c:a 40 medarbetare. Inte heller de är några amatörer inom sitt ämne. De har skrivit för Mojo, Melody Maker, Record Collector m.fl.
Båda böckerna har ett nytt och intressant grepp: man har valt ut "key film", "key song", "key event", "key person" m.m. Kronologiskt förtecknas, årtionde för årtionde, avgörande händelser inom film och musik sedan 1890 och fram till i dag. Tro inte på "the little". Det är tjocka och tunga böcker vi pratar om. Båda böckerna är på 800 sidor vardera och rikligt försedda med foton i svart/vitt och färg. De är bra referensböcker att använda t.ex. vid frågesporter. So far, so good.

Vad är det då jag inte är nöjd med? Jo, det är urvalet. De här båda böckerna är inte de definitiva och slutgiltiga böckerna i sina respektive ämnen. De måste kompletteras med andra böcker för att ge en rättvis bild av film- och musikhistorian sedan 1890. Hur motiverar jag denna min ståndpunkt? Hur kan jag vara så kaxig och sätta mig upp emot professorer och andra experter? Låt mig ge exempel.

Hur kan man i en seriös bok om filmhistoria med total eller nästan total tystnad förbigå Lars von Trier, Ettore Scola, Krzysztof Kieslowski, bröderna Taviani och Tom Tykwer - för att bara nämna sex viktiga regissörer?

Hur kan man i en seriös bok om musikhistoria, när man skall ge exempel på ett viktigt album från år 1959, "glömma" Miles Davis' "Kind of blue"? OK, han nämns som "Key Person" för år 1958 och i den notisen nämns albumet i fråga, men det räcker inte. För år 1959 har redaktionen valt fyra andra "Key Album": Dave Brubecks "Time out", Nina Simones "The amazing Nina Simone", The Chipmunks' "Let's all sing with The Chipmunks" och Ray Charles' "The genius of Ray Charles". The Chipmunks? Detta är besynnerligt. Massor av andra experter skulle utan att tveka ha rankat Miles Davis' album "Kind of blue" som ett av de absolut mest epokgörande albumen inom jazzens historia från år 1959 och framåt. Och vad hände med Stan Getz, Gerry Mulligan, Thelonious Monk, Keith Jarrett och Cecil Taylor? De och en del andra stora namn i musikhistorian lyser med sin frånvaro.

Suck. De perfekta böckerna om film- och musikhistoria är ännu inte skrivna.

Gamle Mann

Vad bevisar detta? Jo: att även äldre tunn- och/eller gråhåriga män kan få det att svänga.

Herbie Mann var min favorit bland flöjtister. (Han dog 2003 och ingen har tagit hans plats.) Tidigare bloggpost om ett album av honom här.

Jazz i Italien 1976

Det är inte dumt att ha kollegor som kan vidga ens perspektiv. Av en arbetskamrat fick jag låna denna konsert - inspelad vid Umbria Jazz Festival 1976. Jag skäms för att erkänna det, men det är sant: jag hade inte hört Horace Silver innan. Nu när jag har gjort det, så kan jag påstå, att han är ännu en av jazzens sköna lirare.

På You Tube finns det ute en hel del med honom. Följande bit är hämtad ur den tidigare nämnda konserten.

Han omgav sig här onekligen med duktiga musiker. Trumpetaren Tom Harrell må ha betett sig lite underligt, men som han spelade trumpet!

Dock - jag är lite skeptisk till musiken. Det är liksom FÖR bra och FÖR skickligt och FÖR duktigt. Jag vet inte, men den här typen av musik uppfattar jag som opersonlig och inte tillräckligt känsloladdad. Den når s.a.s. inte mitt hjärta. Mitt fel?

Mera vinyl

Skivmässa i dag. Det blev nästan s.k. köpfest. Så här kompletterade jag min samling vinylplattor denna dag:

och så denna:
och så denna:

och så denna:

och så denna:

och så slutligen denna:

(Scannat omslag - därför det udda formatet.)
Nu gäller det bara att skaffa en bra grammofon - nu när den gamla trotjänaren har lagt av för gott.

En Pat Metheny-platta

Vad tiden går... Det var troligen 1993 jag köpte den här plattan. Jag har aldrig varit någon stor diggare av Pat Metheny och hans musik. Han är tydligen jättestor i vissa kretsar och han har spelat med flera av de "stora grabbarna". Hans musik är dock lite för "duktig" i min smak. Jag kan visst begripa att han är en skicklig musiker, men jag får sällan goda "vibbar" av hans låtar. Dock gillade jag delar av "Secret story".

Jag aldrig brytt mig om att skaffa flera album av honom. Jag vet inte vad jag har missat, men jag gissar att jag inte har anledning att sörja.

Den här biten nedan är min favorit på ovan nämnda album. Den är snyggt uppbyggd, med en meditativ början som nästan omärkligt går över till lite mera dramatiska tongångar för att sedan bli nästan vild och så småningom lugna ned sig igen. Den kan leda tankarna till Ravels "Bolero".

Pat Metheny spelade här själv "all synths, keyboards, elec. perc., guitar synth". Duktig pojke. Mer känsligt än så här blir det nog aldrig med Metheny.

Amy!

Det är inget snack om saken. Hon kan verkligen sjunga med feeling. Frågan är om hon inte är den bästa jazzsångerskan just nu.

Jo, du läste rätt. Jag betraktar henne som jazzsångerska. Inom jazzen skulle hon komma bäst till sin rätt. Och så slipper hon kanske att bli jagad av paparazzi och andra hyenor och schakaler. Jazz är ju inte lika "hett" som MTV-musik.

Amy - du får inte försvinna in i dimman!

Webster på webben

Du milde, så bra det här är - fortfarande:

Ben Webster var hur cool som helst. Han var mera cool än vad Miles Davis var i Miles' coola period. Den här plattan (Omslaget är inte komplett p.g.a. scanning) kallades "Soulville" men det är inte samma platta som den "Soulville" som kom ut 1957. Den här dubbel-LP:n kom ut 1980. LP 1 inspelades i Los Angeles den 15 oktober 1957, LP 2 i New York den 6 november 1959.

Bland spåren nämner jag "Makin' whoopee", "Bye bye blackbird", "How deep is the ocean (How high is the sky)" och "In the wee small hours of the morning". Bland de övriga musikerna på denna dubbel måste jag nämna Oscar Peterson (piano), Herb Ellis (gitarr), Ray Brown (bas) och Ed Thigpen (trummor). Sämre sällskap kan man ha.

Det märks genom alla låtarna att det är Ben Webster på saxofon. Hans sound var unikt. Han var inte bara coolare än Miles Davis, han kunde få Stan Getz att låta stressad, han kunde få J. J. Cale att inte alls låta "laid back", han kunde få Billie Holiday att låta löjligt glättig, han kunde kanske t.o.m. låta mera fado än fadon själv.

Kolla detta och njut.