Nya etiketter

Det här med etiketter var jobbigt. Men nu har jag i alla fall fixat några nya. Se nedan, klicka och se vad som händer.

Återanvänt. 37

Nu blir det nästan snuskigt. Det här skrev jag sommaren 2002.

Oh, alla dessa

Oh,
alla dessa fantastiska kvinnor
som jag aldrig får lära känna,

alla dessa gudomliga kvinnokroppar
som jag aldrig får smeka,
alla dessa sugande kvinnoblickar
som jag aldrig får möta,
alla dessa långa kvinnohår
som jag aldrig får rufsa till,
alla dessa lena kvinnokinder
som jag aldrig får nudda vid,
alla dessa stiliga kvinnonäsor
som jag aldrig får gnugga,
alla dessa välformade kvinnoläppar
som jag aldrig får kyssa,
alla dessa ljuva kvinnofötter
som jag aldrig får massera,
alla dessa vackra kvinnoben
som jag aldrig får röra,
alla dessa ljuvliga kvinnobröst
som jag aldrig får smaka,
alla dessa våta kittlare
som jag aldrig får slicka,
alla dessa mystiska grottor
som aldrig kommer att krama min styva lem.

Oh,
alla dessa fantastiska kvinnor
som jag aldrig får lära känna -
Varför är livet så kort?!

(Copyright: Thomas O.)

Återanvänt. 36

Följande lilla prosapoem(?) skrev jag 1995. Det håller än.

Alltid slav

Frihet är en illusion.
Man är alltid en fånge.
Man är alltid slav.
Därmed är också makt en synvilla.
Vi är varandras slavar
och varandras tyranner.

(Copyright: Thomas O.)

Återanvänt. 35

Följande lilla prosapoemstycke skrev jag 1988. Det gäller än.

Gamar

Ingen vill veta av dig
när du är svag och nere.
Visa dig sårbar
och man hackar dig i småbitar.
Det finns alltid gamar
beredda att äta upp resterna.

(Copyright: Thomas O.)

Återanvänt. 34

Det här skrev jag någon gång 1984.

Vem?
(eller: Att leta efter syndabock)

Historielärarnas
polisfrågor glömda
Inte längre
vem, när, var

Historicismen underkänd,
individcentreringen utskrattad,
ansvarsfrågan avklarad

- Vem släppte Hiroshimabomben?
- Piloten
- Domaren säger att svaret är rätt
- Vem var piloten?
- Det var vem som helst, det var vi alla
- Domaren säger att svaret är
O Rätt O Fel

Återanvänt. 33

Det här skrev jag 1988. Ganska relevant, tycker jag.

Ny Jantelag

1. Du skall inte tro att vi hjälper dig när du verkar hjälplös.
2. Du skall inte tro att vi unnar dig mer än oss.
3. Du skall inte tro att du kan imponera på oss.
4. Du skall inte tro att du får någonting gratis.
5. Du skall inte tro att vi bryr oss om dina problem.
6. Du skall inte tro att vi bryr oss om dina åsikter.
7. Du skall inte tro att dina kunskaper är mer värda än våra.
8. Du skall inte tro att du har en bättre moral än vi.
9. Du skall inte tro att du är oersättlig.
10. Du skall inte tro att vi är intresserade av dig som individ.

Återanvänt. 32

Ludvig Wittgenstein visste nog inte vad han gjorde när han skrev "Tractatus logico-philosophicus". Om han hade kunnat se följderna, så hade han nog låtit bli att publicera den. Vad jag menar är, att hans hierarkiska punkt-system med 1.21 etc. har fått förödande konsekvenser. Allehanda misch-masch framställs som märkvärdigt djupsinnigt utan att vara det - just därför att detta förgrömmade hierarkiska punkt-system används. Folk tror, att texten då måste vara lika djup som Wittgensteins epokgörande verk.

1970 - samma år som George Harrisons "All things must pass" kom ut - skrev jag väldigt mycket, bl.a. en sak klart påverkad av Wittgenstein. Den ingår i en serie som du nog känner igen vid det här laget:

Ytterligare anteckningar

I a) Allt förhåller sig.
I b) Allt kunde förhålla sig annorlunda.
II a) Att tänka är att se förhållanden.
II b) Att skapa är att visa förhållandens grad av relevans.
II c) Att betänka ögonblickets innehåll är att manifestera förhållanden.
II d) Att klarlägga sitt inre är att redogöra för förhållanden.
III a) Att förhålla sig är att vara.
III b) Att förhålla sig är att användas.
III c) Att förhålla sig är att förvandlas.
IV a) Att vara är att vara i förhållande.
IV b) Att vara är att vara orsak till förhållande.
IV c) Att vara är att vara verkan av förhållande.

Återanvänt. 31

Följande stycke skrev jag när jag var 19 år. Inte så tokigt, kan jag tycka. Nu förstår jag inte riktigt vad jag menade, men när jag skrev det var allt kristallklart för mig.

Invecklad

Helst av allt skulle jag vilja sova. Genom att sova visar man ju i alla fall att man vill fantisera. Att fantisera är inget annat än att förneka världen genom ett nålsöga. Men nålsögat är både min begränsning och min fullständiga möjlighet. Det gäller att se träden i skogen, och när man gjort det, förhåller man sig som ovillkorligt existerande till framtiden. Framtiden är plötslig i all sin ständighet. Den plötsliga ständigheten är ögonblicket sett bakifrån. Vi är alltid bakom framtiden - vi förföljer den. Det enda tillfälle då framtiden går tillbaka för att vara jämsides med oss är när vi dör. När vi dör, dör framtiden. Framtiden är framtiden genom att vara okänd.

Det okända är det ofödda kända. Det okända är varken levande eller dött - det är ren existens. Mitt i sin rena existens ger oss det okända sin intighet. Dess intighet kolliderar med våra handlingar och upplöser därmed vårt tankemönster.

Tankar är ifrågasättanden av skenbar självklarhet. Den skenbara självklarheten förnekar sina alternativ, men påkallar därmed mitt kontemplativa ställningstagande. Den skenbara självklarheten påkallar med andra ord sin egen undergång. Den rena självklarheten finns däremot inte alls.

Och jag låter tystnaden föda mig. I den absoluta tystnaden är jag främling för kunskapen. Kunskapen är mitt transpirerande jag. Man kan inte veta utan att finna och just i upptäckten ligger upptäckandet.

Mina handlingar är tredimensionella - jag kan iakttaga dem från alla håll: framifrån, bakifrån, uppifrån, underifrån och från sidan. Deras metafysiska rymd ger mig överblicksmöjlighet.

Att överblicka är ändå en fördel - då är man ju den sanne betraktaren. Men att vara är att kunna vara annorlunda. I det annorlunda ligger kärnan till förnyelse. Förnyelsen är kännetecknet utan bostad. I förnyelsens hemlöshet ligger vår styrka.

Jag är en cirkel med min situation som fokus och min tankeverksamhet som radie.

Återanvänt. 30

Följande text skrev jag när jag var 17 år. Det är ännu en text i min gamla svit "Ytterligare anteckningar". Det förvånar mig, att jag var så pass klurig då. Jag menar inte, att jag nödvändigtvis hade rätt - men jag måste i alla fall ha tänkt till en aning innan jag skrev. Ibland begriper jag mig inte på den där 17-åringen. Nu kan jag undra: Är alla 17-åringar egentligen lika kluriga?

Ytterligare anteckningar

Det finns ingen sanning, bara osäkerhet. Med sanning menas här sanning utan förbindelse. Sanning med förbindelse är ingen sanning. Ingenting finns som saknar förbindelse. Osäkerhet är sanning med förbindelse och är förbunden med människan antingen direkt eller indirekt. Med förbindelse menar jag förbindelse med människan, ty det är endast denna förbindelse som är möjlig att analysera.

Objektivitet är inte sanning, ty objektiviteten saknar inte förbindelse. Den är egentligen endast den minst subjektiva subjektiviteten. Objektiviteten är balans mellan olika uppfattningar och inget annat. Osäkerhet är den kända verkligheten, bestående av objektivitet och subjektivitet. Den kända verkligheten är allt om vilket människan har kunskap.

Återanvänt. 29

Det här skrev jag någon gång 1988.

Sköra, på väg

Här är vi nu.
Vi ser in i varandra.
Känslorna trängs
i strupen.

Vi är vid en vändpunkt.
Våra sinnen skärps.
Vi märker att språket
är fattigt.

Vi snubblar på små tuvor
av klumpigt valda ord.
Vi går på minerad
kvicksand.

Marken skälver,
vi är sköra.
Det vi tog för givet
är inte längre säkert.

Det är här och nu vi är -
så sköra, så sårbara, så ömtåliga -
men på väg att växa.
Vi är på väg
att bli mera mänskliga.

Återanvänt. 28

Det här skrev jag någon gång på senhösten 1985.

En konstig typ

Dagarna gick. Ingenting hände. Han gjorde olika test för att fördriva tiden. Han hade gjort dessa test ett par gånger innan. De testade kreativiteten och outsiderkänslan. Enligt dem så var han mycket kreativ och helt tydligt en outsider. Men när han väl hade gjort dessa test, så var tomheten där igen och plågade honom. Han kände sig ofta uttråkad och alienerad.

Vad kunde han nu göra, sjuk och ensam hemma? Han kände sig maktlös, betydelselös, utbytbar, överflödig. Dessa känslor, blandade med leda, kom över honom allt oftare och för varje gång mera paralyserande. Även när han var frisk, som han oftast var, och djupt engagerad i arbete kunde dessa känslor plötsligt förlama honom, göra varje handling till en besvärlighet. Han tyckte ofta att hans personliga frihet var minimal, att de flesta av hans handlingar var tråkiga plikter. Ibland drömde han om ett anarkistiskt samhälle där den individuella friheten var maximal, utan att den ena individens frihet begränsade den andres. Kraven och förväntningarna från andra människor irriterade honom. Visst tyckte han om att andra ibland vände sig till honom för att få råd och tips, men han hatade att bli kommenderad till det ena eller andra. Han kände, att han kunde bli älskad bara om han var duktig: duktig i jobbet, duktig hemma, duktig i sängen etc. Han tyckte, att det var bara hans prestationer som räknades och att han skulle kunna vara en änglalik personlighet utan att någon skulle tycka mera om honom för det.

Ibland tänkte han, att han valt fel yrke och han önskade sig ofta bort från hela den inrutade tillvaron. Han ville vara med om något stort äventyr, typ jorden-runt-segling. Han retade sig på att han inte var kolossalt duktig på någonting - han ville vara absolut bäst, helt oslagbar, inom åtminstone ett område. Men han gav upp ganska lätt. Dessutom hatade han att förlora, speciellt i spel och sporter.

Han var en komplicerad person. Många tyckte, att han visserligen var snäll och försynt, men arrogant, ja, smått otrevlig, ibland hänsynslöst grov i sin uppriktighet. Hans fåordighet tolkades mer än ibland som tvär överlägsenhet. Han var dessutom lynnig - ena dagen glad som en lärka, andra dagen sur och vresig som en ättiksimmande marulk. Han var kort sagt svår att förstå sig på.

Men han menade aldrig något illa med sina som oförskämdheter uppfattade ironiseringar. Han ville, att andra skulle vara lika självständiga och chosefria som han. Han ville avskaffa ledare och idoler - och han ville definitivt inte själv bli vare sig ledare eller idol. Han tyckte som Wilhelm Reich i "Lyssna, lille man!". Hans dröm om framtiden innehöll bl.a. bilden av ett samhälle med frihet och jämlikhet där maktfullkomlighet, orättvisa, fördomar, lögner, hyckleri, apartheid, terror, krig, förtryck och dubbelmoral inte längre existerar. Han ville självtillit, personligt ansvar, självbestämmande, spontanitet, medvetenhet, intimitet, empati, frihet, humor, kreativitet, erotik, kärlek, vänskap, uppriktighet och andra väldiga mål. Hans visioner var oerhörda och han drömde högtsvävande planer.

Vem var han? Han var en vanlig liten skit, som kunde leva eller inte leva. Ingen skulle bry sig, om han inte levde. Jovisst skulle man sakna honom ett tag efter hans död, men det skulle snart gå över. Han skulle bli ihågkommen som en konstig typ och sedan skulle man inte prata mer om det. - "Han? Jo, han var väl snäll och så, men visst var han väl lite konstig? Jag förstod mig inte riktigt på honom i alla fall." "Nej, det är klart. Man blev väl aldrig riktigt klok på vad han menade."

Nu var han alltså hemma, ensam och sjuk. Han ansträngde sig att fördriva tiden. Någon gång gjorde han ett intelligenstest. Han hade gjort andra sådana test flera gånger innan. Han fick alltid mycket höga värden. Det tog han som bevis på att testen inte var tillförlitliga. Han ansåg sig nämligen inte vara särskilt intelligent. Han hade ofta dåligt självförtroende. Då kände han sig som en liten skit. Och när han hade tröttnat på test, så kanske han försökte skriva något. Han drömde om att bli författare. Men han skrev aldrig särskilt bra.

Återanvänt. 27

Det var någon gång i slutet av 1980. Det året skrev jag en del långa och orimmade dikter. Här följer en av dem - lite kortare än de andra.

Nu är vi här

Allting
är här och nu

Evigheten ryms i
ett ögonblick
Universum ryms i
en detalj

Varje ögonblick
gömmer evigheten
Varje detalj
gömmer universum

Ingenting
är någon annanstans
Ingenting
är någon annan gång

Allting
är olika

Allting
är föränderligt

Här och nu

Återanvänt. 26

Någon gång i slutet av år 1970 skrev jag följande stycke. Tänk vad man har allting klart för sig när man är 19 år... Titeln var "Ytterligare anteckningar". Jag skrev massor av sådana korta stycken under en period. De hette likadant allihop, oavsett ämne. Håll till godo.

Ytterligare anteckningar

a/ Den självmotiverade - autoteliska - människan är utan någon dramatisk etikett. (Att vara utan någon dramatisk etikett innebär inte att sakna personlighet - tvärtom: att aldrig kunna kallas för en, för att tala med Sartre, "för-andra-varande".)
b/ Den autoteliska människan spelar aldrig - hon är.
c/ Hon är ett med hela sitt innehåll, ergo med sin existens i förhållandena och sina resurser.
d/ Den autoteliska människan är en kreativ människa.
e/ Hon är en "barnsligt vuxen" (Desmond Morris: "Det mänskliga menageriet").
f/ Hon motiverar sig själv genom att ständigt visa hela sitt ögonblickliga själv.
g/ Att vara till gagn för det ögonblickliga är hennes ena sätt att anti-låtsas, det är att vara utan någon dramatisk etikett.
h/ Hennes andra sätt att anti-låtsas är att utnyttja det ögonblickliga för sin lust att skapa.

Återanvänt. 25

I början av 1988 skrev jag en sorts liten essä om en särskild typ. Jag hade tidigare skildrat några andra typer. Den här gången beskrev jag

Sakupplysaren

Han är egentligen en simpel själ. Han funderar aldrig på nyttan med hans kunskaper, ej heller graderar han dem. Han tror att varje litet faktum är lika viktigt att kunna utantill som vilket annat faktum som helst. Han är allmänbildad på ett tomt och ointelligent sätt.

Han vet lite om ditt och lite om datt, och känner sig stolt för sitt breda register, men han är fullständigt blind för sammanhang och orsakskedjor - de intresserar honom inte. Samband, relationer och helhetssyn är ingenting för honom. Han vill ha enkla frågor med enkla svar - inga essäfrågor. Sant eller falskt - det är hans käpphäst. Att saker och ting kan vara sanna i vissa sammanhang men inte i andra - sådant förvirrar honom, får honom att känna sig ställd. Stora perspektiv och vida vyer är inte heller någonting för sakupplysaren. Han fäster sig vid små, löjliga specialkunskaper som han kan briljera med i lättmanipulerade sällskap.

Han undviker värderingar och har sällan åsikter. Saklighet är hans högsta ideal. Nyanser och alternativ stör hans trygghet. Han är snål med yttranden och öppnar munnen nära nog endast för att lämna någon sakupplysning.

Han tror att alla problem, tvister och konflikter kan lösas bara man är tillräckligt informerad och använder "vanligt sunt förnuft". Han kan inte föra längre resonemang, inte filosofera, inte producera någon verkligt kreativ idé. Hans sporadiska humor är ansträngd och torr, gärna ironisk och överlägsen, nästan aldrig skrattretande.

Om sakupplysaren inte inser det futtiga värdet av sina kunskaper, så fortsätter han att samla små fakta på hög - alltid imponerar han ju på någon. Om han mot förmodan skulle fråga sig själv vad det är för nytta med att veta det han vet, så bryter han antingen samman eller så hittar han något annat litet specialämne att skaffa sig små fakta om. Det finns alltid små fack som ingen har tänkt på att sätta sig in i! Där kan sakupplysaren sedan höja sig själv till skyarna genom att se ner på de obildade varelser som inte vet vad han vet.

Återanvänt. 24

Den 31 mars 2005 skickade jag ett mejl till tre vänner. Det handlade om chefer och hjältar. Av självbevarelsedrift hoppar jag över stycket om chefer. Här följer alltså stycket om hjältar (fast det glider in på ämnet chefer i alla fall).

"Såg på TV att Janne Bylund och en norsk samlevnadsexpert skall ha någon sorts underhållning om pappor som vardagshjältar. Och visst har norrmannen rätt: Ola Skinnarmo är ingen hjälte. Han åker skidor till Nordpolen eller vad det nu är han gör. Men varför? Till vilken nytta? Vad är poängen? Det är ju redan gjort. Och vem hjälper han med det? Man kan fråga sig om inte äventyrare sådana som Skinnarmo egentligen är ömkliga typer som inte kan hävda sig på något annat sätt - utan måste göra något extra spektakulärt för att få sina namn förevigade på någon plakett eller hamna i Guinness rekordbok eller nå't. Nej, de verkliga hjältarna finns runt omkring oss, i vardagen. Tänk bara på alla ensamstående mammor som får vända på varenda krona för att få allting att gå ihop, mitt ibland blöjor, barnmatsburkar, tvätthögar, dammråttor etc. Får en sådan person ett åttasidigt färgbildsreportage i Aftonbladets söndagsbilaga? Å nä. Eller tänk på alla vanliga knegare som aldrig drömmer om att bli chefer eller ens någonsin funderar i de banorna. De är ofta så väl medvetna om sina egna förtjänster och tillkortakommanden att de inser att de egentligen har ett jobb som passar dem ganska väl. De flesta av oss inser att vi skulle bli katastrofer som chefer. Men så finns det alltid sådana figurer som inbillar sig att världen skulle bli mycket bättre om de vore t.ex. generalsekreterare i FN. Jag undrar bara: Var i all sin da'r hämtar vissa personer sitt oerhörda självförtroende ifrån?!?! Varför har de ingen självdistans?!?! Varför ser de inte sina egna begränsningar?!?!"

Återanvänt. 23

En gång i augusti 2004 skickade jag följande mejl till ett par vänner. Jag tycker det till stor del håller än.

"Så här uttryckte sig vår justititeminister [Bodström - min anm.] nyss:
- Ett förtroende är antingen hundra eller noll. Det är aldrig till hälften.
Är det verkligen så? Tillåt mig tvivla. Jag tycker att jag kan hysa ett förtroende på c:a 75 % till någon. Har jag alltså fel då?

Och Leif Silbersky, allas vår kändisadvokat, den humorbefriade präktigheten personifierad, mannen utan självdistans, den svenska juridikens Bror Duktig, som uttalar sig i alla möjliga och omöjliga sammanhang, håller sig med begrepp som ingen annan utom han själv begriper fullt ut. Han kör nu hela tiden med ett nytt mantra: 'Han är trovärdig, men är han tillförlitlig?' Alltid när han sitter i TV-soffan som juridisk expert kommer han dragandes med detta hårklyveri: trovärdig kontra tillförlitlig. Ingen fattar egentligen vad han menar - och ingen ifrågasätter honom.

Juridiska och kriminologiska förståsigpåare får alltid stå oemotsagda. Det kvittar vilken sakkunnig person som blir intervjuad. Det kan vara Jerzy Sarnecki, det kan vara Leif G. W. Persson, det kan vara vilken juridikkändis som helst. Ingen vågar käfta emot. Journalisterna sväljer allting med hull och hår. Varför?"

Återanvänt. 22

En gång på sommaren 2003 skickade jag följande mejl (här nästan omärkligt redigerat) till ett par vänner.

"Idag var jag med familjen i [xxx] - ett semesterbesök som har blivit tradition. Mitt i allt vimmel lade jag märke till ett torgstånd där man sålde metallsmycken. Det var mest halsband, av många olika sorter och med ett flertal blandade utseenden. När jag hade granskat dem lite närmare började jag undra hur försäljerskan var funtad. Var hon schizofren - eller? Hon sålde, som om det vore den naturligaste sak i världen, astrologiska tecken, satanistsymboler och kristna smycken m.m. huller om buller. Jag hade god lust att fråga henne om hon egentligen var medveten om vad hon sålde, men jag lät bli. Det var hur som helst mycket smaklöst. (Om man förresten letar efter smaklösheter, så skall man studera torghandel!) Jag kanske överreagerar, men jag finner det klart stötande att blanda ihop oförenliga symboler på det sättet. Och det var störande för mig att så många människor var så intresserade av just det torgståndet.

Jag började tänka på folks förvirring. Är det inte så, att väldigt många människor numera är vilsna i tillvaron? Man har slutat tro på Gud och nu har man t.o.m. börjat tvivla på förnuftet. Vad skall man då tro på? Internet? Knappast rimligt. Det ser ut som om många människor kan byta tro lite hur som helst. Ena veckan New age, nästa vecka lite asatro, veckan därpå lite lagom dos satanism, därefter lite buddhism, sedan lite hinduism etc. Många människor verkar vara fruktansvärt osäkra. Och de kämpar förtvivlat för att inte bli bortglömda eller förbisedda. 'Hjälp! Om ingen lägger märke till mig?! Varför ska jag då leva?', tycks man tänka. 'Jag måste utmärka mig på något sätt - kvittar hur - bara någon lägger märke till mig! Kan jag bli stjärna i Big Brother eller nå'n annan dokusåpa? Jag måste ha en tatuering! Jag måste pierca mig! Men inte som alla andra! Jag måste avvika från alla andra! Hjälp!'

Folk verkar vara hysteriskt rädda för att vara vanliga och försvinna i den anonyma massan, men just i sina försök att vara ovanlig blir man vanlig! Folk förefaller vara allmänt förvirrade och ha tappat en massa illusioner. Folk tycks vara löjligt trendkänsliga.

Eller? Är jag ute och cyklar? Ser jag spöken mitt på ljusa dagen?"

Återanvänt. 21

Två små (läs: mikroskopiska) idéer till filmmanus, skickade som e-post till några vänner den 11 januari 2003.

Två filmidéer

1. Jag har huvudrollen och spelar en godtrogen optimist som älskar allt och alla. Jag blir väldigt lätt förälskad i varje vacker kvinna jag ser. Varenda skönhet blir utsatt för mina poetiska lovord. Jag faller på knä och fascineras av hur fantastiskt vacker hon är. Jag kysser henne på handen och fortsätter med kinden, pannan, munnen. Jag är helt bedårad. Och så fortsätter det med varenda vacker kvinna jag ser. Jag tillber henne som en gudinna.

[Nu några år senare kan jag undra hur jag tänkte. Det saknas ju onekligen en hel del här. Hur skulle vi få tittarna att fortsätta titta? Det här skulle ju ha blivit tröttsamt att se redan efter fem minuter.]

2. En dystopi om en nära framtid i vårt fosterland. Det är som "A clockwork orange" upphöjt till 10. Alla förnuftiga människor är som bortraderade. Man märker inte att de ö.h.t. finns. Töntar och klantar bestämmer allt. Svenskan är så gott som utrotad. Alla talar någon konstig blandning av hip-hop-slang och svengelska. Den enda gud som tillbeds är Mammon. Kvalitet är ett bortglömt begrepp. Den som har mest pengar och skriker högst och tränger sig före alla andra är den som sätter upp reglerna och bestämmer allt. Och allt är slit och släng. Och allt skall vara av senaste modell. Har man en DVD-spelare från förra halvåret så är man ett jävla pucko. "Riktig" mat går inte längre att få tag i, ty all mat är snabbmat. Restauranger som vi känner dem finns inte längre, de tillhör arkeologin. Böcker, filmer och album som är äldre än två månader går inte längre att köpa. "Sköt dig själv och skit i andra" är statsreligionen. Uteliggarna och socialfallen har ökat i antal med 1000 %. De redan rika är snuskigt mycket rikare än nu. Vi har kåkstäder och folk kissar och bajsar på trottoarerna. Poliser finns inte längre - de är ersatta av medborgargarden. Alla går omkring drogade o.s.v.

[Det andra manusembryot tycker jag fortfarande är ganska OK. Det känns inte mindre aktuellt nu än då - snarare tvärtom. Och det borde gå att spinna vidare på det. En erfaren manusförfattare skulle kunna skapa ett vasst manus utifrån detta lilla skelett.]

Återanvänt. 20

Och nu... En dikt från 1991, skriven med versmåttet ottave rime.

Samma gamla vanliga visa

Vad ska man göra? Ingenting känns roligt.
Jag går och degar, tar mig inget för.
Det spelar ingen roll om det är soligt -
jag hittar ändå inget som jag bör.
Det verkar inte alls det minsta troligt
att någon fäster vikt vid om jag dör.
Den känns ibland precis som värsta sveda,
den oerhörda plågan, min grå leda.

Återanvänt. 19

Ett annat prosapoem från 1988.

Vi

Vi är bestämmarna.

Vi ger oss inte.
Vi tvekar inte.
Vi velar inte.
Vi är outtröttliga.
Vi är realistiska.
Vi är förnuftiga.
Vi är handlingskraftiga.
Vi är präktiga.
Vi är starka.
Vi föraktar svaghet.

Vi lyssnar inte till avvikande åsikter.
Vi tolererar inget besserwisseri.
Vi skyr inga medel för att nå dit vi vill.

Vi vet vad som är bäst för folket.
Vi vet vad folk vill ha.
Vi är viktigast.

Vi är bestämmarna.