Från graven till vaggan

Kom igen, svensk TV. Köp denna dokumentärfilm:

Här skrevs Wales' kanske vackraste poesi.

Dagens haiku

Anti-Krist tar makt.
Iran, Kina, Indien tar
otrogna till slakt.

Dagens haiku

Allting går mest runt.
Dag läggs till dag likt en bunt
som är fylld me' strunt.

Dagens haiku

Ockhams rakkniv skär
bort allt överflödigt tjafs.
Många ord söver.

Dagens länktips

Det här är sannerligen inte fy skam. Tag bara som exempel denna. Bättre än så blir det aldrig.

Dagens haiku

Inget att skriva.
Måste vinner över bör.
Plikten - en diva.

Dagens haiku

Ja! Den gör susen
vid smärta när du kissar.
Vad? Tranbärsjuicen!

Mera!

Nu kan ni testa Juridik, Kierkegaard, Lista, Lyrik och Reklam. Och de gamla etiketterna har uppdaterats. Ha det!

Rörande en bok om Dylan Thomas

Varför stannar kvinnor kvar i destruktiva förhållanden? Den frågan har jag ställt mig många gånger. Jag ställer den en gång till efter att ha läst Caitlin Thomas' biografi "Mitt liv med Dylan Thomas" (1989). En anledning när det gäller just Caitlin Thomas' oförmåga till uppbrott var väl att han var världsberömd poet.

De levde vad många skulle kalla ett "klassiskt bohemiskt poetliv" tillsammans. Det var aldrig noga med att t.ex. hålla i pengarna och planera för framtiden eller hålla på med annat världsligt tjafs. Så fort pengarna dök upp, så gick de åt till öl och whisky. Detta par gick från pub till pub och drack otroligt kopiösa mängder alkohol närhelst tillfälle gavs.

Dylan var - om vi nu kan lita på änkan - en genuin skitstövel. Det var han inte bara mot sin fru; det kunde han vara mot i stort sett vem som helst. Caitlin blev sviken och bedragen gång på gång, men hon stannade kvar - tills hon inte längre såg någon annan utväg än att lämna honom mot slutet av hans liv.

För mig är det viktigt att skilja verk från liv. Många storslagna konstverk har skapats av förbannade rötägg. Dylan Thomas' dikter är för alltid fantastiska konstverk, även om han som person var ett bottennapp.

I någorlunda tillnyktrat tillstånd och i "splendid isolation" skrev han poem, noveller och annat som enligt en engelsklärare gjorde Dylan Thomas till "den mest betydande författaren efter Shakespeare" (s. 11).

Tyvärr kommer man inte Dylan Thomas så väsentligt mycket närmare genom den här boken. Det är knappast någon djupare analys av hans personlighet vi får ta del av. Det mesta är ganska ytligt. Man kan ju tycka att en kvinna som har levt så nära honom i så många år borde ha kunnat avslöja några "tyngre" sanningar. I stället blir det mestadels lättviktigt. Ungefär som att gå i psykoanalys hos grannen eller vem som helst. Man blir s.a.s. lika klok.

I tidigare sammanhang har jag lyft fram några dikter av Thomas. Det är dags att lyfta fram "Fern Hill" - en dikt som många, inklusive Caitlin, räknade som en av hans främsta. Det finns en snutt på YouTube där DT läser själv, men då får vi inte höra hela dikten. Jönsigt. En annan person läser hela dikten här.

Slutrullat

Körde en runda. Gick en sväng. Tog ett par bilder.
(I verkligheten såg husvagnen mycket mera förfallen ut än på bilderna.)

Den här gången fick jag lust att skriva något som kanske kan kallas prosapoem.

Som ett liv utan kärlek.
Likgiltighetens stämplar.
Underhållet åsidosatt.
Ingen omsorg, ingen omvårdnad.
Lämnad åt sitt öde.
Obrukad, oönskad.
Inte använd som avsett.
Orörlig, orörd.
Borde rulla, står stilla.
Inväntar sönderfallet.

Du läser väl fint?

Det är inte lätt att vara folkbildare. Ibland påminner kulturarbetare om lärare som försöker göra en ny elev till en fullfjädrad mästare på en (1) lektion. Dömt att misslyckas. Hur många misslyckade försök har icke gjorts i detta land att t.ex. få fler att läsa mer?

Alexander Weiss' bok "Även i detta land" (1977) ingick nog i ett sådant försök. Förlagstjänsts serie "Sverige läser" hade antagligen som ambition att få flera att läsa mera. Tusan vet om man lyckades. Detta är visst ingen dålig diktsamling. Men inte tror jag att en massa svenskar p.g.a. denna bok började läsa "fin" lyrik. Det hade nog i så fall varit bättre att sälja en samling med kända visor av Evert Taube. Många av dikterna i Weiss' bok hade kanske motsatt effekt - de skrämde måhända i väg läsare.

Om jag inte minns fel fanns det i ett avsnitt av "Macken" en parodi på just kulturarbetare. I ett krampaktigt försök att nå ut med finkulturen till folket åker en konsertpianist runt med en liten flygel. Han anländer till Roy och Roger och spelar ett finstämt stycke för dem inne i verkstaden. De sitter som två fågelholkar och fattar ingenting. Inte rusade de därefter åstad för att köpa någon skiva med en pianokonsert.

Nej, det spelar nog ingen roll om man så skänker bort "fina" böcker gratis. Sverige blir ändå inte fullt av litterära finsmakare. Däremot tror jag, att bloggar kan fungera bra som goda kulturspridare. Det finns många bloggare som är oerhört belästa och bevandrade - och dessutom mycket givmilda med tips. Men, för att återgå till början: jag borde ge något exempel ur boken. Jag väljer slutet på dikt nr 27 (Ingen dikt hade något namn, varje dikt hade däremot ett nummer):

"Vad alla människor ser främmande ut:
men så är de ju inte jag

Jag - denna kompromiss
mellan felaktiga och riktiga slutsatser
Någon, någons, ingens"
(s. 59)

En orättvist förlöjligad text

Så mycket den har blivit hånad, bespottad och förlöjligad. Det är lätt gjort. Jag ingick själv i skaran som tyckte att texten var bedrövligt töntig. Men handen på hjärtat - är inte texten trots allt ganska OK? Man kan tycka att det hela är väldigt naivt, men det är egentligen inte dumt. Gör tankeexperimentet att skriva en text med helt motsatt budskap. Det blir inte särskilt trevligt.

Originaltext:

Man ska leva för varandra

Det bara händer i livets spel,
att lyckan vänder och det blir gräl.
Det finns en mening med allt som sker,
men hårda ord, de gör problemen
fler och fler.

Man ska leva för varandra
och ta vara på den tid man har.
Man ska leva för varandra
för en gång finns bara minnen kvar.

Vem kan förklara och ge ett svar
på alla frågor som jämt vi har?
Att vara vänner är blott en del,
och man kan lära sig utav varandras fel.

Man ska leva för varandra
och ta vara på den tid man har.
Man ska leva för varandra
för en gång finns bara minnen kvar.

(Kompositör - och förmodligen textförfattare - Bengt Sundström)

Motsats-text:

Man ska bara se till sig själv

Det bara händer i livets spel,
att lyckan vänder och det blir gräl.
Det finns noll mening med allt som sker,
men hårda ord, de tar problemen
bort och ner.

Man ska bara se till sig själv
och bara döda den tid man har.
Man ska bara se till sig själv
för en gång finns bara minnen kvar.

Vem kan förklara och ge ett svar
på alla frågor som jämt vi har?
Att hata andra är blott en del,
och man kan gotta sig just åt varandras fel.

Man ska bara se till sig själv
och bara döda den tid man har.
Man ska bara se till sig själv
för en gång finns bara minnen kvar.

Två bilder och en dikt

Körde en runda. Gick en sväng. Tog ett par bilder.

Copyright Thomas O.

Bilderna får mig att tänka på (Be mig inte förklara varför) en dikt av mästaren Dylan Thomas:
"Light breaks where no sun shines"

Återanvänt. 37

Nu blir det nästan snuskigt. Det här skrev jag sommaren 2002.

Oh, alla dessa

Oh,
alla dessa fantastiska kvinnor
som jag aldrig får lära känna,

alla dessa gudomliga kvinnokroppar
som jag aldrig får smeka,
alla dessa sugande kvinnoblickar
som jag aldrig får möta,
alla dessa långa kvinnohår
som jag aldrig får rufsa till,
alla dessa lena kvinnokinder
som jag aldrig får nudda vid,
alla dessa stiliga kvinnonäsor
som jag aldrig får gnugga,
alla dessa välformade kvinnoläppar
som jag aldrig får kyssa,
alla dessa ljuva kvinnofötter
som jag aldrig får massera,
alla dessa vackra kvinnoben
som jag aldrig får röra,
alla dessa ljuvliga kvinnobröst
som jag aldrig får smaka,
alla dessa våta kittlare
som jag aldrig får slicka,
alla dessa mystiska grottor
som aldrig kommer att krama min styva lem.

Oh,
alla dessa fantastiska kvinnor
som jag aldrig får lära känna -
Varför är livet så kort?!

(Copyright: Thomas O.)

Återanvänt. 36

Följande lilla prosapoem(?) skrev jag 1995. Det håller än.

Alltid slav

Frihet är en illusion.
Man är alltid en fånge.
Man är alltid slav.
Därmed är också makt en synvilla.
Vi är varandras slavar
och varandras tyranner.

(Copyright: Thomas O.)

Återanvänt. 35

Följande lilla prosapoemstycke skrev jag 1988. Det gäller än.

Gamar

Ingen vill veta av dig
när du är svag och nere.
Visa dig sårbar
och man hackar dig i småbitar.
Det finns alltid gamar
beredda att äta upp resterna.

(Copyright: Thomas O.)

Några rader om en Öijer-bok

Poesi är väl inte riktigt "my cup of tea". Det finns få poeter vars verk jag verkligen tycker om att läsa. Jag är så gammaldags att jag föredrar rimmad lyrik. Ge mig exempelvis Bellman, Fröding, Ferlin och Taube, så blir jag lycklig. Men det finns vissa poeter som jag gillar, även om rim saknas. Dit hör Werner Aspenström, Karl Vennberg, Ann Smith, Göran Sonnevi, Tomas Tranströmer, Lennart Sjögren och några till. Om vi beger oss utomlands, så blir det Walt Whitman, Vladimir Majakovskij, Dylan Thomas, Jannis Ritsos och några till. Men för övrigt? Ofta undrar jag varför poeter krånglar till saker så makalöst. Jag misstänker, att deras klena budskap döljs i mystiskt dunkel. Men... så har vi den här nya diktsamlingen av Bruno K. Öijer:

Den tilltalar mig. Jag finner den mycket sympatiskt skriven. Jag fann även en del intressanta recensioner av boken. Här är en, här är en annan och här är en tredje.

Jag känner mig intelligent när jag läser hans dikter. De berikar mig, de gör min syn klarare, de vässar min tankeskärpa. Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är som gör dem så bra. Jag bara vet att de är bra.

Och den avslutande - onormalt långa - dikten "Aldrig" är min favorit. Tänk dig Majakovskij möta Whitman, Tom Waits, Neil Young och Bob Dylan. Ungefär så.

Sista strofen börjar så här:

"ni har
missförstått allt
sa en tonårsflicka
han har bara skrivit en enda dikt
och den handlar om förlorad kärlek (...)"

Jag tror inte att jag tar i för mycket om jag slutar så här:
Om du bara skall läsa en enda ny svensk diktsamling i år, så låt det bli Bruno K. Öijers "Svart som silver".

Tillbaka till Dylan

Det går inte att komma undan Dylan - ja, Thomas, alltså. Dags igen! Jag känner inte till någon annan poet som kunde läsa sina egna dikter lika bra som Dylan Thomas läste sina vidunderligt vackra poem. Den vackraste högläsning jag någonsin har hört var emellertid när Sinéad O'Connor läste W. B. Yeats' "Easter 1916". Jag bloggade om det - och en del annat - här. Men att poeter läser sina egna verk är absolut ingen garanti för att dikterna skall bli väl lästa. Ack nej. Nog om detta nu. Här läste Dylan Thomas själv - helt suveränt:

Nu kan du öppna två fönster, krympa dem en aning och lägga dem vid sidan om varandra. Klicka sedan på den här länken - och läs texten samtidigt som du lyssnar till den.

Apropå liten bok

Apropå en tidigare post: läs första raden här. Inga jämförelser i övrigt...

Liten bok

Det är alldeles självklart för mig att alltid ha en liten anteckningsbok med mig. Jag tänker: Man kan aldrig veta när det helt plötsligt finns anledning att anteckna något. Därför har jag alltid (när jag är påklädd) en sådan liten anteckningsbok och en penna med mig - överallt och alltid. Nu har denna lilla bok blivit så sliten och nött att jag blev tvungen att köpa en ny. Bland de gamla anteckningarna fann jag denna lapp:

Vad står det? Jo: "Dylan Thomas [korstecken] i Laugharne" och därefter:
"Time held me green and dying
Though I sang in my chains like the sea".
Dessa två dunkla rader avslutar dikten "Fern Hill". Det kan du kolla t.ex. här.
Var kan jag då ha befunnit mig när jag skrev ned detta citat? Jo, en ledtråd får du här. Jag befann mig alltså här.

Så här ser min nya lilla anteckningsbok ut i nyköpt och fräscht skick:

14 kr och 50 öre kostade den. Så har jag varit på sta'n och shoppat i dag...