Lite om en bok - och så en idé

Först och främst: detta är ingen recension. Det är bara en bloggpost kring en bok.

Jag kan inte avlägga en regelrätt recension eftersom jag inte har haft möjligheten att läsa hela denna bok. Lånetiden är slut. Jag återkommer till det.

Men låt mig åtminstone få hävda detta: jag är skeptisk. Jag är inte helt övertygad om att diverse spektakel som gör massmedia intresserade är rätt metod att få flera människor att komma till gudstjänst. Den f.d. prästen Bengt Lindwall skriver i denna bok (från 2009) "personligt i anekdotens form om okonventionella arbetsformer, ofta mötta av oförståelse, och om sin vilja att nå ut till människor oavsett var de har befunnit sig. Inga medel har skytts: en åsna i Vetlanda kyrka, vigsel i direktsänd teve och dans på kyrkans ungdomsverksamhet." (Citerat från pärmens baksida)

Det som slår mig när jag hastigt skumläser boken är hur ytlig den är. Det är inte mycket till djupsinne. En präst borde i sina memoarer t.ex. kunna skildra hur han/hon har kämpat sig igenom en predikotext innan h*n känner sig nöjd med den. Och en präst borde likaledes kunna beskriva hur h*n kom till tro och hur man tar sig igenom stunder av djupt tvivel. Men här verkar man leta förgäves efter sådant allvar. Det blir desto mera av flams och trams. Och jag får intrycket att boken lika väl kunde ha skrivits av någon vem som helst med "tusen järn i elden" och med sinne för marknadsföring.

Nej, jag tror att populismen måste ha sina gränser. Jag tror inte att präster vinner i trovärdighet genom att göra sig mera "folkliga" med allehanda jippon som lika gärna kunde ha ägt rum på en fritidsgård, i en bingohall eller motsvarande. Skall inte gudstjänsten i kyrkan få vara något heligt, något andäktigt och rogivande, något befriat från allt publikfrieri?

Och så får jag återkomma till det där med lånetiden på bibliotek. Jag har nu hittat på den ultimata lösningen som kommer att revolutionera biblioteksvärlden. Varför skall vi som lånar många böcker drabbas? På mitt nattduksbord har jag alltid mellan ett dussin och ett tjog böcker som jag håller på med eller tänker ta mig igenom. En stor del av dem är lånade från biblioteket. Och ofta måste jag lämna tillbaka lånade böcker innan jag har hunnit läsa dem. Detta är ett problem. Här är lösningen:
Om man lånar en bok är lånetiden fyra veckor
Om man lånar mellan två och fem böcker är lånetiden sex veckor
Om man lånar mellan sex och tio böcker är lånetiden åtta veckor
etc.
Lysande! Inte sant?

En aldrig sinande ström med böcker

Det är märkligt hur många böcker det kan ges ut i samma ämne. Blir marknaden aldrig mättad? Hur många olika böcker om hundar går det att sälja? Hur många olika kokböcker hittar sina köpare? Blir folk aldrig mätta? Låt mig ge exempel.

På biblioteket i dag lade jag märke till många hundböcker som påminde om varandra. Här finns det pengar att tjäna! En del författare har tydligen upptäckt att detta kan vara lukrativt. Samma författare eller författarpar eller författarteam kan skriva flera hundböcker som är till förväxling lika varandra. Många tunna böcker var för sig mellan hårda pärmar och med många färgbilder - det blir pengar det. Att samla allting mellan två pärmar är ju ingen smart affärsidé alls. Jag lämnar nu förslag på nya böcker i ämnet - eller de kanske redan finns!?

* Gå måndagspromenad med hunden
* Gå tisdagspromenad med hunden
* Gå onsdagspromenad med hunden
* Gå torsdagspromenad med hunden
* Gå fredagspromenad med hunden
* Gå lördagspromenad med hunden
* Gå söndagspromenad med hunden
* Leta kantareller med din hund
* Leta tryffel med din hund
* Leta champinjoner med din hund
* Leta karljohansvampar med din hund
* Träna bort hundens ovana att skälla planlöst
* Träna bort hundens ovana att jucka mot främlingars ben
* Träna bort hundens ovana att bita sönder saker du vill ha i fred
* Träna bort hundens ovana att tigga vid matbordet
* Så får du din hund att gilla veterinärbesöket
* Så får du din hund att gilla tandborstning
* Så får du din hund att låta brevbäraren vara i fred
* Så får du din hund att räcka vacker tass
* Jogga med din hund på en måndag
* Jogga med din hund på en tisdag
* Jogga med din hund på en onsdag
* Jogga med din hund på en torsdag
* Jogga med din hund på en fredag
* Jogga med din hund på en lördag
* Jogga med din hund på en söndag
* Ät frukost med hunden
* Ät lunch med hunden
* Ät middag med hunden
* Ät mellanmål med hunden
* Res i Sverige med din hund
* Res utomlands med din hund
* Upptäck hembygden med din älskade vovve
* Utforska närområdet med din gulliga promenadlimpa
* Meditera med din hund
* Gör yoga med din hund
* Gå i terapi med din hund
* Gå på bio med din hund
* Gå medsols med hunden
* Gå motsols med hunden
* Gå i nedförsbacke med hunden
* Gå i uppförsbacke med hunden
* Var barfota med hunden
* Var barhuvad med hunden

... Etc. Etc. Etc. Bara fantasin sätter gränserna!

Rädda vägbiblioteken!

Vägbiblioteken - se t.ex. detta - kanske inte längre skall få bidrag. Det innebär att de dör. Varför snåla in på en sådan sak som knappt kostar något i jämförelse med mycket annat?

I radions P1 hörde jag tidigare i dag ett inslag om väg- eller vägkrogsbiblioteken. Där kan långtradarchaufförer och andra låna ljudböcker. En lastbilschaufför berättade, att han knappt hade läst någon bok från pärm till pärm innan han började lyssna på en sådan ljudbok. Nu har han under de senaste fyra åren lyssnat på c:a 200 böcker. Det blir nästan en bok i veckan. Det är mer än vad många andra hinner med.

Jag har gett upp

Jag har gett upp hoppet om dig, Medel-Svensson, när det gäller alfabetet.

Du kan inte alfabetet, Medel-Svensson. Du saknar elementärt ordningssinne. Du kan gå in på biblioteket och börja bläddra i en bok. En minut senare har du ingen aning om var du fann boken. Du ställer tillbaka den på helt fel ställe, Medel-Svensson. Du kan inte alfabetet. Du har inget ordningssinne.

Hur svårt kan det vara? Det känns som att det inte längre är någon mening med att hänvisa till detta.

Du kan plocka fram en bok om trädgårdsskötsel och ställa tillbaka den bland böcker om matematik.
Du kan plocka fram en bok av Vilhelm Moberg och ställa tillbaka den bland böcker av Sigmund Freud.
Du kan plocka fram en CD-bok och ställa tillbaka den bland CD-album.
Du kan plocka fram en DVD-film och ställa tillbaka den bland tidskrifterna.
Du har ingen aning, Medel-Svensson.

Hur hittar du i stormarknaderna? Hur är det möjligt? Tar du inte alltid fel på mjölk och mjöl? Tar du inte alltid fel på sylt och salt? Tar du inte alltid fel på öl och ål?

Nej, du, Medel-Svensson. Du kan inte ana så mycket onödigt arbete som bibliotekspersonal måste göra p.g.a. dig. Alltför mycket skattefinansierad arbetstid går åt till att städa upp efter dig!

Förmodligen beläst - men dum

Så här ser det ut i alltför många biblioteksböcker - någon har varit där och kladdat. Här en sida:

Och här ett helt uppslag:

Just de här två exemplen är hämtade ur Virginia Woolfs "Collected essays : volume two" från 1966. Personen som har strukit under och skrivit utropstecken är sannolikt en beläst person - annars hade nog inte personen i fråga lånat den här boken.

Jag tycker att det tyder på ett skrämmande dåligt omdöme att stryka under och kladda i en biblioteksbok. Det är idiotiskt egotrippat. Ännu mera retfullt blir det när man tänker på att h*n som har gjort det troligen ville "stila" och visa att h*n var väldigt finkulturell. Förmodligen beläst - men dum.

Vad skulle h*n säga om jag bröt mig in hemma hos honom/henne och kladdade i hans/hennes böcker? Skulle det vara OK? Sannolikt inte, men den här tönten, denna nolla, som har strukit under och kladdat i allmänhetens egendom menar nog att det inte är så noga med biblioteksböcker eftersom de är köpta med skattemedel. Tvi! Usch! för sådana stolpskott. Sätt dem på vatten och bröd i en vecka minst.

Bloggtips

Nu har jag lagt till en riktigt vass blogg här till höger. Kolla Arga bibliotekstanten. Klockrent.

Talang?

Tja, vad skall man säga? Hur man än reagerar på detta, så kan det bli fel. Jag misstänker, att han driver med oss allihop. Då uppstår de två tätt sammanfogade frågorna "Vem är mest värd vårt förakt?" och "Han eller jag?". Om han verkligen är sådan, så får jag be om ursäkt. Om han bara spelar en roll, så får väl han be om ursäkt.Men varför just bibliotekarie - om det nu är ett skämt? Varför skall just bibliotekarier i så fall framställas som sådana bortkomna stolpskott? Jag känner ganska många bibliotekarier och ingen, absolut ingen, påminner om Eugene.

Räfst och rättarting bland hyllorna

En sak har jag i alla fall lärt mig genom åren: vissa människor har ordningssinne som yra och drogade höns med noll orienteringsförmåga. Det räcker att besöka ett bibliotek för att bli överbevisad om den saken. Om vi vill att det alltid skall vara god ordning i bokhyllorna på ett bibliotek - ja, då borde vi inte låta folk gå runt och plocka bland böckerna själva. Ni kan inte ana hur många böcker som ställs tillbaka fel av folk som "botaniserar" bland biblioteksböckerna...

Nå, eftersom detta skrivs av en bloggare som hyllar ordning och reda och dessutom menar att repetition och åter repetition är nödvändigt för att inlärning skall ha någon framgång, så kommer här en favorit i repris.

Missbruk

En del låntagare borde inte få låna böcker från bibliotek. Jag syftar nu i första hand på dessa odrägliga figurer som inte kan hålla fingrarna borta utan måste skriva kommentarer inuti böckerna. Senast jag råkade ut för detta så irriterande fenomen fick jag sudda ut - h*n hade i alla fall så pass mycket omdöme att h*n använde blyertspenna - töntiga kommentarer på nästan vartenda uppslag. Kommentarerna var töntiga därför att de var pekoral. Kommentatorn var säkert övertygad om sin egen förträfflighet och trodde sig nog ha en jättehög IQ, men det hela fick ett löjes skimmer över sig - ty kommentarerna var bara kvasiintelligenta. Egentligen var de klantiga och obegåvade.

Sådana egotrippade låntagare klarar vi oss utan. Med vilken rätt tar de sig denna fräcka frihet? Inbillar de sig att deras kommentarer är allenarådande? På en blogg skulle sådana kommentarer snabbt bli söndersmulade och pulvriserade till värdelöst stoff. Man kan ju inte gärna kommentera kommentarerna i en biblioteksbok. Nej, fram för hårdare tag mot dessa parasiter på skattemedel. Nästa gång jag upptäcker denna retfullhet skall jag föreslå bibliotekspersonalen att låntagaren får sitt lånekort spärrat.

En publikmagnet

Jag säger: - Manuset till den här boken borde ha refuserats.
Du säger: - Va?! Nu har han blivit galen, den där bloggaren.

Låt mig förklara. "Bibliotekskatten Dewey" är egentligen två böcker maskerade till en. Om det hade varit en gymnasieuppsats, så hade läraren kunnat sätta bockar i kanten och anmärka: "Avvikelse från ämnet!" om och om igen. Ena stunden läser vi om hur författaren tvingas gå till socialen, nästa stund handlar det om att katten har försvunnit, nästa stund handlar det om hur författaren tvingas genomgå en hemsk operation, nästa stund får vi veta att katten har förstoppning - etc. Det blir en avig blandning. Boken hade blivit bättre som två. Författarens självbiografi borde ha blivit en bok för sig och skildringen av den världsberömda bibliotekskatten borde ha blivit en annan bok för sig.

Nåväl, när detta väl är sagt - visst var det en fantastisk katt! Se bara på fotot ovan. Vem kan motstå de ögonen och den uppsynen? Och boken är värd att läsa just för skildringarna av den här kattens sällsynta liv och personlighet. Varje kattälskare måste läsa denna bok! Men ni kan hoppa över författarens självbiografiska stycken. De känns bara malplacerade.

En recension kan du läsa här. Observera att recensenten inte kan stava rätt till bibliotekarien. Du kan också läsa detta. Där har man också lyckats stava fel. (Vad är en bilbliotekarie? Någon som kan allt om bilböcker?)

Covered - stolen

Jag blir så förbannad... Tidigare i dag lade jag märke till ett nummer av tidskriften Mojo på biblioteket. Missförstå mig rätt. Det var inte det som gjorde mig förbannad. Mojo är en utmärkt tidskrift i sin genre. Vissa skulle kalla den "pretto". Gärna för mig. Den vill någonting viktigt. Det är mera än vad man kan säga om vissa blaskor. Nej, det som gjorde mig mäkta irriterad var att någon hade stulit gratis-CD:n som följde med tidningen. Ett foto föreställande Leonard Cohen var på omslaget och givetvis måste jag kolla ett sådant nummer närmare. Detta var gratis-CD:n som jag blev blåst på att få låna:

Jag hade hemskt gärna lyssnat på Allison Crowes version av "Joan of Arc", det hade varit väldigt kul för mig att kunna lyssna på Nick Caves tolkning av "Avalanche", jag hade gärna... etc. Det fick jag inte göra nu och det retar mig. Tjuv - var glad att du inte är i min närhet!

Det är skillnad på långbänk och långbänk

Låt mig gnälla.

Nu måste jag lämna tillbaka båda dessa böcker innan jag har hunnit läsa dem. Det är så irriterande. Jag har lånat dem från biblioteket och lånetiden är förkortad därför att andra vill läsa dem. Grr!

Vofför gör di på dette viset? När jag läser vill jag dra i långbänk. Det är min hämnd på många andras långbänkar.

Så många gånger som jag har blivit irriterad på saktmodiga människor - slöa figurer som släpar kundvagnar framför sig ett steg i dag och ett steg i morgon, tröga typer som aldrig kan bestämma sig, lata zombies som aldrig kan få tummen ur, degproppar som man skulle vilja sätta en blåslampa på, etc. Det där kan jag inte stå ut med. Men andra får stå ut med att jag vill ha vanlig lånetid på mina boklån!

Vad är den manliga motsvarigheten till bitterfitta? Surkuk? Så känner jag mig nu.

Illich omläst

Nu är jag inte alls i fas med det omgivande samhället. Det finns så många företeelser i samtiden som jag inte alls gillar eller vill anpassa mig efter. Jag anser, att vi hade haft mera livskvalitet och mått bättre inombords om politiker och makthavare hade gjort som vissa tänkare, vetenskapsmän, debattörer m.fl. rekommenderade. Jag syftar bl.a. på André Gorz, Erik Dammann, Hartvig Saetra, Arne Naess, Harald Ofstad, Henryk Skolimowski, Rolf Edberg och Ivan Illich.

Varför tas inte flera sådana tänkare på allvar? Gitter inte politiker och beslutsfattare läsa deras verk? Eller har de läst men icke förstått? Eller har de läst men valt att förtiga? Det kan man fundera över. Men man kan också tänka kring vilket inflytande Illich haft på datoriseringen av samhället... (Läs det sista stycket före litteraturförteckningen via länken ovan, så ser du vad jag menar.) Man kan också komma att tänka på ett uttryck som "connecting people"...

Denna bok kom i sitt engelska original ut redan 1973. På svenska kom den först 1982. Det var en översättningslättja som är anmärkningsvärd. Boken borde ha nått ut till en stor svensk presumtiv läsekrets mycket fortare än så. På pärmens baksida kan vi läsa: "DET GEMENSKAPANDE SAMHÄLLET är den radikale och kontroversielle samhällskritikern Ivan Illichs mest grundläggande verk. Han gör här en sammanfattande och genomträngande analys av det moderna industrisamhället och dess självförstörande tendenser (...)".

Låt mig citera!
"Ett gemenskapande samhälle bör utformas så att det erbjuder alla sina medlemmar maximalt självständig handling med hjälp av redskap minimalt kontrollerade av andra. Folk känner äkta glädje, till skillnad från bara nöje, så länge deras handlingar är kreativa. Växer däremot redskapen längre än till en viss punkt, ökas reglementstvånget, beroendet, utsugningen och maktlösheten." (s. 32)
"Den enskilda människans handlingar i förhållande till samhället bestäms av de redskap hon aktivt behärskar eller med vars hjälp hon passivt behärskas. I den mån hon behärskar sina redskap, kan hon uttrycka sin mening i världen." (s. 33)
"Redskap alstrar gemenskapande i den mån de lätt kan användas, av vem som helst, så ofta eller så sällan som önskas och för att fullfölja ett mål som valts av den som använder redskapet." (s. 34)
"Ett rättvist samhälle skulle vara ett sådant där friheten för en person enbart begränsas av kravet att alla andra ska ha samma frihet. Ett sådant samhälle förutsätter en överenskommelse om att utesluta alla redskap som genom sin blotta natur hindrar den sortens frihet. (...) Ett samhälle som är uppbyggt så att utbildning genom skolor är en nödvändighet för att det ska fungera, kan inte vara ett rättvist samhälle." (s. 55)
"(...) i ett konsumtionssamhälle finns det oundvikligen två sorters slavar: de som har och som är fångar i beroendet och de andra som är fångar i avundet." (s. 61)
"När det är som bäst, är biblioteket prototypen för ett gemenskapande redskap. (...) biblioteken utnyttjas för lite på grund av att de har blivit organiserade till något slags respektingivande läroanstalter." (s. 81)
"Det industriella produktionsmonopolet kommer att bryta samman fullständigt på grund av att de mångförgrenade system som livnär dess expansion kommer att svikta ungefär samtidigt." (s. 122)

Om inte de är citat som väcker tankar, så vet jag inte någonting.

Favorit i repris

Som sagt var... Repetition är all inlärnings moder. Därför kommer här på ingens begäran en kär gammal vän i repris.

Liten alfabetiseringskurs

Konspirationsteori

De måste vara välorgansierade. De måste ha bra kontakt med varandra. De måste vara väldigt skickliga på att inte märkas när de gör sina små sattyg. De ställer till med små eländen varje dag. Och varje dag måste kommunalt avlönad personal städa upp efter all oreda som ligan har åstadkommit.

Vilken liga? Bibliotekssabotörerna! Öh? Vad menar jag nu? Jo: det måste finnas en liga bakom alla dessa små sabotage som pågår mot våra svenska folkbibliotek. Jag lovar: du kan hitta massor med felställda böcker i hyllorna på vilket svenskt folkbibliotek som helst. Och det är inte personalen som har ställt de böckerna fel. Och om inte biblioteksbesökare är analfabeter och vilsna yrhättor, så är det alltså en organiserad attack som ligger bakom oredan.

Tänk om sabotörerna skulle betala böter på 100 kr för varje bok som de ställer tillbaka fel... Då skulle biblioteken inte behöva finansieras på något annat sätt. Denna liga kostar kommunerna massor med pengar - därför att bibliotekspersonalen måste jobba med fel saker. När de anställda egentligen borde ägna sig åt vettigare sysslor, så måste de gå runt och ställa allting i ordning. Arbetet går åt till fel saker.

Dagens irritationsobjekt - i plural

Jag har varit bortrest. Därför denna torka. Nu är jag tillbaka - och sur.

I dag har jag varit irriterad på folk. Jag har retat mig på bl.a. följande.
1. En man på biblioteket som helt fräckt lade beslag på en tidning som jag höll på med
2. En annan man på biblioteket som pratade högt och ljudligt och gjorde sig viktig i sin mobiltelefon
3. En ung tjej på biblioteket som babblade högt och ljudligt och gjorde sig viktig i sin mobiltelefon
4. En medelålders kvinna som gick förbi busshållplatsen med stavar - men hon kunde inte gå stavgång ty hon kunde lika gärna ha gått utan stavar
5. En töntig cyklist på en trottoar som är avsedd endast för fotgängare
6. En fjant med för korta långbyxor (eller för långa kortbyxor?) och för stora sandaler.

Man får alltid anledning att fråga sig: Vad är det med folk? Man kan frestas att instämma med Stikkan Andersson som en gång sade: "Folk är inte så dumma som man tror. De är dummare."

Vi tar punkt för punkt.
1. Magdalena Ribbing och andra experter på vett och etikett, gott omdöme, hänsyn och god stil skulle gråta blod om de fick se vissa saker som kan försiggå på offentliga platser
2. Finns det något mera fåfängt än en man som tror att hans synpunkter meddelade i en mobiltelefon kan förändra världshistorien?
3. Finns det något mera egotrippat än unga tjejer som bara babblar helt andefattigt i ett i ett?
4. Hur svårt kan det vara att lära sig gå stavgång korrekt? Det duger inte att släpa stavarna efter sig! Skall det vara så svårt att fatta att man måste använda en viss dos energi och ta ut svängarna ordentligt?
5. Varför är vissa cyklister helt idiotiska när det gäller trafikvett? Skall det vara så svårt att fatta t.ex. att många trottoarer är avsedda endast för fotgängare?
6. Vissa stunder är jag beredd att hålla med Mats Gellerfelt som en gång i TV menade, att det lättklädda sommarmodet är hemskt att skåda. Och jag skulle vilja tillägga: Hur kan kvinnor tända på män som går i pajasbyxor och har sandaler stora som båtar?

När det gäller personerna under punkterna 1 t.o.m. 3 ovan, så kan man påstå att de har detta gemensamt: De tror att de är mycket viktigare än vad de verkligen är. Någon borde banka dem i huvudet med Jantelagen.

På ingens begäran

Repetition är all inlärnings moder. Därför tar vi en repetition på detta. Spara denna bloggpost och läs den igen när du känner det behovet.

Slagsmål på och kärlek till bibliotek

Via Biblioteksrelaterat fick jag nys om detta:

Visst finns det en viss charm i det jönsiga? Visst är det underbart att man lägger in ord som "Pow!!" och "Splatt!" i bild? Är inte detta kult, så säg? Och hur skulle Batman och Robin ha klarat sig utan Batgirl? Det är kvinnan bakom allt...

Och apropå bibliotek och Alla Hjärtans Dag: Kolla detta.

Liten alfabetiseringskurs

Nu är jag trött på att folk inte kan alfabetet. Här kommer därför en liten snabbkurs i alfabetet. Jag exemplifierar med både stor bokstav och liten bokstav. Först kommer stor bokstav, därefter kommer liten bokstav - av respektive bokstav. Beredd? OK, nu kör vi!

A a
B b
C c
D d
E e
F f
G g
H h
I i
J j
K k
L l
M m
N n
O o
P p
Q q
R r
S s
T t
U u
V v
W w
X x
Y y
Z z
Å å
Ä ä
Ö ö

A kommer alltså före B som i sin tur kommer före C som i sin tur kommer före D etc. Man använder samma princip när det handlar om flera bokstäver. Fantastiskt, va?! Således kommer Bad före Bagatell eftersom tredje bokstaven i Bad är d och tredje bokstaven i Bagatell är g och d kommer före g. Balzac kommer före Beckett som kommer före Brontë etc. Allt som börjar med ett B kommer före allt som börjar med ett C som kommer före allt som börjar med ett D etc. Således kommer Camus före Dostojevskij som kommer före Eliot etc.

Gå inte in på ett bibliotek innan du har lärt dig detta.

Vacker och ointressant

Via Biblioteksrelaterat fick jag se detta och denna bild:

De två korten skall visa hur sex månaders arbete på bibliotek kan få en vacker kvinna att se helt förfallen ut. Meningen är väl att man skall tycka, att kvinnan till vänster är väldigt snygg och oemotståndlig och att kvinnan till höger är ful och motbjudande.

Men - si - det tycker inte jag. I min värld är kvinnan till vänster tämligen likgiltig och tradig. Kvinnan till höger, däremot, är enligt mig långt mera intressant. Hon verkar vara en person som jag skulle vilja komma närmare inpå livet och diskutera viktiga frågor med. Hon verkar ha varit med om en del, hon verkar ha mycket att berätta.

Så, snälla tjejer/damer/kvinnor: det är inte nödvändigt med spackel och smajl.