Take it icey?

Ja, varför inte?

Han är onekligen skicklig. Och nyskapande.

Några rader om "Jag har älskat dig så länge"

Sedd (Jag skrev ju här att jag skulle se den...):Det tål att upprepas: Kristin Scott Thomas är en av mina favoritskådespelerskor. (Vilket fascinerande underbart ansikte!) Om jag ger den här filmen som helhet en fyra på en femgradig skala, så ger jag hennes skådespel en femma. Så här ser jag på det: Den här skapelsen är hennes film. Utan henne hade filmen fått en trea.

Det var på håret i hårnålskurvan

Det här problemet löste de elegant:Det krävde nog en viss vana...

Ännu ett mästerverk

Sedd:

För mig är det klart: Lars von Trier är nu världens mest intressanta filmregissör sedan flera år tillbaka. Han är i en klass för sig när det gäller att filmiskt ställa allmänmänskliga och samtidigt interpersonella problem på sin spets. Ingen kan "röra om i grytan" som han. Ingen medveten människa kan förhålla sig helt likgiltig inför hans filmer. Att han är ett geni borde vara uppenbart.

Antichrist har fått väldigt blandade recensioner - vilket du lätt kan se här. Hur man kan ge den så låga poäng som 1 och 2 är otroligt. De recensioner som jag finner mest adekvata är DN:s, Russins och SvD:s.

Ny länk

Det känns helt rätt att lägga till en ny länk här till höger. Snacka om hög ambitionsnivå.

Ungdomligt oförstånd?

Jag blev bekant med dem i omvänd ordning. Först hörde jag Glenn Goulds senare inspelning och nyligen hörde jag hans tidigare inspelning. Av Bachs "Goldbergvariationerna", alltså. (Av en kunnig kollega på mitt jobb har jag fått reda på att det finns en tredje inspelning - en live-upptagning. Den borde i så fall vara en mellan-inspelning, eftersom Gould slutade ge konserter vid 32 års ålder.)

Glenn Gould hade efter c:a 25 år upptäckt att hans ungdoms tolkning var - enligt hans mått - omogen. Han ville "göra om och rätta till".

Och faktiskt: jag är inte särskilt musikalisk, men jag kan höra skillnad. Jag måste hävda, att mognad spelar roll. Där den unge Glenn var ivrig att övertyga om sin brådmogna genialitet genom att spela ofattbart snabbt, ville den äldre Gould visa att vissa saker måste få ta lite längre tid. (Ungdomstolkningen är på drygt 38 minuter, den senare tolkningen är på lite mer än 51 minuter.)

Att göra om en världsberömd och kritikerhyllad inspelning i övertygelsen att därigenom göra verket större rättvisa är sannerligen att ställa höga konstnärliga krav på sig själv. Typiskt Glenn Gould - och så otypiskt många andra - vill jag påstå.

Några rader om "Moln över Hellesta"

Sedd igen:

Den är lite kult - "Moln över Hellesta". Det är en sådan film man måste ha sett för att få en någorlunda rättvisande bild av svensk filmhistoria. Jag minns att jag tyckte den var ganska obehaglig när jag såg den första gången. Det var på TV, förmodligen en regnig sommarsöndag. Den är klassad som thriller och rekommenderad åldersgräns är 15 år. Jag lovar: de flesta 15-åringar har sett betydligt mera spännande filmer än den här. Men den har onekligen en viss charm. Här blandas god konst med kitsch - ganska kul. Man kan se den bara för dialogen, ljussättningen och klippningen - som alla är bra. Det som jag tycker är en aning kitschigt är bl.a. det myckna ätandet och kaffedrickandet. Här kan du läsa några recensioner ur folkdjupet. En stark trea eller en svag fyra ger jag.

Forrest Gump?

Det här är ju närmast genialt i all sin enkelhet:

I mina ögon är detta inte klotter. Det är snarare konst.
(Hämtat härifrån.)

Nära paradiset-upplevelse

I dag har jag fått massage. Det var gudomligt skönt. Den kvinnliga massageterapeut som jag brukar anlita är mycket hårdhänt - och det gillar jag.

Att påstå att en helkroppsmassage - inklusive ansikts-, hand- och fotmassage - inte är ett dugg sensuell vore att ljuga. Visst är det sensuellt. Men är det erotiskt?

För att skilja dessa begrepp åt vill jag prova denna lilla hypotes:
Om det är sensuellt med uppsåtet att den som masseras skall bli sexuellt upphetsad - då är det erotiskt.
Om det är sensuellt utan något uppsåt att orsaka sexuell upphetsning - då kan man räkna det som enbart sensuellt.

Vad tycker du?

Ah, så fint

Scenen med kyssen har jag visat tidigare. Men det här tål att visas igen.

Detta är vad jag kallar stor konst. Detta är vad jag kallar elegans. Detta är vad jag kallar förfining. Detta är vad jag kallar finess. Man kan också påstå att detta är otroligt vackert.

Dagens länktips

Det här är sannerligen inte fy skam. Tag bara som exempel denna. Bättre än så blir det aldrig.

Njutning!

Den här snurrar i bilen numera:

Så njutbart, så njutbart... Jag uppskattar det här dubbelalbumet väldigt mycket. Om jag har levt något tidigare liv, så var jag kanske kompis med Vivaldi. Om jag hade kunnat komponera, så hade jag väldigt gärna skrivit sådan här musik.

Jag kände en gång en musiklärare som tyckte att Vivaldis musik var ungefär som den tidens dansbandsmusik. I så fall gillar jag dansbandsmusik.

Beethoven - jawohl!

Ah... Jag lyssnar på den här i bilen med mycket hög volym - så hög att folk förmodligen tror att jag är galen:

Snacka om konst. Detta är stor konst. Det är raffinerat, elegant, förfinat, ädelt, vackert, mäktigt, lyriskt, kraftfullt, poetiskt, ömsint - allt på en gång! Det är sådan här musik som gör att vi känner oss betydelsefulla och stående högst i skapelsen. Så mycket annan musik får oss bara att känna oss simpla och vulgära.

Tre exempel

I en tidigare bloggpost påstod jag att det finns album där inte en enda bit var dålig. Jag hävdade samtidigt, att bitarna förvisso kunde vara olika bra men att ingen var kass. Nu kräver vän av ordning att jag skall upp till bevis. Således nämner jag tre förträffliga album där alla bitar var mer eller mindre bra - och ingen var dålig.

Leonard Cohen: "Ten new songs"
Miles Davis: "Kind of blue"
Bruce Springsteen: "Darkness on the edge of town"

En udda begåvning

Om det finns något som kan kallas plastisk begåvning, så är den här killen ett plastiskt geni:

Vadå moonwalk?

Två mästerverk av två systrar

Sedda:

Den där franska skendokumentära skildringen av systrarna Brontë förbigår jag nästan med tystnad. Den är mest ett sömnpiller. Och den engelska "Brontës värld" är inte mycket bättre. Men när vi kommer till "Svindlande höjder" och "Jane Eyre" - "now we're talking"!

Då svallar det av känslor, det stormar och svämmar över, det går höga vågor och det är aldrig ljummet eller likgiltigt. Det är mycket möjligt att det finns bättre filmatiseringar av dessa båda mästerverk, men de här duger gott. Ingen risk att man somnar till sådan himlastormande passion, olycklig kärlek, tragedi och tillbakahållen lusta!

Haydn svänger

När jag är ensam i bilen dessa dagar skruvar jag upp volymen och lyssnar på det här albumet medan jag kör:

En recension kan du läsa här. När jag hör sådan gudomligt vacker musik, så undrar jag varför jag någonsin lyssnar på någon annan musik.

Tro aldrig någon som påstår att klassisk musik är tråkig. Den personen pratar i nattmössan. Det här är klassisk musik som "rockar fett"! Det svänger så att många hårdrockare kan stå där som fågelholkar och undra vad det är som händer.

The Beatles relistened, compared

Någonstans någon gång läste jag en formulering med denna innebörd:
Kurt Cobain var en lika stor ikon för sin generation som John Lennon var för sin.

Jag drar en suck. Jämförelsen haltar alldeles enormt. Vad åstadkom Kurt Cobain i jämförelse med John Lennon? Det räcker att granska dessa två länkar och deras kompletteringar:
Kurt Cobain
John Lennon

Och att jämföra Nirvana med The Beatles är som att jämföra en Trabant med en Rolls Royce.

The Beatles relistened, continued

Det här har aldrig överträffats. Det kommer heller aldrig att ske.

Ännu en mästerlig fotograf

Ah... Vilken mästerlig fotograf han var - Willy Ronis! Så bra foton tar inte vem som helst. Detta är stor konst!