Min dom

I går var jag på en hälsokontroll. Den gav mig något att tänka på. Bl.a. detta: jag har en aning för högt blodtryck, jag är lite lönnfet, jag har ingen imponerande kondis, jag har viss järnbrist.

Jag får med andra ord varva ner, äta bättre och järnrik mat och ta flera mellanmål med frukt och grönt samt motionera mera. Tufft.

Det där med högt blodtryck kan ju förklara en del. Det är nog därför jag är otålig och har svårt att stå ut med människor som har beslutsångest, är dumdryga och drar saker och ting i långbänk.

Blair Witch Project - vad var det?

I morse joggade jag en liten runda. Plötsligt: - två meter hög majs! Hujedamej!

Spänning i vardagen. Vad händer sedan? Cornflakesen överfaller?

Ett kort på efterkälken

När vi var i Opatija passade jag på att jogga söderut en morgon. Jag hade med mig mobiltelefonen, hämtade andan i en kort paus och tog det här kortet strax före kl 8:

Jag tycker att det blev hyfsat bra för att vara taget med en mobiltelefon. Du kan se samma staty avbildad här.

(Det blev alltså inget kort på en kälke som var efter.)

Rapsodi i gult

Kan inte låta bli... Jag måste lägga ut den här bilden.

I går när jag var ute och joggade hade jag med mig mobiltelefonen. Det har jag alltid numera när jag joggar. Man vet aldrig när man vrickar till någonting och man måste bli hämtad med bil. Nå, det fina i kråksången är ju att man kan ta foton med denna pryl. Jag var bara tvungen att sakta in på stegen, stanna till och ta ett kort på ett rapsfält. Jag älskar denna gula färg!

På väg

Denna dag har jag joggat en mil utan vila. Jag försöker pricka in någon sorts formtopp om tre veckor. Det ser lovande ut. Allting är relativt. Formtoppen för mig är en låg formsvacka för en van maratonlöpare.

Här kan du få tips om hur du lägger upp träningen för olika distanser.

En icke vanlig söndag

I söndags vaknade jag före resten av familjen. Jag klädde på mig ljudlöst, låste dörren utifrån, gömde nyckeln, värmde upp och gav mig iväg på en käck liten joggingrunda före frukost. Jag sprang, nå ja - småsprang, på Kullaberg, nästan från Arild och ut till Mölle och tillbaka igen. Det blev väl cirka en mil och jag var i rörelse ungefär en timme. Härligt är bara förnamnet. Att jogga i sådan natur är gudomligt. Sådana joggingrundor har bidragit till att göra mig troende. Och att göra det ensam tycker jag är en del av tjusningen. För mig är det obegripligt hur vissa människor inte tycks kunna motionera det minsta lilla utan att göra det i grupp. Jag undrar varför de är så osjälvständiga.

Senare på dagen tog vi vägen förbi Halmstad innan vi skulle köra hem. Vi stod ute och frös i regn och blåst för att se 22 unga män jaga en boll. Sådant skall upplevas i grupp. Där är en stor skillnad. Att vara med i en hejarklack och skrika för full hals är en kul grej. När tusentals människor jublar samtidigt känns det som om allt är möjligt.

Morgon som eremit, kväll som en i massan. Att det var Fars dag gick spårlöst förbi.

Rapport från en joggare

Nu har jag fått ordning på joggingrutinerna. Minst fyra ggr i veckan (ibland fem) är jag ute och tar mig fram med båda fötterna, utan hjälpmedel som t.ex. cykel, stundtals och regelbundet samtidigt i luften - således joggande. I dag lyckades jag hålla mig joggande i 9 km utan paus. Vilken tiden blev skall jag inte avslöja. Men målet för min träning kan jag meddela: att före slutet av maj klara av en mil på mindre än en timme. Människan mår bra av realistiska mål att sträva mot och möjligen uppnå.

En vandring på berget

Eftersom jag har varit bortrest och utan tillgång till internet, så har det inte blivit något bloggande på ett par dagar. I fredags eftermiddag stack vi söderut. På lördag morgon gick jag en runda på berget mol allena och före frukost.

Än så länge har inte bokskogen blivit grön. Men det dröjer nog inte så länge.

Alla ni som såg "Kullamannen" - denna makalösa kultförklarade TV-serie - känner kanske igen den här längan. Här innanför, på gården, spelades flera scener in.

Vidare på min vandring fick jag denna utsikt. (Jag ber om ursäkt för den sneda horisonten. Det var så dålig sikt.) Det man normalt kan se där borta vid horisonten är bl.a. Magnarp och Vejbystrand.

Det blev en bra början på dagen. Jag diggar att promenera eller jogga för mig själv - i "splendid isolation" - innan andra har vaknat.

Äntligen!

En gång är ingen gång. Två gånger är en vana. Eller?

Hur som helst: nu har jag äntligen kommit i gång med joggandet igen. Jag ser en tävling i slutet av maj framför mig. Det är en bra sporre. Både morot och piska på samma gång.

Men dygnet blir ju inte plötsligt längre bara för att jag skall jogga. Alltså måste jag ta tid från något annat. Och inte joggar jag hellre än jag bloggar. Å nä. Men jag kan jogga hellre än jag ägnar mig åt yoga. Nu skall jag bygga upp min kondis! Man måste sätta upp tuffa mål. Jag skall försöka jogga fem gånger i veckan.

Detta får alltså stå tillbaka och lämna plats åt detta.

Intryck från Irland - en sorts sammanfattning

Jag har hittat en ny kärlek: Irland. Jag föll pladask, utan hämningar. I fyra år har jag trott att Skottlands natur inte går att överträffa. Nu vacklar jag. Det får bli oavgjort Skottland-Irland när det gäller naturupplevelser. När det gäller whiskyn vinner Skottland. När det gäller mysfaktor vinner Irland.

Att köra bil genom ett landskap är en upplevelse som förstärks med bra musik. Så även på Irland. Vi lyssnade på - förutom de redan nämnda Ulf Lundells "På andra sidan drömmarna" och antologin "Most wanted Irish" - Van Morrison, The Pogues, The Dubliners, The Waterboys, The Chieftains m.fl. Alla upplevelser blev mycket starkare p.g.a. denna musik.

Att jogga på resmålet förstärker närvarokänslan. Jag joggade i Galway, Donegal och Portrush. Jag ångrar inte ett enda löpsteg. Det är underbart att jogga på en strandpromenad, direkt på sandstranden eller längs med en vik. Mina skönaste joggingstunder har jag haft just på eller intill stränder - i Skottland, Italien, Spanien, Polen och Irland. Att se och höra vågornas ständiga brus gör mig barnsligt lycklig.

Bed & Breakfast-ställena på Irland är nog generellt sett väl värda pengarna. Det är inte särskilt dyrt att betala sisådär 30-34 euro per person och natt när standarden är nästan som på hotell. Rent generellt är det nog dock så, att man får mera för pengarna ute på landsbygden än inne i t.ex. Dublin. I Portrush betalade vi 30 pund per person och natt, men det var inget överpris - med tanke på miljön och omgivningarna. Däremot kan andra saker vara dyrare på Irland än här hemma i Sverige. Du får t.ex. räkna med att en ordinär pizza kan kosta runt 12 euro. (I min hemstad kan jag äta mig proppmätt på en pizza för 50 kr.) Maten vi åt på restaurangerna var nästan utan undantag väl tillredd och rikligt tilltagen. Och irländarnas "fries" eller "chips" måste vara världsbäst!

Resehandböcker skall man ta med en nypa salt. Vi läste i vår bok att en särskild restaurang i Galway skulle vara exceptionellt bra. I helsike heller. Maten var medioker och servitrisen plockade bort såsen innan vi var klara med den - utan att säga något! I samma bok stod det, att irländska frukostar är så väl tilltagna att man inte behöver äta mera förrän sent på eftermiddagen. Snick snack. Jag är visserligen - som man säger - "stor i maten", men inte katten var irländska frukostar osedvanligt mättande. Du kan äta dig mera mätt på en frukostbuffé i vilket svenskt hotell som helst. (För övrigt intog jag mitt livs mest makalösa frukost på ett Scandic-hotell i Köpenhamn för några år sedan.)

Nå, hur är det då med irländarna? Är de trevliga? Om man nu över huvud taget kan dra någon slutsats efter en veckas vistelse i ett annat land? Ja, då vill jag påstå, att de irländare vi hade att göra med var mycket trevliga och lätta att prata med. Och irländska pubar... Du kan bara kliva rakt in utan att beställa något och stå där och digga kvällens live-konsert och sedan gå ut igen efter en stund utan att någon höjer det minsta på något ögonbryn. Men det finns en dold agenda: man bör köpa minst en öl om man tänker befinna sig i lokalen. Vidare: jag har aldrig tidigare sett så många människor häva i sig den ena "stora starka" efter den andra utan att de blev nämnvärt berusade. Tål de hur mycket som helst? Eller är ölen utspädd? Hur som helst: är du på Irland, så måste du gå på pub! Stämningen går inte att få ner på pränt.

Åter igen: naturscenerierna på Irland är något av de mest makalösa jag har upplevt. Jag tänker spinna av njutning när jag tänker på dem fram tills nästa vår.

Saw far, saw God.

Formkurvan på rätt väg

Träningen inför det stora loppet fortsätter. I dag joggade jag en runda som jag borde kunna klara av på 39 minuter. Jag klockade mig själv på 39,5 minuter. Det får räknas som godkänt. Om en vecka eller så skall jag jogga en mil för att se hur formen egentligen är. Det tål att poängteras: jag tävlar bara med mig själv. Jag har bestämt mig för att klara milen på mindre än en timme. The rest is silence.

Ute på spåret igen

Nu åkte skidorna på igen. Det är drygt ett år sedan det hände senast. Den här gången åkte jag fem kilometer igen, men på en annan plats. Kondisen är väl ungefär likadan nu som förra gången. Siktet är inställt på att jogga en mil på mindre än 60 minuter.

Efter duschen snart blir det våfflor, baserade på äggsmet, med socker, grädde och jordgubbssylt. Det är smaskens. I kväll blir det revbensspjäll som har stått och puttrat i ett par timmar. Ännu mera smaskens! Och aldrig smakar mat godare än när man har ansträngt sig rejält fysiskt.

Yoga nej, jogga ja

Det har varit dåligt med joggandet på sista tiden. Ända sedan jag sprang ett särskilt lopp i slutet av maj har jag latat mig. Det har inte funnits någon "morot" tillräckligt stark för att jag skulle ta på mig mina löparskor. Detta duger inte. Nu får jag ta mig i kragen. Hur? Jag har inget annat planerat lopp att träna inför. Hur skall jag då motivera mig? Tja, välbefinnandet får vara motiv nog. Men hur får jag tid? Direkt efter jobbet är det kvällsmat och sedan kan man ju inte idrotta på ett par timmar. Men då är det fotboll på TV. Så - vad gör man? Jo, jag kom på det - en enkel och smidig lösning:

Varje morgon brukar jag ägna mig åt nästan en halvtimmes yoga. Nu slaktar jag denna heliga ko och ägnar en halvtimme, säg varannan morgon, åt joggning i stället. Det finns inte mycket som går utanpå det: att jogga före frukost - före vimlets yra. Triumf!

Matteövning

Innan jag sprang i morse hade jag kommit på andra tankar. Den runda jag först hade för avsikt att jogga var antagligen alltför lång. Jag valde därför en annan runda - en runda som normalt sett tar c:a 37 minuter för mig. I dag tog samma runda runt 41 minuter. Jag sprang alltså på c:a 89 % av min vanliga kapacitet? Om jag hade sprungit på 37 minuter hade jag varit på 100 %, om jag hade sprungit på 33 minuter hade jag varit på 110 % etc.? Tänk om rundan hade tagit 75 minuter? Då hade jag ju inte ens nått upp till 0 % av min normala kapacitet? Vad hade jag då varit? Död? Matematik är kul...

Springtime

Framförhållning: Springbyxor, pikétröja, joggingskor, strumpor, träningsoverall och klocka framlagda. Klockradion ställd. I morgon bitti skall jag springa sisådär 45 minuter före frukost. Enligt min ringa mening är det bästa tiden på dagen att springa. Resten av dagen blir sedan en sorts bonus.