Tre exempel

I en tidigare bloggpost påstod jag att det finns album där inte en enda bit var dålig. Jag hävdade samtidigt, att bitarna förvisso kunde vara olika bra men att ingen var kass. Nu kräver vän av ordning att jag skall upp till bevis. Således nämner jag tre förträffliga album där alla bitar var mer eller mindre bra - och ingen var dålig.

Leonard Cohen: "Ten new songs"
Miles Davis: "Kind of blue"
Bruce Springsteen: "Darkness on the edge of town"

Ett årtiondes musik fångat i foton och text

Även om de båda upphovsmännen kanske inte skulle gilla det, så vill jag kalla den här boken "trevlig". Boken ger mig visserligen inte så hemskt mycket information som jag inte redan hade grepp om, men den är gjord på ett sätt som jag finner sympatiskt. Som undertiteln antyder så är boken starkt baserad på Torbjörn Calveros träffsäkra foton. Men Christer Olssons texter är även de absolut värda närmare studier.

Boken fångar 1970-talets musik på ett utmärkt sätt - även om jag kan sakna en del namn. Att de namnen saknas kan ju bero på att Calvero aldrig fick tillfälle att fotografera personerna eller grupperna i fråga. Jag tänker t.ex. på Pink Floyd och Genesis - två enormt stora namn under den tiden.

Nåväl, om vi slutar gnälla - vad är då så bra med den här boken? Jo, framför allt vill jag framhäva det lätta anslaget. Här finns ett flyt som gör det till en fröjd att sträckläsa boken. Bildmaterialet är mycket bra, stundtals rent mästerligt. Det förvånar inte att Calvero fick komma nära flera av pop- och rockvärldens stora. Han verkar ha haft en sällsynt förmåga att vara på rätt plats vid rätt tillfälle. (Och även om han t.ex. kom grymt för sent till en träff med Donovan, så blev slutresultatet lysande.)

Christer Olsson har tidigare bl.a. skrivit för Larm och Vecko-Revyn. Enligt min ringa mening skriver han här lika bra som Mats Olsson, Lennart Persson eller vilken annan lysande rockskribent som helst. Han har flera gudomligt snygga formuleringar. Exempel:

"1982 skrev Mick Jones en av The Clashs största hits 'Should I stay or should I go?' Ett par månader senare lämnade han gruppen. Sex Pistols var redan upplösta. Sid Vicious var död.
Säkerhetsnålarna började rosta." (s. 50)

"(...) Som en strandlinje som ändrar kontur varje gång en ny våg slår in över den.
En magiker i ständigt nya förklädnader.
Från traditionell folkmusik till en rasande elektrisk storm.
Från amfetaminladdad, ordsprutande vulkan till sparsmakad poet. (...)" (s. 100 - om - givetvis - Bob Dylan)

"(...) Om alla dem som inte kan få ett jobb, om fabriker som läggs ner, familjer som splittras, arbetare som slits ut i förtid, drömmar som kapsejsar - teman han kommer att utveckla på den avskalade 'Nebraska', där varje låt är en fulländad novell." (s. 118 - om - självklart - Bruce Springsteen)

"1994 döptes asteroid 3834 till Zappafrank av International Astronomical Union.
Tala om att vara stjärna." (s. 138)

Ja, ni ser. Visst är han en skicklig skribent. Jag antar, att han måste ha finslipat många formuleringar ett antal gånger. Förmodligen hyllar han devisen "Kill your darlings". Man kan inte bara få ur sig sådana meningar helt utan ansträngning.

(Helt irrelevant parentes: Jag gick i samma skola som Olsson, i den lilla skånska staden. Jag minns att jag satt på skolgården när han gick förbi - bärande på Dylans då nyss utgivna dubbel-LP "Blonde on blonde"...)

Om "The boss"

Låt mig börja med mitt betyg. Det blir en femma på en femgradig skala. Men det är en femma som är naggad i kanten. Varför? Jo: det hade blivit en klockren och stark femma om boken dessutom hade försetts med ett låt- och personregister. Jag hade velat kunna se på vilka sidor man nämnde James Dean, John Steinbeck m.fl. och var någonstans låten "Badlands" analyserades. Nu får jag lita på mitt eget krackelerande minne för att återvända till passager jag vill läsa om igen. Dessutom hade boken mått bra av bättre korrekturläsning. Bortsett från dessa kanske småsinta påhopp vill jag säga, att denna bok är en sådan bok jag önskar att jag själv hade skrivit. En rent förbaskat bra bok.

Jag har läst några recensioner om den och hela tiden jämför man med den där andra boken om Springsteen - den som råkade ges ut samma dag. En sådan jämförelse faller sig givetvis naturlig, men jag låter bli den här och nu - helt enkelt därför att jag inte har läst den där andra boken och inte känner något oemotståndligt behov av att göra det. En god recension om Adeens & Ohlssons hittar du t.ex. här.

Nu är jag delvis jävig, eftersom jag är bekant med Janne Adeen sedan flera år tillbaka. Jag skall dock försöka hålla mig opartisk. Men jag påstår nu, att det här är en bok som är väldigt nära idealet. En snudd på felfri och perfekt bok. Omslag, layout, design, disposition etc. är klanderfria. Författarna är onekligen väl insatta i ämnet för boken och gör ingen hemlighet av att de dessutom diggar Springsteen. De är dessutom kloka och förståndiga män som kommer med många smarta jämförelser, belästa och bildade referenser och kommentarer. Som läsare får jag både bekräftelser på saker jag själv tänkt och nya tankar och Aha-upplevelser.

Jag har aldrig varit något stort Springsteen-fan. Mitt intresse för hans karriär har varit ganska ljumt. Jag blev skeptisk när han hade byggt upp sina muskler lagom till "Born in the U.S.A.". Jag tänkte: "Å nä, nu har han flippat ut helt. Är muskler plötsligt viktigare än hjärna?" Men det var då, det. Tiden har gett honom rätt. Jag har dock alltid gillat "Born to run", "Darkness on the edge of town" och "The river". "Nebraska" gick mig spårlöst förbi när den kom. Nu har Adeen och Ohlsson gjort mig nyfiken på alla Springsteens studioalbum. Jag vill lyssna mig igenom samtliga låtar!

Av de båda författarna är Adeen den som skriver mest personligt. En del tycker kanske det kan bli alltför privat. Men när han skriver om "Nebraska" dansar Adeen på lina utan att någon gång trilla ned. Han är precis på rätt sida om den där känsliga gränsen mellan det mycket personliga och det alltför privata. Om man hamnar på fel sida där, så kan resultatet lätt bli genant, pinsamt, patetiskt. Så icke här.

Kul detaljer med boken är bl.a. att Richard Ohlsson lyckas få med en hänvisning till den danske filosofen Søren Kierkegaard (En sådan hänvisning skulle kunna ha känts väldigt krystad och långsökt, men inte här) och Janne Adeen får till de här go'a meningarna:

* "Den här skivan [Lucky town - min anm.] fick mig att förstå en sak: stora artister vägrar att stryka medhårs, de ger publiken vad den behöver, inte vad den vill ha." (s. 152)
Jämför gärna med detta:
"Your debutante just knows what you need
But I know what you want."
hämtat ur Bob Dylans "Stuck inside of Mobile with the Memphis Blues again".

* "(...) jag kan lugnt säga att den bästa bilåkarplattan någonsin är Darkness on the Edge of Town." (s. 128)
Jag är beredd att hålla med. Jag är också beredd att hylla en sådan formulering. Det är sådana kategoriska och tvärsäkra påståenden när det gäller en smaksak som ger läsningen en extra krydda.

Jag anar en viss påverkan från väldigt ambitiösa och, kan man kanske säga, kaxiga musiktidskrifter som Pop och Uncut. Tidskrifter som tog/tar pop och rock på mycket stort allvar och respekterade/respekterar sina läsare. Deras anda svävar på något sätt över denna förträffliga bok. Här flamsar och tramsar vi inte. Här tar vi "song lyrics" på blodigaste allvar.

Summa summarum: Om du är det minsta intresserad av Bruce Springsteen, så måste du läsa denna bok!

Rocka för frihet

När olika krafter försöker krympa vår frihet är det dags att plocka fram lite rock'n'roll igen. När Kina försöker stoppa You Tube måste man reagera. Så, gott folk, här kommer två rockande hjältar - Neil Young och Bruce Springsteen tillsammans:

Skruva upp volymen och skaka loss! You Tube mot diktaturer var som helst! Läs mera om låten här. Den skrevs ju inte igår precis, men den har blivit aktuell igen - på ett annat sätt än det var tänkt från början. Texten kan du läsa här.

En melodi som fastnar direkt

Apropå förra posten... Den här låten blev genast en favorit. Videon är ganska kass, men den här melodin är en sådan som fastnar direkt. Det känns som om sommaren redan är här när man lyssnar på den.

Vi får aldrig glömma att Bruce är väldigt duktig på att göra bra melodier. Att han skriver bra texter behöver jag knappt nämna - det borde alla veta vid det här laget.

En första reaktion på "Magic"

Man skall aldrig räkna ut någon i förväg. Hur många gånger har man inte sagt om Rolling Stones att de är slut? Och så kommer de med någon ny låt som rycker undan mattan för en massa andra rockgrupper. Hur många gånger har man inte räknat ut Bob Dylan? Första gången var väl när han blev "elektrifierad". Sedan har man bedömt honom som slut t.ex. när han kom med "Self portrait", för att inte tala om när han gav ut "Knocked out loaded". Då var han definitivt knockad. Men si, de "gamla stötarna" kommer igen.

Jag hade fått för mig att Bruce Springsteen inte hade mera att ge. Nu är jag glad för att jag hade fel. Visserligen har jag hört det här albumet bara en enda gång, men jag blev fast genast. Jag gillar den här plattan från början till slut. Mitt högst preliminära betyg blir en fyra på en femgradig skala. Här kan man få en bild av hur olika recensenter har betygsatt "Magic". Men jag saknade texten till den sista låten "Terry's song". Då är det bra att kunna hitta texten på nätet.

Jag har lärt mig samma gamla läxa en gång till: räkna aldrig ut någon i förväg.

Ett Springsteen-album

Det är inte lätt att vara på topp under en längre tid. Bruce Springsteen måste veta. Det fanns en tid då han spottade ur sig det ena mästerverket efter det andra. En del album kom då förmodligen i kläm.

Den här plattan tror jag har hamnat i kläm just så. Bruce hade redan släppt tre makalösa album. Det tredje var så bra att nog ingen trodde att han skulle kunna överträffa sig själv efter det. Och sedan - efter denna fjärde platta - följde "The river", "Nebraska" och "Born in the USA"... Sedan fanns det väl knappt en käft på hela jordklotet som inte visste vem Bruce var. När jag var yngre höll jag alltid "Born to run" - utan vidare diskussion - som det bästa. Nu är jag inte så säker längre - snarare är jag beredd att hålla det här albumet som ett strå vassare.

OK, jag får erkänna att jag inte har lyssnat igenom hela hans katalog, men jag tycker mig ha ganska hyfsad koll på den. Ni som har bättre koll får gärna skingra mina dimmor, om ni nu anser att jag vandrar omkring i dem. Men jag har svårt att tro att något av hans studioalbum kan överträffa detta. Livealbumen skall vi inte prata om - vad kan överträffa dem? Men "Darkness on the edge of town" är i mina öron ett stort Mästerverk, fullt jämförbart med andra Mästerverk av andra stora singers/songwriters. Inte en svag låt, alla texter är lysande, bandet spelar på topp och Bruce sjunger fantastiskt. Vad kan man mera önska sig? Att här inte finns sådana kolossala Mästerverk som "Thunder Road", "Jungleland" och "Born to run" från det tredje albumet kan jag leva med.