Några rader om "Taken"

Sedd: Tänk dig Guillous Hamilton, Bruce Willis i "Die hard"-filmerna och Clint Eastwood i "Dirty Harry"-filmerna förenade i en person. Så ungefär framstår Liam Neeson i "Taken".

Här daltas det aldrig med skurkarna. Det är snarare "Skjut först och fråga sedan". Det kan vara riktigt befriande att se sådana här filmer ibland. De svenska kritikerna var inte alls överens men det genomsnittliga betyget är klart lägre än det som ges i IMDb. Jag håller mest med Sundsvalls Tidning och TV4 Nyhetsmorgon. Hur som helst med den saken - filmen lär inte vara populär i Albanien...

Ur Öppet arkiv. 1

Känns han igen? Gissa vem det är - utan att fuska!

Ledtråd: han är en av världens bästa filmregissörer genom tiderna.

Några rader om "Jag har älskat dig så länge"

Sedd (Jag skrev ju här att jag skulle se den...):Det tål att upprepas: Kristin Scott Thomas är en av mina favoritskådespelerskor. (Vilket fascinerande underbart ansikte!) Om jag ger den här filmen som helhet en fyra på en femgradig skala, så ger jag hennes skådespel en femma. Så här ser jag på det: Den här skapelsen är hennes film. Utan henne hade filmen fått en trea.

Kristin forever

Ah... Jag tycker att hon är så himla snygg.Och så gillar hon inte att "shoppa". Hon lagar hellre mat.
Det blir absolut nödvändigt att se den här filmen.

Åh, vi är så originella, så...

Ja! Vi är alla individer!Monty Python-gänget var genialt.

Ännu ett mästerverk

Sedd:

För mig är det klart: Lars von Trier är nu världens mest intressanta filmregissör sedan flera år tillbaka. Han är i en klass för sig när det gäller att filmiskt ställa allmänmänskliga och samtidigt interpersonella problem på sin spets. Ingen kan "röra om i grytan" som han. Ingen medveten människa kan förhålla sig helt likgiltig inför hans filmer. Att han är ett geni borde vara uppenbart.

Antichrist har fått väldigt blandade recensioner - vilket du lätt kan se här. Hur man kan ge den så låga poäng som 1 och 2 är otroligt. De recensioner som jag finner mest adekvata är DN:s, Russins och SvD:s.

Knappast kultstatus här i vårt land

Kult? Jag är skeptisk. Flera av de här låtarna kände jag inte alls till. Man kan också undra hur pass bra de är s.a.s. i sig själva.
Hur som helst: det här albumet kan man använda vid någon frågesport. Till varje låt kan man fråga: - I vilken TV-serie eller film hör den hemma?
Jag tror inte att en enda person på denna planet skulle få alla rätt.

Dum kritik

MBT. (Man Blir Trött.) Detta är så irrelevant och korkat att jag tar mig för pannan.

Hennes synsätt är ungefär lika begåvat som
- att klanka ned på en kokbok för att den inte har något kapitel om motorcyklar

- att ge en dålig recension på en jazzplatta för att den inte innehåller dansbandsmusik
- att ge nedlåtande kritik om en skräckfilm för att den inte är rolig
- att underkänna en traktor för att den inte kan köras i 180 km/tim

etc.

Några rader om "Maffiabröder"

Sedd igen:

Martin Scorseses "Maffiabröder" är ett mästerverk. Det är väl i och för sig tacksamt att göra film om maffian - spänningen kommer per automatik, kan man tycka - men det är absolut inte alla maffiafilmer som är mästerverk. "Maffiabröder" vill jag placera som god trea bland alla maffiafilmer som jag har sett. Plats nr 1 och 2 går till "Gudfadern" och "Gudfadern II".

Här finns några makalösa kameraåkningar som måste gå till filmhistorien som några av de mest eleganta och tjusigaste som gjorts. Dessutom spelar här Joe Pesci en av filmhistoriens äckligaste typer. Jag önskade att hans karaktär i filmen skulle gått ett hemskare öde till mötes.

Inte Ran-fan

Sedd igen:

OK. Den är värd en fyra på en femgradig skala. Men inte mer. Det blir "too much". Man spelar över och det blir segt, segt, segt. Det blir ungefär som filmad teater. Kurosawa borde ha använt kameran på ett mera kreativt sätt. Här står kameran mest stilla och det blir sällan spännande. Och när personerna inte är stela som stenstoder så småspringer de fram som om de hade eld i baken. Inte ens masscenerna med ryttare och hästar till anfall blir så där riktigt fängslande som man kunde ha väntat sig - och det beror på att det är lite oklart vem som strider mot vem. Det hjälper inte mycket att manuset är byggt på Shakespeares "Kung Lear". Om man tvunget skall se en filmatisering av en Shakespearepjäs, så föredrar jag utan tvekan Polanskis "Macbeth".

Några rader om "Moln över Hellesta"

Sedd igen:

Den är lite kult - "Moln över Hellesta". Det är en sådan film man måste ha sett för att få en någorlunda rättvisande bild av svensk filmhistoria. Jag minns att jag tyckte den var ganska obehaglig när jag såg den första gången. Det var på TV, förmodligen en regnig sommarsöndag. Den är klassad som thriller och rekommenderad åldersgräns är 15 år. Jag lovar: de flesta 15-åringar har sett betydligt mera spännande filmer än den här. Men den har onekligen en viss charm. Här blandas god konst med kitsch - ganska kul. Man kan se den bara för dialogen, ljussättningen och klippningen - som alla är bra. Det som jag tycker är en aning kitschigt är bl.a. det myckna ätandet och kaffedrickandet. Här kan du läsa några recensioner ur folkdjupet. En stark trea eller en svag fyra ger jag.

God Jul!

Jag tänkte så här: I stället för att jag skall spela in den med tveksamt resultat, så är det nog bäst att ta originalet.

Jag önskar alla mina läsare en riktigt
GOD JUL!

Ah, så fint

Scenen med kyssen har jag visat tidigare. Men det här tål att visas igen.

Detta är vad jag kallar stor konst. Detta är vad jag kallar elegans. Detta är vad jag kallar förfining. Detta är vad jag kallar finess. Man kan också påstå att detta är otroligt vackert.

Mera njutning!

Den här fick jag i födelsedagspresent:

Två filmer i samma förpackning. Inte illa. "Griniga gamla gubbar" minns jag som en mysig film och det skall bli intressant att se uppföljaren - som jag inte visste fanns.

Jack Lemmon och Walther Matthau har tillhört mina favoriter i många, många år. I "Griniga gamla gubbar" spelar de två just sådana gubbar som blir kära i samma kvinna - Ann-Margret. Vem kan klandra dem?

Att dessa filmer saknar svensk text är ett mindre bekymmer. Jag använder den engelska texten och missar förhoppningsvis ingenting.

Dags för betyg

Nu har jag "skummat" igenom den här boken som jag tidigare bloggade om här. Jag är redo för att sätta betyg.

Det är inget snack. Denna bok skall ha betyg 5 på en femgradig skala. Jag har bara tre invändningar, men de är så pass obetydliga att femman ändå gäller.

1. Jag saknar någon sorts signatur till varje beskrivning. Jag vill veta vem som skrev texten t.ex. om Ulf Lundells "Vargmåne". Jag vägrar tro, att alla fyra författarna är lika "medskyldiga". Det hade väl inte varit omöjligt att använda signaturen JG för alla poster skrivna av Jan Gradvall, AR för Annina Rabe etc.

2. Urvalet känns ibland lite egendomligt. Exempel? Den enda roman av Björn Ranelid som får vara med är "Synden". Det känns inte helt adekvat.

3. Registret är inte helt tillförlitligt. Det borde inte vara något problem att åstadkomma ett felfritt register i dessa dagar. Exempel på miss? Peter Schildt regisserade "Glappet", men hans namn finns inte med i registret.

Bortsett från sådana klagomål är detta en helt fantastisk bok. Den måste finnas i varje hem. Det är bara en tidsfråga innan jag köper den.

Några rader om "Tusen svenska klassiker"

I dessa dagar håller jag på att roa mig med denna bok:

Som så många andra är jag svag för listor. Och detta är en sorts lista. Lika säkert som att fredag har föregåtts av torsdag kommer klagomål på urvalet. Någon recensent klagade t.ex. på att det fanns med alltför många plattor med Kent här. Det kan jag i och för sig hålla med om, eftersom Kent aldrig har tillhört mina favoriter.

"Varför finns de med och inte de?", "Varför finns här tre exempel med dem och inget exempel alls med honom?" etc. Ständigt samma gnäll.

Men strunt i gnället. Tag denna bok för vad den är: Ett urval gjort av fyra personer som är väl insatta i ämnet. Det kommer alltid att finnas gnällspikar som hittar något att klaga på. Never mind.

Jag ler igenkännande och tänker ofta "Är det sååå länge sedan?!" Någon recensent undrade vad man skall använda boken till. Tja, vad skall man använda en lista till? Tradig kommentar. De här samlade exemplen är bevisligen saker som visar en stor del av "den samtida kultur som speglat, definierat och format Sverige".

Jag gillar den här boken så här långt (hunnen 50 sidor in). Jag har svårt för att tycka illa om ett sådant kaxigt projekt. Jag finner ambitionen storartad och lovvärd. Här har du en recension. Hämta inspiration, bilda dig en egen uppfattning - och skriv en egen lista! Gör det bättre själv, om du kan!

Två mästerverk av två systrar

Sedda:

Den där franska skendokumentära skildringen av systrarna Brontë förbigår jag nästan med tystnad. Den är mest ett sömnpiller. Och den engelska "Brontës värld" är inte mycket bättre. Men när vi kommer till "Svindlande höjder" och "Jane Eyre" - "now we're talking"!

Då svallar det av känslor, det stormar och svämmar över, det går höga vågor och det är aldrig ljummet eller likgiltigt. Det är mycket möjligt att det finns bättre filmatiseringar av dessa båda mästerverk, men de här duger gott. Ingen risk att man somnar till sådan himlastormande passion, olycklig kärlek, tragedi och tillbakahållen lusta!

Några rader om "The Reader"

Sedd:

"The Reader" - eller om ni så vill: "Högläsaren" - får en klar fyra i min bok. Den är bättre än medel, men den är inget mästerverk. Vad kritikerna ansåg kan du läsa här. Jag håller med dem som ger filmen en fyra. (Men Slitz' recensent har fått handlingsföljden om bakfoten.) Kate Winslet äger filmen. Hennes Oscar var välförtjänt. Och det moraliska dilemma som framträder mot slutet kan man diskutera i oändlighet.

Lars igen

Det här är bra. Så klart.

Gå på ackord

Det måste nog inte vara roligt. Huvudsaken är kanske att det är interaktivt. Varför inte permanenta en sådan idé?