Utmaning: ny gala!

Det är länge sedan nu. Galan hölls i Scandinavium den 29 och 30 november 1985. Några i den svenska pop- och rockeliten enades kring en god sak: motarbeta apartheiden. Ett par av de deltagande var vi väl inte vana vid att se i samband med protestaktioner av olika slag. I synnerhet Tomas Ledin hade ju inte gjort sig känd som någon "rebell". Men här skrev han t.o.m. en låt tillsammans med Mikael Wiehe, den gamle protesträven. Tommy Körberg sjöng "Bridge over troubled water", Imperiet framförde själva "Märk hur vår skugga" och tillsammans med Afzelius, Wiehe & Co "Fred"; Henrik Strube och Sanne Salomonsen sjöng tillsammans med Wiehe, Afzelius & Globetrotters den go'a "Hold om mig" - allt mycket medryckande.

Det här var en del av "gänget" som sjöng och spelade på denna dubbel-LP - ni känner säkert igen dem (Bilden förstoras om du klickar på den):

Saknas på bilden gör bl.a. Peps Persson med band samt Hansson De Wolfe United.

Vad skulle den svenska pop- & rockeliten kunna enas om i dag? En gala mot hunger och fattigdom? Upp till bevis!

Konspiration

"Deras feta nackar..." "Staten och kapitalet..." Läs Ebba Gröns text här. Den texten har aldrig blivit inaktuell, såvitt jag förstår.

Den gamle mullrande finansministern Gunnar Sträng kohandlade med Marcus Wallenberg. Så där har det fortsatt. Om vi har en borgerlig eller socialdemokratisk regering spelar ingen större roll. Det blir i alla fall en borgerlig politik.

Vi - den stora massan - skall hållas på mattan. Vi bara invaggas i den falska tron att vi har makt och frihet etc. Inget viktigt, avgörande beslut tas någonsin av oss. Där är jag beredd att hålla med Gunnar Adler-Karlsson. Det är egentligen en liten elitklick som har all makt koncentrerad till sig. Staten och kapitalet kohandlar om alla viktiga saker. De kliar varandras ryggar.

När vi - den stora massan, de lättledda fåren - tror att vi skall få mera i plånboken... Ha! Så blåögt. Då ser makten givetvis till att priserna stiger och avgifterna blir högre. Om vi får mera pengar att röra oss med, så blir det genast dyrare att leva. Huvudsaken är att vi håller oss på mattan. Det har staten och kapitalet kommit överens om.

Så här tänker de som har makten: "Låt den dumma massan tro att den har makt. Låt folk hålla på med jätteavancerade mobiltelefoner, låt dem leka med jättesnabbt bredband, låt dem jaga lägsta priser hit och dit, låt dem känna sig lite rika med sina fuskskinnshörnsoffor, låt dem bli försoffade trygghetsnarkomaner, låt dem bli förvirrade av alla fria val de måste göra, låt dem skriva av sig i sina bloggar... Låt dem tro att de kan påverka. Det kan de egentligen inte. Vi sitter tryggt."

Ignorera Ignatius?

Jag håller på med en bok om Ignatius av Loyola. Det kändes som att jag hade en kunskapslucka där. Men boken jag försöker plöja mig igenom är så tradigt skriven, så jag ger upp det lilla projektet. Det känns tillräcklig att läsa vad som står i Nordisk familjebok ("Ugglan") om jesuitorden. (Obs! Flera sidor.)

Lisbeth den vackra

Vadå "nyhetsankare"? Ankare är väl inte särskilt snygga. Men Lisbeth är. Det är inte konstigt alls att hon har varit med i "Puddingtoppen".

När hon läser nyheter missar jag ofta själva poängen med nyheten. Jag fascineras mest av hennes skönhet.

Tvillingägg

Jinge och andra präktiga och självgoda jag-ensam-förbättrar-världen-ganska-mycket-med-varje-ny-post-jag-skriver-bloggare måste tycka att jag är väldigt fånig nu. Det bjuder jag på.

I morse hade jag ingen kul matlåda att ta med till jobbet. Vad göra? Tja, varför inte steka ett par ägg och lägga på macka? Tänkt och gjort. Se vad som hände:

Det kallar jag äggstra 3-vligt. Samtidigt kändes det lite tveäggat. Men jag blev uppäggad. Kan man kalla detta fenomen enäggstvillingar?

Saltön revisited

Jo, jag tror att Saltön kan bli bra. Det är tack vare Carin Mannheimers manus och regi, skulle jag vilja påstå. Hon brukar göra bra ifrån sig.

Holmbergs 286 sätt

Den här boken köpte jag nog i slutet av 60-talet, ganska snart efter utgivningen 1967. Jag var tidigt intresserad av filosofi och tyckte boken verkade intressant. Den är fortfarande intressant. Den är grovt indelad i två ungefär lika stora delar - "Aforismer" och "Resonemang". Det är 286 olika långa texter som tillsammans bildar boken. De är valda delar ur hans åtta tänkeböcker från åren 1928-1965. Just nu hittar jag ingen bättre presentation av honom än den här.

En del av texterna påminner om bloggposter! Men jag tänker här citera några av de aforismer som faktiskt ser ut som aforismer:
"Till minnet av en verksam man. - Han flåsade och torkade svetten ur pannan, jäktade, slet en hund och hade tusen bestyr: stod över öronen i ingenting." (s. 14)
"Att älska. - Att se det goda i." (s. 20)
"Vetenskapsmän och diktare. - Vetenskapsmännen vill förstå; diktarna bli förstådda." (s. 26)
"Om skönheten och snillet. - Man skiljer dem lätt åt: snillet kan gå inkognito genom tillvaron, skönheten inte." (s. 53)
"Sanningskärlek. - Att 'älska sanningen' - vilket skryt! Att uthärda den och ibland använda den: kan inte det vara nog?" (s. 80)
Men den här aforismen ser nästan ut som en liten bloggpost:
"Vishetens begränsning. - Sådant är viktigt att veta: att också de visaste av våra sångare och sägare på världens äras estrader inte kan vara annat än på sin höjd de näst visaste av människor. De visaste är för visa för att stiga upp på estrader." (s. 36)

I avdelningen med resonemang skriver Holmberg om "Löjets filosofi", "Jaget och gestalterna", "Sätt att läsa dikter", "Existentialism" m.m. I essän om löjet skriver han: "Också komiken arbetar i det metaforiska, fast dess metaforer är av annan art än den allvarliga lyrikens (...)" (s. 93)

Sammanfattningsvis: en relativt tunn bok (c:a 150 sidor) med mycket tänkvärt innehåll.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 15

Töntar, stolpskott, byfånar... Jag vet inte vilket invektiv som passar bäst. När jag var och slängde pappersförpackningar, tidningar, mjukplast och hårdplast till återvinning i de för detta ändamål avsedda containrarna, så hade något ljushuvud (Ironi) varit där och ställt ett halvt möblemang på marken utanför. Där stod bl.a. en sönderplockad säng i furu och så några lådor - antagligen blomlådor. Begåvat, väldigt begåvat (Ironi). Jag antar, att det var en halvidiot som inte hade begripit att sådant skräp lämnas på en särskild återvinningsstation och inte på den plats där det nu hade hamnat.

Flera Rhodosbilder

Dags för ett knippe Rhodosbilder igen. Vi var alltså där hösten 1980.

Av den här skylten tror jag att man kan dra slutsatsen, att många svenskar hade varit på Rhodos innan vi kom dit - lägg märke till "PÄLSAR":

Vi promenerade mycket i staden, liksom en hel del andra turister. Här stannade jag till och lyfte kameran:

Vi hittade ganska snabbt ett ställe som verkade vara populärt: restaurangen Sokrates. Att luggslitna och magra katter gick omkring och hoppades på matrester var en sådan där smäll man fick ta. Vi satt i alla fall där och åt moussaka (tror jag) med denna utsikt: En kväll var vi och lyssnade på Gregoris i hans egna ställe. Stämningen steg ju längre tiden gick och jag antecknade i fotoalbumet efteråt: "Värt hela resan!"

Till sist: när vi var på nattklubben Copacabana tillsammans med några andra svenskar kunde jag inte låta bli att ta denna bild på en av de inhemska skönheterna. Jag tycker hon var klassiskt grekiskt vacker:

No direction home

Ett måste för alla Dylanfans. Men samtidigt: här är inte mycket nytt för oss som har varit intresserade av Dylan länge. Det mesta känner vi igen.

Det som jag fick bekräftat genom att se den här dubbel-DVD:n är något som jag har tyckt ganska länge nu: Om man skall utse en enda person som den störste rockikonen av dem alla, så väljer jag Bob Dylan. Han blev mera rockikon än någon annan de där magiska åren vid mitten av 60-talet. Den attityden han hade var rock'n'roll i kubik. Det där med protestsånger och att vara talesman för en hel generation - det var ju bullshit. Han tyckte aldrig om att bli påklistrad den etiketten. Och lik förbannat blev han - vart han än kom - bombarderad med samma korkade frågor. Inte konstigt om han blev otrevlig ganska ofta. Man kan faktiskt begära mera av journalister än att vara så uselt förberedda och ställa så urbota dumma frågor. För tusan - han ville bara spela musik och sjunga sånger. Han hade aldrig bett om att bli ett helgon eller nå't. Han ville inte fastna i en fålla - för det blev han kallad Judas och fick utstå massor av spott och spe.

Det finns i den här filmen scener ur en presskonferens där bl.a. en töntig reporter frågar Dylan hur många sångare det finns därute som sjunger ungefär likadana protestsånger som han. Dylan svarar - efter att först ha kontrollerat om han uppfattat frågan korrekt - 136. Då kontrar tönten: "Menar du 136 exakt eller ungefär?" Dylan: "Jag menar 136. Eller så är de 142." Givetvis driver Dylan med jönsen som borde syssla med något annat.

Dylan var tuffare än Mick Jagger, tuffare än John Lennon, tuffare än vem som helst. Ingen annan utom Dylan hade orkat fortsätta turnera med sådant kompakt publikmotstånd. Han och hans band blev ju utbuade överallt så fort de spelade elektriskt. Men han blev inte tyst. Han visste antagligen någonstans inom sig att historien skulle ge honom rätt.

Ett par andra stycken i filmen kommer rinnande ur mitt minne:
* På en flygplats blir han omringad av stolliga fotografer som nästan stoppar kamerorna upp i näsan på honom. Han besvarar det hela med att själv ha en kamera och ta bilder på dem.
* I en bil blir han ombedd av några efterhängsna tjejer att skriva autografer åt dem. Han är less på alltihop och säger något i stil med: "Då vill jag ha era autografer".
Det var just det. Varför skulle han stå ut med saker som ingen annan skulle tolerera?

Tillbaka till bilden. Vi ser en sammanbiten tuffing som inte tänker ge sig i första taget. Det är attityd så att det osar. Och han har inte gett sig än.

Polanskis Oliver

He did it again. A good movie. Jo, så kan man uttrycka det. Vilken regissör var mera lämpad att göra en film av Dickens' bok? Polanski är sannerligen "still going strong". Det här är en gripande film - som vänder sig till barn i första hand:

Ben Kingsley spelar Fagin hyfsat - om man är bortskämd med Alec Guinness som förmodligen gjorde den bästa rolltolkningen utan konkurrens - och övriga skådespelare gör väldigt fina insatser. Musiken passar väldigt bra in - den förstärker utan att vara i vägen. Fotot är superbt och filmen... Ja, filmen... Den är en Polanskifilm utan tvekan - men alltså mest för barn!

I extramaterialet säger en av skådespelarna att detta är den ultimata filmen om Oliver Twist. Kanske det. Jag vill först återse David Leans version innan jag uttalar mig tvärsäkert. Men en sak är säker: Polanski kunde leva sig in i varenda scen, ty han har delvis levt samma sorts liv som Oliver Twist. (Det bekräftas här.) Hans ande svävar över hela filmen. Om Charles Dickens hade kunnat recensera denna film, så hade han förmodligen skrivit lovord.

Trädet i januari

Nu har det gått en månad. Här följer den andra bilden i min trädföljetong:

Det syns inte så mycket, men visst är det snö på trädet. Här kommer månadens träddikt:

Sylvia Plaths "Winter trees" - finns att läsa här.

Lås in dem

Skrota psykiatrireformen. Det är vad jag tänker efter det senaste vansinnesdådet. Vi kan inte ha mordbenägna galningar gående lösa.

Ondskan är ett misslyckande. Ondskan är en felprogrammering, ett systemfel, en härdsmälta, en böld, en svulst ...

Newborn

Ha! Here I go again... Nu i den nya versionen. Skall bli spännande att se hur detta fungerar!

Andnöd?

Lassgård som Wallander - jag vet inte. Jag är skeptisk. Rolf Lassgård spelar väl ungefär likadant alltid? Lite loj och oengagerad för det mesta - för att plötsligt bryta ut i något raserianfall. Och jag har svårt för hans pustande och stönande och stånkande. Det oskicket har han f.ö. gemensamt med Jakob Eklund. När Eklund spelar polis så måste även han pusta och stöna och stånka. Varför? Har inte de båda herrarna tagit någon kurs i andningsteknik? Eller har de dålig kondis? Det blir hur som helst tradigt att lyssna på.

Och så en osannolik scen i kvällens avsnitt av "Brandvägg": När Wallander kommer på det där med bankomatkoden, så vet plötsligt alla i hela poliskåren vad var och en skall göra. Hur gick det till? Telepolipati?

Ribban är höjd

Går det att göra bättre TV-program i genren "underhållningstävling" än detta? Jag fattar inte hur den människa är skapad som inte tycker om det programmet. Nu är ribban höjd. Det blir oerhört tufft - eller omöjligt - att överträffa detta.

Peel's on - no sleep

Man måste ha humor och självdistans. Jag tror inte Bob har något emot den här begåvade parodin på honom.

Rhodos hösten 1980

I Bloggportalen har jag lagt min blogg bl.a. under kategorin Resor. Jag måste ju leva upp till det, annars kör jag med falsk marknadsföring.

Och så märker jag, att våra gamla papperskort håller på att mörkna och bli dåliga. Rädda vad som räddas kan! Jag måste scanna må-å-ånga bilder för att rädda dem undan förgängelsen.

Alltså: hösten 1980 flög vi för första gången utomlands, min kära fru och jag. Vi landade på Rhodos och bodde i staden med samma namn. Jag hade tidigare på sommaren fått mitt första fasta jobb och framtiden kändes ljus. Nå, där nere i Rhodos befann vi oss en dag vid en plats med denna utsikt:

Och så här såg det ut vid den antika stadion:
Vi älskade Grekland och grekerna, både min fru och jag. Det lugna tempot, den gästvänliga stilen, den grekiska maten med souvlaki, moussaka, fetaost etc., det sköna klimatet m.m. Vi vill dit igen, för att se Aten och Kreta och Samos och den tretungade halvön och en hel del annat. Varför skall livet vara så kort?!

Far out

I "Skandinavien" (från "På andra sidan drömmarna") skrev Ulf Lundell:
"Säj som det är, säj som det är
du har lust till nåt annat
Du börjar bli gammal".

Och i "Jävla måndag" (från "Jävla måndag") skrev Rolf Wikström:
"Är detta mitt liv
Kan det här verkligen vara mitt liv
Var är alla saker som jag drömde
om att bli
Jag står på stationen
och jag ser tågen gå förbi".

Exakt. Jag har verkligen lust till något annat. Jag är trött på att vara allas slav. Jag är trött på att reda ut alla möjliga i-lands-problem. Jag vill ha en egen firma och sköta mig själv och tjäna snuskigt bra med pengar och ta semester när jag vill och kunna resa vart jag vill och bestämma över min tid helt och hållet själv och kunna vara helt för mig själv i "splendid isolation" och aldrig bli störd med dumma frågor från alla håll och kanter och...

Jag vill ha en säker reträtt. Jag vill ha en buffert som är så stor att den kan kallas mina "dra-åt-helvete-pengar". Den skall jag använda när den där berömda droppen får bägaren att rinna över. Då skall jag säga: "Jaha. Detta är alltså tacken." Och så bara går jag. Ut genom dörren och kommer aldrig tillbaka - till jobbet.

Oh, God

En annan gång brände jag tio CD-skivor med låtar som på något sätt handlar om Gud. Till ett av de albumen fixade jag detta omslag (Detalj ur Rembrandts "Jesus and the adulterous woman"):

Mina tio största favoriter bland alla dessa låtar är just nu dessa (Samma förutsättning: ingen vokalist/grupp får förekomma mer än en gång):
1. Beach Boys: God only knows
2. Mick Jagger: God gave me everything
3. Rebecca St James: Breathe
4. Elvis Presley: How great thou art
5. U2: In God's country
6. Jennifer Knapp: Undo me
7. Johnny Cash: Why me Lord
8. Jaci Velasquez: Lost without you
9. Helen Baylor: Lord, you're holy
10. Rachael Lampa: Free

Zorny

För en del år sedan brände jag tio CD-skivor med låtar enbart framförda av kvinnliga artister. Till varje CD hittade jag på var sitt omslag. En av skivorna blev utrustade med detta snygga omslag - en detalj ur den store mästaren Zorns "Reflexer". (Hela målningen kan du se här.)

Om jag nu skulle göra en tio-i-topp-lista över mina personliga favoriter från dessa tio album, så skulle den listan - i dag - se ut så här (Förutsättning: ingen sångerska/grupp får förekomma mer än en gång):
1. The Ronettes: Be my baby
2. Iris DeMent: Wasteland of the free
3. Dusty Springfield: The look of love
4. Sinéad O'Connor: Nothing compares 2 U
5. Aretha Franklin: Chain of fools
6. The Pointer Sisters: I'm so excited
7. Cher: I found someone
8. Maria McKee: Show me heaven
9. Anne Linnet: Tusind stykker
10. Lill Lindfors: Du är den ende

Märkliga djur i Vår Herres hage. 14

En person - som jag nu kallar X - hade bott hela sitt liv i närheten av en turistattraktion - som jag nu kallar Y. Det skulle ha tagit X 15 minuter att gå till Y. Många personer var beredda att köra massor med mil i bil i flera timmar för att komma till denna sevärdhet Y. X var nu pensionär, hade jobbat och slitit hela sitt liv och hade inte haft många semesterdagar. X hade mest varit hemmavid hela sitt inrutade liv. H*n blev tillfrågad om h*n hade besökt Y. X svarade:

- Nä. Ja' har aldri' haft nå't ärende dit.

Där kan vi prata om en person som kanske skulle ha mått bra av att vidga sina vyer.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 13

I dag skulle jag försöka hjälpa en smått förvirrad person. H*n verkade avogt inställd redan från första stund. När jag försökte förklara vilka premisser som gällde var h*n helt plötsligt inte längre intresserad - utan lämnade byggnaden! H*n gav mig aldrig någon sportslig chans att lösa problemet på ett smidigt sätt. Tänk om alla gjorde likadant så fort det är något som inte passar: man bara vänder på klacken och avlägsnar sig. Makalöst omoget beteende, om ni frågar mig.

Några rader om Nan Goldin

Det är alltid kul att upptäcka att något som man har missat är bra. Jag hade inte en aning om vem Nan Goldin var innan jag såg den här boken (skriven av Guido Costa):

Jag gillar hennes bilder. De har en personlig ton och touch som rör sig på min våglängd. Om jag hade varit yrkesfotograf, så hade jag antagligen tagit bilder som påminner om hennes. Jag vill helst se foton som föreställer människor i olika intressanta situationer eller åtminstone personer med spännande utseenden. I den här boken finns det många sådana bilder - bilder som berör, engagerar och får mig att fundera. Men de bör inte vara för trista och deprimerande - som t.ex. Christer Strömholms eller Anders Petersens foton. Nan Goldin var därför en positiv överraskning för mig.

Flickr orkar jag snart inte med längre. De bilderna säger mig nästan ingenting - i 99 fall av 100. Vad är så intressant med fjärilar, orkidéer, hundar, katter, insekter, öknar, solnedgångar, menlösa porträtt etc. i en aldrig sinande ström?

Nej, tacka vet jag då Nan Goldins foton. Så här står det om ett kort i boken: "Couple in bed, Chicago, USA, 1977. Goldin is often present at very intimate moments in the lives of her close friends. The trust they develop allows her to capture what is usually kept private and to make it public. This has always been one of her concerns - pushing the boundaries of social taboos. This image seems to express what Goldin perceives as the peculiar estrangement and alienation that often occurs after sex between men and women. Within intimacy there is often a great distance - a paradox that Goldin daringly explored in her best-known work, The Ballad of Sexual Dependency."

Bilden - får jag då avslöja - föreställer en naken kvinna som ligger på sidan, vänd mot åskådaren, på en säng. Hon ser besviken och fundersam ut. Hon håller armarna i kors över brösten och tittar ned mot golvet. En man sitter, iklädd ett par byxor, på sängkanten, med fötterna på golvet, längre in i rummet. Vi ser honom från sidan. Han stöder ena armbågen mot knäet och lutar huvudet bekymmersamt mot sin vänstra hand. Man kan inte låta bli att undra: "Vad var det som gick snett? Varför är de så missnöjda?". Dessa möten mellan två människor som kan vara så underbara och fantastiskt sköna!

Lockbeten

Jag gillar det inte. Jag tycker inte om det. Jag blir irriterad. Vadå? Detta nya fenomen som sprider sig likt en farsot: TV-program som hänvisar till sina hemsidor. Det är intellektuellt slött, snålt och nonchalant. Resultatet blir att mycket på TV snuttifieras ännu mera. Att vilja ha fördjupning betraktas som något nördigt och tröttande. Man säger: "Vill du veta mera, så får du gå någon annanstans. Vi informerar här om det som vi tror att alla vill veta. Varför vill just du veta mera? Vem tror du att du är? Skall du doktorera, eller?"

TV-program som lockbeten. Det verkliga budskapet ligger på någon hemsida. På TV syns bara fernissa.

Kreegah

Stationsvakt undrade i en kommentar till en kommentar om min mail-adress har något med Tarzan att göra. Visst har den det. Jag har visserligen inte lusläst Tarzan-böcker eller dito tidningar, men jag har bestämt för mig att Tarzan ofta skrek "Kreegah!" i syfte att varna för en annalkande fara.

Det där uttrycket använde jag ganska frekvent och ofta tillsammans med "Bundolo" när jag jobbade på en speciell arbetsplats. En kollega tyckte att det var ganska kul, så han kallade mig sedan Kreegah.

Jag tänkte, att den pseudonymen kunde komma till användning. Varför 25 då? Jag fyller år den 25 i en viss månad.

Optimistiska påhittare

Av någon anledning som jag inte förstår kan jag titta på TV8 trots att jag inte skall kunna det. Där råkade jag fastna i "Dragon's Den". Du milde, så tufft. Investerarna är sannerligen inte lätta att övertyga. Jag skulle inte våga ställa mig framför den gruppen och presentera en affärsidé såvida jag inte var 100 % säker på att idén måste bli en dundersuccé. Jag kommer att tänka på Peter Dalles uppfinnare i "Lorry": "Tänkte inte på det. Hej då!".

Sådana optimister det finns. De väntar sig att någon skall investera hundratusentals pund i något oerhört chansartat.

Sex!

Jag har "puffat" för den en gång innan. Nu gör jag det igen. Det här är en mycket go' bok. Den har väldigt bra och fungerande tips ;-)

Inte nog med det. Den tar äldres sexliv på allvar. Det här är som ljuv musik för en 50+are:

"[Taoisterna] ansåg att äkta sexuell förmåga handlar om förmågan att tillfredsställa sig själv och sin partner. Det kan vi bli skickligare på ju äldre vi blir (...)" (s. 242)

"[Kvinnans] förmåga till sexuell njutning kan växa under hela livet" (s. 243)

"Många män märker att de kan skjuta upp ejakulationen mycket längre på äldre dagar än de kunde när de var unga" (...) De äldre mångorgastiska männen var alla över 50 och vid full vigör" (s. 252)

"När mannen ejakulerar förlorar han mycket av sin yang-laddning, så när han lär sig behärska sin ejakulation upptäcker många par att laddningen ökar" (s. 254)

"Taoisterna ansåg att kärlekslivet kan bli bättre och bättre under hela livet" (s. 255)

Sic.

Herzogs "Stroszek"

Av min kanadensiske bekant fick jag även låna denna:

Den är enligt mitt förmenande bättre än "Kaspar Hauser" - om man nu tvunget skall jämföra. Herzogs "Nosferatu" och "Fitzcarraldo" är de jag placerar högst, men sedan kommer "Stroszek".

Intrigen i mycket korta drag: tre personer lever tradiga och beklämmande liv i Tyskland och drömmer om att ta sig till lyckans land USA. De tar sig verkligen dit, men inte tUSAn var usa lyckans land.

Fotot är snyggt och musiken används intelligent. Detta är definitivt ingen "feel good"-film, om nu någon mot förmodan trodde det. Det här är snarare en film där Tom Waits och Bruce Springsteen möter Lars von Trier. Synen på det amerikanska samhället är knappast förskönande. De tre huvudpersonerna "flippar ut" och filmen slutar i tragikomisk galenskap - med dårpippi. "The American Dream" var ingenting för dem.

Överslagspost

Körde iväg. Gick en runda. Såg ett kul hustak.
Det taket kan man kalla gräsligt. Ho! Ho!

Herzogs "Kaspar Hauser"

Av min kanadensiske bekant fick jag låna den här filmen:

Den gör mig lite kluven. Första gången jag såg den - ganska kort tid efter premiären - var jag eld och lågor och tyckte att den var ett fulländat mästerverk. Nu är jag inte fullt så entusiastisk. Det här är inte en av Herzogs bästa filmer. Jag tycker den är kvasidjup. Jag misstänker, att Herzog ville göra sig mera vis än vad han egentligen var. Jag ser en sorts förhärligande av det vilda och obildade som jag har svårt att acceptera. Scenen där logikprofessorn testar Kaspar Hausers sinne för logik är bara för övertydlig. Ni känner säkert igen problemet: du hamnar i en vägkorsning, där den ena vägen leder till byn där alla alltid talar sanning och den andra vägen leder till byn där alla alltid ljuger. Du får bara ställa en enda fråga till den första personen du möter för att kunna få reda på vilken väg som leder till vilken by. Kaspar Hauser svarar, att han kan ställa frågan "Är du en lövgroda?". Logikprofessorn underkänner Kaspar. Och jag är beredd att göra det samma. Det hade nämligen i så fall varit bättre att fråga "Är du en människa?".

Nå, det intressanta med filmen är Kaspar Hausers levnadsöde. Varför filmen fick den tyska titel den fick vet jag inte. Det är ju ingen särskilt upplyftande titel: "Var och en för sig och Gud mot alla". Inte blir man mycket klokare av att se extramaterialet. Där kan man läsa, att Werner Herzog när han var liten, och så rädd att han gömde sig under sängen, plötsligt fick se Gud i dörröppningen. Sedan var han inte längre rädd. En annan sak som framgick av extramaterialet förvånar mig dock inte: Herzog gör film på ett "instinctual" sätt och han anser, att vissa spelfilmer kommer närmare sanningen än dokumentärfilmer.

Pigg sjukling

Man kan undra hur många sådana här bedragare det finns. Ibland blir man ju misstänksam...

En god granne - och så icke-polaren Per

Det är bra att ha goda grannar. Den där stormen Per har nuddat oss och givit oss några örfilar. En takpanna lossnade och kasade hela vägen ut på gatan och slogs i fyra bitar. Tur att ingen bil eller människa fanns där på gatan när det hände! En annan takpanna lossnade och kasade ned för att para sig med pannan under i någon sorts stillsam tantrasex. Givetvis rörde det sig om två pannor som befunnit sig högt uppe på taket. Inte ens världens längsta man skulle ha kunnat nå dem. Lagen om alltings jävlighet gjorde sig påmind. Inte har jag någon stege, ty jag är höjdrädd. Men den goda grannen ringde på dörren och påpekade detta faktum att en panna hade försvunnit och en annan hade kasat ned. Han erbjöd sig att rätta till det hela, om jag hjälpte till med att hålla i stegen medan han klättrade upp. Jag hade varit en idiot om jag nekat till ett så flott erbjudande.

Direkt efter detta hjältemodiga ingripande från grannen tog jag ensam itu med en annan och helt ofarlig sak. Du som är trogen läsare av denna blogg (Tack!) kanske minns detta. Sopsäckarna lossnade nyligen p.g.a. Per från sina fästen och blottade marken under. Sådana fula tilltag gillar inte jag, så jag blev tvungen att ta sopsäckarna under upptuktelse. Jag placerade helt sonika fyra säckar med plantjord på dem. Det krävs nu en tyfon för att sopsäckarna skall lossna.

Så ska det låta!

Jaha. Nu vet jag vad jag skall göra varje fredag kväll ett bra tag framöver. Jag skall glo på denna programserie. Grattis till en makalös premiär! Vilket härligt gäng! Och så bra hon sjöng - Caroline af Ugglas! Och vilken perfekt programledare han är - Peter Settman. Han måste ha varit programledare redan i vaggan. Jag är positivt chockad.

Rumours

Det här är - trots att det är kommersiellt och skaffade gruppen ytterligare anklagelser om svek - ett mycket bra album. Det släpptes för nästan exakt 30 år sedan - och det håller än.

Gruppen var i upplösningstillstånd p.g.a. inre slitningar och samtidigt åstadkom man den kanske mest kreativa plattan i karriären. Här finns inte en dålig bit, men vissa minns man ju bättre än andra. Många dansgolv har fyllts när disc jockeyn valt "Second hand news", "Don't stop", "Go your own way" eller "The chain". Jag minns hur jag själv gärna lekte John Travolta till dem. Väldigt fina melodier är de.

Elvis Costello får förlåta mig. Han tyckte att Fleetwood Mac blev kass när Peter Green inte längre var med i gruppen. Jag är inte fullt så "renlärig" eller "ortodox" eller vad vi nu skall kalla det. EC tog med "ABBA Gold" på sin lista, så då "puffar" jag för den här plattan.

Kris? Vadå kris?

Ännu ett album som kom ut 1975 - detta märkliga år.

Omslaget är enligt mitt tycke ett av de bästa som gjorts. Det hade passat mycket bra även nu.

Musiken på plattan kan vi däremot gå förbi. Den var väl mest som en gäspning. Det skulle bli betydligt bättre två år senare, när "Even in the quietest moments" kom.

Gud räknar kvinnors tårar

Det här är definitivt en bok som berör - i alla fall mig. Jag har visserligen ingen erfarenhet av amfetaminmissbruk och jag har aldrig varit hemlös. Men jag har varit fullständigt luspank och anorektisk. Så, lite vet jag vad jag skriver om, när jag nu påstår att jag delvis känner igen mig.

Vilket levnadsöde hon har gått igenom... Hon har sannerligen fått känna av sanningen i texten till "Nobody knows you when you're down and out". Många känner igen det där - vart försvann alla vänner när det gick utför? Och inte många ordspråk är så sanna som ”Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det mest” (Okänt upphov). Vi blir påminda om livets skörhet. Och jag gör ännu en association - till "Thin line between love and hate".

Att ta sig genom boken blir ibland en riktigt plågsam läsning. Jag tänkte vissa stunder: "Tvi, så onda och djävligt elaka människor det finns". Men hur kunde det gå så illa? Var det den stora framgången i så unga år som mest bidrog till fallet? Nja, jag tror Pia själv har formulerat den troligaste förklaringen. Hon har haft svårt att "läsa av" människor. Hon trodde vissa personer om gott - och så visade de sig vara "devils in disguise". Hon hamnade i dåligt sällskap, kan man lugnt påstå. Och så mötte hon ingen förståelse från vissa handläggare inom socialtjänsten. Det är på sätt och vis ett under att hon ännu lever. Hon var så djupt nedgången, att hon kunde ha dött p.g.a. allt elände.

Det känns nödvändigt att citera lite. Pia Degermark är nämligen en inte alls oäven författare:
"Jag har nästan inga minnen från den här tiden, att överleva på gatan tar upp all ens energi och det finns inte utrymme för några tankar. Så förblev det i ytterligare åtta månader (...)" (s. 160)
"Eländet verkade inte ha någon ände, ändå tvingade jag mig att leva en dag i sänder. Jag vägrade att gå under och jag vägrade bli det offer som samhället ville göra mig till." (s. 172)
"Att känna och veta att ingen egentligen ville veta av mig trots att jag i min sinnebild aldrig gjort någon eller något illa var tungt. I dag vet jag att människor bara är rädda." (s. 174)
"I min uppfostran ingick att vara bäst, aldrig tvåa, alltid etta. Svårt att hålla och ännu svårare att orka. För att vara en vinnare måste man verkligen vilja vinna." (s. 185)

Den här artikeln i samband med bokutgivningen är klart läsvärd.

Liten språkförvirring

Vet du vad kund/konsument heter på holländska? Jag fick reda på det av en lite märklig slump. I många år har jag haft en viss förmåga att ta sönder tekniska prylar. Man kan säga, att jag är en klant på den fronten. En gång hade vi köpt en dammsugare tillverkad i Holland. När vi hade öppnat förpackningen och plockat fram dammsugaren, såg vi ett medföljande papper. Där stod det "Geachte klant". Jag kände mig genast träffad. Hur kunde de veta, att jag är en klant? Men vadå, ärade klant? Vips kom jag på det: "klant" på holländska betyder kund/konsument på svenska.

Begreppsförvirring. 3

Vad menas med detta företagsnamn: Autosmart? Jo, man syftar på att artiklarna man säljer är smarta för bilen. Men auto betyder inte alls bil från början. "Auto" är en förstavelse och betyder "själv" på grekiska. Ett företag som heter Autosmart borde således vara självsmart.

Då är frågan vad det kan betyda. Betyder det att man är smart på egen hand - för sig själv? Och betyder det i sin tur, att man inte är smart tillsammans med någon annan? Eller betyder det, att man har blivit smart alldeles själv - utan hjälp av någon, såsom i ett vakuum? Eller betyder det automatiskt smart, som i jämförelse med autopilot? Betyder det i så fall, att den smartheten sätts i gång och slås av med en start-/stoppknapp? Etc. Vad katten betyder det?!

Inte välkommen?

Blogger tycker inte om mig. Jag har tappat räkningen på alla gånger jag har försökt gå över till den nya versionen. Det vill sig bara inte. Den nya versionen hinner nog bli gammal innan jag kan byta.

Vida vidder

Sommaren 2000 körde vi ut på engelska landsbygden, parkerade bilarna (Vi var två familjer) och gick en lå-å-ång promenad. Jag ställde mig på en punkt och tog ett kort, vred kameran en liten bit och tog bild nr 2, vred kameran ytterligare en liten bit och tog bild nr 3. Nu tejpade jag ihop de där bilderna. Så här blev resultatet:

Nej, jag vet: det blev ingen succé. Men på något sätt känns detta mera ärligt än att ta ett kort med extrem vidvinkel.

Hur promenaden var? Regnig.

Lilja 4-ever

Jag är lite orolig för Lukas Moodysson. Jag undrar om inte någon måste rädda honom från Lukas Moodysson. "Fucking Åmål" var ju OK, "Tillsammans" var bättre - och sedan kom denna:

"Lilja 4-ever" måste vara en av de starkaste svenska filmer som har gjorts. Här nådde Lukas sin "peak", tycker jag. Sedan försökte han göra en svensk variant av Pasolinis "Salo - eller Sodoms 120 dagar" och så kom ytterligare en mystifikation. Och nu senast har han kommit ut med en obegriplig diktsamling.

Sorgligt. Jag vill se mera Moodysson-film i samma stil som "Lilja 4-ever". Jag har skrivit om det förr: användningen av musik i den här filmen är briljant. Urvalet av musikstycken sitter som en rökare i krysset. Från Rammstein till Vivaldi. Flera scener är så starka att man darrar, skakar och är nära lipen.

Jag letade efter recensioner och snubblade över den här. Lägg märke till att man har olika teman, som exempelvis "Den lilla människan". Ganska användbart - det tackar vi för! Men det behövs lite uppdatering. Varför nämns t.ex. inte "The Passion of the Christ" som en "Jesusfilm"?

Det vore väl något för Lukas: att göra en - begriplig - film om Jesus. Låt oss tänka tanken att Jesus plötsligt går omkring på Trollhättans gator. Hur skapar du ett manus runt det, Lukas?

Krönikan!

Går den att överträffa? Jag tvivlar. Varför är danskarna så bra på att göra TV-serier? Först "Matador", sedan "Riket", sedan "Mordkommissionen" och "Hotellet" och så nu: sista avsnittet av "Krönikan". Jag kan inte komma på en enda svensk TV-serie som har varit lika bra som "Krönikan". Inte "Hedebyborna", inte "Tre kärlekar", inte "Hem till byn", inte ...

Här har vi en engagerande handling, superbt skådespel, naturlig dialog, fingertoppskänslig användning av musik, snyggt foto - ja, allt man kan begära. Vad gör vi svenskar när vi försöker göra en bra TV-serie? Tar i för mycket, är antingen övertydliga eller obegripliga, skriver repliker som ingen människa någonsin använder, ältar och ältar utan att komma framåt, artikulerar som druckna holländare med både svensk brytning och talfel, misslyckas ständigt med ljudtekniken - etc. Danskarna slår oss med hästlängder. "Krönikan" var i klass med pjäser av Tjechov och Ibsen. Vi har Bergman-komplex (både Ingmar och Hjalmar) och lyckas så sällan, så sällan.

Monty Python är inte alls pyton

Den här skivan skall man bara ha. Det hör till allmänbildningen. Att inte ha den är en allvarlig blunder.

Du behöver inte plocka fram en gammal VHS-rulle, du behöver inte leta fram rätt scen i rätt film. Här har du dem - alla godbitarna samlade på ett ställe. Tänk så smidigt. När helst du vill lyssna, så är det bara att pluppa in CD:n och njuta av "Always look on the bright side of life", "Lumberjack song", "Penis song", "Every sperm is sacred", "Brian song", "Knights of the round table" m.fl. Härligt!

Visste du, att Eric Idle skrev både text och musik till "Always look..." och "Penis song"? Eller att Michael Palin och Terry Jones tillsammans skrev texten till "Every sperm..."? Så var det. De hade många strängar på sina lyror. Men du måste väl i alla fall veta, att detta är kulturhistoria som aldrig dör? Så är det. Här snackar vi banbrytare. Och jag har ingen förståelse för människor som är likgiltiga inför eller rentav hatar Monty Python. Det måste vara något fel på dem.

I allmänhetens tjänst

Public service? Ja! SvT är bäst. Två exempel bara i dag:

Fråga doktorn och Kulturnyheterna.

Av det första programmet lärde vi oss bl.a. att ta bättre hand om våra fötter. (Märkte du vitsen?) Man kan t.ex. (som en tittare tipsade om) ta ett fotbad varje gång man tittar på just det programmet.

Av det andra programmet lärde vi oss bl.a. att Michael Brecker är död. Jag får kolla upp hans musik lite noggrannare.

Miles på Isle of Wight

Självklart såg jag och lyssnade på Miles Davis-programmet på TV i går kväll. Han var, är och förblir i evighet en av musikhistoriens största giganter. Till min lycka såg jag att hela konserten på Isle of Wight 1970 ligger ute på You tube, uppdelad i fyra bitar. Vilken makalös konsert! Magi! Snillen spekulerar!

Det är nog som Keith Jarrett sade i intervjun som finns med här: dessa 37 minuter sammanfattar hela jazzhistorien. Om du har tid att lyssna på hela konserten, så gör det! Något som slog mig när jag kollade den på TV, var att basisten Dave Holland och trummisen Jack De Johnette gjorde veritabla hästjobb båda två. Det var, kan man påstå, de som höll skeppet flytande. De skapade pulsen kring vilket allting kretsade.

Och Miles klev fram och "levererade" det ena geniala infallet efter det andra. Hur han lyckades leda bandet och få medlemmarna att spela som han ville är för mig en gåta. Han verkade ju knappt leda dem över huvud taget. Kanske var det hemligheten med den kreativa miljön han skapade: han lät dem själva komma på vad som skulle låta bäst. Han kunde t.ex. ingripa när något riskerade att låta ankskit - då blåste han en ton som gjorde att det i alla fall lät rätt! Hur som helst, jag vill sammanfatta hans sätt att spela med ett ord: Oemotståndligt!

Innehållsrik scenbild

Det finns en bild på den här adressen. Bilden är hämtad ur Lars von Triers makalösa film "Breaking the waves" (- den film som mer än någon annan film fick mig att bli kristen på allvar). Vi ser Emily Watson (som Bess) ligga på marken utanför kyrkan. Hennes moped ligger omkullvält vid sidan om henne. I bakgrunden ser vi ett gäng pojkar som har följt efter henne och kallat henne "hora", kastat sten på henne och på andra sätt förnedrat henne. Prästen mitt i bilden fick stopp på pojkarnas trakasserier - men nu står han där och vet inte vad han mer skall göra.

En scen som rymmer så oerhört mycket!

Men en sådan präst skulle i alla fall inte jag vända mig till om jag plötsligt skulle hamna s.a.s. på bar backe. Jag tycker, att det är stor ynkedom av en präst att på detta sätt vägra befatta sig med en "fallen" person.

Stört eller friskt?

Ibland kan jag bli väldigt skeptisk mot soffprogram på TV. Man kallar in någon expert som får ett par minuter på sig att förklara något som är hur krångligt som helst. Tag som exempel detta med DAMP, AD/HD, ADD, DCD, MBD, Aspergers syndrom, Tourettes syndrom etc. När experten sitter där i soffan och säger att ett sådant "bokstavsbarn" kan vara mycket fäst vid tabeller och listor och vill ha ordning och reda, så framstår det nästan som ett väldigt sjukt beteende. Den vanlige tittaren kan få intrycket att det är friskare att vilja ha kaos omkring sig. Experten kan säga, att en viss störd typ kan hitta sin plats i tillvaron genom att syssla med korrekturläsning. Den vanlige tittaren drar då snabbt slutsatsen: "Men han är ju korrekturläsare! Det var väl det jag visste. Han är alltså störd!" Etc. Det blir så lätt en höna av en liten fjäder.

Läs detta och dra inga förhastade slutsatser.

Återanvänt. 14

Någon gång för många år sedan hittade jag på det som här skall följa. Nu retar jag mig på att papperet jag hittade det på inte är daterat.

Princip: Varför kan man heta Sten när man inte kan heta Mineral?

Urban - Agrar
Inga - Någon
Ben - Arm
Jöns - Seriös
Stig - Väg
Set - Match
Tom - Fylld
Maj - Juni
Hagar - Ängar
Knut - Knop
Karl - Fruntimmer
Saga - Fakta
Halvar - Helar
Olle - Tröja
Rita - Teckna
Isa - Värma
Axel - Rygg
Alrik - Tallrik
Östen - Norren
Hans - Hennes
Enar - Buskar
Bruno - Gröno
Britt - Tysk
Finn - Hitta
Börje - Slute

Änglar och sparbeting

En underbar bok - så läsvärd, så sympatisk, så tänkvärd:

Titeln syftar på att många personer som arbetar inom vård och omsorg påminner om änglar - och på att dessa änglar måste kämpa mot sparbeting. Vibeke Olsson behöver väl knappast någon närmare presentation. När jag nu har läst den här, så känns det nödvändigt att noggrannare kolla upp hennes tidigare författarskap. Där, misstänker jag, har jag missat något mycket stort.

Denna bok består av en samling artiklar som tidigare publicerats i olika tidningar. Varje stycke är så bra att det lämnar en massa annat stoff långt bakom sig. De har grupperats under följande rubriker: "Om medkänsla och människovärde", "Om ensamhet och gemenskap", "Om förnuft och känsla", "Om förr och nu" och "Om konsten att se nyanserna". Knappt 150 sidor fyllda av visdom.

På pärmens baksida finns några formuleringar som ganska väl fångar vad det hela handlar om, t.ex. dessa båda: "Ett trotsigt hopp präglar Vibeke Olssons engagerade texter om människovärde och medmänsklighet (...)" och "Vi får inte glömma att kampen för goda och nära relationer, för rättvisa och vardagstrygghet måste föras varje dag, troget, återkommande. Orden om människovärdet är färskvara. De måste erövras på nytt varje dag."

Någon kanske undrar varför boken är utgiven på Örebroförlaget Libris. Det kan jag berätta. Det är ett tydligt kristet förlag. Och Vibeke Olsson är tydligt kristen. Hon är dessutom kristen socialist. Inte konstigt att jag gillar den här boken.

Dagens skivtips

Ah, vilken ljuvlig röst... Det blir nog ett köp av den här plattan när pengarna räcker till - någon gång i framtiden.

Märkliga djur i Vår Herres hage. 12

Folk som hoppar över ett eller flera led när de skall klaga på något. Exempel? Ja, typ så här: någon hyresgäst H gillar inte grannen G:s larm och stökiga liv. I stället för att ta kontakt med G och klaga, så vänder sig H till Hyresnämnden. Vad är det för fegt och osportsligt beteende?

Kriminalisera!

Skall det aldrig ta slut? Kan inte någon stifta lagar - med bett i - mot sådant? Vad syftar jag på?

Detta och detta.

Blir man upprörd eller blir man upprörd? Jag blir så förbannad att jag nästan tappar formuleringsförmågan helt och hållet. Aldrig i livet kan någon få mig att tro att dessa höga herrar (och förmodligen även en och annan dam) gör sig förtjänta av sådana fantasibelopp.

Varför är inte sådant rofferi kriminellt? Bura in dem och låt dem leva på soppa och knäckebröd tills att de har betalat tillbaka åt oss utsugna.

Lattjo Lajban?

Jag blev nyfiken på om scannern fortfarande fungerar. Jag tog första bästa sak som fanns i närheten för att testa:

Det här spelade man knappast häromdagen. Jag minns inte längre hur länge sedan det var. Sådana här spel (detta är från 1998) känns ganska ute nu, inte sant? Det känns inte riktigt OK att saker och ting blir omoderna så fort numera. Egentligen är det ju inget större fel på den här samlingen med spel. Men ribban höjs ju hela tiden. Bättre, mera, större, fortare, tuffare, fräckare, smartare - ingenting är bra nog någon längre stund. Vad gör det med folk? Har allting redan gått för långt? Kommer vi att bli mer och mer bortskämda och fixerade vid dagens i-lands-problem? Finns det ingen återvändo? Eller kan pendeln slå tillbaka? Kan vi bli övermätta och uttråkade på alla tekniska nyvinningar och vid någon punkt säga: "Hit men inte längre! Nu räcker det! Se till att rädda vår planet i stället för att leka bort tiden!"?

Al pal

Nu fungerar den stationära datorn igen - tack vare en mycket trevlig, lugn och saklig person på supporten. Av en slump återupptäckte jag så Picasa. Där fann jag denna bild:

Det blir inte lätt att bevisa att jag har rätt, men nog verkar det sannolikt: Världen hade varit en bättre plats att leva i om den här mannen hade blivit president.

Dagens musikvideo

En snygg video till en bra låt med ett av världens bästa band. Var så goda!

Lägg märke till början med de nakna kvinnliga cellisterna. Det vill jag kalla sensuellt.

Strul

Kära läsare, nu kan det bli trubbel. Vi brukar inom familjen samsas om användandet av husets två datorer. Om en person använder den stationära datorn, så kan en annan person använda den bärbara - eller tvärtom. Det brukar fungera smärtfritt. Nu är det emellertid på det lilla viset att den stationära datorn har lagt av helt och hållet. Det går att göra nada. Vi måste alltså samsas om den bärbara datorn - när vi har blivit bortskämda med två datorer. Kul är det inte. Trogna läsare av denna blogg bör vid det här laget veta, att jag hatar tekniskt strul. Nu skall jag alltså sätta mig i telefonkö för att försöka få någon sorts hjälp. Glad är jag inte. Och gladare blir jag inte, om man kommer fram till att hårddisken måste tömmas.

Omoget beteende

Jag sitter och ser på "Klosterliv" . Det är tredje avsnittet av fyra. Man kan undra varför tre av kvinnorna är med. Den enda som verkar ta vistelsen på riktigt allvar är småbarnsmamman med det usla självförtroendet. De andra tre beter sig nästan som trotsiga tonåringar. Vad har de där att göra? När skall de mogna? Sista avsnittet i nästa vecka ger förhoppningsvis svar.

Ett vandrande filmlexikon

I dag råkade jag möta en gammal äkta cineast. Vi pratade länge och väl om en massa filmer och regissörer och filmstilar och filmfoto och filmmusik etc. Det är alltid roligt att prata med en person som är fruktansvärt kunnig inom ett ämne och dessutom har bestämda åsikter. Ibland är vi inte alls överens, men det känns som att det kvittar. Det viktiga är att hålla pratet och hjärnan i gång.

Vi är rörande överens om många saker, t.ex. vilka regissörer vi gillar. Tarkovskij, Kurosawa, Herzog, Hitchcock och Polanski är en kvintett jag kan nämna. Fassbinder tycker vi båda var ojämn - det bästa han gjorde var magnifikt, medan annat var tämligen likgiltigt. Buster Keaton hyllar vi båda. Jag gillar bröderna Marx, men det gör inte han. Han gillar Chaplin skarpt, medan jag tycker Chaplin är överskattad. Etc. Men vi är överens så pass mycket att det aldrig blir pinsamt att prata. Det är alltid spännande och stimulerande att diskutera film med honom.

Det han inte vet om film är inte lönt att veta. Han skulle - om han hade haft orken - ensam kunna ansvara både för Filmstudion och Folkets Bio. Han har den kunskap och erfarenhet som krävs. Han är en vandrande IMDb. Om jag någon gång hamnar i "Postkodmiljonären", så skall jag använda honom som en "livlina".

A walk to remember

Den här filmen bygger på en bok av Nicholas Sparks, ni vet han som skrev boken som ligger bakom filmen "Dagboken". Den här når inte upp till samma nivå.

Den här recensionen är ganska adekvat. Ett par ganska viktiga saker missade recensenten dock att informera om:
1. Intrigen leder tankarna till "Love story" - en modern men klassisk snyftare.
2. Den kvinnliga huvudpersonen blir sjuk i leukemi...

Dagens faktakoll. 2

Tidigare i dag skulle jag kolla vilken sorts bil som kommissarie Lynley kör omkring i. Innan vi hade internet kunde en sådan faktasökning ta en halv evighet. Nu gick det på mindre än en minut. Det är bara att söka med denna söksträng: "lynley car". Alltså: Bristol 410.

Dagens faktakoll. 1

Såg på "Krönikan". Det skulle föreställa 1972. I en scen spelades Roberta Flacks "Killing me softly with his song". Jag blev skeptisk. Min magkänsla sade något annat. Inte var väl den sången en hit redan 1972?

Tänk så bra det är med internet. Det är så lätt att göra en faktakoll. Se här. Det går även bra att kolla här.
Slutsats: den låten kan inte ha blivit en hit förrän den fanns - 1973.

Vad är det de kallas, de som skall kolla att scener "går ihop"? Scriptor? I så fall bör de kanske se sig om efter en annan scripta till "Krönikan".

Pink frågar, Bush har inga svar

Det var min äldsta dotter som tipsade mig. Det här är dagens bästa länk från mig.

Apropå det: Kristen höger är livsfarlig. Kristen vänster är räddningen.

Snurrar runt på samma ställe

Första dagen på jobbet efter en ganska lång ledighet. Inte gör jag vågen. Det känns mest som att vara fast i ett ekorrhjul. Jag vet, jag vet. Jag borde vara tacksam för att jag har ett jobb och för att det är fast och på heltid. Men måste det vara så förutsägbart? Måste det vara så ospännande? Det ena året är ju det andra likt. Chanserna att jag kan påverka mitt arbetes innehåll är ganska försumbara. Alla viktiga beslut tas på annat håll och av andra personer. Den ena måndagen är den andra lik, den ena veckan är den andra lik, den ena månaden är den andra lik - etc.

Frihet - vad är det? Inte är man fri om man har ett lönearbete. Makt - vad är det? Inte har man makt om man är löntagare. Inflytande - vad är det? Tja, vad är allt det där vi jagar efter? En regnbåge?

Ett årtionde samlat på 80 spår?

Det är nästan en prestation att missa så mycket!

Så här är det: Jag har en samling med 40 st. 70-talslåtar på 2 CD-album. De är egentligen hämtade från detta album. Det finns ytterligare ett album med 40 andra 70-talslåtar - men det albumet har jag inte. De 20 första låtarna samlade jag på ett album till vilket jag fixade detta omslag:

[Här fanns det tidigare en teckning som föreställde en sorts minibuss som kanske härstammade från ett hippiekollektiv - med "peace"-tecken och allt. Anledningen till att jag nu har tagit bort bilden är att jag inte längre minns vem som var upphovsman till den - och jag vill inte ha något tjafs om upphovsrätten.]

Där förekommer sådana obeskrivligt töntiga melodier (Och nu menar jag melodier. Texterna var generellt sett nästan alltid töntiga.) som "Tie a yellow ribbon round the old oak tree" och "Paloma blanca". Att komponera sådana slingor borde vara straffbart. Till de bra låtarna räknar jag "It's a heartache", "Love grows (where my Rosemary goes)", "Baretta's theme", "If you leave me now" och den superba - men nu närmast totalt bortglömda - "I'd love you to want me".

Till mitt album nr 2 med nästa 20 låtar (från album nr 1 - hänger du med?) fixade jag detta omslag [som är hämtat ur inledningen till "Gudfadern" - en scen som väl alla känner till vid det här laget]:
Här kan du lyssna på den Madonna-kopierade "American pie", en av Elvis Presleys bästa låtar, nämligen "Suspicious minds, Steve Miller Bands enda kända låt (?) "The joker" etc. Även här förekommer det otroligt jönsiga slingor, som t.ex. i "Poppa Joe".

Men... Alltså... Hur tänkte de när de gjorde denna sammanställning? Menar de på fullt allvar att dessa 80 låtar (på mina två första länkar i denna post) skulle återspegla 70-talets musik på ett rättvist sätt? No way!

Var är proggen? Var är hårdrocken? Var är den symfoniska rocken? Var är punken? Var är reggaen? Var är "floor fillers" som Rod Stewart, Fleetwood Mac, Roxy Music, Rolling Stones och ABBA? Etc. Här saknas massor! Bakläxa! Gå tillbaka och gör om! Varför blev inte jag tillfrågad? Då hade vi kunnat förhindra detta magplask till årtiondeåterspeglingsförsök.

Mitt på gatan

Nostalgi... En mysig nonsenslåt. Kolla särskilt in sångerskan och hennes koreografi. Den här gruppen var före ABBA. Say no more.

Tydliga varningstexter

Det här har definitivt anknytning till min förra post. Denna artikel är dagens hittills roligaste läsning.

Här kommer en handfull presumtiva varningstexter:
* På ett kristallglas: Kasta inte glaset på golvet för att se om det är okrossbart
* På en brödrost: Rosta inte brödet med pålägg på
* På en ugnslucka: Du bör inte använda ugnen för att torka ditt blöta nytvättade hår
* På en TV: Du bör inte kasta saker på bildskärmen när du där ser något/någon du blir irriterad på
* På en CD-spelare: Du kan inte spela en vinylplatta på denna anläggning genom att minska vinylplattans diameter

Ingen glass i dag

Jag gillar tydliga budskap. Jag tycker inte om luddiga och oklara besked.

Det syns tydligt att den här kiosken är stängd. Inte en enda löpsedel sitter uppe. Hela stället ser tomt och övergivet ut. Men ännu finns det kvar förteckningar över vilka glasser man sålde. Det man mest sålde från denna kiosk var nämligen glass. Och det sålde man i första hand till badgästerna i närheten av kiosken.

Denna bild tog jag i dag. Innanför glaset där kunderna gjorde sina beställningar syns nu en pappskylt: STÄNGT. Det kallar jag tydlig information. Sedan kan man ju förstås tycka, att det är en ganska knapphändig information. Man skulle kunna påstå, att det hade varit bra med ett tillägg som t.ex. "Öppnar igen 1 juni" eller något i den stilen. Man kan också tycka, att det är redundant information. Skylten behövs inte. Vi fattar ändå, att det är stängt. Eller? Nja, jag är inte så säker på det. Det skulle mycket väl kunna dyka upp en presumtiv kund som tycker att det är ett jävla sätt att ha stängt utan att ha en skylt som tydliggör detta förhållande.

Men hur eller hur: det är ett obestridligt faktum som vi här får reda på via en skylt. Stället är stängt. Vi behöver inte tvivla på den punkten.

Cat wash

I dag blev bror och syster katt utsatta för shampoonering. Det gick förvånansvärt problemfritt. Jag hade väntat mig panikrusningar, fräsanden, klösningar och vassa bett - och besök på lasarett för att få stelkrampsspruta. Inget i detta scenario inträffade. De stod bara snällt och fogligt i badkaret och lät sig behandlas.

Här ovan ser ni hur kattsystern såg ut direkt efter "hårtvätten". En ganska ömklig syn. Yngsta dottern torkade henne med en stor handduk, sedan fick katten sköta resten själv. En timme senare var kattbrodern, som hunnit torka några minuter mera, "fit for fight" igen. Han drog då i gång ett bus med sin syster. Nu mår de som prins och prinsessa.

En besvikelse - och "a slip of the tongue"?

I går tog jag ett rejält fotbad, med påföljden att mina fötter blev släta som en babyrumpa. I morse tog jag en dusch och tvättade håret. Sålunda ren och fräsch från topp till tå begav jag mig i väg till massage. Jag hade beställt en och en halv timmes klassisk svensk helkroppsmassage. Jag var inställd på en nära-paradiset-upplevelse. Jag satt och väntade tills det var min tur. Inget hände.

Jag ringde till min massör på hennes mobil. Kvinnan som skulle massera mig var sjuk. Hon hade försökt få tag i mig för att meddela det, men jag fick aldrig något besked om det. Nu får vi bestämma en ny tid för min massage.

Det var väl inget särskilt med detta, om det inte vore för en sak som hon sade - kanske lite ogenomtänkt. Hon sade sig vara beredd att sänka priset med 50 %. Det tänker jag inte gå med på. Varför skall hon få mindre betalt för att hon fick ställa in p.g.a. sjukdom? Det hade varit ett annat läge om hon bara hade glömt bort tiden. Men sjuk kan ju vem som helst bli. Jag tänker betala fullt pris när det blir dags. Jag hade ändå andra ärenden inne i sta'n, så jag kan inte begära skadestånd för onödiga bilkostnader. Om hon skulle vara lika onödigt snäll mot alla sina kunder som hon tänkte vara mot mig, så skulle hon snart få lägga ned sin verksamhet. Har jag rätt eller har jag inte fel?

Lite om leda

Har någon doktorerat på leda? Det borde vara fullt möjligt. Tänk efter. Det har skrivits massor om leda. Det bästa i genren är förmodligen skrivet av skönlitterära författare, alltså av singers/songwriters, poeter, novellister och romanförfattare - och inte av psykologer eller filosofer (Med undantag då för Søren Kierkegaard, t.ex. i "Antingen - eller"). Men så finns det förstås en och annan essä i ämnet. Peter Englund hade med en mycket läsvärd sådan i "Tystnadens historia och andra essäer": "Om ledans historia". Den essän slutar i en anda av pessimism - det verkar som att vi har allt lättare för att känna leda trots alla nya påhitt som görs i syfte att fördriva tiden.

Milan Kundera hade i "Skrattets och glömskans bok" en lång utläggning om "litost" som väl kan kallas en sorts leda. Läsvärt även det - men bland det mest intressanta om leda, i skönlitterär väg, är denna bok:

Jag tror, att Moravia är en orättvist förbigången författare. Här skrev han: "de dåliga betyg som man öste över mig vid varje skolårs slut berodde på en enda orsak: ledan (...) Alltså, i begynnelsen var ledan, vulgärt kallad kaos. Gud som pinades av ledan skapade jorden, himlen, vattnet, djuren och växterna, Adam och Eva. Dessa båda som i sin tur kände leda i Paradiset åt av den förbjudna frukten. (...) Gud Fader som på nytt var utled på människorna förintade världen genom syndafloden." (s. 9)

"Det som i själva verket kom mig att lida var inte så mycket själva ledan, det var snarare tanken på att jag inte skulle kunna eller inte borde känna leda. (...) Men kunde man leva uppfylld av leda, det vill säga utan samband med någonting verkligt, och inte lida?" (s. 62)

"I've always been very easily bored", lär Bob Dylan ha sagt i en intervju. Kreativitet som en följd av leda? Kanske. Bloggare är utleda? Kanske. Men man kan ju kokettera med leda. Jag menar: det kan uppfattas som häftigt och världsvant att visa leda. Det betraktas som tuffare och mera erfaret att göra ett uttråkat intryck än att vara glad och käck och positiv. Är du alltid glad, käck och "klämmig" börjar man tro, att du är mentalt retarderad. Så: vi trivs med ledan?

1975 revisited

I min planlösa följetong om olika kulturella händelser 1975 har det nu blivit dags att skriva något om detta album:

Jag tror, att alla Dylanologer är överens om att detta är ett av Dylans viktigaste alster. Det tog tid för mig att tycka om det. Nu är jag beredd att instämma i hyllningskören. Det är bortom all diskussion ett mycket bra album.

Det börjar med "Tangled up in blue" - en låt som räknas bland hans allra bästa. Där är jag av en annan åsikt. Något liknande kan hävdas om den långa "Lily, Rosemary and the Jack of Hearts". Den låten faller mig inte i smaken, eftersom den har en ganska töntig melodi. Det finns andra spår på samma platta som jag tycker är bättre: "Simple twist of fate", "Idiot wind" och "Shelter from the storm" är tre av dem. "Simple twist of fate" och "Shelter from the storm" har han dessutom gjort underbara liveversioner av på dubbel-LP:n "At Budokan" (1978). "Idiot wind" är en guldgruva när det gäller sarkastiska nålstick. Ingen annan än Dylan kan vara så sofistikerat elak i sina texter. Första gången han var så vass var i "Ballad of a thin man". Sedan blev han lika skoningslös i "Positively 4th Street". Men i "Idiot wind" slår han kanske alla rekord. Jag behöver bara nämna dessa rader:

"Idiot wind, blowing every time you move your mouth,
blowing down the backroads headin´south.
Idiot wind, blowing every time you move your teeth,
you're an idiot, babe.
It's a wonder that you still know how to breathe."

En myt/sanning säger, att texten handlade om hans f.d. fru Sara. Om så är fallet, kan man säga att hon blev väl kompenserad med texten till "Sara" på Dylans nästa studioalbum "Desire" (släppt 1976 - även det f.ö. ett starkt Dylanverk).

Ytterligare en bit på "Blood on the tracks" förtjänar att hyllas: "If you see her, say hello". Jag upptäckte det nu innan jag satte mig för att skriva denna post. Jag lyssnade igenom hela plattan för att kolla om jag missat nå´t. Jag hade missat detta: till en underbar melodi sjunger Bob här - väldigt bra - en text som är mycket sympatisk. Ifall den texten också handlar om Sara, så kan man påstå att hon blev "omplåstrad" för "Idiot wind" redan fyra spår senare.

1900 - "ett mäktigt epos"

I kväll och i morgon kväll visas denna film på TV:

För sisådär tio år sedan tyckte jag, att den var en av världens absolut bästa filmer. Det tycker jag inte längre. OK, jag kan erkänna att den är - för att använda en klyscha - "ett mäktigt epos". Men numera gillar jag inte sådana här övertydliga och programmatiska filmer.

Men - det måste erkännas - den är värd att se. Den innehåller många mäktiga scener med de unga Robert De Niro och Gérard Depardieu i huvudrollerna. I denna här avbildade scen har de hamnat i en situation som inte blev riktigt som de hade tänkt sig... Där kan du för övrigt stanna till ett tag och läsa hela recensionen. Det är en ganska adekvat recension.

Burt Lancaster och Sterling Hayden gjorde här riktigt bra rollprestationer. Men Donald Sutherland hade i "1900" en av filmhistoriens mest motbjudande roller. Han spelade en fascist som definitivt inte hade alla hästar i stallet. Så småningom blev karaktären utsatt för massornas vrede ute på ett sädesfält - en hämnd som jag inte hade något obehag av att se, ty den hämnden kändes befogad.

Det finns ett par riktigt äckliga scener - men det är ju svårt att undvika om man skall skildra fascismens framväxt i Italien. I båda de, i mina ögon, två äckligaste scenerna är Donald Sutherland inblandad. I den ena tar han på ett bestialiskt sätt livet av en katt, i den andra dödar han på det grymmaste vis en liten pojke. Jag avslöjar inte mera här. Se filmen - båda delarna!

Shadowlands

Det är nu flera år sedan jag såg filmen och jag har bara sett den en gång. Jag tyckte mycket bra om filmen och var nyfiken på om boken kunde vara lika bra. Det var den. Och nu har jag fått lust att se filmen igen.

Det här är något så ovanligt som en bok baserad på ett filmmanuskript. När jag läste boken nu spelades filmens scener upp i mitt minne. Boken måste med andra ord följa filmen troget.

Det som är fascinerande med den här historien är framför allt hur kärleken kan förändra människors liv. Den kände författaren C. S. Lewis hade skrivit flera böcker och hållit otaliga föreläsningar om bl.a. kristen tro och kärlek. Men han hade ingen egen privat erfarenhet av kärleken mellan man och kvinna. Inte förrän han var mer än 50 år gammal blev han "drabbad" av kärlek till en kvinna. Den kvinnan hette - som ett ödets ironi - Joy. Hon var en amerikansk judinna som blivit kristen och en stor beundrare av Lewis' böcker. Från den stunden då de båda så småningom träffades blev ingenting mera sig likt.

Joy skulle rubba Jacks (han kallas så i boken) cirklar på mer än ett sätt. Det var inte bara så, att hon gjorde honom förälskad - han som alltid skulle vara så saklig och korrekt. Hon visade sig dessutom kunna ge honom en match på det intellektuella planet. Allt som han så säkert och invant föreläste om i Oxford och diskuterade med underdåniga kollegor och elever var problemfria bagateller i jämförelse med de duster han fick ta med Joy. Hon utmanade honom i hans trygghet - "'Där alla som står dig nära är yngre än du eller svagare än du eller är underkastade din kontroll.'" (s. 154)

Nå, de två förenades - men inte utan problem. Jacks kristna tro blev satt på hårda prov när Joy visat sig ha cancer. Han som hade föreläst så mycket om lidandets mening... Vad hade han nu för nytta av det, när lidandet tog så stor plats i hans eget liv?

Mera skall jag inte avslöja här och nu om bokens/filmens handling. Summa summarum: en mycket gripande och tänkvärd historia. Läs boken och se filmen!

Eftertankar

Det blev en riktigt lång promenad i dag. Jag tänkte det var bäst att ta med sig kameran. Den här bilden kom jag hem med:

Jag är väl en blödig typ, men jag blir alltid lite "lissen i ögat" av att se övergivna fordon, redskap m.m. ute i naturen - lämnade vind för våg. Det här släpet eller vad det nu kan kallas har s.a.s. haft sin storhetstid. Tänk om den här "människohjälparen" kunde tala - vad skulle den då berätta?

Men det är något med bilden som inte stämmer. Vi skriver i dag den 1 januari. Det borde vara vitt på marken av snö. OK, det är inte unikt detta. Vi har haft sådana temperaturknasigheter förr. Ett år på 90-talet var det visst lika varmt på nyårsdagen som på midsommarafton. Men jag är ändå oroad. Om detta blir vanligare och vanligare, så måste det vara något sjukt i "systemet". Och då är det bråttom att bota det sjuka. Men det kan inte bara ankomma på lilla Sverige. Vad vi gör eller inte gör är relativt egalt i sammanhanget. Det är USA, Kanada, Kina m.fl. stora länder med stora folkmängder som i första hand borde tvingas att i handling visa större aktning för naturen - t.ex. genom att i största möjliga mån sluta med användandet av fossila bränslen.

Och så kommer vi tillbaka till bilden. Kanske denna vagn kan komma till användning igen - med en häst framför...

Dagboken återsedd

Den här filmen har jag redan skrivit en snutt om - här. Det är dags att komplettera lite. Nu har jag nämligen nyss sett den igen.

Här och nu vill jag hävda, att detta är tidernas bästa "snyftare". Oh my God, så bra den är - som "romantiskt drama". Och åtta poäng av tio möjliga? Ja, det är den värd. Se och bli berörd! Om du inte blir berörd, så har du aldrig varit förälskad. Om du inte blir berörd, så är du inte mänsklig.

Hur viktig var James Brown?

Den här singeln köpte jag när den var ny. Jag vet att James Brown var viktig.

Men aldrig i livet att jag håller med Andres Lokko när han skriver så här. Jag håller nästan aldrig med Andres Lokko. Men hur skall jag kunna göra det? Han skriver nästan bara om saker jag inte har det minsta intresse för. Det går liksom nästan aldrig att säga emot honom, ty han skriver nästan alltid bara om saker som nästan bara han känner till. Ingen annan - eller i alla fall bara en liten särintresse-minoritet - har en susning om vad han menar eller vart han vill komma.

Påståendet att James Brown var 1900-talets viktigaste artist är nonsens. Jag kan lika gärna påstå, att Jean-Luc Godard var 1900-talets viktigaste regissör eller att Franz Kafka var 1900-talets viktigaste författare. Jag skulle t.o.m. med viss framgång kunna hävda, att Thore Skogman var 1900-talets viktigaste svenska entertainer. Allt är nonsens. Tag er i akt för alla sådana besserwissrar som ger sken av att ha insett SANNINGEN.

James Brown var förvisso en artist med ett visst inflytande. Men att påstå, att han var 1900-talets viktigaste artist är fjantigt, om man inte ger en massa belägg för det. För det första måste man definiera ordet "viktig". Viktig för vad? Viktig för vem? Viktig på vilket sätt? För det andra måste man - när man vet vad man skall leta efter - skapa parametrar där vissa mätbara fenomen kan registreras och jämföras på ett adekvat och meningsfullt sätt. Mätningarna måste kunna leda till både relevanta och tillförlitliga slutsatser. Fråga: Har herr Lokko presenterat någon sorts vetenskapligt tillförlitlig mätmetod, som bortom allt tvivel måste leda till slutsatsen att James Brown var 1900-talets viktigaste artist? Svar: Nej.

Det är som det brukar vara: påstå något uppseendeväckande på ett självsäkert och kaxigt sätt, så får du genast en massa jasägare och tillbedjare.